Ungefär en gång i månaden återkommer jag här på bloggen till mina vandringar i huvudstaden. Jag började med Skatudden (4.7.), min barndomsstadsdel och fortsatte med Mellersta Tölö (5.8.), tonårens och studietidens stadsdel. Idag ser jag på Fiskehamnen som knappt existerade på 1950-talet där det låg mellan Sörnäs Strandväg och Brändö. Från Järnvägsstations metrostation är det här fjärde stationen österut, själv bor jag ytterligare två stationer framåt, i Hertonäs (strand). Under de senaste åtta åren har jag därför kunnat följa med hur ett lite diffust och ruggigt hamnområde håller på att formas till ett gigantiskt havsnära boende med sju skyskrapor som landmärke. En skrapa är färdig, den andra nästan och den tredje påbörjad – alla i trettiovåningsklassen om jag förstått det rätt. Hela området är 170 hektar stort och planerat för 25.000 invånare. Det här är framtidens Helsingfors.
Från min barndoms 50-tal, på min sommarfärd med buss från city till lande-villan i Sibbo, minns jag bra den stora gasklockan i Södervik som ligger precis på industriområdet mellan Sörnäs strandväg och Brändö bro. På den tiden avlät den en omisskänlig lukt men sedan många år tillbaka har det här området i utkanten av Fiskehamnen varit ett tillhåll för urban ungdomskultur och centrum för bland annat Tuska- och FLOW-festivalerna. Idag finns här en stor skateboardbana där far och söner på förmiddagen kan umgås och träna och ….
… de lite större tuffa pojkarna på kvällen exponera sina muskler och talanger. Uppvisningen förra lördagen avslöjade att ingen använde munskydd, trots statlig uppmaning, trots personlig smittorisk. Ajabajja… Men å andra sidan – det gjorde inte jag heller … Och därför förflyttade jag mig snabbt därifrån, smått skamsen och lite lessen att jag inte vågade kasta mig närmare med kameran och kanske fånga de riktigt häftiga trixen.
Hela Södervik-området är fyllt med färg- och formstark graffiti och ofta tillrättalagt med en humoristisk klackspark. Kontrasten mellan de spraymålade fantasiprodukterna och den glasinramade och kalla höghusarkitekturen är lika brutal som den är tidstypisk. Åtminstone tillsvidare står de här fredligt nästan vägg i vägg, frågan är väl närmast hur länge. I takt med att Fiskehamnens parker och bostadshus färdigställs ser man samtidigt hur väl stadsplaneringen tar i beaktande behovet av fritt skapande och spontana träffpunkter.
Metron skär tvärs igenom Fiskehamnen och har sin hållplats mitt i köpcentret REDI. Den östliga sidan vätter mot Gammelstadsviken, Arabia strand och Vik-området. Det var här inne i viken som havsörnsparet Amalia och Nadi senaste vår kläckte tre arvtagare – även det ett tecken på kontraster och överraskningar i stadsbilden.
Från Fiskehamnens västra sida ser man rakt framför sig mitt kära Skatudden och lite till höger breder Norra kajen ut sig. Tre kyrkor står i fokus; Uspenskijkatedralen, Johanneskyrkan och Domkyrkan – en mera hoppfull vue än så får man söka efter. Och det här är ju den lite paradoxa sanningen: Den som står på sidan kan se centrum men den som befinner sig i centrum ser bara periferi. Om det nu sen har någon större betydelse i praktiken. Men visst: Lite avundsjuk är jag på alla dem i Fiskehamnen som rakt framför sina fönster ser huvudstadens profilbild, nästan lika rytmisk och inbjudande som blåggens vinjett.
