Pappas kusiner
Hela våren har jag här på blåggen skrivit om släkten, och då alldeles speciellt och enbart om släkten på mammas sida (se upptill rubriken VED). De historierna fortsätter efter sommarpausen i början av september. Men idag, på kusindagen, tänker jag visserligen på mina sex kusiner men skriver här i stället om pappas två kusiner. Mammas släkt sträcker sig långt tillbaka i tiden och är åtminstone delvis väl dokumenterad, men pappas genetiska bakgrund är för mig höljt i ett saligt dis. Och mitt minne av pappas kusiner kan väl närmast kategoriseras som kuriosa.
Det här är min kunskap om den Lindholmska släkten i ett nötskal: Farfarsfar Gabriel Amandus var född i Ingå 1840 och gifte sig 1866 med Ulrika Amalia, f. Grönberg i Sjundeå. Paret fick fem barn: Gabriel Alexander (1867, min farfar), Matilda Ulrika (1870), Emil Amandus (1872), Hugo Wilhelm (1875) och Elin Amalia (1879).
Hugo Wilhelm gifte sig 1901 med Edit Maria Adolfina, f. Schadvoin (1869). Det är hon som sitter här i soffan med sina söner Bertil Hugo (1902-1984) till höger, och Harry Wilhelm (1905-1972) – pappas kusiner alltså. Jag har ett svagt, närmast dimmigt minne av dessa två lågmälda, och som jag uppfattade dem, smått exentriska gentlemän. Båda hade ett förflutet som nitiska tjänstemän vid Statens järnvägar och var väl mer eller mindre pensionerade när de i slutet på 1960-talet någon enstaka gång besökte mitt föräldrahem. Sparsamhet var en dygd och som fria ungkarlar kunde de ganska mödolöst ägna sig åt sina passioner, som t.ex. att samla på silverskålar och gamla kameror. Plikttroget och troligen mycket kärleksfullt tog de samtidigt hand om sin delvis rullstolsbundna mamma men i övrigt förblev deras liv, åtminstone för mig, höljt i dunkel.
När så järnvägsbokhållaren Bertil avlider 1984 – Harry hade dött många år tidigare, likaså min pappa – donerar han sin och broderns tillgångar – bl.a. två aktielägenheter i Helsingfors och en i Ekenäs – till Svenska Litteratursällskapet. Av boupptäckningshandlingarna framgår bland annat att det på olika bankkonton finns 1.114 dollar, 1.790 svenska kronor, 100 danska kronor, 170 tyska mark och 230 mexikanska pesos (!). Banktillgodohavandena uppgår till sammanlagt 314.762,05 mark och värdepappren till 218.480 mark. Värdet på diverse guld och smycken samt silverföremål (36 dessertskedar, 24 matskedar, 12 gafflar etc.) blir 9.520 mark. Pianot (av märket Görs & Kallman) samt stol och notställ noteras till ett värde av 500 mark. Av det stora kameraintresset kvarstår endast fyra exemplar – Petri, Kodak och två Zeiss Ikon – värde 400 mk. Boets sammanlagda behållning uppgår till 554.536,67 mk. I SLS förteckningar har Bertil Lindholms fond fått numret 592.
Trots ett avlägset släktskap ärvde jag inte en enda peso. Inte ens en dammig kamera.
Biograf Apollo
[Kapitel IX i släkthistorien Under huden är jag många].
Scen XV: Invigningen av biografen Apollo, Helsingfors, tisdagen den 10 maj 1910
”Bästa inbjudna gäster, vänner av rörliga bilder och musik, kära publik!
Mitt namn är Karl Emil Ståhlberg, men kalla mig gärna bara Kalle, det gör alla andra helsingforsare också. Eller egentligen säger de ”han den där Kalle Ståhlberg” och antyder att ryktet om min person kan tolkas på lite olika sätt. Om det finns illvilja i deras tonfall, eller kanske till och med ironi, ligger bortom min förmåga att bedöma och påverka. Människor, har jag märkt, är ofta snarstuckna och kritiska mot dem som går först i ledet. Vill du vara fri från munhugg och smutskastning skall du inte sticka ut hakan. Jag vet, för jag har stuckit ut den. Ofta, och mycket.
När jag idag har glädjen att inviga Apollo-teater är det en gammal dröm som går i uppfyllelse och, det måste erkännas, ett helt livsverk som når sin kulmen. Under drygt tjugo års tid har jag, som många av er redan känner till, varit med om att öppna de tankens luckor där bilden ligger fördold, och sedermera även blåst liv i dessa orörliga motiv. När ridån snart går upp och de rörliga bilderna för er till andra tider och kulturer, kommer ni att varsebli en hänryckning som inte står den första förälskelsen långt efter. Vi har här att göra med en konstupplevelse som höjer anden från vardagens gråhet och aska, fyller sinnet med munter glädje och blåser liv i en förstockad kropp. Kort sagt: Låt alla farhågor om osämja och kris i din vardag sugas upp av den effektiva ventilationen här i salongen, och andas i stället in den kulturens friska luft som skrämmer även de mest ondskefulla baciller på flykten. Här må envar må som en prins eller prinsessa, ingen skall känna sig illa till mods.
Men före vi låter de rörliga bilderna rulla fram på den vita duken skall jag tillmötesgå direktionens enträgna begäran om en kort rekapitulation av de viktigaste milstolparna i mitt liv. Jag skall inte trötta er med onödiga detaljer men i stället göra några nedslag i närhistorien som visat sig vara betydelsefulla både för mig själv, men kanske också för vår huvudstad, ja, ibland till och med för vårt land.
Jag använde ordet nedslag, och det var faktiskt med ett sådant allting började. Det var i februari 1889. Vi höll på att inreda den nya ateljén i översta våningen på Alexandersgatan 17, möblerna stod ännu inpackade i ett hörn, studions fonder hade just anlänt från Paris. Jag blev plötsligt varse ett ljud på taket och skulle just vända blicken mot takfönstret då trälisterna med en kraftig smäll bröts i bitar och fönsterrutorna brakade samma med ett ljudligt glassplitter som följd. Sekunden senare hördes en kraftig duns i golvet och rummet fylldes av snö och någonting svart som seglade omkring. Till min förskräckelse förstod jag att en olycka hade skett och kastade mig snabbt mot byltet som låg inlindat i trävirke och glasskärvor. Från hålet i taket blåste en snål vintervind när jag böjde mig ner över kroppen på golvet. Mitt hjärta nästan stannade när jag mötte ett par röda ögon i ett svart ansikte. En kort stund bara stirrade vi på varandra, sedan bröts allt detta svarta sönder av en lång rad vita tänder som skrattade mig rakt i ansiktet. Det var sotaren som hade halkat i tjänsteutövningen, och trots det vådliga fallet erhöll han inga blessyrer, bara några blåmärken på armar och ben! Lättad över den lyckliga utgången erbjöd jag mig på stående fot – och utan ersättning givetvis! – att föreviga min första kund på ett visitkort.
Det var så min bana började som fotograf i huvudstaden.
Detta är inte rätta ögonblicket för en noggrannare redogörelse över min omfattande affärsverksamhet, i stället skall jag rekapitulera några oförglömliga händelser som passerat framför kamerans avslöjande lins. Som fotograf har man ju den fördelen att man kommer motivet bokstavligen in på livet. Men just därför gäller det att handla taktfullt och respektabelt, att uppmuntra i stället för att tillrättalägga, att ingjuta lugn och tillförsikt i stället för att högljutt regissera. Att fotografera handlar om konsten att se med ett tredje öga, att på en gång vara avlägsen och osynlig, men samtidigt högst närvarande, och nästan en del av själva motivet. Nästan som Gud, om ni ursäktar jämförelsen i övrigt. Och jag säger nästan, ity att det alltid finnes en osynlig gräns mellan objektiv och motiv. Som fotograf är det min skyldighet att frammana motivets mest behagliga anletsdrag, men, om det bara är möjligt, även spegla hans innersta tankar och avsikter. Sålunda skall ett bra fotografi så att säga tala till sin betraktare, som om de vore vänner och gamla bekanta.
Det är en sak att fotografera inne i ateljén, där jag kan byta fonder och justera belysningen, en helt annan sak att ta med sig kameraapparaten ut på gatan eller i naturen. Det var inte många helsingforsare som i verkligheten hade sett en kamera när jag första gångerna sökte mig ut bland folket för att föreviga en gata eller en byggnad – Gamla studenthuset, hästspårvagnen på Boulevarden, Norra esplanadens nybyggda husfasader, Runebergsparken, Havis Amanda… En händelse utöver de mera rutinmässiga var avtäckningen av Alexandersstatyn den 29 april 1894 – de ståtliga blomsterarrangemangen, den väldiga folkmängden, den högtidliga stämningen… Jag kan inte säga annat än att det blev en mycket vacker bild! Lite mindre människor var det när Fredric Pacius bystmonument avtäcktes 8 juni följande år. Försommargrönskan i Kajsaniemi park tävlade med motivet i fråga om fräschör och lyskraft medan damernas hattar och parasoll skapade effektfulla skuggor över bleka ansikten och smärta kroppar. Den 16 januari 1898 fyllde Zacharias Topelius 80 år och jag hade äran att avporträttera vår kritiska samhällsdebattör och berömda sagofarbror på hans kära sommarresidens.
Nej, jag skall inte räkna upp alla dessa prominenta profiler som jag haft förmånen att föreviga för eftervärlden. Men de har varit många: hundratals konstnärer och skådespelare, tusentals borgare och arbetare och vanligt folk, både i städerna och ute i bygderna. Och oräkneliga är de trädstammar, stenblock och insjöar som betraktat mig när jag färdats genom vårt avlånga land för att fånga fosterlandets förstummande skönhet genom kamerans avslöjande lins.
Fotografiet, men i synnerhet den rörliga bilden, speglar vår vardag och omgivning på de mest hänryckande sätt. Det har förflutit mer än tio år sedan – kan ni tänka er! – sedan jag första gången visade de första rörliga bilderna här i Helsingfors, och det skedde, som mången av er säkert kommer ihåg, i ganska blygsamma utrymmen. Men den biografteatersalong vi nu befinner oss i, och som vi strax skall inviga, saknar motstycke, det kan jag försäkra er, inte bara i vårt land men i hela Norden! De sammetsbeklädda klaffstolarna, inredningen med rödaktigt päronträd och förgylld stuck, den effektfulla belysningen och den oöverträffade ventilationen, ja allt skall borga för att Apollo-teaterns 500 gäster på bästa sätt skall trivas och vederkvickas. Men så har undertecknad också haft den bästa sakkunskap till sitt förfogande. Och jag vill ur djupet av mitt hjärta rikta ett varmt och innerligt tack till arkitekt Onni Tarjanne för ett utomordentligt väl utfört arbete! En man som planerat och ritat vår finska nationalteaterscen kan knappast vara bättre skickad att förverkliga även detta nyskapande byggnadsverk där filmkonsten skall samsas med kulinarisk njutning och exklusiv hotellverksamhet. Södra esplanaden 10 i stadens kärna kommer att bli ett landmärke för den högklassiga underhållningen och den gastronomiska bespisningen i vår nymornade huvudstad. Må solen länge lysa över Apollo!
Och med detta sagt vill jag till sist vända mig till den som gjort alla detta möjligt. Kära, kära Sonja! Vem hade väl trott att vi idag, sida vid sida, kan inviga en byggnad som på ett så konkret sätt binder samman två livsöden, så skilda till bakgrund och innehåll! När du senaste år nedkom med vårt sjunde gemensamma barn – och mitt elfte! – konstaterade vi att hemmet på Högbergsgatan, trots sina tio rum, hade blivit för litet. När vi i stunder av tillfällig osämja, ofta orsakade av mitt myckna arbete, och någon enstaka gång av ditt ryska temperament, konstaterat att kärleken behöver tid, får vi nu tillägga att kärleken också kräver allt mera utrymme. Det får vi här i Apollo där hela fjärde våningen reserverats för vår stora och livliga familj. Det är allom bekant, kära Sonja, att utan ditt furstliga arv, hade inte denna byggnad varit möjlig. Men det är min övertygelse att mor Klavdia, och far Nikolaj, just nu gläds med oss i sin himmel. Hon, liksom du älskade hustru, förstod vad uppoffring och idogt arbete betydde för framgången i livet. Stoltheten har du, kära Sonja, fått av din far, av mor Klavida älskvärdhet, espri och elegans.
Kära vänner! Av allt det sagda anar ni att Apollo – förstå mig rätt! – är ett riktigt glädjehus, en produkt av ett mångårigt arbete och en stark tro på de möjligheter livet lägger framför dina fötter. Tillvaron utanför denna sal kan vara hård, ibland orimligt svår, men innanför väggarna kommer att utspelas det livets drama som i sin verklighetstrogna gestaltning kan erbjuda oss åskådare en passersedel till intressantare och mer fascinerande världar. De rörliga bilderna påminner oss att världen är stor, att mycket ännu är outforskat. Måtte den skapande lusten alltid styra våra tankar och handlingar, måtte vi aldrig fastna i osämjans och missmodets garn.
Min älskade hustru Sonja, mina kära vänner, värderade damer och herrar: Jag förklarar härmed Apollo-teatern invigd!”
[Berättelserna om mina släktingar, som jag här publicerar med rubriken Under huden är jag många, tar paus över sommaren och återkommer i bloggen i början av september]
Genväg
Mamma Marianne (av släktingar ofta kallad Maja) hade två oförlösta sidor – en känslomässig och en konstnärlig. Jag övertog dem båda, visserligen omedvetet men dock. Hennes oroliga omsorg om mitt väl och ve stod som en glasvägg mellan oss och det var först under hennes sista levnadsår som rutan så småningom började spricka. Idag tror jag mig förstå hennes dilemma ganska bra, men nu är det så dags (hon dog på självständighetsdagen 1999). Ändå är även jag manad att allt oftare öppna gårdagens portar och dörrar, dels av pur nyfikenhet förstås, men kanske framförallt som en reaktion på en tillvaro här och nu som ter sig allt mer osammanhängande och nyckfull. Morgondagen kan jag knappast påverka men gårdagen kan jag åtminstone behjälpligt lappa ihop. Och då tänker jag både på utslitna och grådaskiga fotografier och mina egna minnesbilder som likaså ofta saknar skärpa och kontrast men icke desto mindre tenderar att dra ihop sig till något slags större motiv. Jag blir allt mer övertygad om vikten av detta samspel mellan inre och yttre bilder, hur de liksom tvingar, eller kanske hellre lockar, mig att reflektera över mig och min roll, eller brist på roll, i olika sammanhang. Det här gör vi väl alla förr eller senare, lite i olika former förstås, och med den minsta gemensamma nämnaren: Alltings mening, eller meningslöshet.
Under större delen av min barndom och tonårstid arbetade mamma på Stockmanns varuhus i Helsingfors där hon i första hand, och helst, sålde symaskiner av märket Elna. Ibland satt hon i första våningen framför de berömda hissarna och demonstrerade de tekniska nymodigheterna för en nyfiken kvinnlig publik. I hennes värld fanns det inga andra symaskiner av värde än Elna. Med Elna Supermatic kunde man på 1960-talet göra nästan vad som helst – framförallt sy sicksack och trolla fram en lång rad olika dekorsömmar med hjälp av de utbytbara kammarna (lite på samma sätt som man i datorn kan ändra stilfonter). Och riktigt fel hade hon inte beträffande Elnas överlägsenhet: Idag kan man finna Elna Lotus, lanserad 1968, på designavdelningen på Museum of Modern Art i New York.
Pannlappar med mönster och applikationer, värmehuvor för tekannor, dekorationstavlor och andra små produkter som nästan kunde kallas konsthantverk – allt detta och lite till i all ära, men det var nog framförallt mammas målande jag minns när jag före skolåldern kunde dela några gemensamma dagstimmar bara med henne. Den stickande doften av terpentin, de kladdiga färgerna, lysande och härligt smetiga på den slitna paletten – mamma behärskade sina penslar och tuber med en viss självklar suveränitet. Helst målade hon på porslin som sedan brändes och förgylldes: Vaser, små tallrikar, koppar, fat och någon enstaka gång något lite större föremål. En original oljemålning av henne finns fortfarande kvar (den här ovan hänger på kortväggen bredvid mitt arbetsbord) men knappast någon av de många tecknade skisser, speciellt profilbilderna, som hon mödolöst och självsäkert kreerade. Och hennes pianospel var mera ett pianoklink, även om hon vid behov kunde exekvera Arholma-valsen nästan utantill. Att hon på det här sättet, troligen helt omedvetet, inympade det konstnärliga skapandets lustbetonade aspekter i mig har jag först långt senare förstått.
Jag vet inte vad som låg bakom mammas fascination för trollsländor men de förekommer på de flesta naturmotiv, både de hon målade och de hon sydde på maskin. Människans korta liv, och trollsländans – finns här en enkel förklaring till att denna sköra och delvis transparenta lilla varelse blev ett slags signatur för henne? Folktron berättar å andra sidan att trollsländan ("trollens verktyg") förknippas med onda makter. Tyskans Wasserhexe och Teufelsnadel (teufel = djävul) förstärker denna dystra bild (och mamma kunde hyfsat bra tala tyska). I den folkliga traditionen sägs att när en trollslända flyger ovanför en människas huvud så vägs hennes själ, och att det i sin tur kan förebåda både olycka och elände. Det är tveksamt om hon kände till dessa föreställningar och sinnebilder, men att hon upplevde livet som flyktigt och utmanande var ganska sannolikt. Hennes pappas konkurs i mitten av 1920-talet, och den sociala skam som följde, hemmet som brann ner när hon var 8 år, hennes mamma som blev lam när fjärde och sista syskonet föddes, egna sjukdomar (inte minst astman) och 30-talets allmänt omstörtande tider – det fanns mycket i den omedelbara närheten under uppväxttiden som bidrog till osäkerheten och oron. Men i mammas konstnärliga värld är sländorna ändå mjuka och böjliga i formen, bekymmerslöst lättsamma och har i den bemärkelsen föga likhet med verklighetens rätlinjiga och vid behov brutalt råa mördarmaskiner.
Mamma hade en konstnärlig ådra som bara till vissa delar kom till uttryck och kunde utvecklas. Oljemålningarna, de dekorativa keramikföremålen, symaskinens alster (och på 1950-talet även stickmaskinens), men också intresset för inredning och mode, närde hennes estetiska sinnelag. Mamma hade konstnärlig talang men, för att använda den amerikanska psykologen Rollo Mays vokabulär, saknade lidelse – det som krävs för att ytan även ska få ett djup och kunna utvecklas till ett levebröd. Hon förblev en mångbegåvad konstnärlig amatör och gav vidare en kreativ ådra som jag på mitt sätt förvaltar och tackar henne för. Idag den 30 maj 2020 fyller mamma 100 år och jag bjuder på franska pastiller ur risporslinsskålen som hon älskade, och höjer mitt imaginära portvinsglas: SKÅL & GRATTIS!
Kusinföreningen
Åtta av de sammanlagt tio kusinerna på samma bild. Fr.v. Saima "Mökö" Ahlberg (föreningens ordförande), Karl "Carolus" Alftan, Harald "Haje" Jernström, Allan "Lullan" Franck (stående, ej kusin). Gruppen t.h.: Märta "Tusse" Jernström, Arne "Firre" Jernström, Greta "Kramsen" Alftan-Sundin och Erik "Eja" Jernström (stående).
[Kapitel VIII i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED]
Scen XIV: Korpela, onsdagen den 23 februari 1910
Medan den Ståhlbergska familjen utökas i antal, och affärsverksamheten når allt vidlyftigare proportioner, pulserar hjärtat i något lugnare tempo i den Jernströmska familjen. De fyra syskonen – Arne, Harald, Erik och Märta – har tillsammans med sex kusiner 1905 bildat en Kusinförening som upplever sin glansperiod fram till 1920-talet. De sista anteckningarna, nedtecknade av Erik, är gjorda i mitten av 1960-talet.
Fyra stora protokollböcker fyllda med mer eller mindre trovärdiga historier ritar upp ett kulturhistoriskt panorama på gräsrotsnivå. Halvseriösa mötesprotokoll blandas med dikter och språkliga lekfullheter, kvasijournalistiska resereportage, hemsnickrade dramer, dagboksanteckningar och tänkespråk. Mellan pärmarna ekar röster och utrop från hus och stuga: Jävlar anamma, jag tror jag lägger patience! – Si ni på katten! – Pane sokeri päälle, sitt ei tule niin sikiä! – Härregud! HÄRREgud! härreGUD! – Voi 17 plåtar! – Sssssssssssss…!
Nu firar föreningen femårsjubileum. Kusinerna är samlade kring två runda bord i salongen i Korpela och svarar på frågor de själva ställer. Huvuddraget i min karaktär? Märta skriver: fantasi. Arne formulerar sig lite kryptiskt Stolta och blyga på samma gång, bära det bästa de ensamt, Harald noterar Kaleidoskopiskt utan starka färger. Erik lämnar frågan obesvarad.
Den egenskap jag sätter högst hos en man? Märta: Finhet och intelligens. Arne: Allvar. Harald: Självbehärskning. Erik: Energi och takt. Hos en kvinna? Märta: Le sizième sans l´ame. Arne: Mod. Harald: Religiositet. Erik: Skönhet och godhet. Den egenskap jag hälst ville äga? Märta: Att skriva. Arne: Att i bild och ord fullt kunna uttrycka vad jag vill. Harald: Att dikta ännu bättre. Erik: Att arbeta oförtrutet. Min favoritsysselsättning? Märta: Läsa, skriva, skida, resa. Arne: Läsa, måla, ströva i skogen. Harald: Segling, jakt, tänkande. Erik: Björnjakt.
För Märta är den största olyckan att vara apatisk, för Arne att vara en sann knodd, för Erik att förlora sina framtidsdrömmar. Harald lämnar frågan obesvarad.
Märta vill helst bo på en gammal herrgård nära en storstad, Arne i Dalarna, tror han, Harald på sitt ointecknade miljongods vid havet och Erik på Suotniemi som dess ägare. Favoritblomma? Märta: narciss, Arne; djupröd vallmo, konvalj, Harald: vit azalea, Erik: rosen. Favoritdjur? Märta: näktergalen, Arne: räven, näktergalen, Harald: hunden, Erik: hunden. Mitt valspråk? Märta: Was uns das Leben verspricht, das wollen wir – dem Leben halten. Arne: Erito sieuz deus scientes, bonum et malem. Harald: Pro salutant anim. Erik: Förlorad är blott den sig själv förlorar.
Bland författare som prisas finns Oscar Wilde och Zarathustra (Märta), Fröding, Karlfeldt, Zarathustra (Arne), Jack London, Karl-Erik Forslund, Oscar Wilde (Harald) och Jack London, K.A. Tavaststjerna (Erik). Om väder: Märta gillar solsken i mars och dito om hösten, Arne tycker om en klar, grann höstdag i skogen, Harald formulerar sig lite mera detaljerat om favoritårstid och dito väderlek: Hösten, sådan den visar sig en frostig lugn morgon vid tiden för min födelsedag: det bör vara så tyst i skogen att prasslet av fallande löv är det enda ljud som hörs. Erik gillar sommar med solsken.
Alla de Jernströmska syskonen är nu vuxna med bred marginal: Märta 22 år, Erik 24 år, Harald, 28 år och Arne 31 år, men leklynnet och syskonskapet i föreningen tar sig allt mer yviga former, åtminstone verbalt. I paragraf 3 har följande klämmar enhälligt antagits vad gäller de här aktuella syskonen.
– att fröken Märta Jernström som numera visar avsky för fosterbarn bör skaffa sig egna barn. Fröken J:s svärmeri för en viss ögonläkare ansåg föreningen icke kunna uppmuntra. Direktionen ålades att utse lämplig man och fröken J. att omedelbart älska den utkorade
– att fil.stud. Erik Jernström som övergivit sina läkareplaner det oaktat får tänka på förlofning
– att åt f.d. redaktören m.m. numera åter stud. Harald Jernström icke mera utse någon fästmö, eftersom herr J. låtit Kusinf. utkorade låtit gå sig ur händerna. Föreningen ansåg herr J:s rentier-anlag tämligen måttliga
– att artisten Arne Jernström hvars egenkärlek och tillbakadragenhet i någon mån minskats, allt tack vare Kusinf. goda inflytande, numera själf både kan och bör fria.
Efter att ordförande upplöst mötet klockan kl 9 e.m. med orden: Hva sablar, jag förstår ingenting, retirerar sällskapet till matsalen och en förestående kvällsvard bestående av te, smörgåsar med korv och ost, kusinkaka, några kex, valnötter och russin. Erik sätter sig i en gungstol och plockar fram söndagens Hufvudstadsbladet som han bara flyktigt har bläddrat igenom. Nu tar han en noggrannare titt samtidigt som några kusiner flockas kring matbordet och resten börjar spela kort runt ett lågt bord.
På pärmsidan annonserar Fred. Timper under rubriken Bäst blir billigast: Låt mig försilfra Edra slitna skedar, gafflar eller knifvar, stekfat, bordsställ, brickor eller Edra mörknande kaffe- & téservisier eller hvad annat och af vilken metall som helst, Ni önskar få försilfradt. Då undertecknad nyligen förstorat och förbättrat försilfringsinrättningarna, kunna vi nu utföra mycket mera arbete och försilfra större pjäser än förut.
Erik tror att mor Alma behärskar försilvringen lika bra som Fred. Timper, och vänder på sidan. Flera företag utannonserar ved. H:fors Elektriska Vedsågningsaffär saluför såväl klabbar som långved, Ved Calor på Andrégatan 8 noterar att all ved uppmätes som långved af edsvuren parmmätare i krönt mått. De ärade kunderna kan personligen på plats övertyga sig om mätningens riktighet. Här, på Korpela, brinner eldstaden hela kvällen och halva natten, i lidret står klabbarna takhöga och torkar – av vedbrist inte ett spår. Fr. Ch. Finström i Åbo gör reklam för sina originala undervisningsbref i olika språk – svenska, ryska, tyska, franska och engelska, en högre avdelning för dem som besitter grundkunskaper, en lägre avdelning för personer som ännu ej inhämtat något främmande språk. Erik känner en viss dragning åt en kurs i tyska, och i så fall givetvis på den högre avdelningen, enkel familjetyska möter inget motstånd. Syster Märta behärskar språket nästan flytande, broder Harald är införstådd även i grammatiken.
På sidan 3 i dagens Hufvudstadsbladet annonseras om väldofter inpackade auf Blau-Goldener Etikette: 4711 Eau de Cologne, täglich gebraucht, wirkt ausserordentlich belebend und anaregend auf Teint und Haut, macht rosig und jugendfrisch und erhöht das körperliche Wohlbefinden. Internationella biografen på Norra esplanaden 17 visar Patriotens dotter, Kinematograf Central på Mikaelsgatan 2 Från Vetterns sköna stränder, och Biograf Wärlden Runt har stor premiär med Jätte-Program. OBS! Orkester. OBS! Endast bilder som ej förevisas på någon annan biografteater.
Bland telegrammen noterar Erik att några tusen upproriska infödingar har omringat staden Jabalpur i Indien, att en folkhop på 500 man i Kairo begett sig till fängelset för att en för rån häktad neger skulle utlämnas till lynchning, att det varit en svår jordstöt på Kreta, att spänningen mellan armén och flottan är allt starkare i Grekland, att 107 handlanden i Athen och Pireaus har gått i konkurs och ytterligare 101 konkurser har anmälts.
Erik suckar och bläddrar vidare. Svenska konstnären Anders Zorn har begått sin 50-årsdag i soligt väder och Svenska Dagbladet har gjort en enquete bland kollegerna i Norden som samstämmigt placerar honom på en piedestal. Rodin skriver: Zorn har privilegiet att vara en verklig målare för alla tider. På Hufvudstadsbladets baksida läser Erik en notis om bruket att bära mustasch i England. Först på sista tiden har man mer och mer börjat bära mustascher i England, och Krimkriget hade ganska mycket att göra med detta. De engelska soldaterna tillätos nämligen då att låta hår och skägg växa, därför att detta skyddade dem mot köld och storm.
Själv skulle Erik aldrig låta håret växa, inte i krig, inte i fred. Och mustaschen skall trimmas och får absolut inte breda ut sig okontrollerat under näsan. Prydlig skall mannen vara, ren och välkammad, med borstade stövlar och fläckfri rock.
[Nästa avsnitt: "Biograf Apollo", publiceras den 1 juni på bloggen]
Björnjakt
[Kapitel VII i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED]
Scen XII: Pitkäranta, ryska Karelen, februari 1909
Erik Jernström har vilat upp sig efter en nästan två dagar lång resa från Helsingfors via Sordavala till Pitkäranta. Tillsammans med vicehäradshövding Anders Werner Hackzell – sina 27 år bär han med mannaålderns hela spänstighet. Emellertid är det att befara en kursförändring vis á vis krafternas fortsatta utveckling, alldenstund näringshyddan börjat antaga dimensioner som på ett betänkligt sätt afvika från den volym man i hvardagslag tillskrifver sportsmannen – och norrmannen Hans Preuss – kontorist på Pitkäranta bruk, fryntlig, och kamratlig till sitt sätt, gör han sig väl gällande i ett gladt kamratlag, skall de tre jaga björn tillsammans med Guy Örn som de nu övernattat hos – såsom jägare besitter han förutsättningar att skapa sig ett namn.
Tisdagen den 23:e randas avfärdsdagen. Rimfrosten hänger decimeterlång på buskar och träd, det är vindstilla, mulet. Tjänsteflickorna sätter sista handen vid vägkosten – fyra stekta sikar och en mängd andra delikatesser – och jägarna själva synar en sista gång bössor och granskar patronförråd.
Klockan åtta på morgonen sker starten, hästarna gnäggar och stampar otåligt, stora gråa moln blåser ur uppspärrade näsborrar. Jägarna tackar husfolket och vinkar till avsked, sätter sig sedan tillrätta bland skinnfällar och filtar, släden knakar under tyngden. När alla är på plats smackar kusken, och med ett litet ryck sätts sällskapet i rörelse. Den packade snön glider mödolöst under medarna, farten stiger snabbt. Äventyret har börjat.
Redan efter två timmars slädfärd anträder man Uusikylä gästgifveri. Husfolket tar emot gästerna på ett översvallande sätt och husboden Kuikka, glad i hågen över prominenta besök av det här slaget och fylld av historier som väntar på att berättas av honom själv, bjuder på te och vattenkringlor. Enligt tidigare överenskommelse skall han bidra med två av sina söner, Alexi 18 och Petri 24, båda kända för sitt glada lynne och sina Don Juan–historier, samt två hästar för den fortsatta färden. Som arvtagare till skogar värda 1 miljon mark är sönerna högt ansedda i socknen och en garant för problemfri framfart.
Resan fortsätter klockan halv elva. Klockan 12 anländer sällskapet till Salmi kyrkby där man hos länsmannen äter en lukullisk middag och fantiserar om valsstegen som fordom sväfvat öfver jaktslottets bonade golv. Den sista milen till ryska gränsen tillryggaläggs utan paus. Vid skymningen passerar jaktsällskapet en frusen å längs vilken även riksgränsen löper. På andra sidan ligger den ryska delen av Rajaselkä by, färdens första mål. Här bor ortens största jägare, den mytomspunne Wasili Faarin. Ett halvt tjog svarta björnhundar hälsar sällskapet välkommet på gårdsplanen och husbonden upprepar högljutt sitt käykää sisään, käykää, käykää!
Erik skriver: För den som första gången kommer i beröring med den genuine karelaren måste tonfallet hvarmed dylika inbjudningsord uttalas verka frapperande, till den grad pockande och ovänligt förefaller det. Äfven de mest välmenta uppmaningar kunna sålunda få en diametralt motsatt innebörd för främlingen och därigenom verka frånstötande. Men vänjer man sig vid karelarens sätt, blir man benägen att söka orsaken därtill i allmogens inneboende liflighet, och man skall, mot förmodan, finna att deras uttryckssätt snarare vinner än förlorar på denna tonbehandling.
På stugans väggar hänger skinn av lo och varg och järv. På vinden, i en packlåda, ligger ett levande lodjur som Faarin fångat med sina bara händer efter en uttröttande jakt på skidor i djup snö. Då häradshöfding H. tände sin elektriska ficklampa för att genom springorna på packlådan belysa djuret, gaf det sitt missnöje tillkänna genom ett hotfullt morrande. Det lät som en aflägsen åska – ur de gula ögonen sköto blixtar. Liknelsen var i all sin orimlighet slående.
Värdinnan är en skinntorr, vindögd och nästan tandlös gumma, klädd i trasor och pratar oavbrutet i ett viskande tonläge; om förhållandena i byn, om grannfejder och husbränder, om sina söner av vilka den ena avtjänar sin värnplikt i Archangelsk, om Faarins strapatser i jaktskogen, om djur och troll och onda makter, om uthusets dörr som ibland öppnas och stängs utan att en själ syns till, om släktingar sedan länge tillbaka begravda men inte bortglömda, om allt mellan himmel och mörkaste jord. I korta pauser mellan ordflödet trugar hon bordets gåvor på gästerna men knappast någonting är ätbart. Den apokryfiska måltiden – några köttbitar av obestämt ursprung, är stekta i linolja och stinker, den kokta kålen ser vämjelig ut i sin grumliga sås, brödbitar som påminner om pepparkakor är hårda som glas. Kaffet – en brun sörja – är det enda som nästan går att svälja.
Gästerna vill hasta vidare. Två av björnhundarna, Sulo och Vahti, får följa med, tillsammans med Faarin själv och hans ålderstigna far. På smala vintervägar ringlade sig vårt tåg framåt: än öfver frusna sjöar, än genom djupa skogar, där träden stodo höga och vördnadsbjudande. Vi halfsofvo utsträckta i våra bekväma slädar och njöto af tillvaron. Efter 100 kilometer i släde vilar man upp i Kinalahti by.
Efter fem timmars sömn fortsätter färden och vid middagstid anländer man till Hiisjärvi by. Härifrån är det åtta kilometer till det första björnidet. Om saklighet och en viss gentlemannaelegans, utöver det fosterländska patoset, karaktäriserar Eriks person och penna, skiftar berättelsen nu i en annan valör. Det är som om han stigit litet utanför sig själv och betraktar vyn ur ett vidare perspektiv, avskild från nuets begränsningar. Förspelets timmar och dagar har laddat förväntningarna till det yttersta, kroppen är beredd, koncentrationen är på topp, mandomsprovet står inför sin fullbordan. Nu eller aldrig!
Hundra meter från idet stannar Faarin. Han och hans mannar – pappan, Alexi och Petri – har inga vapen och försäkrar de övriga att björnen kommer att rusa rakt på dem. Faarin började visa alla tecken på nervositet, för att inte säga galenskap. Utan minsta hänsyn till den tystnad vi beslutit iakttaga, rände han från den ena till den andra högljutt pockande på att få ett gevär.
Utanför idet avstår norrmannen tvekande sin bössa till Faarin som trots allt är den mest erfarna jägaren i detta sällskap. Bössor och stämning är laddade, Erik skriver: Jag vill inte precis påstå att allt förflutet i detta ögonblick passerade revy för mitt inre öga, men många voro de tankar som trängdes om plats i min hjärna, där de förmodligen riktigt ville sola sig innan den eventuella dödskylan upplöst dem till ett intet.
Ingenting händer på flera minuter. Jägarna står i en halvcirkel runt idet med höjda gevär, skogens tystnad är närmast total, inte ens en kråka kraxar. Vahti, björnhunden, står med baken vänd mot idet och stirrar mot skogsranden, Sulo slår en drill mot en enrisbuske. Spänning övergår i frustration, förväntan i misstänksamhet. Hvad betydde väl denna likgiltighet, var det hundarnas afsikt att drifva gäck med oss björnjägare?
En mumlande konversation utmynnar i Faarins förslag att han med en stör skall perforera idet bakifrån. Allas blickar riktas mot den modige jägaren som nu höjer en stadig trädgren och med kraft genomtränger idets tak. Plötsligt gjorde Faarin en häftig reträttrörelse, medan hans förlamade tunga försökte forma en förklaring att stören stött på björnen. Verkligen?! Ut ur idet kröp Vahti som oförmärkt gjort en titt därinne. Häftig ordväxling utbryter. Faarin är förbannad på Alexi och Petri som säger sig ha sett björnen i idet bara några dagar tidigare, de unga männen lovar och svär att så är fallet. Ordväxlingen fortgår en god stund då någon längre bort ropar att han ser färska björnspår. Upphetsningen är inte att ta miste på, Erik och hans jägarvänner glömmer skidorna vid idet och börjar plumsa i den djupa snön mot spåren. Då hörs Sulos skall hundra meter längre bort och alla vänder och svänger åt det hållet. Det blev en språngmarsch av de mest komiska situationer: norrmannen föll ett ögonblick omkull, och då jag i det samma rände förbi honom såg jag blott en arm sticka upp ur snön. I handen höll han sin browning som hotfullt svängde i vida bågar. Men den röst som upphävdes ur snömassan lät bedjande och bevekande: patroner, patroner – med stark accentuering på nästsista stafvelsen. Jag kunde ej fatta vad mannen ville, ty själf ägde jag ingen browning än mindre några browningspatroner, och fortsatte därför obekymrad min gallopad allt vad tyglarna höllo.
Åtta karlar springer, ropar, skriker, faller omkull i snödrivorna, svär, stiger upp, viftar med armar och ben – det hela tedde en villervalla som beskådad på afstånd helt säkert hade verkat vansinnigt.
Väl uppe på ett krön ser man på motliggande sluttning en björn femtio meter längre fram springande med Sulo och Vahti i bakhasorna. Häradshöfding H vågar inte skjuta för Faarin står i skottlinjen, Faarin själv slänger iväg ett skott med ena armen rakt framåtsträckt utan stöd av den andra. Vid det laget hade björn och hundar försvunnit bakom krönet. De närmast härpå följande sekunderna hade hela följet af skrikande bönder rändt förbi oss på skidor. Vi insågo strax att vi icke hade kunnat täfla med dem i snabbhet, utan skidor som vi för tillfället voro. Vi lämnade därför bössorna ifrån oss och uppmanade bönderna att taga fast drefvet. Tolv skott senare återkommer fyra snopna jägare, fulla med förklaringar hur nära de kommit, hur ett skott faktiskt hade träffat björnen panna, att björnen i vilt raseri hade kastat sig mot dem. Vi blefvo snart så uppretade på detta skroderande följe att någon hänsyn till hvare sig kvaliteten eller kvantiteten af de skällsord vi öste öfver dem icke mer togs i beaktande.
Häradshöfding H, norrmannen, Guy och Erik återtar gevären, laddar, och spänner på sig skidorna. Nu börjar en regelrätt sprinttävling där de fysiskt lite mer vältränade Guy och Erik intar täten. De långa skidorna har dock en benägenhet att trassla in sig i buskar och snår, den djupa snön ger stundvis vika, och krafterna börjar tryta. Framme vid ett kärr får våra två hjältar så äntligen syn på björnen, blodspåren har visat vägen. Samtidigt blir björnen varse sina vedersakare, stannar upp, svänger om, och kommer rusande rakt emot dem. Erik som står snett bakom Guy har bössan höjd men står delvis dold bakom snår och grenar och hans skott missar. Björnen rusar mot Guy som avlossar ett enda skott – rakt i ansiktet, strax under ögat. Smällen efterföljs av ett triumferande: Alls todt!
Det mest triumferande jag någonsin hört: det lät som en jublande fanfar, som ett eko av alla lifvets fröjder.
Långt borta i skogen bakom hörs utdragna hurraa-rop på karelska.
Scen XIII: Språkövningar i timmerstugan
I en paus mellan björnjakterna – det är den sista februari och Faarin är ute och rekognoserar terrängen denna mulna och rimfrostfria morgon – sätter sig Erik ner, assisterad av häradshövding H, och skriver upp några karelska dialektord de hört under de senaste dagarna. Erik noterar två allmänna uttalsregler: u framför r förbytes till g, t.ex. kaura = kagra. Likaså i framför l förbytes till g: t.ex. eilen = eglen.
Några uttryck: Kudamal tjasul = på hvilken timme. Laatia nagru = börja skratta. Taluttaa syyniä = hålla syn. Anna hotu = ge iväg (imp.). Läkkä ääreen = gå bort (imp). Mieras kävellä = slå dank. Pyhäilly jyräjää = åskan går.
Erik noterar några ord som fångat hans uppmärksamhet: Vesselä = full, glad. Ellentää = förstå. Tschakata = gräla. Päiväkisat = dans på dagen. Illatschu = dans på kvällen. Schivotta = nötkreatur. Näköpää = ansikte. Posvisnieku = ljusstake. Tsjeptsje = hufvudbonad för gamla gummor. Blutotschku = tefat. Njengamoinen = sådan. Tutchu = yrväder. Pajattaa = sjunga.
Varje jakt efterföljs av diverse seremonier.
Så snart vi väl voro installerade i högkvarteret skulle björnens skål drickas af alla närvarande. Husbonden, Maxim Jefsejewitsch, fick ett dricksglas brännvin och tömde det i ett andedrag. Hans ögon lyste af en inre frid och sällhet. Vi bjödo på mera. Gubben gjorde korstecknet, uttalade några andäktiga ”hospodi” och lät äfven detta glas försvinna. Mera riskerade vi ej gifva för husfredens skull, utan inskränkte oss härefter till utdiminituering i smärre satser. Gubben Faarin var nu inne på sitt område och agerade ”öfverste munskänk” med den skicklighet och vana som endast en lifslång träning kan gifva. För sitt besvär höll han naturligtvis räkning riktigt rundligt, men vi fäste oss föga därvid, då han i gengäld gjorde sitt bästa att öfvertyga de tviflande att vi voro ”oikeita herroja”.
På gårdsplanen utanför skockas byns befolkning för att beskärma sig över odjuret som ännu senaste sommar varit till förfång för deras boskap. Man gör sig lustig över den nu avsomnade kraftjätten, drar honom i öronen, lyfter de tunga tassarna, prövar de långa klorna, mumlar obegripliga besvärjelser. Det var väl att björnens krafter voro bundna i dödens fjättrar, annars hade nog ingen enda af den skränande skaran stått kvar. Egendomligt var att iaktta den rådande lifligheten och lyssna till karelarenas böjliga tunga. Liksom bränningen stiger mot klippan och faller igen, så ljöd äfven bruset från hopen.
Det är svårt att förstå Eriks brinnande jaktintressen. Den människan kunde knappast göra någon annan levande varelse något ont. Sentimentalitet och till och med en viss gråtmildhet karaktäriserade den åldrande Erik. Hade han varit så mycket annorlunda till själ och sinne i sina unga dagar? Kanske. Omvärlden var självklart annorlunda, mycket annorlunda. Och med Suotniemis vatten- och skogomspunna vyer som daglig fond var det i och för sig inget märkligt att röra sig i skog och mark. Skogens trollmakt, skogssjöarnas glimmande vattenspeglar, lummiga lövklädda holmar spridda kring vida fjärdar och icke minst odlingsmarkernas högsommarfägring – allt tryckte sin prägel på mitt mottagliga sinne. Jag visste inte då en härligare plats på jorden. Jag vet det ej ens idag.
[Nästa avsnitt – "Kusinföreningen" – publiceras på bloggen 15 maj]
Kris
[Kapitel VI i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED]
Scen X: Helsingfors våren 1901
Kalle Ståhlberg är i knipa. Hans fyra fotoateljéer i Viborg, Imatra, Wasa och Helsingfors har han sammanslagit till Aktiebolag Apollo men de finansiella problemen blir allt mera uppenbara. Konkurrensen mellan fotoateljéerna har snabbt ökat, försäljningen av fotografiska artiklar går trögt, lagret är överfullt. Bankerna vägrar lån, växlar förfaller till betalning, situationen är kritisk, Kalle är desperat. Dessutom är babusjka i St. Petersburg dödssjuk och Sonja besluter att resa, trots att hon är gravid för tredje gången.
Javisst, chocken i bröllopssviten i Paris är ett minne blott. Kalles pedagogiska talanger tog sig en ny vändning den gången, och efter en viss initial osäkerhet och ovilja gick Sonja så småningom med på att närmare bekanta sig med den Ståhlberska versionen av Eiffeltornet. Följande morgon grydde i omtumlande tecken. Nya horisonter hade upptäckts, djupa dalar genomsökts, världen var inte mera den samma. Det fanns ingen återvändo, inte för Sonja och oskulden, inte för Kalle och hans ofta så egenmäktiga beteenden. De skulle nu inte bara leva med varandra utan också för varandra, i nöd och mer eller mindre lust. Och just nu är det nöd som gäller.
Kalle får brev av Sonja från St. Petersburg men inget meddelande om det lån Kalle frenetiskt väntar att babusjka, trots dödskamp, ska bevilja. Till slut sätter han sig ner och skriver till Sonja.
Älskade gumman lilla. Tack för brevet …. Dina brev måtte censureras på vägen…. Om du kommer utan 5000 Rbl så går det bestämt på tok, försök nu allt, så har du sedan bättre samvete….. Det är detsamma om du får först efter en månad blott du har papper på det (kan vara på ryska) som jag kan uppvisa. Tala med tant – fall på knä och gråt och tänk att jag står bakom dig och viskar manga, manga. Savio, vår gård på landet, hälsar och väntar dig. Vi träffas kanske i söndag – men stanna om du inte har pengarna klara. Jag skall uppehålla det sjunkandet skeppet, som gått läck. Jag håller huvudet i hålet tills du kommer och stoppar fast läckan.
Inget svar.
Kalle skriver på nytt.
Om du får 10.000 Rbl så blir vi galant räddade, kanske med 5.000 kunna vi knaggla igenom, men utan pengar omöjligt, då går det te´ove´. Gör allt vad i kvinnlig förmåga står – livet belönar dig. Gud hjälpe dig att få pengarna eljest stjälper båten. – Puss från alla, din trogna Kalle.
Inget av breven når Sonja. Under tiden dör babusjka Elisaveta och när Kalle får sorgebudskapet skriver han till Sonja.
Babusjka skulle alltså dö. Det var mycket ledsamt, just som jag lärt mig tycka om henne och bjudit henne till Savio. Min dröm om det sorgklädda lokomotivet går alltså i fullbordan. Och du synes icke ha fått pengarna.
Scen XI: Första biografen
Kalle går inte i konkurs men han är tvungen att sälja ateljéerna i Viborg och Vasa, och lantstället i Savio. I praktiken drar han därmed också ett streck för den fotografiska verksamhet han drivit som en föregångare i Finland. Hans meritlista så här långt är imponerande: Första chefredaktör för tidningen Camera (1890), den första läroboken i fotografering (1890), pokal och guldmedalj på Världsutställningen i Paris 1892 för sina bilder med motiv från Finland, den första finländare som visat film, ”lefvande bilder”, i Finland (1897) och en lång rad omfattande fotografiutställningar i sin ateljé Apollo på Alexandersgatan 17 där han 1889 inledde sin verksamhet. Men nu är det slut på de stillastående bildernas era, i framtiden skall världen röra på sig, snurra allt snabbare.
Det har Kalle hört och upplevt, inte minst i Paris, Berlin, Köpenhamn, Stockholm, St. Petersburg. Där är pulsen högre, hästdroskorna snabbare, talet ljudligare. Någonting obestämt, lockande och förledande styr nu människorna, en strävan till en mera okomplicerad vardag, fri från slit och fattigdom, bortkopplad från generationers förutsägbara öden och steg på livsbanan. Vardagen skall inte mera genomlevas på en grådaskig och unken bakgård, den skall avnjutas i solgasset inför omvärldens blickar, med alla sinnen öppna och helt oberoende om man har råd med det eller inte. Kungligheterna, och de är många i Europa, söker sig till Rivieran där de frotterar sig med andra kungligheter, prinsar och prinsessor, storhertiginnor, kejsare och maharadjor. I Paris – det har Kalle sett med egna ögon – samlas de främsta bildkonstnärerna, skulptörerna, arkitekterna, smyckesskaparna, kockarna. På kaféer och restauranger diskuteras den senaste kompositionen av Maurice Ravel, denna originella unga man med sitt redan helt egna tonspråk influerat av spansk folkmusik. Och dandyn och ordmästaren Oscar Wildes uppseendeväckande död bara några månader tidigare. Katalanen Anton Gaudís hudfasader och trappor, inspirerade av Orientens färger och mystik, avslöjar hantverkets betydelse och väcker förvåning och förtjusning, samtidigt som Parisersalongens konservativa bildsyn definitivt faller i glömska efter en hundraårig dominans. Ja, världen är stadd i förändring och det är inte bara de välbeställda som söker njutning och glans, lättsinnet griper tag i både hög och låg. Och när egen finansiering inte räcker till kan man alltid låna, lura eller leva på Guds försyn. Allt som gnistrar och glimmar, doftar och ljuder, tänder en inre eld och lust att nå ut förbi det egna livets snäva och kvävande cirklar. Och det måste ske nu, dagen måste fångas innan också den är passé, och allting sakta bara mörknar och det är för sent att ångra sig. Världen ligger öppen, men tiden är begränsad och porten trång.
Kalles kropp och hjärna är en genetisk mix av initiativförmåga, mångsidighet och handlingskraft. Kanske det är därför konstnärlig talang och näsa för affärer på något sätt i alla fall känns naturligt för honom. Det är lite oklart om hans förfäder härstammar från polska eller tyska adelsfamiljer som invandrat till Sverige, eller om han bär på romskt blod. Det sistnämnda kunde i så fall kanske förklara Kalles benägenhet för alla dessa oregelbundna förflyttningar och ständigt återkommande resor inom landet och utanför gränserna.
Men framförallt är Kalle Ståhlbergs hjärna belastad av visuella motiv.
Det finns bilder som aldrig förbleknar. Ofta är de laddade med starka sinnesupplevelser, död, kärlek, den nyföddas första skrik. Gårdagen bär trollsländans skira glans, står en stund stilla för våra häpna ögon för att sedan blixtsnabbt försvinna i solgasset. Minnet är så flyktigt, men samtidigt så starkt! Ständigt förändras perspektivet och ljuset, men motivet är ungefär det samma. Och så tillkommer nya minnen och nya bilder som lägger sig efter varandra, på varandra, och allting förändras igen. När jag började fotografera trodde jag det var framtiden – att fånga livets korta ögonblick på ett kort. Men vad kan ett stillastående fotografi säga som inte många rörliga bilder kan berätta! Precis som ångbåtar och ånglokomotiv kommer automobilen att få allting att snurra snabbare, snabbare och längre än welocipeder. Och här i Helsingfors, har jag hört, skall hästarna inte mera dra spårvagnarna, i morgon är det elektricitet som gäller. Och nu skall också bilderna snurra! Kinematografen, som kan visa lefvande bilder, är det senaste. De bästa och billigaste apparaterna kommer från Amerika. The Animatopraphe är en maskin som redan länge använts på Alhambra teatern i London och av pressen fått de amplaste lovord. The Bioscope är en annan, The Biunial Matagraph en tredje. Jag säljer dem själv i min affär, med lanterna och gasbrännare, allt komplett. En egen salong vore nog att föredra. Jag har hört att en viss Georg Sailer, en tysk som titulerar sig ”Konstnär”, ska visa levande bilder i Sofiasalen. Vore det inte för all annan affärsverksamhet skulle jag nog kunna förekomma honom. Men den dag jag öppnar ett eget projektionsföretag skall det vara störst och bäst och förevisa endast de bästa lefvande bilderna. Sanna mina ord!
Och de orden besannades. Redan 1904 öppnade Kalle Ståhlberg Finlands första biograf i Helsingfors – Världen Runt. Succén var given. Publikköerna ringlade sig längs Mikaelsgatan ner mot Järnvägstorget – lefvande bilder fascinerade tittarna så till den grad att publiken kastade sig på golvet när tåget rusade mot kameran på filmduken. En helt ny värld öppnade sig bokstavligen framför ögonen, människans fantasi fick styrfart av den brandfarliga celluloidfilmen. Omgivningen var inte mera den samma, stegen blev raskare, allting rullade snabbare – bilar och tåg, och nu lättade också de första flygplanen från marken.
Även Kalle Ståhlberg flög på framgångens förrädiskt lätta vingar. Sonja hade ärvt en förmögenhet av sin mor och när Sonjas bror Nicko dog 1907 var hon följaktligen enda arvtagaren. Kalle anade morgonluft, övertalade Sonja att investera pengar i ett nytt stenhus och bygga det på Södra Esplanaden 10. Stenkolossen fick namnet Apollo. I första våningen byggdes Nordens största biograf, andra och tredje våningen inreddes till hotell, fjärde våningen blev familjens Ståhlbergs privata bostad. I vindsvåningen inreddes en fotoateljé.
[Nästa avsnitt – "Björnjakt" – publiceras den 1 maj]
Syskonkvartetten
[Kapitel V i släkthistorien Under huden är jag många. Se tidigare avsnitt under rubriken VED upptill]
Fotot ovan, fr.v. Erik, Arne, Harald, Alma, Märta och Alarik Jernström
Scen IX: Suotniemi vid sekelskiftet 1900
Det var en stor gul gård, en stor, stor trädgård med en vägg av höga granar, hvilka morfar planterat som pojke, mot köksträdgården, och en allee av ljuvligt doftande lindar och lönnar mitt igenom, från balkongen rakt fram till sjön. En häck av spirea, som blommade så vit, som aldrig en spireahäck på något annat ställe, under balkongen från mitt fönster, ända fram till förmakshörnet, två änglar av gips nedanför trappan på vakt, otaliga hundar och hundvalpar, som kröp av och an, en kägelbana med en ”storskallestad” nedåt strandsidan och förbi den, längre bort, en lång bro som förde över till världens vackraste holme med tallar, blåbär, ättehögar och simhus.
Så skriver Märta – hon med den milda blicken och de knäppta händerna på fotot av familjen Jernström – långt senare, av den närmaste släkten kallad Tusse, faster Tusse. Suotniemi är ett jordiskt paradis och dess lyster och glans bara växer med åren, för Harald och Arne i mera måttfulla drag, för Erik och Märta mycket påtagligt. Och det är inte bara den stora gula byggnaden och trädgården runt omkring, det är lika mycket skogarna och vattenvägarna som etsar sig i minnet. Harald citerar Oscar Wilde – ”all dålig poesi är en produkt av verkliga känslor” – när han 1902 med Suotniemi i blickfånget skriver sin dikt “I månstrimman”.
I glittrande månstrimma / på Vuoksens blånande fjärd / jag styr uti midnattstimma / min nattliga ensamma färd. / Kanoten plöjer sin fåra / i floden av glimmande ljus / Man hör blott plask av min åra / men annars knappt ett sus.
Äldre brodern Arne skymtar ibland i förgrunden, då oftast med kameran i hand eller en tunn trälåda fylld med oljefärger, penslar och kolpennor. Lillabror Erik går omkring med penna och anteckningsblock och gör många anteckningar: Det var för en livsbejakande yngling ett paradis och ett kungarike som här ute på landet omslöt mig med sina rika stämningsbilder i naturen. Egendomen var 1500 hektar stor och utan andra förbindelser med yttervärlden än båtförbindelserna och på vintrarna isvägarna till det 6 km avlägsna Kexholm. Landsvägar fanns inte, ty egendomen bildade ett slags halvö i Vuoksen omsluten av fjärdar.
Men det är yngsta syskonet Märta som först flyr idyllen och ger sig ut i världen: Tre feberheta dagar i Berlin. Vi rände omkring som om det gällt att magra minst 10 kilo varje dag. Ingenting i den stora huvudstaden undgick våra vidöppna ögon: Livet om dagen i Warenhäuser, kvällslivet på Friedrichstrasse och Unter den Linden och nattlivet i en Cabaret, allt togs i nära skärskådande. Ideligen nya, intressanta upptäckter, våra sinnen voro spänt uppmärksamma, våra själar mottogo ständigt ny näring, men våra kroppar försummades nästan helt och hållet. De uppehöll sitt skenliv med Bier och Wurst, då och då. Det var ett forcerat liv. Vi löpte omkring fullständigt yra av allt det nya.
Några år senare vill Märta gifta sig med Oscar Fichmann, en tjeckisk jude med svaga lungor som studerar agronomi i Prag, senare också i Leipzig. Relationen ogillas samstämmigt av respektive föräldrar varför det unga paret besluter att mer eller mindre fly ut i Europa. Resultatet blir ett lika romantiskt som smått dramatiskt giftermål i exil, troligen i England och på tröskeln till första världskriget. Parets förstfödde koncipieras troligen i Bryssel. Dramatiken lägger sig så småningom, relationer återupprättades och vardagen kan fortsätta någorlunda enahanda. Faster Tusse anammar det tyska språket och växlar tungomål vid behov. Från Berlin skriver hon ett brev till föräldrarna: Jetz wohnen wir so wunderschön, sie wieder in die Stadt gezogen, in eine ganz moderne Wohnung, so wie wir in Kalevahaus, nur viel heller und schöner, vier Zimmer, eine schöne Veranda für Blumen (ich hab jetzt viel Blumen, das macht mir sehr freunde sie zu pflegen) dann hat mir Oskar einem Flügel gemietet und ich hab eben angefangen wieder einmal Klavierstunden zu nehmen. Über den Flügel an der Wand hängen meine Familienporträts.
Livslusten hör kanske ihop med hennes starka tro. I alla fall föraktar hon en religiositet som ”luktade lik och hopplöshet”. Den där de ”kristnas” suckar och hopplöshet och resignation inför världen, som påminner om ordspråket ”surt sa räven om rönnbären”, är mig absolut obegriplig.
Äldsta brodern Arne verkar vara, i motsats till Märtas livlighet och spontanitet, fast som en klippa, lågmäld, för att inte säga filosofiskt lagd. I början av 1900-talet gör han en anteckning: Aldrig har världen varit så intressant som nu, och aldrig människorna, som individer tagna, så ointressanta. Det är som en själslig uniformité nu vore högsta idealet, och som om alla krafter helt absorberats av det materiella framåtskridandet. Man talar längs en tråd med en person på några tio eller hundratal kilometers avstånd. Man vrider på en knapp och lamporna tänds. Vi åker med vagnar utan hästar. Det finns båtar som gå under vattnet och människor som flyga. Och ett budskap kan man sända genom luften till en ångare mitt på Atlanten. Och mera till. Vad skall inte våra eventuella barn få vara med om! Är det så underligt under dylika omständigheter att människan glömmer sin själ?
Arnes talang är tecknandet och målandet men han har inte de bombastiska porträtten eller de imposanta landskapsbilderna i bakhuvudet utan i stället karikatyren, den kärleksfulla nidbilden av människans anlete och apparition. Arnes visuella gåva till eftervärlden – tio centimeter höga ”storskallar” tecknade med blyerts och målade i akvarell – lever kvar i 713 exemplar. En hel armé av personligheter, egensinniga gestalter utstyrda i galauniformer och vardagstrasor, stolta, veka, inställsamma, troskyldiga, illmariga, buttra, bittra. Sigurd Ring, Ulrik Knallwitz, Åke Tott, Gottfried v. Pappenheine, Kronprins Oscar, Peter Höllenstein, Haliglulla Kafiatulla, Erik Firlig, Alexander Newsky, August v. Entz, Gustaf Bertelsköld, Magnus Brahe, Bo Jonsson, Alexander af Klöfvenhjelm, Erland Drummelhjelm, Ulrik Knallwitz, Abraham Kluns af Nyborg, Torsten Liljekonvalje, Boris Dostojefsky, Bachus Tratt, Tor Häcklefjäll af Blocksberg, Wilhelm Halleluja. Och Beata Hallenhjelm.
Pipskägg och mustasch, vapenrock med ståndkrage, snören i silver, pompong i guld, epåletter och värja, svarta lister på byxan, attila och kollett, blanka ridstövlar och pickelhuva, studentmössa, förkläde – det är världen anno 1900 i en nyss myndig ung mans kreativa hjärna. Män, män, män, och några få kvinnor. Man ska lära sig se för att lära sig älska. Men att se en människa, det är inte lätt. Det är så mycket förgrund hos dem alla att man inte får tag i själva människan. Om den finns? Och förgrunden – har den annat intresse än möjligen – måleriskt? Eller zoologiskt?
Erik beskriver entusiastiskt sin storebrors karikatyrsamling. Arnes talang att rita dessa Storskallar och göra dem humoristiska, lärorika och karaktäristiska var något enastående. Han försedde dem med överstora huvuden – därav namnet Storskallar – och skapade med sin utmärkta blick för olika typer en brokig samling – ja, ett helt samhälle där dock det militära inslaget förblev det dominerande (tack vare militäryrkets dominans i vår egen familj!). Denna lek med Storskallarna var en fascinerande lek för mig och i många stycken även uppfostrande. Sålunda voro de namn som Arne gav dessa ”dockor” ofta lånade från Världshistorien, utan att i övrigt avse någotslags porträttering av berörda historiska personer. Somliga namn däremot voro mera foster av hans frodiga fantasi och oftast väl anpassade till det yrke som ”dockan” besatt. Tack vare detta blev mitt intresse redan tidigt väckt för det dåtida samhällets olika förgreningar. Att dessa Storskallar inte voro vad som helst alldagligt vittnade bl.a. det beröm som målaren Albert Edelfält gav åt de exemplar som han genom min fars försorg kom att få se. Berömmande utlåtanden av senare datum finns även att tillgå av kända konstnärer.
Examen från Helsingfors universitet, teckningslärare, konstnär, och lektor vid Nykarleby seminarium – Arnes värld är visuell, bakom pincenén döljer sig en medkännande blick. Och texten avslöjar en analytisk förmåga med sinne för detaljer och stämningar. Och humor. När jag ser hårdkokta ägg, har jag en vision. Det var en gång på tåget mellan Wiborg och Sordavala, en andraklasskupé. Mitt emot mig satt en rysk jude, någotslags affärsman, klädd i mycket trånga och alldeles nya högskaftade stövlar. De pinade honom tydligen rysligt så att han slutligen drog dem av sig, med mycket besvär visserligen. Och så tog han fram sin vägkost, hårdkokta ägg. Och doftsymfonin sedan: stövelläder, fotsvett och hårdkokta ägg – å herregud ändå! Den doften glömmer jag aldrig. Kanske var där också vitlök. Åah!
Harald är liksom sin äldre bror en stillsam man, men om möjligt ännu mera försynt och tillbakadragen än Arne. Och helt fri från behovet att synas och höras och att briljera. Ändå är det just på honom som strålkastarljuset så småningom riktas, framförallt av en beundrande läskrets och en rosande kritikerkår. Harald är nämligen en språkets mästare – som journalist men framförallt som översättare. Journalistiken är en nödhamn, säger man – icke utan skäl. Men oftast är den en nödhamn för män som försmått inomskärsfaret och kustfaret och lockade av okända vidder styrt mot drömland bortom horisonten. Den behöver icke söka nödhamn som alltid seglat inomskärs eller aldrig ens lättat ankar. Mången drives av skaldedrömmar in på tidningsmannabanan. Och dock är mellan skaldens bana och tidningsmannens ett svalg befäst så djupt som svalget mellan himmel och helvete.
Han börjar som översättare på Suomen uutistoimisto, blir redaktör vid Åbo Underrättelser, korrespondent vid Maskin och Bro, fortsätter som korrespondent och prokurist vid Fiskars, återkommer än en gång som redaktör till ÅU, nu på ekonomiavdelningen, och fungerar så ytterligare en tid som chefredaktör för Finansbladet. I kölvattnet av den sistnämna erfarenheten skriver han boken Firmor i Finland och Alla aktieägares bok om de börsnoterade bolagens bokslut. Men det är alltså översättningarna som blir Haralds livsverk. Joseph Conrad: I fjärran farvatten, John Galsworth: Den svarta blomman, Charles C.G.D.Roberts: Branningans Mary och andra historier om djur och människor, Arnild Bennett: Nöjenas stad, Aldous Huxley: Det underbara leendet, Kalervo Reponen: Vid Summa och Viborska viken, Hans Martin: Räkna de lyckliga stunderna blott, Anthony Trollope: Biskopen i Barchester.
Bland annat dessa. Men framförallt Geoffrey Chausers Canterbury Tales från slutet av 1300-talet. Resonerande bokkatalogen som ges ut av Statens biblioteksbyrå recenserar boken 1934. “Med denna volym fortsätter Harald Jernström sina utomordentliga översättningar av Geoffrey Chaucers diktning – den engelska nationallitteraturens första stora och verkligt självständiga verk. Boken innehåller två av de mustigaste och mest burleska av Canterburysägnerna – mjölnarens och fogdens – samt den allegoriska visionsdikten ”Fåglarnas ting (The parlament of fouls), vilken skrev som hyllningsdikt till Richard II:s brud. I de två Canterburysägnerna firar Chaucers saftiga humor och realistiska fantasi verkliga triumfer; den som till äventyrs tager anstöt av de något vågade och farsaktigt uppsluppna scenerna torde snart bli avväpnad av författarens berättarglädje, av hans djupa förståelse för det mänskliga i alla dess olika former, av hans goda humör och graciösa vers. Dikterna ge en sällsynt levande bild av livet i England under medeltidens slut och den svenska tolkningen motsvarar mycket högt ställda anspråk. Man kan blott hoppas att mag. Jernström småningom skall översätta samtliga Canterburysägner – han skulle därmed göra såväl den svenska som den engelska litteraturen en ovärderlig tjänst.”
Tusses rörelser på kartan diskuteras livligt i vardagsrummen, liksom Arnes storskallar och lärargärning, och Eriks militära patos. Men Harald blir på något sätt kvar i tamburen, inte bortglömd, men skymd av andra röster, mera högljudda. För honom själv finns det inget behov att häva sina stämma på bekostnad av andras. Livet, det verkliga livet, tar ändå sats från de små svarta tecknen på bokens sidor. Och det livet är större och djupare och vidare och verkligare än allt det prat och pladder som andra med sådan frenesi ägnar sig åt. Som i Canterburysägnerna.
Skön var den unga frun, och hennes midja / var smärt som en vesslas, smidig som en vidja. / Hon bar en gördel, silkesstickad, mjuk, / kring sina länder hade hon en duk / så vit som morgonmjölk och rikt broderad. / Och hennes vita särk var dekorerad / med kolsvart silke framtill över barmen / och bak i nacken liksom runt kring armen. / På hennes mössa, som var vit och sval, sågs svarta band av samma material. / Sitt hårband bar hon högt, och det var brett, / och ögat lyste löftesrikt och hett. / Helt smala voro hennes ögonbryn, / två svarta bågar mot den vita hyn. / Hon var så tjusande att se uppå / som päronträden när i blom de stå, / och mjukare än lammets fina skinn. / Hon bar en läderbörs i gördeln sin, / med silke sydd, med pärlor tätt besatt. / Om än man sökte både dag och natt / och världen runt, så kunde man ej vänta / att finna lika glad och vacker jänta. / Så strålande var hennes klara hy / som präglad slant av guld när den är ny. / Hon sjöng och hennes drillar voro glada / som svalans kvitter på en lantlig lada.
Och så till sist Erik. Eriks livsväg verkar fullständigt klar från första början: militärbanan kallar. Luften dallrar, ett hotfullt muller hörs i fjärran. Finlands relativa självständighet som storfurstendöme är hotad, samtidigt som den finska språkgruppen ifrågasätter den svenska hegemonin inom förvaltning och kultur. I denna atmosfär av oro, osäkerhet och förbittring växte jag upp från gosse till yngling. Intrycken av dagshändelserna formade mina tankar och känslor, och samma var fallet med mina kamrater. Vi levde i en atmosfär där blixtar skuro genom mörka moln, och där ofred fyllde sinnena. Vi voro unga och offervilliga, färdiga till handling när helst tillfället bjöds. Man manade oss till försiktighet i rädslan för oöverlagda handlingar och man menade att det passiva motståndet var landets enda vapen. Men så menade inte vi. Vi skaffade vapen, modärna Mauser-pistoler med vilka vi mången fridag övade oss i målskjutning någonstädes i stadens omgivande skogar, och militära instruktionsböcker införskaffades från Sverige och studerades flitigt. För oss stod Eugen Schaumans gärning förpliktande som ett vårdtecken över fosterlandets ära. Skottet i senatsbyggnaden den 16 juni 1904 blev väckelsen till aktiv handling.
1905 lider Ryssland ett svidande nederlag mot Japan vilket i sin tur leder till stor oro i Ryssland – allmän strejk, politiska mord och upplopp. I Finland drar en strejkvåg över hela landet, även skolungdomen strejkade. Erik skriver: Man hade valt mig till en av sekreterarna i Wiborgs lärdomsskolors strejkkommitté. Jag mottog mitt uppdrag som ett bevis på förtroende och uppskattning och tecknade mina protokoll fulla med latinska citat: “Dulce et decorum est pro patria mori” – skön och ärofull är döden för fäderneslandet. De orden ljuda ännu i mitt öra från ett möte där talaren med patos uppfordrade sitt unga auditorium till öppen strid om så krävdes. Och beredda voro vi till vad som helst.
Ett stort folkmöte på rådhustorget i Wiborg. Huvudtalaren, en viss Piirainen, slungar på Hovrättens trappa ut sina förkunnelser om frihet, jämlikhet och broderskap, och att allt arbete ovillkorligen måste läggas ner. Och så vinkar han till sig Erik som lydigt ställer sig bredvid honom, och säger: Vi två här skola tvinga hovrättsherrarna att inställa arbetet. Det är folkets vilja att även detta ämbetsverk följer fosterlandets parol: strejk till sista man. Erik minns: Under nya leverop från folkmassan trädde vi in i hovrättsbyggnaden. Några vaktmästare sökte lamt hindra oss, men riskerade ej gå handgripligt tillväga. Och så tågade vi lugnt upp till andra våningen, glada att inga poliser stodo i vägen. – Hovrättens samtliga medlemmar voro samlade i en av plenisalarna. Det var kusliga ögonblick för mig, generad som jag var inför denna imponerande församling av frackklädda högdragna ämbetsmän. Jag var ju dock endast en skolpojke – om ock högstaklassist – medan skaran som här motvilligt mottog oss bestod av vördnadsbjudande äldre män med stadgat anseende i samhället. Jag är rädd att min entreé verkade föga övertygande. Vi stego emellertid in, och jag tror sannerligen att jag av gammal vana bockade mig, ty jag kände ju flera av hovrättsherrarna personligen.
Finska kadettkåren dras in, liksom skarpskyttebataljonerna och dragonregementet, samhällssituationen stabiliseras i någon mån och Erik börjar tänka i nya banor beträffande sin framtid. I stället för militäryrket hägrar nu en universitetsbana. Han skriver in sig i fys.mat. sektionen med sikte på att längre fram bli medicinare. En “orättvis” hud i zoologi, där jag klottrade bort mina chanser på ett strunt hjässben av en sköldpadda förtog mig lusten att fortsätta på medikofilen. Jag övergav professor Palméns föreläsningar, förnärmad över den ringa uppskattning mina kunskaper rönt. Mag. Boman i Wiborg hade ju givit mig vitsordet 10 i zoologi, och han visste nog att ingen elev kände fåglarna bättre än jag. Själv var han – Boman – landets största specialist på fåglarnas ohyra, det hade Palmén t.o.m. erkännt på en av sina föreläsningar. Som en personlig förolämpning måste jag anse det att bli tillfrågad om sköldpaddor, dessa fördömda kräk som varken äro fåglar eller fiskar. I vredesmod beslöt jag att erbjuda andra professorer mina tjänster. Jag valde geologi och geografi som huvudämnen för en avlägsen kandidatexamen – och se nu ändtligen fick jag vind i seglen! Professor Ramsay och professor Rosberg ställde sig båda förstående och uppmuntrande till mina planer att studera för vitsordet laudatur i deras resp. ämnen. Jag startade med friskt mod med nya framtidsperspektiv vinkande i fjärran och med återvunnet självförtroende i bröstet. Här skulle läsas som aldrig förr!
Och han läser. Och reser på somrarna omkring i bygderna och undersöker jordarter och vattendrag. Kunskaperna i geografi och geologi skall senare visa sig vara till nytta även på den militära banan i form av insikter i orientering och terrängkännedom. Men studierna blir aldrig helt slutförda, trots två laudatur. Bäst trivdes jag dock nu som fordom i ensamheten. Enstöringen i mig hade blott utvecklats under årens lopp och drev mig till ensamma långa promenader eller skidturer, eller till böckerna som hopade sig på bokhyllan varje likviddag. Bokintresset blev snarlikt en mani som behärskade långa perioder av min studenttid. Men som No 1 på bokhyllan stod fortfarande Nordensvans stora verk av Fransk-Tyska Kriget 1870-71, ehuru nu i godt sällskap med Finska Kriget 1908-09 av samma författare och en mängd geografiska praktverk och reseskildringar, förutom massor av skönlitteratur.
[Nästa avsnitt – "Kris" – i denna släktberättelse publiceras den 15 april]
Monolog
Blått en dag, ett ögonblick...
[drama i en akt av ökänd författare. uruppförande 2020]
Akt 1, scen 1)
Ni kanske undrar varför jag sitter här långt bakom på scenen, i den här slitna soffan, i ljuset av den där blålila spoten? Ja, det är faktiskt grundtanken i den här pjäsen, eller rättare sagt egentligen regissörens geniala idé. Att huvudpersonen knappt ska synas, alltså. Men nog höras. Hallå, hallå! Visst hör ni mig? Jag sitter här i den blå timmen – l'heure bleue som vi säger på teaterfranska – och kan se er alldeles tydligt. Eller kanske inte alldeles tydligt, men i alla fall nästan. Jag tror nog jag snart kommer att se er bara mina ögon vant sig vid strålkastaren. Men egentligen är det ju så här: Jag talar, ni lyssnar, ni ser mig, jag anar er. Det är hela detta storslagna dramats konstnärliga utgångspunkt och förutsättning – att det finns en aktör och att det finns en publik. Nu finns det åtminstone en aktör, om det finns en publik återstår att se... Ja, det är klart att ni finns här, jag skojade bara som ni nog säkert förstod! Man måste vara lite lättsam och smålustig så här i början, så att spänningen släpper. Publikens spänning, alltså. Jag är så avspänd att jag knappt hålls kvar här på soffan. Som ni ser röker jag pipa med smak av skotsk karamell, som en riktig man, dricker sherry som en riktig... man... Va? Ja, ja, det är riktig årgångsvara, det syns ju på etiketten. Stil och etikett – det är mitt varumärke. Och ett borstat beteende – se bara på pannluggen. Nej, den har ni inte sett förut! Men den är min, och den är borstad. Eller åtminstone kammad. Vad ni inte ser men säkert känner... doften av That Man eau de cologne. Himmelska höjder! Vad gör man inte för att locka till sig allsköns nattfjärilar och dagsländor i den skumma kvällen.
(publiken applåderar igenkännande)
Akt 1, scen 2)
Ja, det är kväll. Jag är på väg ut, vart vet jag inte riktigt säkert, men jag tror det blir Livet. Ja, det är namnet på en pub här bakom hörnet. Där är det fullt ös klockan runt. Och där gäller det verkligen att passa rocken när man är i den rollen. Annars skulle jag knappast vara iskrudad denna eleganta vita skjorta med tab collar-krage och manchettknappar av silver. Och rutiga byxor med sydda pressveck och dekorstickad kostymkrage – det gäller att liksom smälta in, att inte sticka ut i onödan, att helt enkelt bara vara sig själv. Det har jag alltid varit – själv. En gång var jag utomlands minst två gånger och då var jag där alldeles själv. Väldigt själv. Det är jag nu också, som ni ser. Självisk. Konstigt vore det annars – det här är trots allt en monolog. I en monolog är man alltid själv. Ibland är man sig själv, men i huvudsak är man själv. Själv och säker. Som ni ser är jag väldigt säker – suger på min pipa, håller mitt glas alldeles blickstilla för att helt övertygande blicka outgrundligt in i framtiden. De hornbågade glasögonen ger mitt själv en air av klokhet och bildning – visst fungerar det alldeles utmärkt? Jag är alldeles naturligt mig själv fast jag säger det själv. Jag är ständigt själv vilket bevisar att jag är självständig, oberoende. Orubblig. Fast. Som ett berg. Jag, ett blivande bergsråd, eller annars bara stenrik. Nej ingenting kan grusa mina ljusa framtidsutsikter. God sherry, sanna mina ord! Dessutom gillar jag sandkaka.
(publiken applåderar spontant och småskrattar åt den fyndiga ordleken )
Akt 1, scen 3)
Nu när ni börjar slappna av där i salongen så måste jag berätta vad jag tycker om Livet. Alltså Puben. Där är rätt trångt, utom när det är nästan folktomt förstås. Av någon anledning ska alla dit på en gång, och det dricks och äts och snarvlas och bråkas och kramas så till den milda grad att det till sist blir lapp på luckan och alla får hålla sig för sig själva en tid. Liksom bortfösta, isolerade, förtappade. Åtminstone tills läget lugnat sig. Och då frågar ni helt naturligt: Vilket läge? Och då svarar jag med min dramatiska skådespelarröst: Dödläget. Och ni kontrar: Inget drömläge precis? Och då säger jag: Nej, verkligen inte. Och tillägger med min lika dramatiska tragediröst: Att vara eller inte vara, det är frågan. Så här kan vi hålla på en stund, bolla ord av och an och få det att låta som om ingenting speciellt hade hänt. Men det är ju det som är det märkliga och ofattbara, att det verkligen har hänt. Det hade jag aldrig trott, allra minst då när jag var i den åldern som jag inte är nu. Men det hände. Och nu är det här, alldeles bakom hörnet. Jag tror faktiskt att det är bäst att jag slutar här och släpper hem er innan ni blir tagna på sängen. Nästan alla som blir tagna på sängen befinner sig nämligen långt borta från sängen. Den som är färdigt i sängen kan alltså inte bli... Ja, ni förstod tanken... För sen inte sånt oväsen när ni söker er ut mot foajén och gå för all del inte för nära varandra, minst två meter ska avståndet vara så att det inte ska ske några halkolyckor eller liknande. Och sen rekommenderar jag att ni tvättar händerna innan ni går ut, och där hemma genast när ni kommer in, gärna före ni tar av er ytterkläderna. Rena händer, inget händer är mitt motto. Själv ska jag repetera för morgondagens premiär av I väntan på... i väntan på nån, jag kommer just nu inte ihåg vem? Covid? Ja, Herr Covid! – I väntan på herr Covid. En helt absurd pjäs säger alla som så att säga blivit smittade av den. En världssuccé, en kassamagnet. Vi får se hur det blir här – förhandsintresset är i alla fall stort. Men som sagt, ta nu väl hand om er där ute i dimman, själv ska jag som sagt så småningom dra mig tillbaka och...
Jaha, alla har redan gått..! Här var det tyst... Och mörkt... Få se nu om jag hittar ut... Eller om jag ska stanna här på soffan över natten... Spelar det nån roll..?
(den blåa följespoten lyser upp en liten del av en tom scen. salongen ligger i mörker. ridå.)
Sonja
[Fjärde kapitlet i släkthistorien Under huden är jag många. De föregående texterna – se upptill under rubriken VED]
Scen VII: Hangö Casino, midsommaren 1896. Sonjas brev till Nicko
Kära, kära Nicko! Jag kan inte låta bli att tänka på käre bror nu när sommaren är som vackrast. Nu skulle käre bror se mig, nu skulle han för höra allt som skett sedan vi lämnade St. Petersburg för tre veckor sedan. Vad jag önskar jag kunde delge käre Nicko mina känslor just nu! Men det är inte möjligt, jag har ju inte ens hans adress. Han har inte meddelat sin destination sedan flottan lämnade St. Petersburg. Men tids nog ska han få veta. Kära mor är både upprörd och stolt, glad och ledsen. Hon vet inte vad hon skall tro. Det vet inte jag heller, uppriktigt sagt. Allting är så annorlunda här i Finland – naturen, människorna, maten, dofterna. Och språket! Finskan låter mörk som stora skogar, svenskan liknar mera havet. Men jag förstår inte ett ord. Herr Ståhlberg – nej, jag föredrar att kalla honom Karl Emil – Karl Emil låter så högtidlig när han talar tyska. Men hans ögon är mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som i går kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som är så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer var kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.
Efter några händelserika veckor reser våra huvudpersoner åt var sitt håll: Sonja och Klavdia till St. Petersburg för att planera brudklänning och hemgift, Kalle till Helsingfors för att förbereda bröllopet: boka kyrka, skriva inbjudningskort, välja vin och meny. Den skeppsbrutne Kalle som någon månad tidigare sorgtyngd stapplade i land i Hangö återvänder till huvudstaden som en ny man, pånyttfödd, rehabiliterad och framtidsfixerad. Barnen är glada att se sin pappa igen men tycker att han beter sig lite konstigt, att han pratar mera och högljuddare än vanligt. Syster Jenny döljer i sitt inre vad hon känner och tänker.
Bröllopet går av stapeln den 22 oktober 1896 i Uspenskijkatedralen på Skatudden, nästan på dagen sju månader efter Roris död. Sonjas brudklänning av tjockt atlassiden är sydd i den förnämsta av ateljéerna i St. Petersburg. Övre delen är rynkad och har en liten bolero av tjock spets som sträcker sig upp över halsen och ner tätt över axlar och armar. Brudslöjan är fastsatt i håret med ett diadem av ljusröda rosor. Kjolen är vid, midjan smal som en getings. Ovanför brudparets huvuden håller två präster var sin krona av guld när Kalle och Sonja sakta går runt i kyrkan medan prästen mässar och svänger sitt rökelsekar. Kalles äldsta dotter Sirkka, sju år, bär släpet, omtumlad av den högtidliga stämningen, människornas antal, den enorma ikonostasen och de många guldinramade tavlorna, och av rökelsen – tung och sagolik.
Efter vigseln blir det middag för släkt och vänner innan brudparet anträder sin bröllopsresa till Paris. Jenny får i uppgift att under tiden flytta Kalles hela bohag från det stora trähuset i Djurgården till det nya hemmet på Andrégatan 1.
Scen VIII: Shangri-La Hotel, Paris, fredagen den 30 oktober 1896
Nyöppnade Shagri-La Hotel, Roland Bonapartes gamla palats, ligger mellan Avenue d´léna och Rue Fresnel. Från terrassen på hotellrummets femte våning har man en vidunderlig utsikt över Seine-floden och speciellt mot Eiffeltornet, som nu i kvällningen avtecknar sig kraftfullt mörkrött mot en brunrosa himmel. Nere från gatan hörs ett lätt smatter av hästhovar som dansar på gatstenarna, ur ett öppet fönster nere på första våning strömmar toner från ett litet wienerkapell som underhåller gästerna i restauranten. På terrassen står en ensam kvinna, hennes rosa balklänning är urringad, det mörka håret är kammat åt sidan och hålls uppe av en stor knut omsluten av ett hårsmycke som gnistrar av små smaragder. Händer och armar pryds av långa handskar av glacé i ljusrött med en sirlig liten ros placerad strax ovanför högra handleden. Hennes blick vilar på La Tour Eiffel, detta tekniska mästerverk som världen första gången kunde beskåda bara några år tidigare, på världsutställningen 1889. Hon ler för sig själv när de mörka ögonen sveper över ett skymmande Paris som ännu har ett helt färskt minne av den ryska tsaren Nicholaj II:s och tsarinnan Alexandra Feodorovnas besök för precis en månad sedan. Då fylldes gatorna av hyllande människomassor i tiotusentals, nu kan man i skenet av de nytända oljelamporna bara urskilja enstaka individer och par som långsamt promenerar längs kajkanterna. I Seinens mörka vatten glimmar lanternor och lyktor, men över boulevarderna i de närmaste arrondissementen forsar det välsignade elektriska ljuset och mejslar ut raka gatumönster i ett hav av hus. I fjärran tonar träkåksstaden ut i ett svart intet.
Sonja, för visst är det hon, suckar förnöjd, vänder långsamt på klacken och går mot terrassdörren och den väntande bröllopssviten. En lätt dåsighet sprider sig genom kroppen, sömnen lockar. Kvällens festliga supé – hummer i en förförisk konjakssås – föregicks av en skål i champagne (Vilmart & Cie) och en fransk ostsoppa som förrätt. Alltsammans avrundades med en stor petits choux övertäckt med varm chokladsås. Bordet var dekorerat med tjugofyra ljusröda rosor och en sjuarmad ljusstake i silver. Utan Sonjas vetskap hade Kalle Ståhlberg också vidtalat wienerkapellet, att på hans tecken, stämma i med inledningen till Brudmarschen av Felix Mendelssohn. Det skedde när hovmästaren korkade champagneflaskan. Restaurantgästerna applåderade, serveringspersonalen ställde sig i cirkel runt bordet, många av restauranggästerna kom fram och gratulerade. Denna kväll hade Sonja varit kejsarinna i Bonapartes palats.
När Sonja nu kommer in i sviten ligger Kalle redan i sängen. Hon stänger försiktigt terrassdörren, går fram till sin man, böjer sig ner och kysser honom lätt på pannan. Han lyfter sin hand för att hålla kvar hennes läppar vid sitt ansikte, men hon reser sig snabbt, går fram till den lösa skärmväggen med det japanska körsbärsträdsmotivet, ställer sig bakom den och klär av sig skor och handskar och balklänning och drar till sist över sig ett välstruket nattlinne med små skimrande pärlemorknappar i sprundet. Kalles frack hänger prydligt på en metallhängare invid, de blanka skorna är parkerade vid dörrmattan. Hon löser upp knuten i håret, låter lockarna falla ner, skakar lätt på axlarna så att nattlinnet rätas ut, och medan hon rättar till håret ännu en gång vänder hon in mot rummet och dubbelsängen.
Hon stannar upp, först förskräckt, strax konfunderad, sedan helt stel. Med vidöppna ögon betraktar hon Kalle som nu står vid sänggaveln, vänd mot henne, naken. De två nattlamporna på nattduksborden lyser tillräckligt mycket för att blotta ett skäggprytt ansikte, en hårig bröstkorg, och en kopia av Eiffeltornet. Sonja, som aldrig sett en naken man i hela sitt liv, drar snabbt efter andan, slår högra handen för sina ögon, tittar snabbt ner mot golvet liksom för att tillfälligt stänga av alla sinnesintryck, håller andan, står så blickstilla i några sekunder och tittar upp igen. Hon ser frågande på Kalle, borrar sina ögon in i hans, låter blicken sjunka ner mot ett ståtligt mörkrött byggnadsverk som nu lutar betydligt mera än tornet i Pisa, tar ett steg tillbaka, men stannar sedan upp när hon noterar Kalles varma blick och hör hans vädjande stämma.
– Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Jag menade…, jag trodde att du…
Han famlar efter orden, sträcker ut båda händerna lite tafatt, svänger sig mot fönstren, men ändrar sig, och går sedan emot Sonja, tar hennes hand, leder henne till sängen. Sonja sätter sig stelt på sängkanten, Kalle kryper ner under lakanen på andra sidan. En pinsam tystnad avbryts först när Sonja viker upp täcket och långsamt lägger sig till rätta. Med hårsvallet över dynan och armarna längs sidorna försöker hon samla tankarna. Hon känner Kalles varma hand på sin arm, hon vänder huvudet mot honom och deras blickar möts.
– Kära Sonja. Min kära hustru…
Han ser uppriktigt ledsen ut. Men han är också förvånad, förbryllad minst sagt. I fyrabarnspappans kropp och hjärna sker nu en snabb ommöblering. Stolar dras längs gnisslande golv, bord skuffas och flyttas, lampor tänds och ljus släcks, mattor rullas, vädras, piskas och dammas. Fönster och dörrar slår i korsdraget, tavlor och tapeter tas ner från väggarna och nya hängs upp. Brev och andra viktiga papper förpassas i all hast till bruna kuvert, fotografier stuvas ner i lådor försedda med små lås av metall, böckerna trängs redan i en brun trälår. Möbler skänks bort och nya inhandla, madrasser och sängar och stora krukväxter bärs genom de nu nästan helt avklädda rummen. Genom den smala mörka tamburen tränger det gamla livet ut av egen kraft genom trapphuset och ut i de vidöppna ytterdörrarnas välsignade solljus.
Och Kalle börjar nästan motvilligt ana att ingenting mera är som förut, att det inte ska vara som förut, att det som är ljuvt och rosenrött är lika flyktigt som ett ögonkast i fel ögonblick, som ett förlupet ord, eller ett höstlöv som lämnar grenen när första snön faller. Allt det stabila och robusta och förutsägbara som han omgärdat sig med, och haft som fäste i vardagen, har nu fallit samman och lämnat honom blottad och oskyddad. Hans manlighet står på spel, hans roll som far och älskare ifrågasätts. Ingenjörens verktygslåda är tömd, nya strategier och tekniker efterlyses, skärpa och fond och ljussättning måste ses över. Det nya livet saknar en förklarande bildtext.
Förr gjorde fotograferna sjelf glasplåtarne ljuskänsliga. Detta var en af fotografens svåraste uppgifter. En ren glasplåt öfverdrogs först med kollodium, hvarefter den under några minuter neddoppades uti ett silfverbad, som gjorde den ljuskänslig. Derefter måste plåten genast exponeras och framkallas, förrän den hann torka, i annat fall gick hela tagningen förlorad. Af denna orsak var det ytterst svårt att afbilda landskap, emedan man då måste taga med sig, utom apparaten, alla flaskor och ett mörkt tält. Sedan ”torrplåtarne” uppfunnos, preparerades dessa i fabriker och kunna förvaras långa tider. Efter exponeringen kunna de framkallas antingen genast eller först efter månader. Plåtlådorna böra öppnas i ett mörkt rum vid svagt rödt ljus. Den preparerade sidan skiljer man från glassidan genom att betrakta plåten i reflekterande rödt ljus. Glassidan synes blank, men den preparerade matt. Också med ett tort finger kan man skilja den hala glassidan från den sträfvare, ljuskänsliga. Med en mjuk pensel afborstas dammet från plåten, hvilken derefter sättes i kasetten, så att den ljuskänsliga sidan kommer att stå mot objektivet, då kasetten anbringas i kameran. Mörka rummet bör vara så beskaffat, att intet aktiniskt ljus kan under operationen intränga deri. Emedan rödt (äfven mörkgult och grönt) ljus verkar ytterst svagt på plåten, kan ett dylikt ljus användas för att kunna se vid framkallningen.
[Nästa kapitel – "Syskonkvartetten" – publiceras 1 april]
okänd/ökänd
I USA uppmärksammar man idag vikten av att skriva ner sin egen story, sin livsberättelse. Det är en dag jag gärna också inför i min kalender. Fast i själva verket är det just det jag sysslar med, inte bara idag. Bakom den något kryptiska rubriken VED (se upptill) döljer sig alltså rester av ett stamträd – närmast grenar och kvistar som här förvandlats till värmande ved. De historierna hör ihop med min släkt på mammas sida och publiceras just nu två gånger i månaden, den 1:a och 15:e., åtminstone fram till sommaren. Här balanserar jag medvetet på slak lina mellan fiktion och fakta eftersom jag helt krasst tror att det greppet inte bara kan locka till sig fler läsare men också fördjupa och färglägga en ibland kanske något svartvit berättelse. Verklighetens osannolikhet och fantasins precision ingår i bästa fall ett fruktsamt samarbete och utmynnar förhoppningsvis i historier med många skiftningar och bottnar. Det är åtminstone avsikten med berättelserna Under huden är jag många.
Men så finns det alla dessa ögonblicksbilder, minnets kortsnuttar och nästan bortglömda livsfragment som likt skräp och damm med jämna mellanrum samlas i små högar under säng och bord, ibland också rakt framför näsan mitt på golvet. Bara för att de på något sätt är lösryckta ur sitt sammanhang behöver det inte betyda att de är av mindre betydelse. Kanske det är tvärtom: Just för att de likt rappningen på väggen har lossnat från sin historiska bakgrund är de kanske i ännu större behov av restaurering, konservering och en lätt modernisering. Ibland räcker det att bara helt enkelt lätt putsa ytan, i mera komplicerade fall får jag ta till grövre verktyg, kanske hammare och slägga, i enstaka fall överväga en hel ombyggnad. Huvudsaken är att motivet, huset, är igenkännbart även efter ingreppet, kanske i något modifierad form, men dock. Livsberättelsen är aldrig statisk eller färdig, den lever och omformas allt eftersom tiden med accelererande hastighet flyter vidare mot evigheten.
Nu när coronaviruset med stormsteg ser ut att breda ut sig på klotet och i värsta fall kommer att skaka om inte bara min men allas vår vardag och verklighet i månader framåt, frågar jag mig vad som är viktigare: Att resa ut i världen med risk att bli sjuk, eller att resa in i minnet och i bästa fall behålla hälsan? De två är förstås inte riktigt jämförbara sinsemellan men sinnets och minnets utfärder har den uppenbara fördelen att de kan upprepas i det oändliga, och med fotografiers hjälp kan upplevelsen och känslan bli nästan hudnära. Kanske jag måste se sanningen i vitögat och konstatera att horisonten kommer närmare, att det geografiska och fysiska utrymmet krymper, att synliga men ännu fler osynliga murar reser sig runt mig. Då kan det vara en välsignelse att ha en minnesreservoar som är impregnerad av bilder och upplevelsefragment, som öppnar ett utrymme inåt, mot evigheten, när vardagen i övrigt ser ut att bli allt mer klaustrofobisk. Då, och senast då, när tystnaden börjar bre ut sig i environgerna, är det dags släppa de egna historierna ut i det fria, att låta livet tala. Så länge det finns en dialog, även om det så bara skulle vara med mig själv, så finns det liv. Och det livet torde jag dessutom kunna dela på nätet i förhoppningen att berättarlusten skulle smitta av sig. Ordagrant.
Bilderna: Detalj ur Riitta Ikonens Mail Art – Art Mail-utställning i Postmuseet i Tammerfors i januari 2016, och trapporna på konstmuseet Amos Rex´ fasad. Den estetiskt eleganta konstruktionen väcker frågor; vad sammanbinder dessa två dörrar, vad döljer sig bakom väggen, vilka är de inblandade? Idag på Skriv ner din historia-dagen är ett förslag att göra det i form av brev åt en fiktiv vän, fiende eller okänd, till någon som sannolikt huserar där bakom minnets dolda dörrar och låsta beslag.