Det var en sak jag kom att tänka på där jag, bronkitdiagnostiserad och cortisonmedicinerad, satt i publiken i Balders sal lördagen den 30 september och lyssnade när Matteus och Marika, och Martin med musiker, framförde mina tonsättningar till ett tjugotal finlandssvenska och rikssvenska författares texter: Det var en väldig skillnad på detta och mitt eget halvhesa kraxande vid pianot där hemma en tidig hösteftermiddag när Andberget ligger regntungt och människofattigt och livet ser ut att snart gå i ide. Ja, det var så stor skillnad att jag inte riktigt kunde fatta att det var sant. Allt det jag hörde där från scenen var ju så in i märgen bekant, men om mina egna tolkningar möjligen får talgoxarna och blåmesarna på Andberget att flaxa lite extra så fylldes Balders sal nu i stället av kolibrier, rödnackade tanagerer, regnbågslorikiter, gouldsamadiner och kungsfiskare – samma sånger men heeelt andra fjäderdräkter!

Första insikten: Inte ens proffs kan koka soppa på spik. Eller kanske de kan men de gör det inte. I stället ägnar de sig åt, som i det här fallet, att inte bara betona och belysa texten men framförallt spegla kontexten, lyfta fram det som inte sägs rakt ut, det som så att säga ligger under huden. Och måla motiv med toner och klanger. Det jag i min tysta ensamhet sett och anat i text och rytm får nu gestalt där på scenen, och jag ser något av mitt eget inre passera revy, inte som en vilsen sparv, men som en paradisfågel, eller rättare sagt som en skock paradisfåglar.

Andra insikten: Är inte det här en av människans viktigaste uppgifter i livet: att se och upptäcka den gyllene fjäderdräkten hos andra och inte ständigt ägna sig åt lopporna i den egna? Men det kräver förstås en ordentlig putsning av de egna inre glasögonen.

Tredje insikten: Att det mellan insikt och utsikt ibland ligger ett segt höstmörker, kanske genetiskt betingat, men som med andras uppbackning kan bytas ut mot höga himlar, sprakande färger och frostklara morgnar. Än är det tydligen inte för sent. Tack Marika, Matteus, Martin, Anna, Iida och Jonathan för härligt spel och innerliga tolkningar! Och tack publiken – mera andäktiga åskådare har jag sällan skådat! Och det är väl ändå det ultimata beviset på uppskattning och bekräftelse.

foto: Linus Lindholm