Ved – rester av ett släktträd

Badanstalten

[Kapitel III i min släkthistoria Under huden är jag många. Se de två första kapitlen ovan under rubriken VED]

Scen V: Hangö, lördag eftermiddag den 14 juni 1896

Karl Emil Ståhlberg, av släkt och nära vänner kallad Kalle, angör sin segelbåt vid bryggan i Hangö, samma brygga där Finska vetenskapssocieteten har installerat en limnigraf för mätning av havsvattenståndet. Den långa och blåsiga seglatsen från huvudstaden till trots tar ingenjören Ståhlberg sig tid att titta närmare på detta tekniska vidunder som sedan precis tio år tillbaka kan beskådas här på initiativ av Ryska centralobservatoriet i St. Petersburg. I vetenskapssocietetens årsberättelse har Ståhlberg en gång läst att Hangö stad förband sig att uppföra detta limnigrafhus, ett åtagande som kostade staden 6 150 mark. Dessutom är staden, mot en årlig summa om 150 mark, beredd att stå för uppvärmning, underhåll och allmän tillsyn. Finlands första limnigraf placerar därmed Hangö på den finska, och kanske också på den internationella, vetenskapskartan.   

Ståhlberg är imponerad. Hans fascination för den moderna tidens tekniska framsteg är en del av hans vardag. Som fotograf med egen ateljé i huvudstaden är han en föregångare i Finland, hans landskapsbilder vann pris redan på världsutställningen i Paris för fyra år sedan. Mikroskop, mekaniska papegojor, elektriska klockor, röntgenapparater och kinematografer har han handgripligt studerat och nogsamt undersökt. Allt nytt som kan lyfta människan ur bakgatornas stank och misär applåderas av Ståhlberg. Tekniken är människans framtid. 

Lite av samma anledning har han nu anlänt till Hangö. Badanstalten har redan skaffat sig både nationellt och internationellt renommé, byggnader och behandlingar anses vara förstklassiga. Ståhlberg har läst om mobila högtrycksduschar, ångbad och terpentinbad, gyttjebad och värmeskåp. Mobilstrålduschen kastar 342 liter vatten i minuten med en hastighet om 12,5 meter per sekund. Radiotherms är elektriska ljusskåp som alstrar både synligt och osynligt ljus: X-strålar, Berquerel-strålar, ultraröda strålar, violetta strålar. Ljusbehandlingen påverkar svettkörtlarna och påskyndar läkningen av sår och svulster. Ståhlberg ler igenkännande: Även fotografering handlar om ljusstrålar som kan framkalla svettning, både hos fotografen och den avporträtterade. Och ett bra porträtt kan hela själsliga sår, både för den avbildade och för fotografen själv.

Badinrättningar och ateljéer uppvisar alltså vissa likheter men Ståhlberg har i första hand inte kommit till Hangö för att studera badinrättningens tekniska nymodigheter, även om de just nu frambringar en lätt förhöjd hjärtpuls. Inte heller har han sökt sig till Hangö för att bota en eventuell neurasteni, chloros, dyspepsi, kronisk urethrit eller ett fetthjärta. Nej, Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt två månader tillbaka, har i första hand flytt från huvudstaden, lämnat fyra små barn i syster Jennys vård för att om möjligt skaka av sig något av den sorg och ensamhet som han så plötsligt drabbats av. Hangö är visserligen semester– och badorten på modet men i Kalle Ståhlbergs huvud och kropp har de senaste veckorna inte funnits något utrymme för tankar på sommarfröjder eller hälsokurer. Hustrun Roris död i barnsäng den 23 mars klockan 10,44 står fullständigt glasklar framför hans näthinna där han nu kastar en lång blick ut över horisonten.

Han ser fortfarande framför sig fönstrens skuggspel i sjukhuskorridoren, känner doften av kloroform och rengöringsmedel, erinrar sig det ekande ljuden av dörrar som öppnas och stängs. Och alla dessa hårda fotsteg. På väggen framför hänger Albert Edelfeldts tavla av Aurora Karamzin och texten: Ett själuppoffrande arbete i människokärlekens tjänst. Och där bredvid ett fotografi av Fredrik Saltzman, nu generaldirektör vid Medicinalverket och omtalad som läkaren som utfört den första ovariotomin, den första strumektomin, den första pylorusresektionen. Ståhlberg känner ett sting av nyfikenhet inför alla instrument och bestick som vetenskapen tillfört vården av de sjuka men just nu väntar han smått otålig på besked om hustruns förlossning. Då öppnas en dörr och stegen av en vitklädd sköterska närmar sig snabbt och målmedvetet.

– Herr Ståhlberg, er hustru nedkom för en halv timme sedan med en välskapt dotter.

Kalles ansikte lyser upp, en lätt suck hörs mellan läpparna. Så stelnar han till – en halv timme sen…? Han tittar upp mot sköterskan som nu fått något mörkt i blicken.

– Herr Ståhlberg, er hustru är svårt medtagen, hon har förlorat mycket blod. Läkaren gör allt för att rädda henne. Situationen är mycket kritisk och vi kan bara vänta och hoppas.

Kalle bleknar. Hjärtat slår plötsligt snabbare, han känner svetten på pannan och allting omkring honom börjar röra sig liksom i vågor. Korridoren roterar som en orm i flykt, ljudet av steg och röster forsar likt orgelbruset i en kyrka. Som i en dimma hör han någon ropa herr Ståhlberg!, herr Ståhlberg!, känner så plötsligt en stark doft som tränger in i huvudet, tanken klarnar och han ser upp mot två vita hättor.

– Herr Ståhlberg skall bara ta det riktigt lugnt, andas djupt in och slappna av. Syster öppnar ett fönster.

Kalle Ståhlberg rätar på sig och ett lätt illamående tonar sakta bort. En oändligt lång stund sitter han sedan liksom fastnaglad i bänken, som en skulptur på sin sockel. Då hörs igen en dörr som öppnas och stängs och två vitklädda gestalter kommer fram. Den ena, läkaren, tittar Ståhlberg rakt i ögonen.

– Herr Ståhlberg. Er hustru avled för tjugo minuter sedan. Trots alla försök kunde vi inte stoppa blödningen. Jag är ledsen, jag beklagar…

Kalle Ståhlberg ser inte den utsträckta handen, och vårljuset som nyss ritat mönster i parketten bleknar snabbt och omärkligt. Över den svarta glasplåten sprider sig ljusa sjok som snabbt flyter ihop och till sist fyller hela ytan. Detta är natten.

Fotografering betyder att med ljusets tillhjelp afbilda föremål. Man betjenar sig dervid af en apparat, som i sin enklaste form består af en ljustät låda (kameran), vid hvars ena ända en glaslins (objektivet) är anbringadt. Då ljusstrålarne från ett föremål gå igenom objektivet, så uppstår på motsatta sidan af kameran en upp och nedvänd förminskad bild af föremålet. Vid fotografering ställes på detta ställe en ljuskänslig plåt, som af ljusets kemiska verkan förändras sålunda, att delar af plåten, som motsvara föremålets ljusa partier, mörkna och de mörka partierna (skuggorna) förblifva mer eller mindre oförändrat ljusa. Alltså tvärtemot hvad fallet är i verkligheten. Af denna orsak kallas en så uppkommen bild negativ. Den negativa bilden blir synlig först vid framkallningen, som bör ske i ett mörkt rum, hvarest plåtarna äfven läggas i såkallade kasetter, i hvilka de föras till apparaten och omsorgsfullt aktas för allt behörigt ljus. En positiv bild får man genom att mot negativet lägga ljuskänsligt papper, hvilket uti en kopieringsram klämmes mot den med glassidan utåt vända plåten. Denna ställes derefter i fönstret mot dagsljuset. Under de genomskinliga delarne af negativet svartnar pappret och förblir under de tätaste delarne oförändradt hvitt. Dylika positiva bilder kan man från ett och samma negativ kopiera huru många som helst.

Scen VI: Societetshuset i Hangö, söndag förmiddag den 15 juni 1896

Från Societetshusets huvudveranda har man utsikt mot havet där fyren, Hangös öga, nattetid kastar sin svepande blick över svarta vatten. Men nu lyser solen från en nästan klarblå himmel och trots att det blott är förmiddag vibrerar värmen redan över den glittrande sandstranden. Nattens storm har drivit tången upp mot klippkanterna, lite högre upp på land sprider kråkris, korneller och odon sina omisskännliga aromer. Till den torra sandvallen mellan Societetshuset och havsviken har en myckenhet av matjord släpats och här en frodig gräsmatta anlagts. Runt hela badinrättningen, mellan Parkdammen och Lilla Kolavikens naturliga barrskog, sträcker sig ett myller av sandgångar med sina stegvänliga trappor och små dekorativa broar. Allt andas lugn och frid men för den som inte låter vyn förföra noterar också, bortom furuskog och ljung, den växtlighet och natur som väder och vind har format: Sönderbrutna klippor, slitna videbuskar och små nertryckta björkar. Ur en klippskreva stretar en mager tall upp mot ljuset.

På denna yttersta kant av storfurstendömet Finland trängs denna soliga söndag furstar, grevar, baroner, konstnärer, tjänstemän, entreprenörer och fabrikörer, många med äkta hälft, några med hela sin familj. Lawntennis, boccia och krocket utövas på gräsmattorna utanför badhuset, ett och annat gällt barnskrik studsar mellan stammarna, men i övrigt råder söndagsfrid. Badinrättningens vardagssvett och gyttjedoft har bytts ut mot parfymdoften i Badhusparken, så tät att den nästan impregnerar tallstammarna. Uppe på Societetshusets veranda sitter Kalle Ståhlberg. Han har just avslutat dagens lunch och röker en cigarill, medan han i dagens tidning läser vad en viss mrs Ethel Brillana Tweedie skriver om sitt senaste besök i Hangö: ”En förtjusande, betagande, rofylld, hälsosam och primitiv plats, som gladlynta ryssar och vräkigt modemedvetna finnar redan har förstört i sin önskan att efterlikna Trouville eller Ostende, dock utan fransk chic eller parisisk gaieté de coeur.”

Ståhlberg håller inte med. Hans vistelse i badhusparadiset har visserligen varat bara aderton timmar, av vilka nio i viloläge, men dock. Gårdagskvällens biffstek med lök, stekt potatis och ett glas öl var kanske inte en gourmet-upplevelse men tillfredsställde med god marginal smaklökar upplivade av den långa seglatsens stänkande saltvatten och hårda vindar. En stund senare på kvällen hade Ståhlberg suttit med ett glas cognac i handen och lyssnat till en hornseptett som uppträdde i musikpaviljongen mitt emot badhuset. Tonerna ekade mjukt mellan trädstammar och husväggar och frambringade ett nostalgiskt stämningsläge som Ståhlberg hade svårt att stå emot. Tankarna gick osökt till barnen där hemma – Sirkka, redan sju år, Ragni snart sex, Armas fyra år och Elsa, bara tolv veckor. Han visste att syster Jenny hade gott handalag med de små, men hon var trots allt inte deras mor. Oh, kära kära Rori – hur kunde du lämna mig så där plötsligt!

I det läget hade Kalle Ståhlberg svept i sig den sista klunken i det kupolformade glaset, rest sig och lite vilset börjat promenera runt i parken, stannat upp en bit från bryggan, noterat att segelbåten verkade väl förtöjd, och sedan med raskare steg återvänt till Societetshuset och sitt stora rum han hyrt för två veckors vistelse till det fascila priset av 45 mark. I priset ingår frukost, middag och kvällsvard, men inga bad. Ståhlberg har som sagt ingen avsikt att kurera sig, även om en retsam hosta ibland gör sig påmind och magen tidvis ställer till förtret. Det viktigaste är nu att få sova i lugn och ro, andas frisk havsluft och låta tankarna vila.

Ståhlberg viker ihop tidningen, flyttar stolen en aning åt sidan så att parasollets skugga täcker ögonen och lutar sig sedan bakåt med en lätt suck. En servitör kommer fram, plockar bort tallrik och bestick och frågar med en lätt bugning om herr Ståhlberg önskar någonting mer?

– Ja, jag tror jag faktiskt ska ta ett glas av ”Den gröna fen”

För en kort sekund stelnar servitören till som om han hört fel, eller anat oråd. Men så reser han på sig i sin fulla längd, bugar avmätt och avlägsnar sig med en osynlig skakning på huvudet.

Kalle Ståhlberg ler i mjugg. Absint hör verkligen inte till hans favoritdrycker men nu gäller inga normala regler och rutiner. Redan för många år sedan – det var på bröllopsresan i Paris 1888 – hade han noterat hur konstnärerna på kaféerna i Montmartre i l´heure verte, den gröna timmen, balanserade sockerbitar på en sked ovanför ett halvt glas absint. En ljuslåga brände av sockret och så fyllde man på med vatten. Så gjorde Baudelaire och så gjorde Raimbaud, och många andra av tidens lyriska genier. Varför kunde då inte den kongeniala fotografiska bildskaparen Karl Emil Ståhlberg kunna trampa i samma fotspår? På en cabaretrestaurang hade Ståhlberg dessutom noterat att konstnären Toulouse-Lautrec i sin käpp förvarade en blandning av absint och konjak och som vars intag orsakade en bättre jordbävning – tremblement de terre. Så långt var Ståhlberg inte benägen att gå, inte då och inte idag, även om tanken roar hans bildfyllda huvud.

Man köper sig en fotografisk apparat för några tiotal mark och dess användning inhemtar man snart sagt på – 5 minuter. Derefter begifver man sig på promenad och utan att någon ens märker kan man taga en mängd ögonblicksbilder, hvilkas förfärdigande icke är desto svårare, än att skolbarn lätt lära sig de dertill nödiga manipulationerna. På detta sätt erhållna bilder lyckas ofta utmärkt väl och bereda utom sin upphofsman äfven bekanta mycket nöje. Men enkelheten gäller inte alla typer av bilder. Amatörer kan med fördel ägna sig åt att fotografera landskap, grupper och mindre porträtter i det fria men isynnerhet är porträttfotografering mycket svår och man är icke i stånd att väl lyckas häri, utan att hafva genomgått grundlig lärokurs hos någon kompetent fotograf och först efter ihärdig öfning.

Kalle Ståhlberg tömmer den sista klunken av sitt bittra fluidum med en nästan osynlig grimas. Hans heroiska dryckesintag kan knappast jämföras med de kalker som andra kända stormän tvingats svälja men även i hans universum är döden fortfarande en alldeles konkret hudnära verklighet. Alkoholen fräter dock inte sönder minnet av Rori, tvärtom blottlägger den ett stort tomrum i hans inre, en avgrund som förföriskt lockar och sliter. Med ett visst mått av viljeansträngning höjer Ståhlberg blicken mot verandans utsnirklade vertikala träribbor och låter ögonen därifrån vandra vidare mot solgasset på Parkdammens sandgångar. Bland långsamt flanerande gäster ser han i förgrunden två ytterst välklädda kvinnor, en äldre och en ung, som i armkrok närmar sig Societetshuset. I motljuset får deras vita sommarklänningar en nästan overklig lyster, ett intensivt skimmer omger hattar och parasoll.

Med en diskret rörelse med armen kallar Ståhlberg till sig servitören. Vem är dessa kvinnor?

– Direktör Ståhlberg, det är fru Klavdia Gerasimov och hennes dotter. De anlände för en vecka sedan från S:t Petersburg. Förmögna människor, jag hörde att de är bekanta med självaste kejsaren…

Det sistnämnda är en sanning med modifikation men i den här stunden är Ståhlberg helt uppfylld av den bildsköna unga dottern. Hennes smala midja, det tjocka håret, de stora mandelbruna ögonen – Kalle Ståhlberg noterar ett obestämt sug i magbottnen, en ilning av välbehag sprider sig över kroppen. Han känner sig plötsligt lätt till sinnes och den gamla självsäkerheten fyller sommarkostymen från topp till tå. Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt femtio dagar tillbaka, står inför sitt livs öde.

Så möts Karl Emil Ståhlberg och Sonja Gerasimov för första gången. Man vet inte exakt hur de inledande replikerna förlöpte, men med tanke på tid och sed kan man gissa att herr Ståhlberg mycket artigt gick fram och presenterade sig för Klavdia Gerasimov, gav henne några väl valda komplimanger, varvid hon i sin tur presenterade sig och sin dotter. Troligen inledde Kalle Ståhlberg samtalet på sin haltande skolryska men när det sedan framkom att alla tre talade en ledig tyska bytte man språk.

De närmaste dygnen umgås Karl Emil och Sonja allt flitigare, dock inte ensamma. Under dagarna, på segelturer med Karl Emils segelbåt, medföljer Sonjas guvernant som förkläde, på kvällarna, i Casinots restaurang, dansar paret tätt omslingrande men nogsamt bevakade av moderns allseende ögon. Hon är både glad och konfunderad: Den uppvaktning som dottern hittills varit objekt för ingår i den petersburgska societetens välregisserade konvenansregler där eventuella mera djupgående känsloyttringar är dolda bakom välformulerade men samtidigt rituella artighetsfraser. Kalle Ståhlberg är visserligen hövlig och artig men där tar likheterna med den ryska huvudstadssocieteten sedan också slut. Kalle Ståhlberg, född i Kalajoki 30 november 1862 som åttonde och sista barn till Matilda Josefina (f. Basilier) och länsmannen Gustav Fredrik Ståhlberg, har gått i skola i Uleåborg, studerat i Polytekniska institutet i Helsingfors, avlagt examen som lantmäteriingenjör 1887, rest till Tyskland för att studera fotografering, träffat Rori och gift sig med henne 1888, startat sin fotoateljé 1889, och är nu far till fyra barn. En småborgerlig livsattityd och ett konstnärligt sinne ger hans affärsidéer ett rejält motstånd. Kalle Ståhlberg har en rural bakgrund, en urban livsstil och ett groende internationellt sinne – en mix han just nu övar sig i att hantera. Någonting liknande kan man knappast säga om Sonja. Efter en uppväxt i en förmögen handelsfamilj i Irkutsk har hon i tonåren studerat vid Elisabet-institutet i S:t Petersburg och via sin rika mormor stått i nära kontakt med stadens ekonomiska och sociala elit. I tidens anda har hon nu med sin mor gjort en rekreationsresa till småstaden Hangö, långt från den ryska societetens guld och glitter. Doften av badhusets svett och gyttja är pittoresk och hanterlig så länge hon inte personligen behöver komma i kontakt med den. Men nu sammanblandas rysk parfym och doften av fuktiga bastubräder, två främmande själar nuddar vid varandra.

[Nästa avsnitt – "Sonja" – publiceras söndagen den 15 mars]

by Magnus Lindholm

Fajansfabriken

[Kapitel II i släkthistorien Under huden är jag många. Se första kapitlet "Den ryska genen" upptill under rubriken VED]

Scen IV: Suotniemi, torsdagen den 5 mars 1891

Alarik Jernström sitter vid skrivbordet i sitt arbetsrum i Suotniemi gårds corps-de-logi och skriver ett brev till förra ägaren, svärfadern Lars Herman Löfström. 

Arbetarna kommo i går morse, en hel länga, för att fråga, om det var sant, att vi ämna stänga fabriken. Vi lovade gifva svar i dag – och vi ha beslutat att fortsätta av många skäl. Dels ser det litet ljusare ut för oss nu än under hösten, dels ha vi uppköpt materialier så mycket att vi ingenting behöva på länge. Tre dagar har jag nu varit här och ofantligt mycket återstår att göra. Emellertid skall jag göra mitt bästa att avresa härifrån den 7. Till Petersburg måste jag också fara, som jag förmodade.

Möjligheterna att bedriva Suotniemi fajansfabrik ekonomiskt framgångsrikt är ifrågasatt, en femtioårig era av nyskapande industriell verksamhet är i kris. Produktionen sker i den sjuttio meter långa fabriksbyggnaden i tegel som har två våningar. I den östra ändan, nära huvudbyggnaden, ligger en såg där man i liten skala förvandlar den egna skogens stockar till bräder. Men här finns också ett maskinerihus, ett avdunstningshus, ett lider för torkning av ved, ett brännhus, en glasurstuga, förvaringsmagasin och byggnader för fabriksfolket. Tio malstenar, fem stampar, tjugosex drejstolar, tolv ugnar och maskiner som drivs med hästkraft. I dessa trakter är det ingen svårighet att hitta det material som behövs – fältspat, kvarts, kalksten. Och lera. I fabriken arbetade senaste år drygt trettio personer, i år torde de bli något fler. Förutom ett antal lärlingar och gesäller finns här fajansarbetare, drejare, formare, brännare, maschinister, en smed, en skomakare och en kokerska. Det är inte personalen det är fel på, problemet ligger åtminstone delvis hos ledningen – den har inte tid att leda arbetet, den sysslar med annat. Alarik Jernström själv är bosatt i Fredrikshamn där han undervisar i ryska och engagerar sig i stadens utveckling. Hans kompanjon som förvaltare av fajansfabriken, Carl Johan Ahlberg, håller till i Österbotten och utför sin dagliga yrkesgärning som aktuarie vid Vasa hovrätt. Så här har det fungerat även de senaste decennierna: ägarna ägnar sig åt andra ännu viktigare saker.

Det hade börjat så storståtligt med Christian Wilhelm Löfströms brev till kejsaren Nikolaj I i början av nådens år 1841.

Stormäktigaste, Allernådigste Kejsare!

Af allerunderdånigst närlagde bevis, uthändigade af Krono Fogden Jacob Siponius samt Krono Länsmannen uti det till samma Härad hörande Räisälä District Carl August Fröberg, värdes Eders Kejserliga Majestät allernådigast inhemta: att å mitt ägande Suotnjemi skattehemman, beläget uti Kaukola Kapell af berörde Länsmans District, finner så ymnig tillgång på vedskog att, utan fara för yppande brist, ett Faijence- och Porcellains Fabrik derstädes kan anläggas, hvartill äfven den å orten ymnigt förekommande Fältspat och Qvarts, äfvensom andra erforderliga Materialier sjelfmant erbjuda sig. Ehuru på en ort med lätt afsättning sjöledes till St Petersburg, den oförädlade skogsproducten gifver ägarene ovillkorligen säkrare och troligen större, alltid lättare beräknad, inkomst, än ett med dryga kostnader förenadt risque underkastadt, användande deraf, samt sprängning och uppbrytande af Qvarts och Fältspat äfven medförer utgifter i stället för den rena behållning ägarene af sådana mineralier hitintills fått uppbära af entrepreneurerne för Porcellains- och Faijence-bruken i Ryssland, har jag likväl trott mig göra landet, om icke mig sjelf, reelare nytta genom anläggandet af ett sådant verk, hvarest den medellöse, följderne af ofta inträffande missväxt år underkastade, allmogen kunde finna en säker, med ingen fara för hälsan förenad arbetsförtjänst, särdeles tillgånglig  äfven för minderårige och bestämd sysselsättning saknande uppväxande fattige barn. På dessa skäl vågar hos Eders Kejserliga Majestät jag i djupaste underdånighet bönfalla om allernådigaste privilegium, att i ofvannämnda mig tillhöriga Suotnjemi skattehemman, anlägga…

… Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar

Stormäktigste, Allernådigste Kejsar, Eders Kejserliga Majestäts Underdånigste och tropligtigste undersåte

Christian Wilh. Löfström, Lands Fiskal, Gouvernements Secreterare

Alarik Jernström rättar till pennstiftet i bläckstället av sandfärgad fajans, en av fabrikens många produkter. Enbart i detta hushåll finns en lång rad utencilier tillverkade i fabriken: Thekannor, sockerdosor, smörkärnar, sallats karotter, sopp terriner, filbunkar, nattkäril, ovala och runda fat, tillbringare, tvättkannor, muggar och en rakdosa. På Jernströms bord står en liten skulptur – Läsande gosse – även den tillverkad i fabriken. Den totala listan över produkter i Finlands första fajansfabrik är betydligt mera omfattande än så. 

Men nu står en hel kulturepok i gungning. Hur blev det så här? Alarik Jernström kan se ett mönster, ana en hel orsakskedja. Första ägaren, Christian Wilh. Löfström ledde verksamheten fram till 1853 då han överlät ansvaret på sonen Alexander Christian. Men han blev utnämnd till polismästare i Viborg och sålde egendomen åt sin bror Gustav Adolf. När han i sin tur avled 1862 övertog andra brodern Lars Herman styret men bara ett par år senare utsågs han till direktör för Saima kanal och sålde fabriksaktierna åt Jekaterina Artemjeff. 1883 övertar hennes son Arsenij hela verksamheten och när han i sin tur år 1888 dör upplåter stärbhuset fabriken till konkurs. Kronolänsmannen Berndt Reinhold Söderström inlöser konkursboet, Lars Herman Löfström köper egendomen av Söderström och säljer den till svärsönerna – de nuvarande ägarna.

Ursäkta Alarik, men jag måste kort avbryta dig och flika in några kommentarer. I min barndom var detta med Suotniemi aldrig direkt förknippat med fajansfabriken. Suotniemi var och är det stora gula huset med den mytomspunna enorma trädgården runtomkring där min morfar och hans syskon upplevde aldrig glömda somrar och vinterlov. Fajansfabriken var en annan värld, en annan tid faktiskt. Tänk bara på ordet fajans – det låter som dåligt porslin. Jo, jag vet att det finns ett ställe i Italien som heter Faenza och att man där sedan 1400-talet tillverkat Faenzamajolika, eller det som fransmännen kallar faience – porslin från Faenza. Och jag vet också att inte långt från Faenza, kanske bara femtio kilometer, ligger semesterorten Rimini där somliga släktingar brukar semestra. Men nu handlar det om dåligt porslin, om fajans – ”ett poröst lergods överdraget med tennglasyr”. Vi närmar oss ett nytt århundrade, ett 1900-tal där ångan och elektriciteten ska driva upp farten och förkorta avstånden, krigen ska upphöra och välfärd råda. Blir det så?

Alarik Jernström skakar olustigt på sig där han sitter i den knarrande kontorsstolen av trä som går att luta bakåt och framåt. Alltför många byten på ägarsidan är illa nog men det finns som sagt också andra orosmoln som hopar sig i horisonten. Det är knappt tjugo år sedan Arabia porslinsfabrik, ett dotterbolag till Rörstrand, beviljades anläggningsrätt i Finland, och jämngammal med Suotniemi fajansfabrik är förstås också Wilhelm Andsténs fajans- och kakelfabrik som visserligen i första hand tillverkar kakelugnar men dock är en konkurrent. Långsamt och nästan omärkt har Suotniemi-fabriken börjat förlora sin hegemoni.

I skrivbordets översta låda till vänster har Alarik Jernström sparat ett tidningsklipp från två år tidigare. Då skrev signaturen Elias, troligen en Viborgsbo med personlig erfarenhet av den ryska huvudstaden, i Åbo Underrättelser: ”Till slut will jag nu, såsom worden gammal man, säga några ord åt wåra unga, framåtsträwande landsmän. Håll instruktioner i helgd, ty du har swurit på dem, men se dig omkring, der finnes utanför instruktionen många förhållanden, hwilka fordra din uppmärksamhet såsom en, så widt din sfer det tillåter, werkande kraft. Glöm ej att du här har att representera ”en wårdslösad koloni”, och att mycket – ja mycket – beror på ditt förhållande till ”Finsk handel och wandel i S:t Petersburg”.

Alarik Jernström är inte säker att så är fallet, att även Suotniemi fajansfabriks framtid är beroende av köparna på den ryska sidan. Så var fallet för två-tre-fyra decennier sedan men nu blåser nya vindar. Kunderna i Ryssland minskar och konkurrensen i Finland tilltar. Suotniemi ligger, bildlikt och konkret, i kläm mellan gränserna. Jernström är själv en gränsmänniska som studerat vid kadettkåren i Fredrikshamn, gått de högre utbildningsklasserna vid Pagekåren i S:t Petersburg, verkat som underlöjtnant vid Littowska Gardet i Warchau som ligger mitt emellan Berlin och Magdeburg. Efter en tid vid Viborgs fästnings artilleriregemente är han nu stationerad i Fredrikshamn, undervisar i ryska och har en rad förtroendeuppdrag i staden. Med åren har de militära intressena allt mer fått ge vika för engagemang i samhällets framtid. Han har varit med om att grunda Svenska Litteratursällskapet för sex år sedan, nu arbetar han för att skapa ett järnvägsnät till och från staden, grundar stadens telefonförening, sköter livförsäkringsärenden i bolaget Kaleva, hör till stadsfullmäktige och är överhuvudtaget en så kallad betrodd samhällsmedborgare. Alarik Jernström, 42 år, står mitt i livet och vet att han måste välja linje, riktning, kanske också innehåll för sin egen framtid, men också familjens och fabrikens. Han tittar ut genom fönstret, från gårdsplanen hörs skratt och rop. Med reservoirpennans skarpa spets ristar han långsamt i ett vaxomspunnet häfte som fungerar som hans dagbok.

Allt är gott och väl så här långt! Barnen växer så det knakar, de hinner förändras till både sätt och ton mellan mina snabba besök i hemmet. Arne håller redan på att bli stora karn, fyllde just tolv år. Harald är nio och Erik fem. Och lilla Märta, som ju såg dagens ljus alldeles nyss, har redan blivit tre år! Huru snabbt ser ej dagarna ut att rusa när man betraktar barnens lek och liv! Och det här är bara början – hela världen ser ut att röra på sig. På hafven trotsa ångbåtar de största vågorna, korsa oceanerna i en allt snabbare takt. På land är det lokomotiven som ska föra folk och gods genom obygder och vildmark till stad och köping. Och nu har jag hört det allra senaste. Med en så kallad teletrofono kan man tala med en person som man inte ser, som befinner sig långt borta, i ett annat hus, i en annan stad! Det är ofattbart, som om röster likt andar kan färdas genom väggar och tak. När jag första gången hörde om denna apparat som kan fånga och skicka röster var jag, det måste medges, mycket skeptisk. Men nu när jag läst huru det fungerar är jag beredd att omvärdera min ståndpunkt. Och det slår mig att så mycket verkar ske som om ej några gränser mera funnes. Vad håller på att ske med människan, vart äro wi på väg? Och ja – wi ska fortsätta att utveckla fajansfabriken, åtminstone så länge materialier finns till hands. Sedan, när wi erhållit bokförarens rapporter, skola wi ta ställning till fortsättningen. Och med wi menar jag wännen Carl Johan och jag. Fabriksarbetarna hafva ej den insikt om sakernas tillstånd som krävs för så ansvarsfulla beslut. De lita helt och fullt på våra omdömen. Men kan jag lita på mitt eget?

I fotoalbumet sitter hela familjen Alarik Jernström uppsträckta i mörka gåbortkläder. Bilden är tagen ungefär vid sekelskiftet 1900. Familjen befinner sig i salen, i finrummet på Suotniemi. På väggen ser man tre inramade tavlor alla föreställande en kvinnofigur, bakom gruppen, i ett hörn, anar man en stor grön växt med långa blad. Längst till höger sitter pappa Alarik stelt inklämd i en fåtölj, med armarna hängande lite obestämt längs sidorna och blicken fäst mot någonting utanför bild. Yngsta dottern Märta håller händerna knäppta i famnen, håret är prydligt fäst i en knut. Hennes blick är mild, nästan kärleksfull, där ögonen vilar på sin pappa. De övriga fyra är fokuserade kring det lilla runda bordet som pryds av duk, kanske broderad av mamma Alma. Framför sig har hon ett uppslag i ett tunt häfte, men hennes blick söker sig snett åt höger på den bok som sonen Arne, glasögon- och mustaschprydd, ser ut att läsa i. Mellan dem lutar sig Harald lite självmedvetet framåt och liksom pappans blick söker sig också hans till något som ligger utanför bilden.

Längst till vänster sitter Erik i profil, rakryggad och lika välkammad som alla de andra. Framför sig har han två inbundna böcker men även om fotografiet i övrigt är skarpt och kontrastrikt är det omöjligt att tyda namnen på böckerna. Troligen är det krigshistoria eftersom det var Eriks passion. Han skriver:

Ödet hade utsett till min födelseort den lilla staden i Sydfinland, där freden mellan Ryssland och Sverige slöts år 1809 och där Finlands mångsekelåriga förening med Sverige upplöstes för att ge plats åt Rysslands husbondevälde. Fredrikshamn, staden vid Finska viken, var vid den här tiden, då jag såg dagens ljus, i senare hälften av 1880-talet, en stilla idyllisk ort. Järnväg saknades och förbindelserna med yttervärlden uppehölls, förutom av sparsamma ångbåtslinjer, av landsvägen till Tavastila station på Kotka-Kouvola banan. Först år 1899 fick Fredrikshamn sin järnväg och därmed bättre förbindelser utåt. Jag minns dock helst min födelsestad som den isolerade, trivsamma lilla orten i min tidigaste barndom var – dess låga trähus, breda gator och bakgårdens trånga gränder. Men en lek som återkom oberoende av väder och vind var kriget med folkskolans pojkar. Det urartade vanligen till rena slagsmålet, där t.o.m. tillhyggen, såsom käppar och stenar, kommo till användning. Vi småpojkar från samskolans lägsta klasser voro färre till antalet och lågo vanligen under i striden, men i skyddet av våra snöfästningar om vintrarna höllo vi tappert stånd och slogo angriparna tillbaka. ”Hjälteborg” var fästningen namn och stora hjältar voro vi i våra egna ögon när fienden flydde. – När jag blev några år äldre fångades mitt intresse av ett praktverk om fransk-tyska kriget som ståtade i bokhandelsfönstret; det var Nordensvans stora verk om kriget 1870-71 med talrika illustrationer. Jag gav mig ingen ro förrän verket var mitt. Det kostade alla mina besparingar, men jag uppoffrade dem gärna, trots mina föräldrars protester. Sålunda kom jag redan i barnaåren att bliva en beundrare av Tysklands krigsmakt föga anande att jag själv en dag skulle bära de segerkrönta arméernas vapenrock.

[Nästa avsnitt – "Badanstalten" – publiceras den 1 mars]

by Magnus Lindholm

Den ryska genen

Under huden är jag många

Från och med idag, och en god bit in på våren och försommaren, publicerar jag  – den 1:a och 15:e varje månad –  berättelser som jag skrivit utgående från enskilda individer i min mammas släkt. Historierna är faktabaserade men som kulturhistoriskt intresserad skriftställare har jag tagit mig friheten att vid behov fabulera fritt, förtydliga det som varit oklart och ibland lyfta fram det som blivit fördolt. I stället för att rada upp stela släktskelett med vidhängande faktatexter i en utställningsmonter injicerar jag här i stället lite blod i gamla skrönor, muntliga och skriftliga, som tidigare ofta saknat både scenografi och regianvisningar. Tanken är att finna något slags rim och reson i det till synes kaotiska, kanske hitta ett övergripande mönster i de disparata pusselbitar som fortfarande finns bevarade men som i en allt mer förpestad omvärld riskerar att tappas bort i dimman. När ensamheten och meningslösheten slår sina vassa klor i mig vill jag bli påmind att tidigare generationer har kämpat med liknande livsutmaningar. Och när framgångens vindar blåser mig i ryggen minns jag att också de mången gång varit tillfälliga och övergående. Det mesta är sig likt – dagar, veckor och år snurrar på, det är bara aktörerna och lite rekvisita som byts ut. Jag står inte utanför och betraktar något på avstånd, jag ser in i mig själv där många generationer bakåt uppenbarar sig på DNA-biografens veckade duk. Under huden är jag många.

[Fotografierna ur släktalbumen har jag manipulerat i Photoshop för att förstärka intrycket att vi här rör oss i ett gränsland mellan fakta och fiktion]

Scen I: Irkutsk, Sibirien, fredagen den 24 september 1875

Nikolaj Gerasimov står med händerna bakom ryggen och blickar ut genom det frostiga fönstret. Den första köldknäppen har färgat buskar och undervegetation i orange och purpur, marken är frusen. Han ser hur några fångar kommer ut ur baracken och går med raska steg mot stallet. Det är i början av hösten och hästarna, nästan fyrahundra, är i prima skick. Men så får de också bra skötsel av nästan lika många interner.

Vad ser du på? Väntar du på någonting Nikolaj?

– Nej, jag ville bara se att vakten öppnade porten i tid.

Nikolaj svänger sig in mot rummet och ser på Nicko, två år, som sitter på golvet och leker med en trähäst.

– Ska Nicko också bli en hästkarl som stor?

Nicko tittar nyfiket på den skäggiga gestalten i den svarta rocken, skuffar sedan ryckigt till sin häst och grymtar någonting ohörbart. Nikolaj ler inåtvänt men ser samtidigt jäktad och smått besvärad ut.

Är det ryggen igen?

– Nej. Nej! Men Klavdia.

Han gör en gest med höger arm mot dörren till sovrummet.

– Barnmorskan kom för tre timmar sedan. Det måste väl ändå vara dags snart.

Nikolaj går med några snabba steg över det knarrande golvet till det andra fönstret i salen, samtidigt som han omedvetet gnider handflatorna mot varandra. Han ser nu hur fångarna grupperar sig på sandplanen framför stallen för att ta emot order av arbetsledaren. Själv känner sig Nikolaj som ett slags far för dessa vilsna varelser som mot sin vilja deporterats till denna avkrok av det ryska väldet. Kanske hans inställning beror på det farfar Geismuth Dukowski måste genomlida då han tvingades lämna sina hemtrakter när kejsarinnan Katarina II rumsterade i den polska lågadelns göranden och låtanden på 1700-talet. Men farfar hade tur som snavade över guldfyndigheter i Sibirien och stannande sedan i frivillig exil för att försörja sig som vaskeriägare. Geismuths son Pavel antog det mera ryskklingande namnet Gerasimov och nu är det Nikolaj som administrerar verksamheten och kammar hem vinsterna.

– Varför dröjer det så länge!

Jag tror jag anar ditt dilemma, Nikolaj. Du älskar sin hustru djupt och innerligt, det har jag redan förstått. Klavdia kommer visst från en sibirisk miljonärsfamilj som intresserar sig för konst och vetenskap? Klavidas far, har jag hört, heter också Nikolaj, precis som du, och är en välbärgad handelsman som har byggt både teatrar, kyrkor, skolor och universitet. Dessutom är han innehavare av ett omfattande bibliotek, några ångbåtar och en pälsfabrik – otroligt!

Klavdia har två systrar, Nickos mostrar alltså – Alexandra, och Apollinaria, eller Kapitolinna som hon också kallas. Ja, och så finns där ännu en bror, Semjon, som är vetenskapsman med imponerande kunskaper om speciellt östra Sibirien. Det här är kulturelit av den gamla stammen, någonting att vara både stolt och tacksam över, inte sant!

Men säg mig Nikolaj, är du själv en kulturpersonlighet, pengar har du åtminstone? Allt är inte guld som glimmar men tydligen tillräckligt för att dina vinster ska bli ansenliga. Statsbanken köper dina mineraler och för det nöjet betalar du anspråkslösa 16 % i skatt. Visserligen har du diverse utgifter på maskiner, verktyg, hästar och utfordring av trehundra fångar, men sen kan du satsa resten på Klavdia, barnen och huset. Vart ska ni resa nästa gång? Jag ser brevkorten på skänken där borta, minnen från städer i Ryssland, och souvenirer och konstreproduktioner från Korea, Manchuriet och Kina som hänger till höger i matsalen. Du är en berest man, Nikolaj. Berest och nyfiken på allt det nya – järnvägsspår, tekniska uppfinningar, bildning.

Men det är kanske inte viktigt just nu. Kanske du funderar på dina interner, vad som kunde hända dem om du inte hade råd att ge dem mat? Eller om någon galenpanna fick för sig att fly och sprang rakt ut genom stadsporten och försvann upp mot bergen? Det skulle aldrig sluta bra. Björn och varg stryker omkring i de ödsliga markerna, illgärningsmän dyker upp från ingenstans – där finns det inget skydd, ingenstans att gömma sig. Och en simtur i den iskalla Bajkalsjön kan bara sluta på ett sätt. Alltså stannar de kvar, sköter om hästarna, skyfflar sand, transporterar grus och sten. Och bidar sin tid. Och du förblir deras målsman, myndighetsbevakare och fadersgestalt för all framtid. Blir det så? Är det så?

Och du måste ursäkta mig men jag måste ännu kommentera den här konstruktionen runt ditt hem och din gård. En palissad med vassa spetsar överst – är det nödvändigt? Jo, jag har hört om vilddjur som kan klättra, och rånare som inte tvekar att ta sig an de svåraste hinder bara för möjligheten att komma åt dina matförråd och vapen. Men ändå – en fem meter hög mur … en djurpark, fast tvärtom – djuren i det fria, och människan inlåst i en bur? Känner du dig hotad, Nikolaj?

– Herr Gerasimov, herr Gerasimov!

Barnmorskans röst hörs tydligt bakom väggen och samtidigt slås dörren upp. Hon håller upp ett litet bylte och säger: – Se, vilken duktig dotter er hustru fött er!

Nikolaj grabbar försiktigt det inlindade människobarnet i sina grova nävar och den nyfödda nästan försvinner i hans stora famn. Med Nicko i bakhasorna går de sedan in i sovrummet där Klavdia nu ligger alldeles stilla och fortfarande rödflammig i ansiktet efter anspänningen. Nikolaj lägger den nyfödda på hennes bröst och kysser henne ömt på båda kinderna, Nicko och barnmorskan ställer sig på andra sidan sängen. Ingen säger någonting på en lång stund, rummet vibrerar av tystnad. Då hörs ett svagt gnyende som snabbt ökar i styrka och intensitet, och barnmorskan föser lugnt men bestämt de två herrarna ut ur rummet.

Det var så det gick till när Sofia ”Sonja” Nikolajewna föddes.

Scen II: Tre år senare. Samma hus, samma människor

Det första som hörs är det knastrande ljudet från eldstaden i stora salen och fraset av kjolar som nuddar golv och bänkar. Det första ögat uppfattar är skuggornas spel på väggarnas breda timmer, oljelampan ovanför det ovala matsalsbordet, samovaren med sin lilla tekanna, och alla de handmålade kopparna i skåpet ovanför det lilla runda mässingsbordet med sin grannröda broderade sidenduk inhandlad på en marknad i Manchuriet. Och vattenkannorna, porslinsservicen, besticken i de sidenfodrade askarna, en stor mortel i mässing, flera grytunderlägg, en mängd skålar av vilka några av kinesiskt ursprung, muggar, bägare, ölstop, tallrikar av både mässing och trä, slevar och kastruller.

Det välbekanta ljudet kommer från köksornas ordväxlingar, skratt och gnabb, och doften av rödbeta och rotselleri som med vana händer skärs och styckas medan buljongen redan puttrar i en stor kastrull. Sjtji och borsjtj äts varje vecka, blinier med smetana på helger. Men ibland, när Nikolaj och hans kompanjoner varit på jakt, har det hänt att både björn och vildsvin hamnat på tallriken. En och annan gris slaktas i grannskapet, men i övrigt inhandlas köttet i handelsbodar inne i staden. Ibland förirrar sig Klavdia och Nikolaj bland de otaliga kinesiska marknadsstånden med sitt överflöd av kryddor, sällan skådade. Med häst och kärra, och några knyten fyllda med kött och grönsaker, återvänder de till tryggheten bakom palissaden, till hemmets tunga skyddande väggar, till Nicko och Sonja, in i själva livets hjärta.

Nu sitter de alla i stora salen vid ett långt bord och väntar att middagen strax ska serveras. En barnflicka – hon heter Olga – har placerat sig mellan barnen och ska vid behov bistå med slev och trasa. Stämningen runt bordet är munter, nästan uppsluppen. Pappa Nikolaj berättar om människor han träffat på resor långt borta, märkliga figurer iskrudade kläder av siden och sammet i rött och blått och guld, och med långa hårslingor under lustiga små trekantiga hattar, och med ansikten prydda av smala mustascher och sneda ögon. De bugar och går baklänges, talar ett obegripligt språk och luktar parfym och damm och är alltid vänliga, aldrig oartiga. Utom när de blir arga förstås, för då blåser de blå rök ut genom de stora näsborrarna och eldslågor blixtrar i de tandfyllda, gapande munnarna.

Nicko och Sonja tittar häpet på pappa, men när han efter en dramatisk konstpaus brister ut i ett rungande skratt släpper spänningen som i ett trollslag och Sonja hoppar upp ur bänken och springer fram till sin far och ger honom en kram som besvaras med en stor kyss på hennes panna. Olga lägger leende sin arm runt Nicko som är lite blek i ansiktet samtidigt som Klavdia, snabb och vig som en lokatt, tar ett par steg ut på golvet och låtsas vara ett vilddjur på jakt. Hon tänjer och sträcker på armar och ben, spanar ut över rummet efter ett byte, stannar upp liksom lyssnande, och kommer sedan, med blicken stadigt fäst på Nicko, långsamt smygande som i djup snö allt närmare och närmare. I ett sista hastigt skutt kastar hon sina armar runt Nicko som först skriker till men sedan skrattar medan hans mor överöser honom med våta kyssar och varma kramar. Nikolaj stiger upp i sin fulla längd, breder ut armarna över sin familj och deklamerar med teatralisk röst:

– Kärlek, hosta, rök och pengar kan man inte dölja länge!

Scen III: Ytterligare sju år senare – året är 1885

Det är dags för Nikolaj att ta avsked av Nicko och Sonja som tillsammans med Klavdia nu skall resa till S:t Petersburg. Första etappen beräknas ta flera veckor i anspråk, närmaste järnvägsstation ligger i Tomsk drygt tusen kilometer nordväst om Irkutsk. De resterande sextusen kilometrarna skall sedan avnjutas från insidan av en järnvägsvagn. Det är en resa som företas bara en gång och den går bara i en riktning. Det sägs inte högt men alla, inte minst Nikolaj, inser riskerna med detta vidlyftiga, men nödvändiga företag.

Nödvändiga?

Nikolaj ser realiteterna: Irkutsk är visserligen Sibiriens huvudstad, här ligger de officiella ämbetsverken, Högsta domstolen, Statsbanken, Militärskolan, och också den ortodoxa katedralen med sina sex förgyllda lökkupoler, och till och med en protestantisk engelsk kyrka med ett högt och spetsigt torn. De officiella byggnaderna, tunga och pompösa, omgärdas av ett hav av bräckliga låga trähus. De breda sandiga gatorna bildar ett grafiskt mönster som vår- och höstregn nästan helt suddar ut. Det är bara på huvudgatan Karla Marska som man kan vandra på trottoarer byggda av grova träplankor. Nej, Irkutsk är inte den rätta miljön för barn till föräldrar som har privilegier som är ganska lika adelns. Tillsammans med Klavdias far Nikolai Rodionov sköter Nikolaj Gerasimov affärerna i Sibirien med omnejd, men på längre sikt krävs det också en representation i den ryska huvudstaden. Sonjas babusjka Elisaveta i S:t Petersburg behöver flankstöd från den övriga familjen. Och framförallt måste barnen få en allsidig utbildning, lära sig franska och tyska, konst och kultur, och bli insatta i det världsliga livets skrivna och oskrivna regelverk. Ja, det är en nödvändig resa.

Efter ett känslosamt avsked sätter sig de tre passagerarna i trojkan tillsammans med kusken, och resesällskapet rullar ut genom palissadens norra port, viker av mot landsvägen som följer Angara floden mot nordväst och så inleds en nästan evighetslång resa: Meget – Angarsk – Telma – Usolye-Sibirskoye – Ouzki Loug – Shamanaeva – Kutulik – Salari – Zima… När natten kommer tar man in på ett gästgiveri, äter en god middag och utbyter senaste nytt med värdfamiljen medan kusken sköter om hästarnas behov av vatten och föda.

Följande dag fortsätter färden och landskapen skiftar karaktär. De första dagarnas bergsvyer övergår så småningom i höglandets steppområden med sina oändliga ödemarker. Skog och träd hör till gårdagen, framför dem ligger nu enbart låga buskar och gräs så långt ögat kan nå. Höstens mark är hård och ekot av ytterhästarnas galopp jämnas ut av mitthästens jämna trav. Ga-lopp-ga-lopp-ga-lopp-glopp-glopp-glopp-ga-lopp-ga-lopp-ga-lopp-glopp-glopp… Hästarna frustar, hjulen gnisslar, vinden viner. Här på de tidvis väglösa vidderna kränger och skumpar vagnen i den höga farten. Klavdia, Nicko och Sonja håller fast sig vid bänkarna så knogarna vitnar, det är på en gång spännande och lite skrämmande. Ibland ropar kusken någonting åt Klavdia om naturen eller den obefintliga vägen. Det här är bekanta vyer, här har han färdats många gånger förut.

På den fjärden dagen, vid middagstid och på flera timmars avstånd från föregående gästgiveri, ger kusken plötsligt ett tecken samtidigt som han låter hästarna trava lite långsammare. Han lyssnar. Klavdia lyssnar. Nicko och Sonja tittar förvånat på varandra. Ett svagt ylande hörs långt borta, men ingenting syns. Och så igen samma isande yl. Kusken sträcker på sig alldeles rak i ryggen, som om han för ett kort ögonblick tvekade. Så manar han på hästarna att öka farten, böjer sig ner och plockar upp ett gevär som han ger åt Klavdia, tar med den lediga handen ett annat gevär åt sig själv, och ropar åt Nicko och Sonja att ta var sitt vapen som ligger under deras bänk. Samtidigt ser alla fyra någonting som rör sig långt framme till höger – ett litet dammoln som snabbt blir större och ur vilket ett tiotal, nej, minst tjugo vargar i högsta hastighet rusar mot hästekipaget. När de första djuren är på bara några tiotal meters avstånd skjuter kusken sitt första skott, men missar. Han siktar på nytt och träffar. Samtidigt kastar sig några vargar mot hästarna som stegrar och sparkar med hovarna i luften. Strelyat! Strelyat! Skjut, skjut! Klavdia fumlar med hanen, fingrarna vill inte lyda, Nicko höjer förskräckt sitt gevär, Sonja har tårar i ögonen, hon försöker sikta men vagnen skakar, det är omöjligt att sitta stilla, och blicken är suddig. Hästarna skenar, en varg får en hov i sidan och faller kvidande ihop. Nu skjuter kusken skott efter skott, några vargar faller döda ner, andra blir skadade och stannar blödande och förvirrade upp, oförmögna att följa den skenande vagnen. Men ett tiotal bestar gör red efter red, kastar sig mot hästarnas bakben, hoppar upp mot trillan. Nu skjuter alla fyra, det smäller och skriks, fradgan från hästarnas munnar stänker mot vagnen, tandfyllda vargkäkar grinar hotfullt överallt, dammet ryker, hjulen knakar. 

Så plötsligt retirerar de sista överlevande bestarna och försvinner ur sikte i ett moln av sand och sten och grus. Kusken fortsätter en stund att driva hästarna i fullt galopp men måste sedan sakta farten när han upptäcker att en av dem haltar. För en kort stund stannar han hela ekipaget och lindar en tygbit runt ett blödande bakben. Sonja gråter, Nicko är kritvit i ansiktet, Klavdia skakar. Kusken torkar svetten ur pannan. Vid nästa gästgiveri stannar sällskapet tre dagar för att vila upp sig efter strapatserna. Under tiden skaffar kusken fram en ny häst för resten av färden.

Efter ytterligare fem veckors förflyttning i trojka anländer fyra trötta resanden en tidig kväll i slutet av oktober till Tomsk.

Scen IV: St Petersburg i mitten av 1890-talet

Babusjka Elisavetas hem är ett litet stenpalats i centrum, delvis finansierat av Nikolaj. Guldspeglar, kristallkronor, sammetsdraperier, äkta mattor, eleganta möbler, några betjänter, och en kusk med häst och vagn. Och alldeles runt de närmaste gathörnen – damer i siden och päls, officerare i stiliga uniformer, utsmyckade vagnskarosser och hästar med plym. Vintertid vistas kejsarfamiljen i Anitjkovpalatset vid Nevski Prospekt, framför Vinterpalatset kan man se kejsarinnans Chevaliergarde, på operan och i teatrarna konverserar man på franska. Vid Nevaflodens stränder ligger den kejserliga flottan i all sin glans.

Här, mitt i societetens högborg, bor Sonja och Nicko sedan några år tillbaka. Sonja har genomgått den fina klosterskolan, Nickos militärutbildning är på slutrakan. Efter Nikolajs död för några år sedan har även Klavdia stationerat sig i St. Petersburg. Även om deras umgängeskrets i första hand är rysk kan de naturligtvis inte undgå att notera det internationella inslaget i huvudstaden, och mängden skandinaviska profiler inom handels- och affärsliv, inte minst den nobelska societeten. Och liksom i förbifarten, som ett förskräckande och varnande exempel, viskas det fortfarande ibland om Dostojevskijs finska pigor eller om finlandskie urozjentsy, dessa finska infödingar som rumsterar på gator och torg men lyckligtvis inte hör hemma i palats och salong. St. Petersburg är en internationell stad, sofistikerad och kultiverad, men med ett drägg som hämtar sin näring från grannlandet i nordväst.

[NÄSTA AVSNITT i den lätt dramatiserade släktberättelsen publiceras på blåggen lördagen den 15 februari]

by Magnus Lindholm