Hud & Himmel 2)
Här fortsätter jag på bloggen att lägga ut min senaste bok Hud & Himmel (en delvis fiktiv själsbiografi). Den andra berättelsen ("filmen") står i tur. I förra avsnittet skrev den internationellt kände hudforskaren och psykoanalytikern Etienne Bossier ett brev till filmfestivalarrangörerna där han beklagade att han inte kan närvara eftersom han befann sig i stadium två i livscykeln. Och så redogjorde han i korthet om sin syn på huden som ett slags bakgrund till den förestående filmfestivalen som just har HUDEN som tema. Här inleds nu den egentliga filmfestivalen med en kort förfilm där huvudpersonen håller på att lämna del ett av livets tre stadier. Det här avsnittet publicerade jag redan 7 april, som ett slags lockbete, när den tryckta boken var alldeles färsk, men här är den alltså nu placerad i sitt "rätta" kronologiska sammanhang.
Avsnitten ur boken publiceras två gånger i månaden. Den som vill köpa boken kan vända sig direkt till www.boklund. fi (25 euro + frakt).
2)
Tystnadens hud
Förfilm Terminalvårdens sista utpost. Hertonäs sjukhus, Helsingfors, måndagen den 6 december 1999.
[Musik: Veniamin Basner: Vita Akacior. Roman Vasheto]
Döden har sina egna väntrum. Det här är ett av dem. Till det yttre skiljer det sig inte från vilket sjukrum som helst – en säng, ett nattduksbord, två stolar och ett litet bord till höger och där bredvid ett skåp med oklart innehåll. På motsatta sidan en skärm på hjul som nu är uppskuffad längs väggen. Ett blekt ljus från takarmaturen ligger som en sval hinna över rummet, på nattduksbordet lyser en mindre lampa i en varmare färg. Så här i kvällningen får den sparsamma inomhusbelysningen inget stöd från fönstret som vätter mot en park och en gata lite längre bort. Lätta snöflingor dansar obekymrat mot rutan upplysta endast av en gatlykta nånstans i närheten. Tystnaden i rummet är närapå total.
En nästan ohörbar ton tränger fram från en luftkanyl som är placerad precis under näsan på kvinnan i sängen. Hon ligger orörlig, rak på rygg, ögonen är slutna och det är bara med största möda man kan uppfatta den ytliga andningen. På stolen alldeles invid sängen sitter en medelålders man, troligen hennes son. Hans vänstra hand omsluter hennes svala, kraftlösa hand, medan den högra bläddrar förstrött i en veckotidning. Det svaga pappersprasslet erinrar honom om det gnistregn som spiskroken åstadkom i barndomens gröna kakelugn där han satt och fångade troll i den glödande veden. Och stolens sakta knarr påminner om en jordbävning i vardande, eller kanske det är en tsunamivåg i antågande. Tystnaden talar, den förebådar och förbereder.
Bara tio dagar tidigare hade rummets två gestalter befunnit sig i ett annat sjukrum, i ett annat sjukhus. Det oundvikliga beskedet, den slutliga domen, var visserligen inte oväntad men som alltid när tiden gör en tvär och överraskande gir förvandlas och förvanskas perspektiven nästan till oigenkännlighet. Dagar och nätter som tidigare följt på varandra i en ganska förutsägbar ordning skenar nu ut i ett okänt landskap, tid och rum knycklas ihop som urspårade tågvagnar och på bara några korta ögonblick har hela den stora bilden inte bara ändrat ton och karaktär, den har också rivits sönder och förvridits, besudlats och deformerats. Halvsittande i sängen hade kvinnan tagit hans händer i sina och med darr på rösten sagt:
– Förlåt Macke för allt som jag gjort fel mot dig!
Hon kallade honom Macke, det gjorde alla andra också när han var ett barn. Nu, nyss fyllda femtio, känner han sig verkligen som ett barn, ordlös och hudlös. Och innan hennes överraskande ursäkt ens hade hunnit passera örongångarna svarar han snabbt:
– Det är ok. Allt är ok.
Och han sväljer mödosamt, samtidigt som hjärnan börjar gå på högvarv i ett desperat försök att snabbt förstå vad hon syftade på med det onda. En snällare människa får man söka, kanske också en mera velig och osäker, men inte ond, inte hård. Absolut inte hård.
Följande dag upprepade hon ordet förlåt, men nu med en tondöv röst som redan var innesluten i ett bedövande morfinmoln. Sedan försvann hon snabbt in i tystnaden, in i sin kropp, långt ner under huden, oåtkomlig. Inga fler behandingsförsök ville hon genomgå. Cancersvulsten i buken, ”stor som ett barnhuvud”, var orsak nog, men metastaserna hade dessutom helt okontrollerat spridit sig över kroppen. Och nu låg hon där i det bleka ljuset i terminalvårdens bortersta rum och väntade på sin tur. Och han som var hennes son och som hon hade bett om ursäkt av, bläddrade i veckotidningen utan att läsa, utan att tänka, utan att riktigt vara närvarande.
I ett försök att hitta en hållhake i stunden böjer han sig fram mot henne och frågar om hon vill dricka lite vatten. En knappt skönjbar nickning får honom att sträcka sig efter den lockförsedda muggen och försiktigt lägger han munstycket mot hennes torra läppar. En droppe passerar mynningen och försvinner in i den stora tystnaden och han tycker sig ana en suck, eller kanske är det bara en ofrivillig muskelryckning upplivad av livets källa.
Så sitter han där en lång stund alldeles orörlig vid hennes sida och betraktar det bleka ansiktet, på en gång närvarande och oändligt frånvarande. Och utan att riktigt förstå vad som styr honom stiger han först upp i hela sin längd och böjer sig sedan ner och viskar mjukt och tydligt i hennes vänstra öra:
– Du kan släppa greppet nu.
Förvånad över sitt tilltag och upprörd över sina ord börjar han långsamt gå omkring i rummet som om han sökte en osynlig budbärare eller försökte fånga en främmande röst. Varifrån kom orden, vem använde hans tunga? Det var inte han själv som talade, inte hans kropp som agerade. Jo, det var förstås hans kropp och röst men initiativet var inte hans. Eller ...
En stund senare placerar han veckotidningen i nattduksbordets undre låda och sätter på sig ytterrocken. Med högra handen smeker han lätt hennes panna och kind och säger ett lågmält hej då. Tyst går han mot dörren, öppnar den, tittar snabbt tillbaka mot sängen, och stänger sedan dörren försiktigt.
En timme senare sitter han hemma framför tv:n och följer med självständighetsmottagningen på presidentens slott och minns med ett snett leende att han förra året själv var där. Men nu lockar inte pressfotografernas blixtar, kristallkronornas glitter eller dansen på det polerade parkettgolvet. Efter en stund släcker han apparaten, står och betraktar sitt tomma ansikte i badrumsspegeln men går sedan och lägger sig med en känsla av att natten redan fångat honom i sitt svarta garn.
Knappt har han blundat förrän telefonen ringer och en vänlig röst säger mjukt:
– Er mor dog stilla och lugnt för en halv timme sedan. Om ni vill komma och säga ett sista ...
Rösten försvinner i något som påminner om ett stilla sommarregn fast det är den sjätte december och små snödrivor har samlats längs husväggarna. Han stiger upp och tänder alla lampor i sin tillfälliga arbetsbostad och går med obestämda steg från sovrummet till köket där han knäpper på radions musikkanal och kastar samtidigt en blick ut mot bensinstationen på andra sidan gatan som står tom och öde och snöpudrad. Två ungdomar står huttrande med var sin ölburk i handen i gatukorsningen, upptagna av sina egna röster, men i övrigt är det tyst och tomt. Och han går ut i den smala tamburen och tillbaka in i sovrummet och sätter sig på sängen. Från kökets radioapparat strömmar Elvis Presleys röst: Are you lonesome tonight och tårarna börjar, först långsamt sedan i en allt stridare ström, rinna ner för kinderna ackompanjerade av krampaktiga snyftningar och rysningar över hela kroppen. Natten har tusen ögon men just nu är det som om de alla tittade åt något annat håll.
Hud & Himmel 1)
Under sommaren och förhösten publicerar jag här i bloggen min senaste bok Hud & Himmel, med underrubriken En essä om själens speglingar på kroppens yta. På bokens baksida läser man:
Det här är en essä om hudens betydelse, konkret och symboliskt. I tolv berättelser med denna kroppens kappa som spegel och kontaktyta gör skriftställaren nedslag i gränslandet mellan fantasi och verklighet, mellan minne och glömska. Det är inte en beskrivning av yrkesframgång och världsliga prestationer utan framförallt en berättelse som själens tidvis svårnavigerade framryckning i tid och rum. En av bokens centrala utgångspunkter är att människan i första hand är hud, att kropp, själ och ande är sammanfogade och tar gestalt i detta kroppens elastiska skal som ständigt ändrar skepnad och förbryllar, lockar och förför.
Texterna publiceras i bloggen två gånger i månaden. Den som vill köpa den tryckta boken ska vända sig till www.boklund.fi (25 euro + porto). Jag önskar dig inspirerande sommarläsning!
1)
FÖRTEXT
Brevet från Etienne
Université Paris-Nanterre, Paris, måndagen den 1 januari 2024. [Musik. Claude Debussy: Clair de Lune. Maria João Pires, piano]
Tack för ditt brev och tack för inbjudan till filmfestivalen om HUDEN! Även om jag deltagit i många offentliga debatter under årens lopp har jag inte förr varit med om att kommentera filmer. Och att det tyvärr inte sker nu heller beror helt och hållet på praktiska hinder. Som jag noterade i mitt korta meddelande för ett par dagar sen befinner jag mig i den livets mellanstation som inte tillåter mig att fysiskt delta, men dock att vara närvarande i anden. Men jag lovade förvisso att bidra med några synpunkter om min forskning kring huden som eventuellt kan vara till någon nytta i den filmfestival som har denna mångbottnade, för att inte säga mångdimensionella, hud som sitt huvudsakliga tema. Mina infallspunkter och kommentarer må ni behandla med den pietet och noggrannhet som ämnet kräver men i övrigt förlitar jag mig på arrangörernas goda omdöme. Det glädjer mig att huden har fått en så synlig roll i det här specifika sammanhanget och det är bara att hoppas att även publikens ögon för människans största sinnesorgan på det här sättet uppmärksammas och noteras.
Ni bad även om en kort introduktion av mitt arbete och min roll i universitetsvärlden, så jag må spontant börja med den. Jag verkade alltså som professor i psykologi vid Université Paris-Nanterre men också som privatpraktiserande psykoanalytiker. Sedan mycket unga år har jag – för att uttrycka det lite drastiskt och kanske en aning humoristiskt – gått in för att med hull och hår försöka förstå den heltäckande betydelse huden har för människan. Och då talar jag inte i första hand om det skal som skönhetsindustrin med sådan frenesi försöker trollbinda sina konsumenter med. Inte heller formulerar jag mig ur ett antropologiskt eller idéhistoriskt perspektiv, även om de båda är ytterst centrala i sammanhanget. Nej, mitt fokus ligger på hudens betydelse för psyket, eller för att uttrycka det i klartext: hur och på vilket sätt hör huden och Jaget ihop, på vilket sätt kopplar kroppens skal – eller ska vi kalla det Livets kappa – till det känsloliv som är varje människas kärna och fyrljus? För det är väl ändå ganska uppenbart för de flesta att här finns ett nära samband mellan yta och innehåll, hölje och substans. Festivalens kort- filmer kommer säkert att fungera som belysande exempel på de uttrycksformer huden tar sig i olika sammanhang, vare sig det handlar om komedi eller tragedi, romantik eller politisk teater.
Jag ska återkomma till det lite längre fram i texten men så här inledningsvis vill jag fästa uppmärksamheten på det faktum att människans hud, konkret och symboliskt, fungerar som ett slags filmduk för livets föreställningar. Hud och hinnor har två sidor, en yttre och en inre, som i bästa fall kommunicerar med varandra, i sämsta fall skapar skal och murar. Allt handlar om denna dubbelsidiga filmduk, om bilder och liv som syns på ena sidan men samtidigt reflekterar något annat på den andra sidan. Här i detta övergångsställe mellan det ytliga livets oändligt många impulser och den inre världens eoner av känslomässiga reaktioner formar sig efter hand det jag kallar Hudjaget, det vill säga människans kärna, den äkta, ursprungliga identiteten.
Ja, jag medger att det är en lite svårgripbar begreppsvärld men jag ska göra mitt bästa för att belysa ett tankemönster som åtminstone till vissa delar kan ge era kortfilmer en begriplig referensram och kanske erbjuda ett alternativt tolkningsföreträde. Jag ska försöka att inte förivra mig i en vetenskaplig vokabulär som i värsta fall bara öppnar sig för experter. Huden är nämligen inte en måltavla bara för intellektuella analytiker utan för alla – och jag innefattar här även den guds- sökande, andliga människan – med intresse för denna vår ibland så sköra och tunna kappa som tidvis och stundtals dock kan förvandlas till sin motsats, till en stel mask och ett ogenomträngligt skal.
När jag nu talar om Hudjaget talar jag om nånting som är verkligt i fantasin. Detta hudjag kommer till uttryck i vardagsspråk, tankestörningar, i kroppshållning, drömmar och inte minst i fantasin. Här finns alltså en dialog mellan kroppens skal och det som döljer sig under huden, nånting som å ena sidan är helt konkret och påtagbart, och å andra sidan visserligen imaginärt och transparent men samtidigt minst lika verkligt som kroppen. Vi ser människans rörelser, gester, miner, känner dofter och lukter, hör röster och toner, anar känslosvall och relationskrockar, noterar välvilja och mer eller mindre antydda maktanspråk. Våra sinnen sammanfattar en helhetsbild, men ett händelseförlopp på denna “filmduk” speglar sig inte bara på huden utan också under den.
Men låt mig också konstatera att huden är något ursprungligt, ett slags första redskap som människan förfogar över. Huden är ett skal som alldeles konkret och fysiskt skyddar oss från olika angrepp. Men detta skal är också förutsättningen för kontakt och dialog med omvärlden. Och på liknande sätt är det på hudens inre sida där den kommunicerar inåt, neråt. Huden är inte bara kroppens kappa, den är också psykets parkeringsplats – om man får använda ett så vardagligt uttryck. Observera att detta Hudjag alltså i första hand är en metafor, ett bildlikt uttryck. Det som man här måste komma ihåg är att av alla sinnesorgan är huden det viktigaste. Vi kan leva utan syn, eller hörsel, utan smak och luktsinne, men inte utan hud. Men dessutom är alla sinnesorgan uppbyggda av hud: ögon, näsa, öron, mun – hud alltsammans. Vi uppfattar alltså inte bara omvärlden genom huden, huden är också ett slags membran eller hinna för alla sinnesorgan som förmedlar information från och till kroppen. Så bara ur den synvinkeln förstår man att huden spelar en helt avgörande roll i livet i allmänhet och i barndomen i synnerhet.
Allt hänger ihop. Huden uppfattar rummet sämre än ögat och tiden sämre än örat, men är samtidigt ensam om att sammanföra rummets och tidens dimensioner. Munnen kan stängas eller hållas för, liksom näsa och ögon, men huden kan inte blunda, inte stängas av. Men förutom att huden inte bara är ett sinnesorgan och samtidigt omsluter alla andra sinnesorgan så har den också en rad biologiska funktioner: den andas och svettas, avlägsnar och utsöndrar, den stimulerar matsmältning, avföring och reproduktion. Bland annat. Och huden håller kvar kroppen runt skelettet, som ett skydd och som en kontaktyta utifrån in och inifrån ut. Vill man hårdra resonemanget kan man säga att människan är hud, eller att huden definierar människan som levande varelse. Fiskfjäll, fågelvingar, päls – djurens skal ser ganska mycket annorlunda ut. Men inte heller den mänskliga huden är entydig och överallt lika. Naglar, finnar, ärr, rynkor, fåror, porer, födelsemärken, pigment, skorv, skägg – huden har en lång räcka av olika roller och utseenden. För att inte tala om doft, lenhet, kornighet ...
För mig som psykoanalytiker har huden en helt central roll och betydelse. Jag anser att den där hudnära varma kontakten mellan mor och barn är helt nödvändig för att barnet senare ska kunna frigöra sig och leva självständigt. Hudkontakten är förvisso fysisk i första hand men den förmedlar psykisk närhet och på det sättet bidrar den till barnets kroppsuppfattning och självbild. För att ett litet barn ska känna ett grundläggande välbefinnande måste det existera ett Hudjag som i sin tur växer fram ur ett behov av ett, som vi kallar det, narcissistiskt hölje. Det här Hudjaget är någonting som barnet, omedvetet förstås, formulerar utgående från sina upplevelser på kroppens yta och från en tilltagande insikt om ett själv som bär på psykiskt innehåll. Det låter kanske lite kryptiskt men enkelt uttryckt kan man säga att varje psykisk verksamhet ansluter till en specifik biologisk funktion. Här läggs de första grundstenarna till byggnaden kropp–psyke.
Ja, sanningen är att något nytt sker när hud möter hud. Vi måste komma att människan visserligen utvecklas, fysiskt och psykiskt, med en väldig fart de allra första dagarna, veckorna och månaderna av livet. Där läggs grunden. Men sen fortsätter färden och nya upplevelsehudar läggs lager på lager, samtidigt som den ursprungliga huden genomgår sina naturliga åldringsprocesser. Kort sagt: jaget förändras och likaså byter Hudjaget skepnad. Men någonstans under huden står tiden också stilla.
På den gamla tidens filmrullar fanns en tunn hinna, ett negativ, som fångade upp fotografens bildintryck och genom framkallning i en kemisk lösning förvandlades bilden till ett fotografiskt positiv. Lite på samma sätt utgör drömmen ett retningsskydd, ett ”negativ”, som omsluter den sovandes psyke men som också kan spegla en ”positiv” verklighet som annars ligger fördold bakom tanke och förnuft. På drömmens hinna kan vi se bilder och textsnuttar, höra röster, ibland påminner drömmen mera om de filmer ni ska se på er filmfestival. Eller kanske jämförelsen med en filmtrailer är ännu mera relevant. Drömmens viktigaste uppgift är att lappa och reparera Hudjaget som under dagtid har fått en massa hål och repor. Det förklarar varför vi drömmer praktiskt taget varje natt, även om vi inte alltid kommer ihåg vad vi drömt. Det är bara spädbarn och psykotiska personer som inte drömmer eftersom de inte kan skilja mellan vad som är verkligt och vad som är hallucination, vad som är vaka och vad som är sömn.
Hela den psykiska apparat som jag kallar Hudjaget består av olika lager som alla är infogade i varandra. I en akut kris kan det uppstå diverse repor och hål i Hudjaget som i bästa fall kan repareras och tätas med hjälp av ord och dialog. Men om det psykiska höljet under en längre tid har bombats med traumatiska upplevelser – vi kallar det för ett kumulativt trauma – så är situationen en annan och risken stor för mer eller mindre kroniska låsningar i känsloregistret. Drömmen väver ihop de delar i Hudjaget som på dagen tillfogats skråmor och skador. Men det här sker i mindre utsträckning ju fler och djupare traumana är. I bästa fall, och i princip, fungerar drömmen som ett slags hängmatta för psyket – den både bär upp och håller ihop.
Det är knappast långsökt att tänka sig att skapande aktiviteter – musik, konst, litteratur, drama och så vidare – fungerar på liknande sätt, som hängmattor som både skyddar och håller ihop, som bär och vaggar. Som mentala aktiviteter kopplar de samman djupare skikt i psyket med den konkreta omvärlden, men på lite olika sätt och på olika plan.
Ett delvis annat synsätt på huden är att jämföra människokroppen med huskroppen. Huset, byggnaden som sådan, har knappast någon ”själ”. Det som ger liv åt huset är människorna, men också djuren och växterna. Jag är inte främmande för tanken att något ogripbart och osynligt, som i likhet med känslor och luft i allra högsta grad är verkliga, på något plan även kan fästa sig till exempel i trävirke, som ju också är något organiskt, och som en gång som levande träd andats ozon och rymd. Så i den bemärkelsen är en dialog mellan människans hud och husets väggar säkert möjlig. Åtminstone är den en realitet i tankens sfär, liksom Hudjaget är verkligt i fantasin.
Av detta smått rapsodiska resonemang kanske man kan få den uppfattningen att gränser är till för att överskridas, att människans utveckling helt naturligt går vidare, att allting automatiskt ska bli större, vidare, djupare, mera. Men så är det inte. Jag vill understryka att vi tvärtom måste sätta tydliga gränser ... ‘för folkökningen, för kapprustningen, för kärnvapnen, för historiens acceleration, för den ekonomiska tillväxten, för den omättliga konsumtionen, för den växande klyftan mellan rika länder och tredje världen, för elefantiasistiska vetenskapliga projekt som ses som ekonomiska satsningar, för masskommunikationens invasion i privatsfären, för tvånget att oupphörligen slå nya rekord på bekostnad av träningsraseri och dopning, för strävan att hela tiden vara snabbare, dyrare, gå längre – till priset av överträning, nervspänning, hjärtsjukdomar och nedsatt livslust. Att sätta gränser för våldet mot natur och människor, för föroreningen av luft, jord och vatten, för energislöseriet, för behovet att tillverka allt som är tekniskt möjligt, om det så är mekaniska, arkitektoniska eller biologiska missfoster, för de moraliska lagarnas och samhällsreglernas upplösning, för det absoluta bejakandet av det individuella begäret, för det hot som den avancerade teknologin utgör mot kroppens integritet, mot andens frihet, mot människornas naturliga reproduktion och mot artens överlevnad.’
Men vi varken kan eller ska sätta tydliga gränser mellan kropp, själ och ande eftersom huden inte bara omsluter dem alla utan också är deras egentliga hemvist. Huden som kroppens skal kompletteras alltså med den hud som bildar själva sinnesorganen: hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Och får man tro den andliga traditionens berättelser följer huden också med in i evigheten med den förhärligade kroppen, igenkännbar och konkret men nästan omöjlig att greppa och förstå för vår hjärna här och nu.
I stället för att vara fixerade vid medicinska diagnoser tycker jag som hudfokuserad psykoanalytiker att vi borde se på detta hudpaket som kallas människa med evighetsögon, med ett slags inre blick. Mycket talar för att det här livet, om än viktigt och märkligt på många sätt, bara är en startpunkt på något ofattbart stort och hisnande, något ständigt nyskapande där kropp och själ och ande har smält samman till något som på en gång är både konkret och transparent och där huden härbärgerar hela detta helighetspaket. Det gör den redan här i detta liv men bara som en vag antydan, som ett lockande löfte.
Låt mig alltså avslutningsvis önska er lycka till med filmfestivalen HUDEN och som ett slags programförklaring från min sida deklarera att människans innersta väsen inte i första hand ska sökas i hjärnan, inte heller kan upptäckas enbart i hjärtat. Människans unika signum och personlighet är invävda i huden, den ursprungliga, den evighetsbestämda.
– Etienne Bossier
Professor emeritus, lämnade livet version I/III den 25 november 1999
Nästa avsnitt: söndagen den 30 juni
Qvinnan
[Kapitel 17 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED].
Gårdagen börjar komma mig ikapp. 1920 föds min mamma och därmed öppnar sig det historiska sceneriet på ett mera personligt plan. Det som tidigare hänt och skett har mest haft karaktären av saga och sägen men nu börjar min puls sakta dunka i samma takt som huvudpersonerna. Här finns förstås ett genetiskt sammanhang men nu når mig gårdagens röster bara via någon enstaka mellanhand, oftast min mamma eller mina mostrar. Och även om det är fem-sex decennier sedan jag första gången uppfattade fragment av dessa livsberättelser har dramaturgin och scenografin inte fördunklats, snarare tvärtom. Jag ärver inte bara vissa fysiska och psykiska egenskaper, jag övertar också en minnessäck belamrad med rekvisita jag nästan kan vidröra och återuppliva, och som fortsätter att leva och förändras.
Scen 26: Kärleksväxlar i Paris
KIRSTI är en vacker kvinna, egensinnig, ombytlig, charmerande och lynnig på en gång. Hennes latenta dragning till det urbana lyxlivet, som bara har vuxit i takt med tonårens heta hormonflöde, flödar nu fullständigt över i Paris där Eiffeltornet, stålblankt och blodrött penetrerar molnen, och metron, mörk och fuktig, sväljer syndiga själar i sitt hemlighetsfulla spårliv nästan dygnet runt. Redan på middagen hos Ståhlbergs, till minnet av halvbroderns Armas tragiska bortgång, hade Kirsti, då sjutton år, försökt flirta med den 25-åriga flygkaptenen Mårtenson, han som innehade flygcertifikatet nr 1 i Finland. Men någon större framgång hade hon ju inte haft den gången. Bertel Mårtensson hörde också till de jägare som hedrade Elsas och Eriks bröllop på Paavola med sin närvaro. På tågresan dit hade Kirsti visserligen försökt lägga in sina smala ben mellan major Jaatinens och Pias spirande romans, men på Paavola blev hon påmind om sina tidigare känslor när Mårtenson stegade in på verandan.
Vad Kirsti eventuellt missat var att han efter ett år med jägarna i Lockstedter Lager inlett sin flygutbildning i Tyskland 1916, avlagt en prickskytteexamen 1917 och slutligen kompletterat alltsammans med flygkaptensexamen 1918. Samma år hade han blivit chef för Helsingfors flygstation och även högsta chef för luftstridskrafterna. Men just nu, 1920, befinner han sig i Paris där han utbildar sig till diplomingenjör i flygingenjörsakademin. Trots sina studier ger sig Kapan tid att träffa Kirsti. Ja, han kallas för Kapan för att han en gång utanför Emsalö hade kapat en nordprick när han efter en kärleksnatt hos en nattfjäril lyfte sitt hydroplan från den inte helt spegelblanka startbanan.
Medan Ebba och Sirkka reser till Helsingfors stannar Kirsti kvar i Paris. På dagarna vandrar den konstintresserade unga skönheten ensam omkring på Louvren, Petit Palais och Musée de Cluny, eller strövar i konstnärsgränderna uppe på Montmartre och dricker en kopp kaffe på La Closerie des Lilas. Utanför exklusiva och nyrenoverade Brasserie Lipp står hon i kö som alla andra prominenta gäster, väl inne sitter hon bredvid ett bord där Marcel Proust med vänner högljutt konverserande intar sin supé. Även Kirsti har varit på spaning efter en tid som flytt, men nu känner hon ända in i hjärteroten att någonting förut aldrig upplevt börjar gro och spira. Tiden och livet har kommit henne i kapp, av gårdag finns inget behov mera.
När Sirkka efter sin korta visit i Helsingfors återkommer till Paris skaffar hon en lärare i franska åt Kirsti. Samtidigt får halvsystern hoppa in som sällskapsdam när Sirkka, anställd vid Finska legationen, fungerar som guide åt finländare på besök i Paris. Kirsti, som gärna frotterar sig i kulturens boningar och gastronomins hemvistar, ställer upp som extra dam och kuttersmycke när den finska kulturskutan siktar museer, teatrar och turistfyllda näringsställen. Där andra känner sig borttappade är Kirsti som mest hemma.
När hon om kvällarna träffar Kapan, som introducerar henne i sällskapskretsar där både nordbor och fransmän skålar och stojar, är hon klädd i knäkort ljus klänning med långa fransar, naglarna är målade grannröda, runt halsen hänger flera rader pärlhalsband, de tidigare så långa ljusa lockarna har hon klippt och i tidens anda shinglat. Fötterna, de små och späda, slinker lätt in i smala högklackade skor. Som alla andra unga självmedvetna kvinnor röker hon gärna i andras sällskap, dricker blekgula Bee´s Knees-coctails ur generösa glas och skrattar högljutt åt det mesta. Om det är någonting som ska undvikas är det ledan och sorgsenheten. Men med dem har Kirsti inga problem. Inte nu, inte med Kapan.
På våren 1920 blir Kapan utexaminerad från flygakademin och Kirsti är medveten om att det samtidigt kan betyda slutet på det ljuva Pariserlivet. Under sommaren och hösten lägger hon därför in en tredje och en fjärde kärleksväxel och till slut kapitulerar Kapan och han friar till Kirsti. Kanske beslutet underlättas av att flickvännen på Emsalö under hans fransyska visit har gift sig. Hur som helst – i slutet av februari 1921 kommer Sonja från Helsingfors för att tillsammans med sin förälskade dotter, Kapan och en finsk officer med initialerna P.O.J. som också studerat vid Flygakademin, tillsammans göra en förlovningsresa med bil ner till Rivieran.
[Kirsti (1901–1932) var min mormors halvsyster och mormorsfar Karl Emil Ståhlbergs dotter, ett av hans sammanlagt elva barn och det tredje i ordningen av sju tillsammans med andra hustrun Sonja Gerasimov. Hela Kirstis korta liv var fyllt av starka känslor och ett impulsivt agerande. För precis hundra år sedan, vårvintern 1921, gjorde hennes liv en dramatisk framryckning i Paris och, lite senare, på Franska rivieran. | Fotografiet av Kirsti har jag manipulerat i Photoshop].
Vita mot röda, röda mot vita
Ovan: Kirsti och Ebba Ståhlberg i början av 1910-talet
[Kapitel 16 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED].
Det mesta av det som skedde i och runt släktfamiljerna före landets självständighet känns nästan mera som saga än som sanning. Tiden tänjer på begrepp och händelser och lockar hjärnan att fylla i de tankepauser och faktaluckor som båda ökar i antal och format ju längre bakåt in tiden blicken söker sig. Men någonstans just för precis hundra år sedan träder verkligheten fram på ett allt mera påtagligt och kännbart sätt. Dels beror det förstås på en bred och välkänd historieskrivning kring de dramatiska åren 1917–1918 men också på den genetiska närheten: min pappa var vid det här laget redan 24-25 år gammal, mormor Elsa och morfar Erik gifte sig 1918, mamma föddes 1920, och jag tjugoåtta år senare. Verkligheten, min verklighet, kryper alldeles hudnära fram. Och då kanske det passar att dra djupt efter andan och fundera på nya perspektiv. Och ta en tankepaus.
Scen 24: Ungdomliga excesser och åldrandets möda
Sonjas och Kalles interna konflikter börjar göra sig allt synligare. Eller kanske det i första hand handlar om Kalles problem. Efter den chockartade bröllopsnatten i Paris fick Sonja snart smak både för kärlekslivets fröjder och familjelivets praktiska utmaningar. Frisk till kropp och själ hade hon inga större svårigheter att regelbundet föda barn och när hon senare i livet assisterar en av sina egna döttrar som i förlossningsrummet ropar ”jag dör, jag dör”, klappar Sonja arvtagaren milt på axeln och konstaterar lugnande: Dö du bara, jag har dött sju gånger.
Sonja älskar sina barn, somliga mer, andra nästan lika mycket. 1917 fyller äldsta dottern Leonie 20 år, Lennart är 18, Kirsti 16, Ebba 14, Arne 13, Dolly 11 och Rulle ”alltid sist, men inte minst” – 8 år.
Och redan nu kan man tydligt se likheter och olikheter. Leonie är lågmäld, försiktig och musikaliskt den mest begåvade i syskonskaran. Lennarts ombytliga humör har redan konstaterats, nu har han som frivillig gått med i hemvärnskåren. Kirsti speglar sig ofta, är fåfäng och ombytlig: Lika ofta som Ebba har rymning i tankarna, lika ofta hotar Kirsti med självmord. Arne är den enda som är glad och lycklig och harmonisk. Dolly älskar att uppträda på dansgolvet och Rulle föredrar att harva åkern, mata svinen och sprätta dynga på somrarna på Paavola. Av pappa Kalle kommenderas barnen regelbundet in i fotostudion där de sedan får agera modeller. Spets och rosett, krås och krage, kolt och finkjol. Och hatt. Och lackskor.
Och titta hit! Och le! Och försök nu koncentrera er! Och stilla nu!
Men Kalle… Han har åldrats betänkligt de senaste åren. Av det välansade helskägget återstår nu mustaschen och pipskägget, den tidigare så yviga kalufsen har minskat i storlek, håret är visserligen välklippt och bakåtkammat men pannan är blek, blicken inträngande, bekymrad. Den envisa hostan – man kan fråga sig om den är ett resultat av många års vistelse i kemikaliefyllda mörkrum? – har blivit allt mera ihållande, magen opponerar sig likaså allt oftare, och på senare tid även hjärtat. Nu när energin inte mera kan läggas på Apollohuset är det Sonja som allt oftare får bära hundhuvudet för Kalles känslomässiga och åldersbetingade utmaningar. Därtill kommer det spända läget i Finland – den färska självständigheten är bräcklig, folket är i uppror, livet i huvudstaden osäkert.
När Kalle Ståhlberg sålt Apollohuset flyttar familjen till Georgsgatan 7 i Helsingfors, lite tidigare har han köpt bondgården Paavola i Mankala. Huvudbyggnaden ligger på en kulle med vid utsikt över Kymmene älv. På gården finns hästar, kor, svin och höns och en stor trädgård med fruktträd, vinbärsbuskar, grönsaksodlingar och ett gigantiskt jordgubbsland. Gården arrenderas och sköts av en inspektor, en hästkarl och en piga. På det här sättet säkerställer Kalle familjens tillgång på mat och logi om situationen i huvudstaden ytterligare skulle förvärras. Vilket den snart kommer att göra.
Scen 25: Underrättelsetjänsten
Vintern 1918, när inbördeskriget rasar och huvudstaden är i de rödas händer, görs godtyckliga husesyner på jakt efter vapen och mat. Kalle stoppar sina guldmynt i garderobens golvfyllning, andra syr in mjölpåsar i gardinkapporna, socker och salt göms i smutstvätten, potatislådor i trossbottnen, kryddpåsar bakom väggpaneler.
Men inte bara mat och förnödenheter smusslas undan, även människor osynliggörs. Finlands banks chefdirektör Kalle Basilier, Kalle Ståhlbergs morbror, lyckas fly via en bakväg när det röda gardet tar banken i besittning. Ragni, som ett år tidigare hade öppnat en privat tandläkarmottagning på Nikolajgatan nästan mittemot banken, gömmer tillfälligt flyktingen innan ett säkrare gömställe arrangeras på en vind i Kronohagen. Skrubben inreds provisoriskt med en säng, ett bord och ett ämbare. Mat och förnödenheter får flyktingen via den Ståhlberska underrättelsetjänsten med Ebba, 15 år, som huvudsaklig hemlig budbärare. För pojkflickan Ebba passar uppdraget som hand i handske – hon hade ju erfarenhet av motsvarande uppdrag fem år tidigare när storasyster Sirkka hals över huvud flydde från Mårtens skräckvälde och flygande telefoner. Den gången hade hon blivit utrustad med mamma Sonjas två stora kappsäckar och Sirkkas nogsamma anvisningar var i lokalen hennes kläder förvarades och när kusten, sannolikt, var klar.
Med dunkande hjärta och blossande kinder spanade Ebba från trappuppgången på andra sidan Mårtens residens. En kort stund efter det hustrun med de två barnen försvunnit bakom hörnet dök Mårten själv upp i portgången och gick med raska steg i motsatt riktning. Efter fem sekunders oändlig väntan kastade sig Ebba ut genom dörren, över gatan och började fumla med dörrlåset och nyckeln som Sirkka gett åt henne. Handen skakade, ena kappsäcken föll med några lätta dunsar ner för de tre trappstegen mot trottoaren, och hon tittade förskräckt åt både vänster och höger och vänster igen. Hon ställde den andra kappsäcken i dörröppningen medan hon hämtade den flyende kofferten. En förbipasserande äldre dam gav henne en lång blick, stannade efter ytterligare några steg och följde förundrat med när Ebba, med ryggen mot dörrens insida, baxade in de bångstyriga trunkarna i trapphuset.
Väl inne i Mårtens lokal springer hon som en skrämd mus över tiljorna, snabbläser Sirkkas lista över persedlarnas antal, rafsar kläderna i garderoben från sina metallhängare så det låter som ett ostämt klockspel, och kastar sedan alltsammans osorterat i kappsäckarna. Ett plötsligt ljud från trappan får hennes hjärta att nästan stanna, men drar sedan en suck av lättnad när hon förstår att det kommer från grannarna. Moltyst öppnar hon dörren till trappan, lyfter kappsäckarna försiktigt ut på det kalla stengolvet, stänger dörren ohörbart och tassar sedan så tyst som möjligt ner för de två våningarna. Vid ytterdörren kastar hon först en snabb blick till vänster, sen till höger, innan hon lyfter ut stöldgodset på trottoaren. Droskstationen intas småspringande och svettig.
Men nu är situationen om möjligt ännu allvarligare, för att inte säga kritisk. Uppdraget är att transportera mat en gång om dagen åt bankdirektören uppe på vinden. Ebba får stränga uppmaningar att aldrig gå samma gator och gränder två gånger. Väl framme vid vindsskrubben skall hon knacka tre gånger och säga ”här är Ebba”. Uppdraget genomförs framgångsrikt och efter några dagar ordnas ett säkrare och bättre gömställe för bankdirektören vars eget hem är bevakat av de röda.
Ebbas unga hjärta slår i takt med den gamle mannens – hon är ju själv alltid på väg. Men kanske hon har orsak att söka sig bort. Det har berättats om hur Ebba en gång försvarade sin storebror Arne mot störrebrodern Lennart som, hemkommen på permission från skyddskåren, blivit förbannad på Arne och kommenderat honom på mage med nerdragna byxor för att få känna på läderremmens renande rättvisa. Arne, timid och snäll, lydde order men Ebba, trotsig och självmedveten, gick emellan: – Om du slår Arne får du med mig att göra!
Lennart tappade besinningen, kastade sig på sin fyra år yngre syster som var klädd i söndagsfin chiffongklänning, rev och slet och slog henne så tyget trasade och blodet droppade. Ebbas vilda tjut lockade till sig den övriga familjen som sedan lyckas särskilja kombattanterna. Arne drog tyst på sig byxorna och försvann in i korridormörket.
[Här tar släktberättelserna en paus och återkommer eventuellt i någon (annan) form längre fram. Tack till alla som följt med släkterna Jernström och Ståhlbergs liv och leverne för hundra år sedan – mer eller mindre sannolika berättelser baserade på fakta men utbroderade i skriftställarens genetiska hjärna och kropp. "Vem är du, vem är jag, levande charader ..."]
Sedeltransporten
[Kaptitel 15 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED].
Det spektakulära och extraordinära har en tendens att stjäla uppmärksamhet och fokus från det som i tysthet och på lång sikt håller ihop motiven, från det som är själva bottenvävens funktion: att hålla samman färger och nyanser och detaljer. Det finns en släktberättelsernas kortversion där feta rubriker överbelyser vissa motiv men lämnar de övriga bilderna i skugga och glömska. Jag har ju själv läst dem, lyssnat på oroande extrasändningar, fascinerats av dramatiken och förhäxats av ruset som likt morfin stänger ut alla tänkbara kritiska och smärtsamma inslag. Nöd och lust har förvisso olika genomslagskraft även i min inre biograf och jag måste ta mig samman för att upptäcka dramatiken i det vardagliga och förhålla mig sakligt neutral till händelser som verkar nästan osannolika.
Scen XXIII: Sedeltransporten
På hemmaplan, i Helsingfors, är läget oroligt. I juli 1917, mitt under den grafiska strejken då inga tidningar utkommer, får Kalle Ståhlberg en dag besök av en delegation bestående av fyra ryska matroser. De vill köpa Ståhlbergs Apollo-hus. När Ståhlberg svarar att huset förvisso inte är till salu låter delegaterna förstå att detta inte är en förfrågan utan en order – om Ståhlberg inte frivilligt säljer fastigheten skall man skrida till tvångsåtgärder. Kalle Ståhlberg förstår att han inte har något val och utan att närmare tänka efter kastar han fram priset: Fyra miljoner rubel. Några dagar senare finns pengarna på ett konto i Finlands bank. Hälften av summan betalas i mark, andra hälften i rubel. De sistnämnda är i slutet av året närmaste värdelösa, ändå är ersättningen totalt sett skälig. Tidningarna skriver om ”Glädjens och Nöjets tempel” som plötsligt förvandlats till en matrosklubb som befolkas av revolutionens jämnställda medborgare. Det stora vin- och spritlagret säljer Ståhlberg med hjälp av skådespelaren Edvard Persson och spritkungen Algoth Agi Niska till törstiga medborgare i huvudstaden. Och de är många. Och Ståhlbergs, Perssons och Niskas vinster är furstliga.
Hösten 1917 är stämningen spänd också bland jägarna i Tyskland. För eventuella kommande behov började man samla in pengar åt dem men det enda sättet att få ut valutan ur landet är att smuggla den till Stockholm där jägarnas kontaktperson befinner sig. Till denna delikata uppgift väljs Sonja Ståhlberg och en annan ryska vid namn Georgina. Sonjas exklusiva dräkter och klänningar, uppsydda av tyger inköpta i Paris dyrare boutiquer, får den här gången se sig slagna av en skräddarsydd sidendräkt fullproppad med 100-marks sedlar av 1909 års typ med motiv av Eliel Saarinen och text på finska och svenska. Georgina är något mindre värd men dock ett vandrande kassavalv. Sonja minns:
Den 28 november voro vi färdiga för avfärd. Georgina klädde sig hos oss medan Kalle gick ner efter en droska. Klockan halv nio på kvällen stego vi av vid Järnvägsstationen och gjorde oss beredda att gå in i hallen. Gendarmer stodo både vid ingången och inne i hallen men vi försökte se obesvärade ut. Kalle, som bar min kappsäck, snubblade i trappan men lyckades hålla sig på benen. Jag tror han var mera nervös än jag. Trängseln var obeskrivlig och sedan vi vinkat av Kalle, och tåget satt sig i rörelse, kunde vi slappna av i vår sovkupé. I korridoren utanför hördes höga röster och rop och slammer – ett riktigt krambamboligille! Plötsligt knackade någon kraftigt på dörren och in steg en hel liten patrull ryska gendarmer som skulle granska våra pass och vår kupé. En av dem tittade under britsen, en annan lyfte på filtarna, en tredje läste långsamt våra pass och tittade forskande på oss i tur och ordning och ställde en rad frågor. Det hela var ganska obehagligt men efter en stund lämnade de oss i fred.
Den nattliga färden fortsätter under lugnare former men på morgonen i Uleåborg stiger två nya gendarmer in i kupén och vill se passen.
När han såg i mitt pass att jag var född i Irkutsk blev han eld och lågor! Själv var han från Tomsk. Han föll mig om halsen, kysste mig på handen och hade all tid i världen! Han satte sig ner och började berätta om sina föräldrar och sitt barndomshem som om de varit välbekanta för mig. När han kom ihåg sin hustru Sofia som plötsligt dog förra året fick han tårar i ögonen, han snyftade och tog min hand och undrade om jag var gift. När han lutade sig mot mig nuddade ena handen vid kjolen. Jag tyckte mig höra ett svagt prassel och blev alldeles kall inombords, men gendarmen var så uppfylld av sorg och märkte nog ingenting. Georgina gjorde sitt bästa att avleda diskussionen men måste samtidigt le vänligt åt den andra gendarmen som ivrigt försökte komplimentera henne. Det hela var mycket generande men vi höllo god min och ändtligen fortsatte de sin kontroll i de andra kupéerna.
Till slut anländer tåget till destinationsorten Torneå. Härifrån skall penningkurirerna ta sig över till Haparanda och friheten. Där emellan finns tullhuset.
Så skulle vi ändtligen ta oss ur tåget. Människorna trängdes i korridorerna, alla skulle gå samtidigt och det var mycket hets och höga röster. När jag med kappsäcken i ena handen skulle stiga ner på det andra trappsteget fastnade kjolen – det hördes ett tydligt kratsch – och jag föll pladask på mage på den snöiga perrongen. Georgina kom genast till undsättning och vi voro lika bleka båda två – hade sedlarna flugit iväg!? Och ve o fasa – där kom gendarmen från Tomsk springande! Med Georginas hjälp kom jag hastigt upp på benen men foten var skadad och jag kunde knappast gå. Skulle vi nu bli kroppsvisiterade? Gendarmen erbjöd mig sin arm, tog kappsäcken i den andra handen och med Georgina på den andra sidan linkade vi till en droska. Försiktigt och liksom i förbifarten drog jag på kjolsfållen och såg att det var underkjolens spets som rivits sönder. Sedlarna var i gott förvar! Gendarmen tyckte det nog var bäst att han följde med ända fram till tullstationen och vi voro alltför upprörda för att protestera. Tulltjänstemannen var sedan väldigt förstående när gendarmen inne i byggnaden förklarade att den ena damen hade skadat sin fot och inte kunde stiga ur droskan. Samtidigt som damen i droskan framför blev anvisad in i tullhuset för kroppsvisitation fick vi klartecken att åka över gränsen. Gendarmen önskade oss trevlig resa och kysste mig chevalereskt på handen. Så åkte vi över gränsen med gendarmen ivrigt vinkande farväl. På tåget till Stockholm sydde jag revan i fållen. Tid hade jag ej haft att skicka ett kort åt Kalle från Torneå. I Stockholm, där vi stannade ytterligare en vecka, sände jag honom ett telegram – ”Allt väl”.
Men före Kalle fått Sonjas telegram har han redan hunnit formulera ett brev till henne:
Hoppas resan gått bra. Här är allt lugnt och stilla. Rulle lägger sig precis kl. 8 och efter 10 min. sover han redan. Kl. 7 på morgonen säger vi gomorron och tänder lampan. Han hämtar Hbl och choklad utan att bli tillsagd. Läser flitigt och sade att nu tycks det ju gå utan mamma också. Jag frågade om det inte ändå gick bättre när mamma var hemma. Han svarade: Naturligtvis, men när hon sku ut och fjanta – som pappa sa' – då måste man ju reda sig utan. Just så sade han. För övrigt arbetar var och en på sitt vanliga sätt. Flickorna springer ute och sitter hos Fazer, deras största nöje. Och jag har ju mina egendomar att hålla reda på.
Ack vad lugnt och stilla hem ändock är ljuvligt. Det är andra gången på 20 år som jag är allena herre i mitt hem med de många barnen. Det blir minnesrika dagar för mig. Få se huru livet gestaltar sig efter denna separation. Det blir väl en fortsättning på det 20-åriga kriget. Man påstår att det aldrig går med två herrar i huset. Eller ligger felet måhända i bristande kärlek. Nå, vi får se sen.
Ha nu riktigt roligt när Du en gång är fri som fågeln ur buren. Och flyg tillbaka till Ditt eget bo, ifall Du ej föredrar ett annat bo.
Alla ber hälsa. Kalle.
[Nästa avsnitt publiceras den 1 december].
Spionen
[Kapitel 14 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED].
Det handlar om skam. Och det handlar om skuld. Min skam och min skuld, men också den skuld och skam som jag på ett diffust sätt blivit varse i släktkronologin: Auktoritärt och kärlekslöst beteende, fysiska och psykiska övergrepp, konkurser, alkoholism, självmord – listan över mänskliga snedsteg redan i de närmaste generationerna bakåt i tiden tänder varningslamporna i mitt inre. Att livets motgångar och tragik har haft en tendens att negligeras i släktberättelserna är visserligen förståeligt men illavarslande – någonstans längre fram i tiden läcker det obearbetade konflikterna ändå ut, blandar sig med andra liknande giftiga ämnen. Denna generationskontamination som jag nu drabbats av är svår att skilja från de skamliga beteenden jag antingen själv orsakat eller varit objekt för. Det här är släktskapets kraterfyllda baksida – att jag i dag och du i går i värsta fall inte kan nå varandra för att vi inte läkt våra egna sår, inte förlåtit våra vedersakare. Vi är båda fortfarande skambemängda och inlåsta i tystnadens fängelse. Nyckeln heter förlåtelse.
Scen XXI: Under antaget namn
Hösten 1914 gör den jaktälskande Erik Jernström en snabb karriär som spion inom det hemliga underrättelseväsendet. Med några tentamina kvar före kandidatexamen anser Erik sig inte ha den tid som krävdes för att aktivt engagera sig i den politiska verksamheten. Min roll inskränkte sig till den passiva observatörens som gärna en ledig kväll i kretsen av goda kamrater kannstöper om fosterlandets möjligheter och resurser, men ej själv aktivt deltager i handlingar. Men kumpanen och forna klasskamraten Isak Alftan, som redan avlagt kandidatexamen, drar med entusiasm och engagemang även med Erik i landsförrädisk verksamhet: De börjar för den svenska generalstabens räkning skaffa upplysningar om de ryska befästningsarbetena i Finland. Vi strövade (även) ofta utom stadens hank och stör, såsom hemlösa söndagsflanörer, och besökte personligen de platser där befästningsarbetena pågingo. Aldrig blevo vi misstänkta trots vår mycket närgångna nyfikenhet.
Det hemliga underrättelseväsendets klassiska kutym är att fungera under antaget namn. Alftan antar namnet Berg och Jernström kallar sig Berggren. Jernströms karriär som Berggren blir dock kort. Det gäller att till den svenska generalkonsuln i Helsingfors, David Bergström, överbringa den ryska generalstabens stora militärgeografiska verk över Finland, av fackmän vitsordat som betydelsefullt. Den språkmedvetna skriftställaren Erik Jernström får en ”obetvinglig lust” att på något sätt utnyttja namnkonstellationerna Berg, Berggren, Bergström, och repeterar i huvudet, på väg till konsulatet på Skatudden: Mitt namn är Berggren. Jag kommer till Eder Herr generalkonsul Bergström i uppdrag av magister Berg för att för den svenska generalstabens räkning… Men som i en klassisk teaterhistoria, där den nervöse unge skådespelaren, blockerad av premiärnervositet, utslänger sin enda replik: ”Sadlarna äro hästade”, trasslar även Erik till det. Plötsligt står generalkonsuln framför honom, högtidlig och formell, och Erik sträcker på sig och harklar: Mitt namn är Bergström och jag kommer på uppdrag av herr Berg… Sen blir det total kortslutning i tankeverksamheten, ord och namn är som bortblåsta, liksom den högtidliga känslan av att vara på samhällsfarliga uppdrag. Erik lämnar hastigt bokpaketet ifrån sig och retirerar högröd i ansiktet mot dörren. Kvar står generalkonsuln med ett paket i handen och ett lika roat som förvånat anletsuttryck.
Erik Jernström har under merparten av sitt liv velat bli krigare, och nu är stunden inne. En stor del av senhösten 1914 har han, tillsammans med ett antal andra konspirerande studentkamrater, suttit hemma hos magister Kokko i dennes lokal i främre Tölö i Helsingfors och diskuterat Finlands framtid. Här föds jägartanken, och nu handlar det givetvis inte om björnar eller rävar, men alltmer om människor som söker sin frihet och Finlands självständighet – unga akademiker fyllda av idealistiska mål och medel. En militärutbildning i Tyskland är för Erik lika lockande som grisens hjärta var en gång för Mickel Räv.
Jag behövde aldrig tveka om den saken; fara eller icke fara, trots att det kostade mig en bruten treårig förlovning och alla mina studiers tillspillogivande. En röst inom mig bjöd mig att bränna alla mina skepp och den rösten följde jag. Jag kan ej minnas att jag ens ett ögonblick tvekat, men väl minns jag den ångest som vid avskedet fyllde mig, då jag med kappsäcken i hand steg ner för hemmets trappa och såg mig tillbaka, där min mor tårögd vinkade sitt farväl. Skulle vi återses? Jag slog bort tanken, behärskade mig och ropade så oberörd som möjligt: Vi ses igen!
Scen XXII: Disciplin och hjältedåd
Vintern 1915 hör Erik Jernström till de första som styr kosan mot Berlin. Till samma ressällskap hör en annan välbekant figur: Armas Ståhlberg. Men i övrigt är de blivande jägarna en brokig samling individer från samhällets olika skikt. Snart, mycket snart, blir de uniformerade och drillade till soldater där personligheter suddas ut och disciplin råder. I maj 1916 har Kungliga preussiska jägarbataljonen n:o 27, populärt benämnd 27:e jägarbataljonen, ett tyskt manskap på 111 man, samt 27 finländska plutonchefer, 93 gruppchefer och 1134 jägare. 1:a kompaniet leds av kapten Höcker och Oberzugführer Armas Ståhlberg. Till den högsta finländska befälsposten, Hauptzugführer, utses Erik Jernström.
Fotografierna från Lockstedter Lager, Libau, Misse, Riga viken, Tuckum, och alla dessa bilder av Gruppenführer, Gewehrführer, Zugführer, kaptener och löjtnanter, fälthaubitsar och trossar, maskingevärspatroner och löpgravar, förskansningar och fältkök, stabsbyggnader, marscher, persedelgranskningar, bataljonsmanövrar, stekheta sommarlandskap och frostbitna vintervyer, skidövningar, och bistra, stolta, leende, uppsträckta, koncentrerade soldater med krig i blicken och fred i sinnet: Bilderna i Eriks bok Jägarna i världskriget är en annan värld, dold bakom tio decennier av ofattbar utveckling och självständighet. Det är som att först stå i ett överbelyst rum och sedan tvingas titta in i ett nyckelhål som först intet avslöjar men så småningom, långsamt, uppenbarar konstrastlösa gråa motiv där detaljskärpan troligen från början suddats ut av oskarpa linser och bristfällig fotograferingsteknik. Men det är inte bara bildkvaliteten som andas gårdag – hela kontexten är förskansad i en tid och ett sammanhang som svårligen öppnar sig för sinnen förtrogna med påkostade självständighetsfester, fri rörlighet på Internet och en ekonomisk välfärd som på 1910-talet var omöjlig att ens fantisera om. Vissa motiv, som denna av jägarrörelsen, är svårfångade just därför att de är så osannolika, så tidsbundna, så unika för sin plats i historien. Idealism och mod hade andra förtecken då än nu, och manligheten hyllade disciplin och kollegial uppoffring.
I krig och kärlek är allting tillåtet. I februari 1917, då bataljonen befinner sig i Kurland, vägrar den f.d. sjömannen Sven Saarikoski från Lappo att lyda order. Avsikten är att göra en räd i ryggen på ryssen, men trots upprepade kommandon säger Saarikoski nej. Armas Ståhlberg kan inte behärska sig, han lyfter pistolen, riktar mynningen mot landsmannen och avrättar honom så blodet sprutar på de snövita drivorna.
Krigsrätten befriar Ståhlberg. Saken blir inte bättre av att Erik Jernström tar Ståhlberg i försvar. Så sker rimligtvis bara i krigstider.
Den 19 juli samma år vill Jernström grunda ett hedersråd. Erik talar:
Mina Herrar! Redan tidigare, vid konferens med plutoncheferna den 21 maj har jag bragt betydelsen av kamratandan i vår trupp på tal, varvid jag givit några riktlinjer för plutonchefernas utbildnings- och arbetsprogram. Idag ber jag att åter få rikta uppmärksamhet på frågan. Den finländska plutonchefen bör i första rummet bemöda sig om att utveckla ansvarskänsla och sann kamratanda inom truppen. Han bör vara en exemplarisk ledare, som samvetsgrant fyller sin plikt och för sina underordnade kan tjäna som förebild i militära dygder. Han får aldrig, vare sig det gäller honom själv eller hans underlydande, tillåta någon som helst uraktlåtenhet i tjänsten utan bör som en äkta finne ståndaktigt utstå alla svårigheter i den ädla kampen. Han bör vara besjälad av en kraftfull militärisk anda. Den finländska plutonchefen får aldrig glömma, att han kämpar för sitt fäderneslands frihet och att hans mål kan nås blott genom tunga offer.
Plikt, dygd, kamp, militärisk anda, tunga offer – priset för ansvar och kamratanda är högt, nästintill obetalbart. Och den som inte uppfyller måttet får ett skott i nacken.
[Nästa avsnitt publiceras på blåggen den 15 november]
Kris
[Kapitel 13 i släktberättelsen Under huden är jag många, en fiktiv historia som baserar sig på fakta]
I det lapptäcke som mitt minne och mina sinnen binder ihop på en tyst botten, är sorgen och tragiken speciellt framträdande. Var det så även då, eller är det mina egna tillkortakommanden som färgar väven? Var finns humorn, skrattet, ivern, musiken och dansen, för att inte tala om lusten och längtan, upphetsningen och intimiteten? Eller är även de förträngda av den dramatik livet alltför ofta och brutalt slår sina medmänniskor med armbågen mitt i solar plexus – alla dessa tidningsrubriker och nyhetssändningars rafflande ingresser om naturkatastrofer, övergrepp och krig som likt en genomvåt och sur matta lägger sig tung och kvävande på tillvarons golv? Och det slår det mig att hela jag är en gigantisk spegel som, beroende på sinnesstämning och dagsläge, fångar upp de signaler från när och fjärran som jag just nu är i behov av. Kanske jag på ett omedvetet plan putsar min självbild i de reflexer som gårdagen kastar på min känsliga hud, att jag överbelyser vissa sekvenser därför att de lägger sig som ett skyddande bandage på mina egna ömmande sår. Eller ska jag – heureka! – se på denna visuella dialog över tid och rum i en annan narrspegel där mina ambitioner och mina behov riktar sig bakåt, inåt: Jag förtydligar, jag förklarar, jag försonar och jag löser upp de gordiska knutar som likt tryckfel i tidningen och fläckar på fotografiet misspryder motivet och förvränger den bakåtvända blicken? Tiden får utvisa vem som talar till vem men ett är säkert: Dialog pågår.
Scen XX: När livet går på tå (1914)
Kalle Ståhlberg mår inte bra. Nej, det är inte i första hand den strejkande magen och den envisa hostan som gör honom dyster till sinnet. Inte heller är det det dova hotet att tyska krigsplan en tidig mörk morgon helt oförhappandes skall dyka upp i horisonten söder om Sveaborg och från låg höjd bomba och beskjuta en sovande befolkning, som dämpar hans humör. Tyska undervattensbåtar och vidunder av andra slag har visserligen redan noterats i farvattnen utanför huvudstaden, men inte heller detta faktum fäster sig särskilt stadigt i Ståhlbergs sinne. Det är någonting annat, på en gång efemärt och grundläggande, som gör sig påmint under den hårda kragen och välputsade borsalinon. Under veckor av undantagstillstånd, när staden till stora delar tömts på sina invånare och restauranger stängts, även Apollo, uppstår både geografiska och mentala luckor, håligheter som blottlägger det vardagen igår med sina extravaganta aktiviteter och flagranta livsstil försökte dölja. Det ljuva liv och den glada epok som kulminerade i hans 50-årsfest för snart två år sedan, är ett minne blott. Fortfarande orkar han visserligen bestämma vilka rum som skall eldas på dagarna och vilka sovrumsfönster skall stå öppna på natten. Och han ger order om att snuviga barn skall hålla sig inomhus och att de friska måste vistas minst två timmar utomhus varje dag. Men det är på resorna till Stockholm, Köpenhamn och Hamburg, i jakten på skådespelare och artister, som ett ifrågasättande om alltings mening och avsikt allt oftare gör sig påmint. Oron och irritationen ökar, de fysiska symptomen blir allt mer uppenbara, självkritiken växer. Från Stockholm skrev han redan på våren till Sonja: Hälsa de dina och mina hjärtligt från pappa som mest funderar på huru han skall slippa teaterskräpet. Den dagen kommer bara man väntar. Mina önskningar brukar ju gå i uppfyllelse.
Men nu är vi mitt i september 1914 och familjen är splittrad och utslängd i världen. Läget i huvudstaden håller på att normaliseras, inga tyska flyg har hörts eller synts. I början av augusti, när situationen var som mest spänd visades på Apollo bilder och kortfilmer under rubriken Skapelsen. Det var inte Kalle Ståhlbergs idé utan i första hand aktivister kring ett Bibelforskningssällskap som erbjöd ett helt informationspaket, inklusive ett 30-sidigt programblad och som delades ut av, som Ståhlberg uttryckte det, tre lagom religiösa flickor. I garderoben huserade fyra lantmoror och till sittplatserna eskorterades publiken av några gubbar från landsbygden. Köerna ut längs Esplanaden blev formidabla tack vare det fria inträdet. Stämningen i salongen var hög och med jämna mellanrum klämde menigheten, stående, med i sången som sprang ur en trattgrammofon. Med sorgsen blick betraktade Kalle Evas runda former på den vita duken stunderna före syndafallet.
I början av september beslöt teatrar och cirkusevenemang, i brist på omedelbar krigsfara, att igen öppna sina dörrar och portar. Kvällstid tändes varannan gatlykta och det blir tryggare att röra sig på gata och i gränd. Och i går, den 14:e, öppnade Ståhlberg även sin restaurang. Mat och musik är lättare att administrera och distribuera, scenframträdanden kräver mera förarbete. Skapelsen kan gå i repris om en vecka och dagarna efter det lämpar det sig med lite trollerikonster som framförs av Carl Lindgrén. Detta ger Kalle Ståhlberg lite tidsrespit för att lösa det största problemet: ekonomin. Eller rättare sagt: finanserna är ett problem, men kanske inte det största – det har ju varit kris förut också. Det stora problemet är Kalle Ståhlbergs bristande motivation, både vad gäller Apollos framtid men också sin egen och familjens. Men det sistnämnda är alltför känsligt för att ens nudda vid. Då är det bra mycket enklare att ta ekonomitjuren i hornen och åtminstone inför sin hustru framstå som en matador som behärskar scenen.
Ståhlbergs röda skynke är den störtdykning i restaurangens lönsamhet som skett den senast månaden. Och hotellet står nästan tomt eftersom folket flytt huvudstaden och knappast någon, under rådande omständigheter, är villig att turista i huvudstaden. Som vanligt tar Kalle Ståhlberg i mer än nödvändigt. I stället för att anpassa sig till en mindre kundkrets besluter han tvärtom han att utvidga, förstora och förbättra. Arkitekt David Wilhelm Frölander-Ulf får i uppdrag att rita in fler hotellrum, restauranten skall kompletteras med en bankettsal och en festsal. Bowlingbana, biljardrum och takterrass – världen skall slås med häpnad över detta moderna och strömlinjeformade nöjespalats i metropolens centrum.
Men det blir ingenting av de storståtliga planerna, ekonomin och den maniska energin lägger käppar i hjulen. Idéerna försvinner i någon sned skrivbordslåda och Ståhlberg tvingas bita i det sura äpplet – att i stället för tillväxt återgå till trista vardagsrutiner och livets stilla lunk. I Mellaneuropa strider engelsmän, fransmän, ryssar, tyskar, österrikare, ungrare och italienare under allt häftigare former, men det bekommer inte Ståhlberg speciellt mycket. Han har viktigare saker för handen: Att i någon form bevara Apollo, ljusets och konsternas gud, för eftervärlden.
Scenbyte
[Kapitel XII i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Föregående avsnitt: se upptill VED]
Det är i irrgångarna mellan gårdag och morgondag, mellan dag och natt, mellan överhud och underhud, som jag söker min egen röst, min personlighet, min identitet. Det är som en ständig resa i tid och rum fast jag står fastnaglad vid det höj- och sänkbara skrivbordet och samtidigt kan betrakta småfåglarnas attacker på de små matstationerna jag gillrat i äppel- och körsbärsträdet. Jag ser två verkligheter – en framför mina ögon, en annan någonstans i hjärnans labyrinter. Och jag inser att de på något sätt hör ihop även om scenerna skiftar. Och det gör de nu alldeles konkret.
Scen XIX: Nya kulisser
Vårvintern 1911 gör Kalle Ståhlberg en överraskande manöver: Apollo upphör som biograf och fortsätter som scen för operett och revy. Det är ett lika drastiskt som nyskapande beslut, i synnerhet som bara knappt ett år har förflutit sedan det nybyggda huset öppnades för allmänheten. Men Ståhlberg är känslig för konkurrens och nu växer det upp biografer i huvudstaden lite här och var. Kalle ägnar den förändrade situationen inga djupare analyser, knorrar visserligen både offentligt och i lönndom, men konstaterar sedan faktum. Vad göra i stället? Han litar på sin intuition och kreativitet. Fotoateljén kan han behålla, men scenen i Apollohuset lämpar sig, med smärre ombyggnader, utmärkt väl även som teaterscen. Vad staden och han själv behöver är lite glamour, liv och rörelse, en flykt från vardagen. Filmförevisningar är passé, de är alltför endimensionella och svartvita, nu är det dags för färg och flärd, klackar i taket, fest och frivolitet, skämt och skratt. Människan liv är kort, fånga dagen, lev din dröm! Nu!
Efter en kort övergångsperiod går den före detta fotografen och biografägaren Ståhlberg in i sin nya roll som varietéteaterdirektör med förnyad energi och stor entusiasm. Det är inget mindre än en metamorfos, en puppa som brister ut i en bevingad varelse. När han en gång inledde sin karriär som fotograf beträdde han delvis jungfrulig mark, nu smäller han i dörrar som redan står vidöppna. Skall han vara på sin vakt, har han något att lära? Nej, knappast. Kan man släcka lampan och rulla en kinematograf kan man också tända belysning på en scen och dra upp en ridå. Idag är det måndagen den 28 augusti i nådens år 1911 och på Apolloscenen ska man repetera operetten Läderlappen av Johann Strauss den yngre.
Spelet kan börja, Ståhlbergs stolta spel. Det låter nästan som Bellman.
Vad är det? – Ge plats vid scenen! Undan, springschasare, kassaflickor, kallskänkor och torggummor! – Bra så! Lägg fonden längs väggen där borta! – Utmärkt! – Och säg åt Sirkka att hämta biljetterna från tryckeriet! – Var är direktör Salmson? – En läderlapp, den kan väl flyga? – Hallå, glöm inte biljetterna! – Fem på scenen, fem i kulisserna, tre till och vi har en olycka. – Var är sufflören? – Och tavlan, den hänger väl upp och ner? – Blås i hornet, du med den breda slipsen! – Jag kommer snart, han får vänta. – Hur många är ni i orkestern? – Stå inte där och glo, så, schas i väg! – Men se, där kommer fröken Rosengren, lika fräsch och frodig som vanligt! – Ni andra, sätt fart på, och hämta mig ett glas vatten! – Kan någon föra bud till Sonja att ringa en elektriker. – Fem plus fem är fortfarande tio. – Borde vi sänka lampan på scenen? – Här är för varmt, vrid på ventilationen! – S'il vous plait. – Lustigt! Jag trodde vi hade kommit överens om det redan igår! – Och ni torgmadamer, er plats är i källaren. – Ja sama suomeksi. – Scenen måste breddas, en meter på var sida. – En plus en plus sju blir tio – Läderlappen flyger, han behöver väl ingen scen! – Du är just en roliger karl du! – Hundrasjuttiofem plus tjugofem är precis tvåhundraett. – Vad säger den där smilfinken med ränsel på ryggen? – Det lär bli kallops och potatis och morötter till middag – Släpp fram orkestern! – Var dröjer elektrikern? – Klockan ett är det repetition. – Klockan ett är det kaos! – Håll klaffen och jobba i stället! – Vem har sett direktör Salmson? – Kann ich bitte die Speisekarte sehen? – Hämta hovmästaren! – Was können Sie empfehlen? – Akta vasen på bordet på scenen! – För Guds skull släpp inte in människor i salongen! – Kom ner där från scenen, ni som bara står i vägen! – Restauranten är stängd, teatern är stängd, ska det vara så svårt att förstå! – Dörren knarrar, vem har lite olja? – Hämta direktör Salmson från hotellet omedelbart! – Där kommer sujetterna, men ingen Salmson. – Kan någon koka kaffe? – Orkestern ryms inte på scenen. – Akta vasen! – Valthorn och cello och fiol får klämma in sig på sidan av scenen. – Det här är just snyggt! – Finns det hjärtrum … – Släck cigaretten, rökning förbjuden! – Är rekvisitan på plats? – Ja, men inte Salmson – Jag sa rekvisita! – Maka på er ni drönare som inte skall stå på scenen. – Vem sufflerar sufflören? – Salmson? – Ordning i leden, inre samling och koncentration, om jag får be. – Die Fledermaus ist eine Operette von Johann Strauss und gilt als Höhepunkt der Goldenen Operettenära. – Handlingen utspelar sig i Wien omkring år 1870… – Jag trodde vi var i Helsingfors… – Tystnad! – … 1911…
Premiären den 1 september förlöper inte utan missöde. I slutet av andra akten, till orkesterns kraftfulla ackompanjemang, kastar alla skådespelare högra benet högt upp i luften. Salmsons sko lossnar och flyger som en projektil ut över publiken och landar i huvudet på Konni Wetzel, Svenska Teaterns intendent och regissör. Detta tas som ett dåligt omen men Kalle Ståhlbergs satsning på operetter och revyer har onekligen fått en flygande start. Wilhelm Wismach från den kejserliga operan i St. Petersburg leder orkestern, den svenska skådespelargruppen har Ståhlberg personligen engagerat i Stockholm efter en träff med Anton Salmson. Signaturen Spex skriver:
Direktör Salmson startade med ”Läderlappen”, den klassiska ”straussiaden, hvars tjusningsförmåga aldrig förnekar sig. Den gafs med medryckande fart på alla händer, med ett äkta, smittande operetthumör – röjande ett intelligent och intresseradt regissörsarbete bakom det hela. Håller fortsättningen hvad starten lofvat, så kommer Apollo-teatern – plus annex – att under herr Salmsons regemente bli det helsingforsiska nöjeslifvets brännpunkt under den närmaste framtiden.
Redan en dryg vecka senare, den 9 september, är det dags för nästa premiär, Miss Hook av Holland, med kostymer direkt från Berlin och kulisser från Stockholm. Värmlänningarna, Cornevilles klockor, Miss Dudelsack – premiärerna i september månad haglar tätt men kvaliteten varierar. Dagstidningarna publicerar inga fotografier av teaterföreställningar, däremot förekommer karikatyrer i veckoblad och skämttidningar. Operettens visuella gestalt får därmed en viss komisk slagsida, dess seriositet ifrågasätts. Men Salmsons operettgrupp kämpar på; Offenbachs Förlofning vid lyktsken följs av Huller om Buller, Äventyr i sängkammaren och som sista satsning; Trollkarlen från Nilen. Den 2 november säger Ståhlberg upp kontraktet med Anton Salmson och första akten i Apollos operetthistoria är därmed avslutad. Men fortsättning ska följa.
Vad är det som driver Karl Emil, vad får honom att ånga på med denna frenesi och målmedvetenhet? Ekonomisk vinning? Eventuellt, men i så fall är det en mycket riskfylld väg han valt. Konstnärliga ambitioner? Säkert, men inte bara det. Prestige? Det kan man gott tro – han vill visa för omvärlden vad han går för.
Kanske är det en blandning av olika viljor som sliter och drar, ibland till och med åt lite olika håll. Otåligheten och den lite buffliga framfarten tyder på osäkerhet och en oförmåga och ovilja att stanna upp och reflektera. En viss besserwissermentalitet kan kanske vara bra i affärssammanhang där tagen är tuffare, men i hemmiljö är det dömt att misslyckas. Plötsliga impulser åtföljs där av snabba och ogenomtänkta beslut: Nu skall alla i familjen bara äta grönt. Nu skall vi spara på utgifterna och tjänsteflickorna sägs upp och de äldre barnen får dela på matlagningsuppgifterna. Nu skall vi alla börja ta dagliga kallduschar för det är bra för kropp och själ.
Familjeprojekten slutar snabb med frontalkrockar, irritation och sjukdom. Motgångarna i arbetet leder dock till en nödvändig kursändring och nya projekt. Apollohuset sammanfattar allt vad Ståhlberg eftersträvat; konstnärlig utmaning, ekonomisk risktagning och social synlighet. Men bakom den lysande fasaden fladdrar skuggorna allt mera hotfullt.
[Nästa avsnitt publiceras på blåggen den 15 oktober]
Livets biograf
[Kapitel XI i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare inslag: Se under rubriken VED upptill].
Jag står tveksam i kulisserna och betraktar alla dessa ansatser till liv och mening som passerar revy. Och jag undrar om det är min egen skugga som skymmer blicken när strålkastarna lyser på huvudpersonerna. Så mycket känner jag igen, så mycket har jag sett och hört förut att det verkar som om pjäsen skulle vara färdigt inövad. Men vems är föreställningen, men regisserar? Och var sitter publiken? Är jag ensam i salongen? Nej, jag står ju i kulisserna, kan se både skådespelare och publik. Varför står jag då här – är jag en statist? Eller dramaturg? Sufflör?
Scen XVII: Apollohuset, Södra esplanaden 10, Helsingfors, måndagen den 6 februari 1911
Så här mitt i vintern är Runeberg lite stel i nacken där han rakryggad skådar mot Salutorget och Havis Amanda. Men utan att svänga på huvudet, bara genom att blicka lite snett till höger, kan han se Apollohuset några tiotal meter längre bort. Två ingångar från Södra esplanaden hälsar gästerna välkomna. Den ena leder till biografen, den andra till restaurangen. Biografen är egentligen två biografer med en avskärmande filmduk på mitten. Den mindre har 159 sittplatser, de större 283 på parterren och 107 på läktaren. Enligt reklamen – formulerad av Kalle Ståhlberg själv – är detta Nordens största biograf. Tekniken är i alla fall den senaste. Ventilationssystemet kan producera 12.000 m3 frisk luft i timmen, maskinrummet är rymligt och vid brandfara kan man med en enkel handrörelse koppla på sprinklersystemet. Klaffstolarna av päronträ, den förgyllda stuckaturen, belysningen, glasmålningar och allt det där andra som vi redan hört talas om – moderniteten talar sitt tydliga språk.
Snett mittemot, på norra Esplanaden, ligger Kämp och teater Helikon som bara ett halvt år tidigare har öppnat i femte våningen. Och där strax bredvid, på Glogatan, ligger Olympia. För att inte tala om Svenska teatern, ett par hundra meter bakom Runebergs raka rygg. Nöjeshelsingfors är samlat till ett kluster vid Esplanadparken med nationalskalden i centrum.
Just nu när klockan är 11.45 sitter Kalle i sitt lilla kontor på första våningen bakom kassorna och läser tryckeriets korrektur för den kommande veckans filmföreställningar. Han nickar förnöjt åt den upplysande introduktionen överst på programbladet: Apollo Teatern är i alla afseenden Helsingfors förnämsta biografteater, enkom uppförd för ändamålet och i hygieniskt afseende öfverträffande alla samlingssalar härstädes. Frisk, uppvärmd luft inpressas hela tiden i så stor mängd att förskämd luft aldrig kan förekomma. Programmen äro de dyrbaraste, alltid sammanställda för en bildad och förstående publik med undvikande af alla råa och sedlighetskänslan särande bilder.
Han gör en korrigering på det nästsista ordet – å i stället för ä.
Det här är program n:o 541 och gäller för denna vecka, 6-12 februari. Programmet består av två avdelningar: Tre kortfilmer i serien Finlands slott och herrgårdar – Kaukas i Masku, Lemsjöholm i Åbolands skärgård och Villnäs i närheten av Fredrikshamn. Och en andra del som egentligen är en första provvisning med tanke på den internationella rese- och turistmässan i Berlin som inleds om en månad: Breaking up ice in Finland, Imatra rapids in Finland och Winter in Finland. Mellan de två avdelningarna har han placerat en film med namnet Judaspengar. Ståhlberg låter reservoirepennans spets följa ögats blick: En gammal hederlig bretannier är sin kung trogen och har många olika andra likatänkande, som icke känna sig tilltalade af republikanerna. Han mottager en dag ett bref fr. markis Gautron, som meddelar honom att kungen anförtrott honom ett hemligt uppdrag och anhåller om skydd hos den gamla bretanniern. Denne inviger sin son i hemligheten. Då det blir uppdagadt att markisen skall komma till landet utsättes en belöning af 1000 thaler för den som bringar honom lefvande eller död till myndigheterna.
Ståhlberg ler för sig själv. Herrgårdarna är intressanta, och filmerna om Finland har han ju själv varit med om att producera, men där emellan lämpar det sig utmärkt med lite dramatik i salongen, den väl ventilerade. Längst ner på sidan gör han ett tillägg som i korrekturet saknas: Musik af teaterns egen elitorkester under ledning af kapellmästar K. Lindén.
Därmed är programbladet, efter noterade korrigeringar och kompletteringar, färdigt för tryckning. Klockan 12.30 kommer Sirkka enligt överenskommelse, tar kuvertet med rättelserna och går med släntrande steg till Tilgmanns tryckeri i hörnet av Annegatan och Lönnrotsgatan, en promenad på drygt fem minuter. Medan Sirkka fortsätter mot Fazers café på Glogatan sätter sättaren igång med Ståhlbergs korrigeringar, senast klockan 14 skall tryckpressen vara färdig att stampa ingång, klockan 16.00 kommer Tilgmanns 15-åriga bud Kurre springande med de tryckta programbladen väl inpackade i ett litet paket, klockan 16.30 placerar Ståhlberg personligen ett programblad i den lilla glaslådan till höger om entrén. Klockan 17 äter familjen Ståhlberg middag i fjärde våningen.
Scen XVIII: Apollohuset, fjärde våningen
Matsalen i Ståhlbergs privata våning domineras av ett enormt matsalsbord övertäckt av två dukar som delvis överlappar varandra på mitten. Egentligen består bordet av ett mindre bord som förlängts med två stora tilläggsskivor. Arbetet har utförts av Kervo snickerifabrik, grundat för tre år sedan. Kalle Ståhlberg har via bekanta i Borgå hört smickrande ord om snickaren Klas Mauritz Peltonen som nu är direktör för den nya anläggningen. Skivorna fick Kalle nästan gratis eftersom man i den nystartade fabriken ville prova en ny mekanisk såg men i hanteringen skadade den ena skivan av rent misstag. Den långa skråman blev dock nästan osynlig när det mörka betset målades på. Eftersom bordet alltid skulle vara övertäckt av dukar så spelade det inte så stor roll hur det såg ut, viktigare var funktionen. Tyckte Kalle. Däremot måste han betala fullt pris för de stödjande benen under de två skivorna. I sin fulla längd är bordet 4,8 meter långt och 1,4 meter brett. I normala fall är det omringat av fjorton stolar – sex på var sida och Kalles och Sonjas i var sin ända. Sedan några dagar tillbaka är Kalles syster Jenny på besök, inte så mycket för att fira Runebergs födelsedag, som var igår, som för att avlasta Sonja som ännu är upptagen av att, mellan arbetet i hotellvåningen och restaurangen, dia Rulle, den sistfödde. I köket huserar hembiträdet Helmi och köksan Aino, den sistnämnda just nu upptagen med att steka strömming och mellan varven mosa potatis med en stor mortel av trä. Helmi hastar mellan kök och matsal med bestick och karott, mjölkkanna och smörfat. Det vita förklädet har fått några fläckar av mjölken när hon hällde upp den i kannorna från den stora metallstånkan.
Mellan kökets dunkla tystnad och matsalens elektrifierade upplysthet, ligger en kort mörk korridor och ett mindre rum med två fönster mot gården. Detta mindre rum domineras av en stor skänk med lådor och hyllor fyllda av finare serveringskärl i fajans och porslin, kristallglas från Böhmen, koppar och fat, dricksglas, extra bestick i silver, linneservetter och dukar för festligare tillfällen. I hörnet står två små serveringsbord i mahogny och bredvid dem en gammal sliten läderfåtölj. En liten palmväxt tornar överst på skänken, på väggen mittemot hänger en handvävd rya i bruna och orangea nyanser, konstnärens namn är okänt. Väggen bredvid fåtöljen pryds av ett stort inramat fotografi taget av Kalle Ståhlberg. Det föreställer konstnärerna Albert Edelfelt, Axel Gallen-Kallela och Pehr Louise "Pekka" Sparre af Söfdeborg som avbildar Imatraforsens vintriga vyer. Året var 1900.
Bakom en smal dörr till höger döljer sig ett litet svalt förvaringsrum som i vanliga fall inhyser ett lager vin- och champagneflaskor, några stora ostar invirade i smörpapper, olja och vinägretter, stora kryddförpackningar, risgryn och havregryn, lite torkat kött och en lår potatis. För ett par år sedan, när sonen Lennart var tio år, hade han än en gång varit våldsam mot sina yngre syskon och i vredesmod beslöt Sonja att tukta sin oregerliga son. Hon släpade det sprattlande och skrikande offret till skafferiet, skuffade in honom i mörkret, och låste dörren. Efter en tids bultande och svärande blev det tyst, Sonja försvann in i andra uppgifter och glömde till sist helt bort arvtagarens existens. När köksan många timmar senare skulle hämta potatis för middagen fann hon Lennart halvt medvetslös sovande på golvet. Bredvid honom låg några tomma champagneflaskor.
Med tanke på Lennarts vidlyftiga kroppsspråk kan man vara smått imponerad över Sonjas resoluta handalag med sin bångstyriga arvtagare. Hur långt är inte det från bilden av den väna och veka ungmö som Kalle en gång blev så betagen av. Nu, femton år och sju förlossningar senare, har Sonjas ryska temperament hunnit i fatt henne, kroppen återfått sitt självförtroende. Men av detta tillfälliga pedagogiska övertramp ska man inte dra slutsatsen att Sonjas mentala hälsa är ifrågasatt. I vanliga fall, och dagligen, kan hon visserligen vara spontant livlig och till och med högljudd, men det bestående intrycket av Sonja är en gladlynt, barnkär och ganska fåfäng kvinna. Nej, Sonjas vigör behöver man inte bekymra mig över. Annat är det med Kalles kroppsliga och själsliga tillstånd.
[Nästa avsnitt i Under huden är jag många publiceras på blåggen den 1 oktober]
Uppbrottsstämning
[Kapitel X i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt är publicerade våren 2020 – se upptill under rubriken VED. Höstens avsnitt kan man läsa på bloggen den 1:a och 15:e i varje månad].
Mina minnen är nästan fysiska, eller åtminstone hudnära. Och inte bara mina minnen men också de fragment av liv och rörelse som dessa släktingar förmedlat i korta kommentarer eller längre, mer eller mindre sammanhängande berättelser. Alla historier får sin färg och doft av den som förmedlar dem, alla döda kroppar väcks till liv med ord och meningar som tillhör ett annat hudskal, en annan varelse, ett annat människoöde. Feltolkningar är lika vanliga som över- och underdrifter, för att inte tala om bristen både på detaljfakta och svårigheterna att applicera alltsammans mot den stora, historiska scenografin. Släktberättelserna lever på gränsen mellan realism och magi och får sin näring ur det bristfälliga och personligt färgade, men mänskliga anslaget. Kanske är det deras styrka att inte alltid vara vetenskapligt verifierbara, kanske de mången gång representerar en djupare sanning och ett mera äkta avtryck än den bevisföring som lag och vetenskaplig forskning kräver. Som i allt liv är det tystnaderna och hålrummen som härbärgerar sprängstoffet och de kan bara uppenbaras med fantasins hjälp, inte i den virriga tankens spontana hugskott. Och jag tänker nu på fyra unga människor som gör sig beredda att ta steget ut ur barndomshemmet, fyra ungdomar som står liksom i kläm i Apollos vidöppna dörrar, som om de inte riktigt vet om de är på väg ut eller in. Och det kanske de inte själva heller vet. Året är 1911 och Sirkka, Ragni, Armas och Elsa har redan blivit tonåringar och unga vuxna. Det är bara Elsa, min blivande mormor – hon som föddes när mamma Rori dog i barnsäng den där sorgliga dagen på Diakonissanstalten i mars 1896 – som helhjärtat upplever Sonja, hennes pappas andra hustru, som sin egen mor. De tre övriga ställer sig tveksamma till fostermodern.
Scen XVI: På väg ut i livet
Sirkka, 22 år, är kanske svartsjuk på den vackra Sonja men hade ett varmt förhållande till Sonjas mor Klavdia som hon besökte första gången i St. Petersburg redan som nioåring och dit hon, den långa sträckan till trots, reste helt ensam. Som äldst i syskonskaran har hon snabbt utvecklats till en självständig ung dam. Porträttet, taget på dimissionsdagen, visar en ung dam med den vita mössan frejdigt fästad i de mörka lockarna. Blicken är varm och rak och nästan genomträngande. I tidens anda är hela famnen belamrad med studentrosor, som en päls, och i högra handen håller hon likaså en bukett rosor. Livet står för dörren, världen ler. Efter studenten har hon börjat studera till inredningsarkitekt vid Polytekniska institutet, men studierna förlöper trögt. Hellre ägnar hon sig åt att hjälpa pappa Kalle i olika praktiska sysslor. Och att festa. Just nu är det namnet Mårten som återkommer i matbordsdiskussionerna. Men han lär vara gift och redan ha två barn, så hur… vad ... varför..?
Syster nummer två, Ragni, är idag 19 år. Hennes situation är lite problematisk. Inte nog med att hon i ordningsföljden är mitt emellan den självsäkra Sirkka och den provokativa Armas, hon har framförallt en ganska allvarlig hörselskada. Ännu som tio-åring var hon nästan döv, isolerade sig mycket och läste. Olika behandlingar har något förbättrat situationen. Enligt vederhäftiga källor är Ragni intelligent, lugn och mycket ironisk. Det sistnämnda bidrar inte till att göra henne populär bland syskonen. Inte heller pappa Kalle är alla gånger rättvis. ”När Sirkka fick guldsmycken till julklapp fick jag yllebyxor”, beklagar sig Ragni. Ragni blev student för ett år sedan och studerar nu till tandläkare. Varför inte öronläkare? På bilden är hon iklädd en käck lång ljus bomullsklänning, en kort ljus bolero som påminner om toreadorens jacka, samt en vit blus med krås som vid halsen pryds av en stor sidenrosett. På huvudet bär hon en halmhatt med blomsterdekoration, och i vänstra handen håller hon ett vitt parasoll som breder ut sig bakom huvud och rygg. I fonden syns några trädstammar och en liten blomsteräng. Ragni är på sorglös sommarvandring, eller rättare sagt – skulle vilja vara det.
Armas, Armas, du olyckssalige… 18 år ung, stilig och oförlöst. Hög stärkt krage, mörk slips, vit skjorta, kostym, blanka skor. Ett sorgset anlete, mustaschprytt. Nybliven student, en stor idealist, och en god sportsman. För ett par år sedan simmade han från familjens sommarhus på Rönnskär ut till Gråhara fyr, drack en kopp kaffe, och simmade tillbaka. En annan gång lyckades han få upp en drunknad man från djupt vatten men det gick inte att rädda livet. Med pappa och sina kamrater brukar han segla, ibland ända till Sandhamn i Sverige. Han sover inte i sin säng, han drar madrassen ut på golvet. Sina halvsyskon behandlar han som luft, om styvmor Sonja avger han omdömet ”är inte särskilt fiffig”. Armas skall försvara fosterlandet Finland. Armas är modig.
Elsa, 15 år, är parhäst med Leonie, Kalles och Sonja första gemensamma barn. Ålderskillnaden dem emellan är bara ett och ett halvt år. Men där Leonie är lugn och försiktig är Elsa glad, livlig, aktiv, till och med lite fräck ibland. Och så har hon en vacker sångröst. På bilden är hon iförd en mörk långklänning med randig krage och dito manschetter på de korta ärmarna. Under kjolen syns svarta strumpor och ett par svarta lackskor. Det mörkbruna kastanjefärgade håret har hon lockat med piptång, blicken är mjuk, sömndrucken och smått spjuveraktig. Helst vill hon bara dansa och sjunga. Tillsammans med Leonie tar hon balettlektioner hos Aina Niska-Smeds, sånglektionerna ger Sally Basilier. Får hon själv bestämma ska hon bli sångerska eller balettdansös. Det får hon inte.
[Nästa avsnitt i släktberättelsen Under huden är jag många publiceras tisdagen den 15 september]