Grönt är inne just nu, eller rättare sagt ute. Grönt är skönt och har så alltid varit. The Brothers Four sjöng sig in på listorna 1959 med Once there where greenfields kissed by the sun, Tom Jones var minst lika nostalgisk 1966 i Green, green grass of home, och samma år skapade Olle Adolphson en mycket speciell visstämning med Grön kväll i Margretelund, och Barbro Hörberg målade sommarmotiv 1973 Med ögon känsliga för grönt. De var jättefina sånger, alla på sitt eget sätt och vis(a), men i övrigt var och är grönt inte min favoritfärg. Inte ens i min gröna ungdom hade jag gröna fingrar (lyckligtvis) men idag kan jag utan större ansträngning bli grön av avund när jag ser hur andra bilister kör i den gröna vågen medan min livsväg är belamrad med rödljus och liknande farthinder. Jag känner förvisso en viss sympati för de Gröna men är i övrigt helt obevandrad när det gäller politik och EU-val. Här på Andbergets gräsrotsnivå förefaller gräset vara ungefär lika grönt på alla sidor, hur man än svänger på strået, och jag hoppas att jag så småningom själv ska komma på grön kvist. Där ska jag sen sitta och dilla och prata persilja (grönt, grönt …), det vill säga göra det jag redan nu gör, men på en lite högre nivå så att säga.

Men det finns förstås alltid en risk att även min hjärna förvandlas till en grönsak och då är loppet kört. Det är ett öde värre än nästan allt annat jag kan föreställa mig. Att inte kunna uttrycka mig i ord, bild eller ton, att jag skulle bli fysiskt och psykiskt stum är en klaustrofobisk tanke som jag inte förmår tänka färdigt. Men nu, när jag ännu inte helt har vissnat, förstår jag på ett visst plan att det här bara är början, att denna vandring under regnbågen är en förberedelse i en konstnärlig verkstad där färger och former, redan nu lysande och imponerande, kommer att uppgraderas till en version som det kommer att ta en hel evighet för mig att förstå. Och det inte som en ogripbar och abstrakt dröm utan som en alldeles konkret, hudnära, påtagbar verklighet här på detta klot, nånting som vida kommer att övergå allt det bästa och mest härliga jag upplevt i snabbt förbiflygande ögonblick redan tidigare.

Försommaren snuddar vid sensibla strängar. Känslan av att ha blivit snodd på nånting dyrbart och oåterkalleligt blir så uppenbar när äppel- och körsbärsträdens kronblad yr som snön på vintern, när maskrosornas solgula anlete på några dagar förvandlas och förvanskas till gråvita skuggor av sitt verkliga jag. Att alla dessa årstidsrelaterade förvandlingsnummer är en övertydlig påminnelse om att nånting ännu mycket större hela tiden är på gång är lite svårt att ta in. Helst vill jag ju bara att allting kunde stanna upp en kort sekund, att jag kunde få tid och förmåga att bada i allt detta ljusgröna utan risk för förlust och vissnad och död. Så jag skriver några rader, fotograferar mossfolk och vissnande tulpaner, söker fram en alldeles grönfärsk melodi på de svartvita tangenterna. Det är en livsattityd som är meningsfull för stunden. Men det är fortfarande bara en ljusgrön kopia av det som komma skall.

Kim Simonssons Mossjättar står i sommar utställda på konstmuseet Amos Rex inre gård för att på hösten flyttas till skogen runt Söderlångvik gård på Kimitoön. På sina hemsidor skriver museet bl.a.:
”Mossbarnen är självständiga. De behöver inte hjälp av vuxna”, säger Simonsson. Konstnären har gett varje barn en egen uppgift som är nödvändig för att stärka deras känsla av gemenskap. Några bär verktyg och andra föremål på sina ryggar, medan andra görs sällskap av djur som antyder en nära relation till naturen. Jättarna kommunicerar tyst, på teckenspråk, med varandra och deras omvärld. Deras stillsamma närvaro speglar verkens underliggande idé om en utopisk värld där människor, djur och andra varelser lever i fredlig samexistens. Kanske Mossjättarna kan ses som monument över förundran, guider till en mer fantastisk syn på världen? Istället för att proklamera sanningar inbjuder de oss att ifrågasätta, drömma och föreställa oss på barns orädda sätt. ”Det är viktigt att ge utrymme för idéer som vid första anblicken verkar absurda”, förklarar Simonsson.