Bara för att jag mycket regelbundet, varannan vecka faktiskt, går till frisersalongens Tove och låter henne polera flinten, ska ingen komma och påstå att jag är avundsjuk på alla som har långt och stiligt hår, men den här rubriken blev bara för lockande… Skyltdockorna passerade jag häromveckan mitt på Alexandersgatan i huvudstaden och de fick mig omedelbart på gott humör. Jag tvärnitade och drog fram kameran ur ryggsäcken och knäppte några bilder allt medan förbipasserande lite frågande tittade på fotografen och undrade vad han egentligen sysslade med.

Kanske mina okända medbrödrar och -systrar har garderoberna fulla av dylika peruker och tycker det här är vardagsmat, eller åtminstone vanlig vardagslyx. I så fall är detta just den dag då man ska plocka fram sin största peruk och iförd den excellera sina dolda talanger. I USA kallas det Big Wig Day. Det handlar alltså om att överraska omgivningen både visuellt och känslomässigt. Så här i det snöfria januarimörkrets sista skälvande timma kan en orange jätteperuk vara den ultimata pricken på i:et när du steppar fram på vardagsrumsgolvet inför den häpna familjen och den ännu mer skräckslagna katten.

Jag som varken har dolda talanger eller bortglömda peruker i byrålådan känner mig idag ovanligt hårdflörtad, för att inte säga hårdhjärtad. I själva verket tycker jag att de som påstår att hjässans yta är viktigare än skallens innehåll (syftande på hårddisken) ägnar sig åt hårdnackat hårklyveri som inte är värdigt den långhåriga hårdrockare jag en gång för mycket länge sedan inte var. Nu är jag faktiskt bara en hårsmån från att bli riktig förbannad. Jag tror faktiskt jag ska bli en hårding, en sån där som ständigt popsar i sig en massa hårmoner så att hjärnan skrumpnar och till slut bara noterar en massa hårribla skrivfel i håråskåpen.

Ja, hårregud!