Insikt

Huden huserar historien

Senaste år erhöll norrmannen Jon Fosse Nobelpriset i litteratur med motiveringen "För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara". Jag tänker nästan varje dag på att ge röst åt det ohörda, någon enstaka gång även åt det oerhörda. Mitt självpåtagna uppdrag är att klä tystnaden, min egen inre tanketystnad, i ord. Och det är där jag börjar skrivandet – i tystnaden. Att skriva om det uppenbara och konkreta har förstås sina poänger, men handlar det om mig själv är det sannolikt bara de närmast sörjande som bemödar sig om att läsa och lyssna. En kändis, däremot, kan fånga en stor skara läsare med redovisningar om ytans glans och den världsliga framgångens krävande, men heroiska, insatser som självfallet bara huvudpersonen besitter. Och det är just så upphetsande som det låter och det blir i värsta fall bara värre om alltsammans dessutom handlar om skribentens liv från A till Ö. I en rikssvensk kontext kan man konstatera att SJÄLVbiografier per definition ofta är tröstlöst ensamma beskrivningar.

Det ligger en uppenbar fara i att som skriftställare fastna vid det självklara och övertydliga, att ordmåla sin offentliga bild i förföriska och paranta meningsparader. Vem vill väl inte framstå som kunnig, klok och kreativ och helst inte alls som konstig, klåfingrig eller kortsynt! Och när man nu en gång själv (...) greppar pennan kan man ju samtidigt passa på att putsa bort de där värsta klantigheterna. Men märkligt nog är det just livets skuggsidor som ofta intresserar läsaren. Den här litterära trenden har under ett antal år ökat så till den milda grad att man nu fallit i det andra diket. Nu är det ingen hejd på allt elände skribenten varit med om – hopp över skaklarna, slitsamma skilsmässor, osannolika diagnoser, ekonomisk bankrutt och brutala övergrepp spökar i de annars så eleganta salongerna. Läsaren gottar sig i andras tragedier så till den milda grad att författarpiedestalerna står som spön i backen. Livseländet som litterär genre.

Och nu har jag  själv (!!) också fallit i det diket! Som sagt, inte en kotte skulle bry sig om Mao's självbiografi, inte ens en välskriven och språkgranskad sådan. Men som bokstavstrogen ordvrängare med akut skrivklåda kom jag dock på en genial lösning. Nej, jag ska inte skriva en självbiografi, men nog en själsbiografi. S i stället för v. Och plötsligt uppenbarade sig livslandskapet framför mig i en helt ny dager. Eller egentligen bakom mig, kanske inom mig, jag vet inte riktigt var. Jag började betrakta och skriva om de bilder och trailers som flimrade förbi under pannloben, som om jag tittade på ett antal kortfilmer i gränslandet mellan fantasi och verklighet, mellan färg och svartvitt, mellan hud och himmel. Hud & Himmel blev sedan också det nästan självklara namnet på boken, som en positionsbestämning, som en känslomarkering. Men för att krångla till det hela formulerade jag också en förklarande underrubrik: En essä om själens speglingar på kroppens yta.

Hud & Himmel är alltså ett försök att skissa ett själsporträtt, att beskriva några händelser och upplevelser i livet som jag sett dem i min inre biograf, eller kanske drömt om, och som på många sätt format min personlighet. Den röda tråden är den sköra huden, den rodnande, den sönderskrapade, den patologiska, den lena och kontaktsökande. Den gudomliga. Och som motvikt och varnande exempel – den vita skamhuden och den stela ansiktsmasken. Huden som kroppens skal, givetvis, men i synnerhet huden som psykets hemvist och livets hängmatta. Den konkreta huden, och huden i överförd bemärkelse. Huden som det synligas och det osynligas gemensamma nämnare. Huden som människans evighetssignum.

Illustrationerna: Huset mina föräldrar sommartid hyrde i Hangelby, Sibbo. Här fläktades storstadsbarnet  av solvindar som tillfälligt kunde hela ett söndrigt kroppspaket. | Jag själv, tre månader, julen 1948. Fotografierna är manipulerade i Photoshop.

by Magnus Lindholm

Att se vad ögat inte ser

Det var på Tate Modern i London. Gossarna stod vid en enorm orangefärgad vägg där man kunde rista in sina livstecken i den halvmjuka ytan för att sedan se hur orden och märkena efter en stund liksom löstes upp i intet. Som dimma. Som minnen. Och jag tänkte: Vi vill alla lämna fotavtryck, ett spår till eftervärlden, kanske en speciell känsla, ett budskap. Men det mesta dunstar ut i tomma intet, snabbt och effektivt, även när det handlar om de riktigt stora händelserna i livet. Det är till exempel ofta bara de allra närmaste som håller kvar den döde i minne och sinne, i en sorg som belägrat sig strax under huden. Vi övriga glömmer saligen snabbt den bortgångne, och förvånas kanske ibland hur fort vi vant oss att X inte finns mitt bland oss.

Precis när jag börjar skriva den här texten får jag ögonmigrän. Det börjar som små fläckar som flimrar och suddar synen, ungefär som när regn slår mot på bilrutan. Det glittrar och glimrar men inga vindrutetorkare, inga blinkningar med ögonlocken rengör synfältet. Tvärtom ökar detta ljusglitter de närmaste fem-tio minuterna och når sin kulmen efter en kvart. Vid det laget är det så många luckor och hål i bilden att texten inte går att gestalta, det är bara att sluta ögonen, andas djupt och vänta att det går över. Och det gör det, helt smärtfritt. Efter ytterligare tio minuter är ljusshowen förbi och jag kan återgå till mitt visuella transkriberande.

Jag tänker mycket på det jag inte ser. För om det är nånting som är förbiglidande och förgängligt så är det ytan. Varje dag stirrar jag på mitt ansikte i spegeln och förundras hur snabbt det förändras, förfaller, föråldras. Hur många ansikten har jag inte haft under ett ganska långt liv? Hur många ansikten har jag inte tappat under tidens gång? Ändå finns någonting distinkt JAG även i mina anletsdrag. Men det är inte i första hand flintens höjd, den lite sneda näsan, gliporna mellan tänderna, inte ens den gråa skäggstubben som definierar min personlighet. Den syns visserligen på ytan, tar sig uttryck i prat och rörelser, men upplysningen kommer inifrån. Nånstans där mellan epidermis och underhud har den sitt färgstarka fäste och sin upplysta boplats. Jag talar alltså om själen.

Kroppen trögar men själen vill gå vidare. I själva verket är det som om skaparkraften, den osynliga, skulle aktiveras som ett slags motreaktion till ytans förfall. Jag känner fortfarande en stor lust att formulera ord och meningar, att skapa sammanhang och gestalta verkligheter. Fotografierna, knäppta under många år, här och långt borta, fungerar som bryggor och broar mellan det konkret upplevda och det vagt anade. Men nu silas de visuella elementen allt oftare genom själsduken i ett sökande efter tidigare icke funna guldkorn och oslipade diamanter. Fotografiernas motiv, tidigare intellektuellt analyserade och geografiskt specificerade, ändrar nu karaktär och öppnar sig för nya tolkningar, underförstådda, bortglömda, kanske aldrig upptäckta.

Och nu andas någon på min hud. Det är en verklighet som inte syns men som är verkligare än den gestaltade verkligheten. Som en ohörbar viskning, som ett ljus bakom slutna ögonlock. Till och med teknikstark magnetröntgen, fantasieggande hologram och artificiell intelligens i en uppdaterad version 2.0 är en futtig jämförelse med detta. Allt syns, men det osynliga syns ännu mera. Det är dit min blick dras. Till det som ögat inte ser, till det som kamerans lins aldrig kan fånga. Och ändå fotograferar du, frågar någon? Ja, kanske för att jag i den visuella leken ständigt påminnas om att det viktigaste ändå är osynligt.

FOTO: Vinjettbilden är alltså tagen i Tate Modern i London. | Konstbesökare i djup begrundan | Vad som fångar damernas intresse vet jag faktiskt inte men jag vet att platsen är Punta di San Vigilio, en liten ort halvvägs mellan städerna Sirmione och Malcesine vid Garda-sjöns östkust i Italien.

by Magnus Lindholm

Sjukt frisk

På Världsdagen för de sjuka vill jag, utan att för en sekund bortse från lidandets plåga, bolla med lite friska ord och ljusstarka bilder. Sjukt frisk i rubriken betyder alltså mycket frisk. Superfrisk. Sund i roten. Framtidsfokuserad. Hälsa är förvisso ett relativt begrepp men sjukdomen spikas ofta fast med ett överflöd av specifika diagnoser, ofta skrivna på latin dessutom. Ju mer vi känner till om människans kropp desto fler diagnoser. Karikatyrtecknaren Kari Suomalainen gjorde sig lustig över detta en gång genom att teckna en stor och mäktig doktor som står vid en sjuksäng och räknar upp ett antal diagnoser (på latin, förstås!) som patienten lider av. Patienten själv, en gammal skruttig liten gumma som sett sina bästa dagar, svarar lättad och tacksam: Oj, tack doktorn, jag som redan trodde att jag var sjuk!

Nej det är inte lätt att veta var gränserna går, vem som är sjuk och vem som klassas frisk. Kanske det beror på att inga gränser egentligen finns, att ingenting i det här sammanhanget är absolut. De kroppsligt relaterade diagnoserna är otaliga men också den psykiatriska vårdapparaten bollar med sjukdomsbestämningar som kan klistras på snart sagt vem som helst i dag. Jämfört med den fysiska sjukdomsbilden är den psykiska i allmänhet lite svårare att upptäcka och notera. Vi älskar att peta på ytan, plåstra och picka, skära och sy men när känslorna börjar åka karusell tappar vi snabbt fotfästet och vet varken ut eller in. Då hjälper inga plåster och bandage, inte ens gelbildande hydrofiberförband, polyuretanskum eller medicinsk honung. Lite lättare blir det att utstå ett segt missmod eller upprepade uppvakningar i vargtimmens tysta dunkel om det finns nån som lyssnar, sitter bredvid, håller hand, frågar, och lyssnar ännu mera. Nån som i djupet av sin varelse upplevt dagens och nattens prövningar och vet att de, trots allt, är övergående.

Kropp och psyke är tämligen lätta att hantera (nåja ....) och på något plan möjliga att förstå. Men när anden kommer på tal får mången något fladdrigt i blicken. Kanske är det bilden av en sträng Gud och en potentiell helvetisk framtid som plötsligt lyser som stoppljus på det krassa intellektets autostrada — hit men inte längre! Kanske har andras gamla – medeltida! – vanföreställningar om Gud och tro omedvetet kopierats och anammats och så småningom byggt en försvarsmur runt den egna kroppen och förpassat allt tal om andlighet till avdelningen för flum, floskler och fanatism. Och så där haltar man sedan fram på livets kullerstenar fullkomligt omedveten om att det inte var så färden skulle framskrida. Idag har ytans liturgi anammats och format kulturen så till den grad att navelskåderi och narcissism närmast ses som norm och ideal. Kom inte hit och tala om andlighet för då får du på käften!

Men anden är kroppens salva och själens smörjmedel och vill ingenting annat än att serva och upprätthålla hela min varelse och fungera som ett elixir som min psykofysiska kropp, ofta helt omedvetet, ständigt suktar efter. Och ändå har jag så svårt att riktigt förstå mig på den. Ja, alltså det här att jag i första hand och innerst inne faktiskt är ande, att kropp och psyke mycket betänkligt börjar halta utan andens medverkan. Och inte har jag heller riktigt lätt att förstå att jag dessutom är skräddarsydd för denna värld, för denna apokalyptiska tid, att också jag, en bland åtta miljarder, har en alldeles specifik roll i det här dramat. Men vilken? Jag känner mycket för clownen, denna tragikomiska figur som ständigt pendlar mellan tragik och komik. Det gör också jag – gillar både galet roliga och djupt tragiska filmer. Men jag kan knappast säger att jag lider speciellt mycket av detta biopolära tillstånd. Spelar det förresten nån roll? Spelar jag nån roll? Är jag frisk eller sjuk? Kanske bara friskt sjuk? Eller sjukt frisk?

Troligen.

FOTO: Vinjettbilden är från en Pridefestival i Helsingfors härom året. | Fotot av clownen som betraktar den förbipasserande mannen knäppte jag i Edinburgh, England i samband med en Fringe-festival. | Glatt och spontant dansande var det utanför Musikhuset på Helsingforsdagen förra sommaren. | Och med den glittrande sambaflickan uppmanar jag blåggbläddraren att även kasta ett öga på veckans foton längst nere i blåggen!

by Magnus Lindholm

Mitt i allt

Jag kan utan större ansträngning känna mig betydelselös, osedd, anonym och till och med overklig i den värld jag befinner mig just nu. Där dagarna förr framlevdes i en viss regelbunden växling mellan högtid och lågtid, mellan fest och vardag, kvarstår idag en massa söndermosade sekunder, minuter och timmar som jag inte blir riktigt klok på. Lyckligtvis fungerar naturen här som en blankpolerad spegel och presenterar en bild: floden kräver bäddar och bankar för att kunna flyta framåt, annars går det illa. Så går det ofta för mig: flödar ut i en anonym tillvaro i ett monotont landskap där den mesta energin går ut på att hålla mig flytande. Inte vara kreativ, inte social, inte lustig, men att med vita knogar försöka klamra mig fast vid räddningsbåtens reling. Det är en liten överdrift, men bara en liten.

Normal åldersnoja? Beklagligt sjukdomssymtom? Rester av osmälta mardrömmar? Kanske det också. Men framförallt en ihärdig, närmast kronisk oro över vad människan, den från början perfekta, håller på att ställa till med i olika delar av världen just nu. I mina tankar återkommer jag ständigt till denna översvämning, till denna brist på gränser som skapar kaos. Butiker som håller öppet 24/7 och mobiltelefoner som läcker texter, bilder, annonser, ljud och oljud, musik och magi dygnet runt är kanske bara bagateller i sammanhanget, eller till och med nödvändiga ingredienser i ett liv som ständigt kräver min närvaro, min nåbarhet. Men kroppen skakar ju, mitt psyke vacklar, anden håller andan! Nånting är definitivt fel stämt! Eller är det bara min tinnitus som spelar ett spratt, en reaktion på att min småstela lekamen ganska vårdslöst hänger och slänger på det guppande framtidshjulet?

Idag firar världen Global Community Engagement Day och Finland arrangerar samtidigt presidentval. Det är massornas dag, det stora sociala engagemangets dag, kollektivets jubileumssdag. Men kanske det också är en gränsdragningens dag? Och det behövs minsann just nu – en dag som fångar upp, som binder samman olika viljor och vedermödor, som fokuserar på en gemensam tillvaro och framtid. Mycket talar nämligen för att där självupptagna kroppar oemotsagda får verka blir det strul och strid. Blandar man lite psyke med i anrättningen kan soppan fortfarande koka över men kanske i något långsammare takt. Men det finns, tror jag, bara ett sätt att få ordning och reda, frid och fred på jorden och med sig själv. Vi måste inse att vi inte kan fixa det här enbart med våra kroppar och högpresterande hjärnor. Vi måste förstå med hela vår varelse att vi är kropp, själ och ande. Eller rättare sagt – och det tål att upprepas gång på gång – att vi i första hand är ande med en själ som snyggt och elegant kopplar till den maskformiga kroppen. Grunden är gudomlig hur bristfällig min kropp än är och hur själsligt fattig jag än känner mig.

Egoismen och narcissismen är, om inga radikala åtgärder vidtas, snabbt och nästan ohjälpligt inmurade i kroppen och närs av ett oavlåtligt ordflöde på andras bekostnad. Generositet, empati och viljan att göra andra väl tar däremot sats långt under huden, i bönen, i det privata samtalet med Gud, inte bara en eller par gånger per dag utan i en ständigt pågående inre dialog. Få lyckliga hör Guds röst med öronen men den som trodde att Gud bara nångång nu och då låter höra av sig från sitt gömställe mellan igenfrusna vintergator och gäckande svarta hål tror fel. Varken himlen eller Gud ska nämligen sökas i rymden utan, kanske paradoxalt nog, i kroppen, på och under huden. Där lever anden, det är där Gud är verksam och det är därifrån jag är sammanbunden med hela den lidande och katastrofbenägna mänskligheten. Och det är också nånstans där jag hittar mina skräddarsydda verktyg, de redskap jag blivit begåvad med och som bara jag kan – och ska! – använda. Igår, idag, i morgon. Allt tid och mitt i allt.

Foto: Bilderna är tagna i  en sydeuropeisk stad.

by Magnus Lindholm

Skratt som skratt?

Med glimten i ögat och skrattsalva smord över halva kroppen gör jag mig beredd på en ny dag. Det är inte så hurtigt och ytligt som det låter, i själva verket handlar det mera om allergiska symptom och en lätt panikreaktion på de tidningsrubriker som även jag även idag tatueras med. En sjuk värld kan med mer eller mindre sjuk humor något lite hanteras och manipuleras men visst är det krampaktigt och patetiskt, i all synnerhet som mitt fysiska och psykiska lidande är mikrobiskt jämfört med så oändligt många andras. Jag skäms över jag inte förstår att skämmas ännu mer.

Varje morgon och varje kväll lyssnar jag (på Youtube) på kloka, skarpa och varmhjärtade talare som på lite olika sätt och med varierande tematik tar sig an dagens utmanande ämnen. Just nu är speciellt de engelska evangelisterna Michael Ramsden och John Lennox på tapeten, men också de intelligenta humoristerna Eddie Izzard, Monty Python och svenska humorgruppen After Shave & Galenskaparna, de sistnämnda även i form av en tjock och bildrik historik. Gudabenådade talare med halsbrytande skämtlynne är minst lika upplivande som helgalna parodier på en helknäpp tillvaro. Upplyst av brutala paradoxer och verbala saltomortaler blir jag visserligen inte botad från mina egna nojor och självupptagna psykoanalyser men jag får ett visst perspektiv på och avstånd till vad som är verkligt och viktigt, och vad som är förljuget och falskt, i mig och i omvärlden.

Vetenskapen bryter ner, plockar ut och studerar varenda liten detalj in på atomnivå, religionen pusslar ihop bitarna igen, bygger upp och skapar helheter. Och på lite liknande sätt är det också med den ytliga komiken kontra den djupsinniga humorn. Milan Kundera skilde på djävulens och änglarnas skratt. Den förstnämndas är illvilligt och sårande, de sistnämndas lycksaligt och helande. Hur mycket av illa dold ondska finns det inte i det överlägsna, råa skrattet, väl företrätt av bland annat osäkra maktmänniskor och inte sällan också utgjutet via tv:ns mekaniska skrattmaskiner? Och motsatsen: Hur mycket av väl exponerad godhet finns det inte i det bubblande skratt som tar sats från diafragman och sliter med sig en del av hjärtats innehåll på sin pyroklastiska väg genom kroppen? Skratt som skratt? Nej, verkligen inte!

Humor handlar om blick, att se det sjuka och galna men med ordens och bildens trollstav lindra smällen och i stället väcka medkänsla, förståelse, empati. Komiken rör sig oftast på ytan och i stunden, humorn bäddar ner sig under huden. Vitser och gags lever loppan på fasaden medan spiritualiteten och fyndigheten kräver eftertanke och intellekt. Men ibland fastar skrattet i halsen och någon enstaka gång gråter jag av lycka. Känslorna åker kana i kroppen, krockar med varandra, rör om i systemet. Men hellre det än att som narcissisten, utlåst på det hårda skinnet, vara oförmögen att låta skrattets och gråtens tårar smörja denna mångbottnade apparat som kallas människa. Jag tror inte att det är så stor skillnad på artificiell intelligens och en känslokränkt människovarelse som saknar kontaktytor till sina sorger och synder. Båda ser ut att fungera men bara i specifika sammanhang. Först tårar, sedan skratt – det är det magiska mantrat.

Jag har en daglig utmaning: att fylla ett meningslöst tomrum. Och då menar jag det både bildlikt och bokstavligt. Utan en viss ansträngning – eller kanske det är en attityd, ett förhållningssätt – att våga möta min egen ljudlöshet och tomhet halkar jag nästan säkert på ett eller annat bananskal. Redan i min kåserifyllda barndom noterade en och annan lustigkurre till exempel att En kyss utan mustasch är som soppa utan salt. Signaturen Cello (Olle Carle) var efterkrigstidens ordvrängare nummer ett, därom skvallrade redan boktitlarna. Lätta tankar som lättat tankar. En hög repriser till högre priser. Lätt färdiga stycken. Och det var ju småroligt för stunden. Men humor utan en allvarlig underton (det hade Cello förvisso också om ock inte så tydligt) är i värsta fall bara pinsamt och plumpt . Att riva sönder och stigmatisera är enkelt, att foga samman och hela är mer krävande. En rolig yta kräver en allvarlig botten.

Jag lyssnar på min egen tomhet, försöker höra vad tystnaden talar. Ibland tycker jag mig nämligen uppfatta ett bubblande lågmält skratt som om det kom från andra sidan väggen. Jag har faktiskt hört det, upplevt det mycket konkret en gång. Det var i Granadas gamla stadsdel Albaicín, det var våren 2014, och det var mitt i natten. I de smala gränderna, på en terrass alldeles i närheten, satt tre män och talade med varandra, kanske smuttade de på vin. Det lågmälda samtalet ackompanjerades att ett välvilligt, för att inte säga hjärtligt, sammetsinvirat skratt som en av männen i all sköns ro och med stor regelbundenhet utstötte. Det lät som livets gemyt och sanna godhet i koncentrat, expedierat av hudlena ljudvågor som mödolöst och förföriskt trängde ner i min halvslumrande varelse. Så här måste det vara i Paradiset, tänkte jag – en ständig glädje som förvisso ändrar färg och form och intensitet men aldrig upphör, aldrig blir påträngande, aldrig slår sönder. Evighetens puls och ton.

Övre fotot: En gäckande fallasfigur i Museo Fallero i Valencia, Spanien. Nedre bilden: Barnbarnets spontana glädje, oförställd, självklar.

by Magnus Lindholm

Alla vi helgon

Han ligger där vid graven mitt i den svarta mexikanska natten som om han delade säng med sin hustru, bara med den skillnaden att han är lite extra påklädd och att av henne inte syns ett spår (om man inte med blommorna avser henne). Tiotals, hundratals människor rör sig alldeles tätt invid, lågmälda röster surrar i luften, långt borta i bakgrunden hörs hornorkesterns småfalska spel vid gravgårdens ingång. Ibland skjuter en väsande och blixtrande raket upp mot stjärnhimlen, river sönder det svarta skynket, exploderar, och tystnar i ett regn av gnistor och rök. Barnens gälla utrop studsar mellan tunga gravmonument och snedställda gravstenar men annars är ljudmattan dämpad, nertyngd över den kruttorra marken. Det ligger en stillsam förväntan i luften, ett löfte om att en gäst – en nära vän eller släkting – är i antågande.

Med några granngula tagetesblomster i handen går också jag där bland övriga skuggor, stapplar ibland på osynliga hinder och blir skuffad i en trängsel som påminner om en biografsalong en lördag kväll när det blivit strömavbrott och filmduken slocknat och alla trängs mot utgången. Men här har ingen bråttom även om en och annan ansiktsmålad ungdom studsar förbi med ett skratt. Dödsskallar och skelett hör till den ordinarie rekvisitan, liksom de röda och gula blommorna. Och gravljusen, de flämtande lågorna som, likt stjärnhimlen ovan, perforerar nattmattans obarmhärtiga mörker här nere på jorden. Ljuset, och den efterlängtade dialogen med den döda, måste sökas under huden, i minnets dunkla korridorer, i tankens upplysta rum. Här vänds skal och innehåll bakfram men den magin kan jag bara nödtorftigt ana i min stela och nordkalla allhelgonasjäl.

Alla helgons dag, och alla helgons natt. Jag tänker på min anmoder, Birgitta Birgersdotter, alias Heliga Birgitta som jag är ättling till i nittonde nästan rakt nedstigande led. Om henne har jag ju läst en del och vet att hon minsann också levde ett helt vanligt liv med man och åtta barn, med sorger och bekymmer, och återkommande dialoger med Kristus själv. Hur ska jag kunna förstå det, jag som visserligen tror att anden är människans centrum men som knappast har hört Gud tala till mig. Är jag döv? Blind? Har min himmelska hud slocknat förrän den ens blivit tatuerad av en änglalik kroppsmålare? Här i den doftande katolska blomsternatten känner jag mig befryndad med den mexikanska själen, den som väntar på kärt besök, den som delar mat och dryck med de levande döda.

Och jag finner det helt rimligt att på det här sättet celebrera livet. Döden är ett svart skynke men när det dras bort uppenbaras ett gudomlig viloställe, löftesrikt och innerligt. Döden är bara en sekundsnabb övergång till det andra livet, det som sammanbinder denna lidande och jordiska tillvaro med det slutliga evighetslivet, här på jorden. Ofattbart? Javisst. Omöjligt? Sannerligen inte. Men för att bli ett helgon måste man först vara människa, en riktig, sårbar, ofullständig människa.

by Magnus Lindholm

Flyg fina fågel, flyg

På pärmen till den pocketupplaga av boken Livslägen, av Julian Barnes, som jag med ojämna mellanrum blickar i, ser man upptill en liten luftballong som samtidigt fungerar som pricken på i:et i Livs. Nertill kan man läsa ett utdrag ur The Independent: "Alla som någon gång har älskat och drabbats av förlust, eller överhuvudtaget drabbats av något, borde läsa den här boken – och läsa om den, om och om igen". Bokens namn – Livslägen – antyder att ballongfärderna i det här sammanhanget kanske inte ska tas alldeles för bokstavligt, även om det är just det författaren inledningsvis gör, sida upp och sida ner. Och nånting liknande är det med pocketpärmen till Eugene Petersons version av Nya Testamentet, The Message: en svart luftballong beklädd med vita fåglar. Människans lust och behov att lyfta från det jordbundna, att sväva i luften, att fantisera och skapa, att sträcka sig längre bort, högre upp – konstnären kombinerar en luftballong och vingbeklädda varelser till en övertydlig visuell beskrivning av mänsklig längtan och gudomlig verklighet, långt från den stramhet som vanligen omsluter heliga texter. Livets djup och höjd kan gestaltas på många sätt, ballonger och fåglar är bara ett par exempel på det.

Mitt i hösten med snöslask, mörker och mental prövning på agendan, påminns jag om vikten att börja utfordra de småfåglar i min närhet som valt att inte lyfta, att inte flytta. Under den gångna veckan har fågelmatardagar uppmärksammats lite här och där och idag sker det åtminstone i USA.  I England är det The Royal Society for the Protection of Birds (RSPB) som har instiftat Feed the Birds Day. Det handlar självfallet i första hand om att hjälpa de vingliga varelserna att överleva väta och kyla, inte bara idag men alla dagar under det mörka halvåret. Men det handlar också om att, som jag ser det, i en mera överförd bemärkelse ge luft och rymd åt sitt eget i värsta fall instängda jag, att inte förfalla till grubblerier och självömkan även om världsläget ser hopplöst ut och för att coronan nu igen ser ut att sticka fram sitt snoriga tryne. Det minsta jag då kan göra är att varje dag se till att fåglarna i min närhet åtminstone har tillräckligt med käk till förfogande. Dessutom har fågelkvitter och vingsmatter en förunderligt lugnande effekt på min oroliga själ.

När jag i min självvalda tysta pensionärsvardag söker ord och mening framför datorns blåbleka ljus, eller sitter vid elpianot och tråcklar en tondräkt till en dikt som av någon anledning fäst sig i tanken, kan jag samtidigt följa med småfåglarnas räder mot matstationerna på terrassen. Andberget ruvar tyst i sena oktober och jag tar en nödvändig paus, skruvar upp ljudet på bandinspelningen från VISUM-konserten för en månad sen och lyssnar när Marika Westerling himmelskt vackert sjunger min sångsvit Höstljus till fyra dikter av Bez Zilliacus. Den sista, Oktobermånsken, speglar något av detta flyktiga, och samtidigt eviga, som höstnatten härbärgerar – månljus och tystnad och fåglar.

Märkligt stark är månen i oktober. Först på kvällen grannröd som cinnober. Sen på natten, svetslågsblå och ljus, återger den tydligt som på dagen alla de förtrogna penseldragen i det skärgårdsstycke som är mitt: Svart är enbuskaget, kumlet vitt, femtifyra knipor pricka sundet, mångatsglittret leker över sundet, var detalj står fram hos båt och hus.

Foton: Gräsanden är fotograferad vid en damm i Hertonäs gårds park. Laduvalan fångades i kamerans lins från ett fotogömsle i Siikala, Parikkala i östra Finland. Och duvhöken dök ner på stadskaninen alldeles utanför våra fönster på Andberget i Hertonäs strand.

by Magnus Lindholm

Kattens nio och människans tre

I snart fyra år har jag här i bloggen (blåggen ...) utmanat mig själv att skriva nånting som pockar inombords, samtidigt som jag visuellt försökt uttrycka nånting som fotografierna kanske bäst kan gestalta. Och varje gång har utgångsläget varit en närmast stillastående hjärna, ett tomrum som ropat på innehåll. Och det är alldeles sant – gång på gång på gång har jag famlat i ett  meningslöst (ordagrant) ordförråd, försökt greppa stavelser, tankefragment och förbiflygande skuggor. På något märkligt sätt har sedan meningar och sammanhang långsamt börjat gestalta sig men först efter en viss mängd producerad text kan jag börja slappna av. En dörr har öppnats på glänt. Det är knappast en unik process men den är lika överraskande varje gång, lika ny, trots att jag gjort det hundratals gånger här i bloggen och tusentals gånger i övrigt och rimligtvis har en viss förmåga att uttrycka mig. Men tankar och idéer står sannerligen inte i rad bakom pannloben och väntar på att bli utsläppta. De skapas och gestaltas i stället i något slags gudomligt vakuum där kreativiteten gror och huserar. Och den processen föregås oftast av en känsla av brist och tomhet, till och med förtvivlan. Och där finns förstås rädslan för att inte hitta orden, att inte känna någonting alls, att allt de facto bara är meningslöst; skrivandet, men kanske också livet. I ett anfall av akut galghumor gav jag på fullt allvar min bloggbok namnet: Har min mening något liv?

Nu när världen våndas på ett sätt som söker motstycke i historien, och allt av vikt pekar på en global katastrof inom en inte alls avlägsen framtid, frågar jag mig (frågar säkert alla tänkande, lidande människor): Hur kunde det gå så här fel! Det mesta tyder på att inte ens nödbromsen fungerar, att slutet är nära. Vilket slut? Människosläktets? Jordens? Som kristen vet jag ju att människan är kropp, själ och ande och att kroppen förvisso har en begränsad vandringstid tid här på klotet, men att det finns en fortsättning, ett annat liv, efter döden. Men den bilden var länge väldigt diffus för mig, nästan abstrakt. Det egna åldrandet bidrar självfallet till att de existentiella frågorna tilltar, men mänsklighetens globala utmaningar hjälper minsann också till att denna kropp-själ-ande konstruktion ställs på sin spets. Människans fysiska och mentala tillstånd får mycken uppmärksamhet i media men den viktigaste biten, anden, faller liksom utanför ramen, ogripbar och svårfångad som den är. Och kanske det är just här skon klämmer: Att nästan allt handlar om kropp och utseende och yta. JAG är ordet för dagen. I den psykopatologiska diagnosboken har narcissisten varit en ganska exklusiv ensamvarg på vilken knappast någon terapi har bitit. Idag ser det ut som om de narcissistiska personlighetsdragen skulle ha ökat exponentionellt på alla samhällsnivåer, som om JAG-smittan skulle vara minst lika ödesdiger som coronan häromåren.

Det sägs att katten har nio liv men det är väl nog bara humoristerna som tror på det. Att människan har tre liv är det inte heller många som tänker på, inte ens kristna som borde veta bättre. Det sistnämnda noterar världens kanske främsta forskare i Nya Testamentet, den engelska professorn, emeritus biskopen N T Wright. Det första livet är självfallet vårt liv här på jorden. Det andra livet är tillvaron efter döden, som närmast kan beskrivas som ett slags vila i Guds närvaro. Det tredje, det slutgiltiga livet och målet för hela vår mänskliga existens, är när Gud sammanslår himmel och jord och de döda uppstår i sina förhärligade kroppar till ett liv i evighet. Vad en förhärligad kropp innebär kan jag ju inte riktigt förstå, men aposteln Tomas, han som tvivlade på de övriga lärjungarnas utfästelser om den uppståndne Jesus, fick en uppenbarelse när Jesus uppmanade honom att röra vid hans sår. På något för min nuvarande hjärna obegripligt sätt var Jesus förhärligade kropp både fysisk (han åt ju deras mat och kunde beröras) och samtidigt "icke-fysisk" (han befann sig plötsligt i rummet utan att ha använt dörren). Ännu svårare är det att förstå vad det innebär att jord och himmel HÄR PÅ JORDEN en dag ska bli ett. Men bara för att jag inte till fullo förstår saker och ting betyder det ju inte att dessa verkligheter inte existerar.

I över tvåtusen år har denna mänskliga trestegsraket varit en känd realitet, ändå är det en märkligt outtalad och diffus realitet även i mången kristens begreppsvärld. Mina personliga utmaningar med den fysiska och psykiska hälsan blir kanske inte mindre av denna vetskap, och jag är lika frågande och förtvivlad som alla andra över den obeskrivliga ondska som uppenbaras i vår omgivning och som framförallt exponeras på tidningarnas sidor, i sociala medier, i radio och TV. Utan denna aning, utan detta löfte om en verklighet verkligare än den till synes overklighet som nu omger oss alla skulle jag troligen bryta samman, haverera. Det är den troende människans utmaning och uppmaning – att lida med dem som lider, och samtidigt ha blicken fäst framåt, inåt, uppåt. Och ständigt betänka det som världens mest omtalade ateistmotståndare, emeritus matematikprofessorn och evangelisten John Lennox med eftertryck noterat: Gud är kompensationernas Gud. Det här livet är förvisso oerhört orättvist mot en stor del av jordens befolkning, men där längre fram skipas rättvisa. I ett en-dimensionellt livsperspektiv dominerar kroppen, partiskheten och övergreppen,  ett två-dimensionellt perspektiv antyder redan en själsligt-fysisk förändring till det bättre. Men det är först när den tredje puzzelbiten faller på plats som den totala bilden blir klar och uppenbar. Allt ska visa sig ha en djup mening, även om jag inte kan förstå och formulera den med mina fattiga ord idag. Mycket av okunskapen hänger troligen ihop med en fel betoning av den mänskliga treenigheten. Människan är nämligen i första hand ande med själen som navelsträng till det maskformiga bihanget kroppen. Just så, och inte tvärtom.

Foton: Den trötta tigern är fotograferad i djurparken Terra Natura i spanska staden Benidorm och kattungen i gamla stadsdelen Albaícin i likaså spanska Granada.

by Magnus Lindholm

Bilder – synliga och osynliga

by Magnus Lindholm