Mörker råder men ljus bryter in. Eller som Leonard Cohen skaldar i Anthem: ”There is a crack in everyting, that´s how the light gets in”. Lucia fyller 70 – det skulle man inte tro när man ser henne – och inte bara lyser upp det kompakta decembermörkret, hon påminner också om att vi alla är bräckliga varelser, fulla av sprickor, sår och ofullkomligheter. Alla.
För tjugo år sedan, 1999, jobbade jag på Samfundet Folkhälsan och ledde arbetet med jubileumsboken om Finlands Lucia 50 och som fick namnet Lyskraft. Fem välkända finlandssvenska profiler – Carl Jakob Gardberg, Bo Lönnqvist, Ann-Mari Häggman, Margareta Norrmén och Margaretha Wildtgrube – beskrev Lucia ur olika synvinklar. På min lott föll rubriken: ”Lucia och det sociala ansvaret.” Jag var visserligen socialarbetare till utbildningen men om Lucia visste jag knappast någonting. Uppfödd på Skatudden var det förvisso inte någon lång promenad till Senatstorget och många av 50-talets Lucia-tåg blev därmed beskådade och beundrade, ofta småhuttrande och inträngd mellan packade publikled. I december 1970 studerade jag i Svenska Folkakademin och det gjorde också Christel Lindström. När vetskapen om att hon valts till Finlands Lucia utbröt ett jubel i skolan som nästan krossade fönstren. Plötsligt var Lucia en person jag kände och då var ju vi skolkamrater också nästan kändisar!
Min luciakunskap var alltså något bristfällig. Månaderna före millenieskiftet fokuserade jag mig på luciatraditionen och satt bland annat i Hbl:s arkiv och läste det mesta vad tidningen skrivit under decenniernas gång om Svenskfinlands Lucia. Och jag blev allt mera medveten om de sprickor och håligheter som dolde sig under den polerade kulturytan, någonting jag visserligen redan i andra sammanhang personligen hade erfarit. Den kulturhistoriska bakgrunden, de finlandssvenska särdragen, sångerna, luciasmycket, Lucias päls, kröningen i Domkyrkan och det imponerande och lysande luciatåget genom huvudstadens centrum – bakom allt detta exponerades en helt annan verklighet där ensamhet, fattigdom och sjukdom var vardag. Så var det redan i mitten av 1900-talet och så är det fortfarande. Skillnaden är väl närmast den att enskilda människors ekonomiska och sociala problem idag är ständigt återkommande stoff i radio, TV och press. Insikten om att det också existerade en mänsklig misär bland finlandssvenskar tillkom för sjuttio år sedan en liten professionell grupp som bara sporadiskt hördes i offentligheten. Då innebar Lucia tröst och uppmuntran, i förlängningen också ett litet ekonomiskt stöd. Idag har Lucia framförallt ett stort symbolvärde som bärare av ljus och optimism i en splittrad och mentalt mörk värld.
Goda tankar hyser stor lyskraft men det behövs också något annat. Det blir jag påmind om när talgoxen Baskerville där på terrassen stirrar mig stint i glasögonen som om han skulle säga: Det räcker inte med snofsiga ljusslingor i äppelträdet, här behövs det talgbollar, frön och nötter också, vi fryser, vi är hungriga!
Vardagen är full av sprickor som kan sila ljus. Jag, vi alla, har ett luciauppdrag.
