Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.

Med tanke på att kossornas antal i detta land är tämligen begränsat borde det gamla talesättet, i takt med tiden, kanske modifieras en aning. Jag kan bjuda på en egen variant, utmejslad efter år av förtvivlad kamp med hjärnans inlåsta celler: Man saknar inte tanken förrän skallen är tom. Men vid det laget är det dock troligen redan för sent eftersom man i allmänhet, och jag i synnerhet, inte brukar komma ihåg vad jag glömt och följaktligen inte är medveten om katastrofen. Kossan och minnet har förvisso mycket gemensamt och framförallt kan båda vara på rymmen och blir först då uppmärksammade och hett efterlängtade.

Det är alltså med tankar som med kossor: De kan helt lugnt acceptera att vara fasttjurade (en ko fasttjurad …?) åtminstone en tid men sen måste de släppas lösa och fria. Nu har den påtvingade isolationen fått tankekedjorna nästan att rosta och behovet av ystra språng och högljudda muuanden börjar vara akut förestående. Det som dock allt mera bekymrar mig är att jag inte riktigt vet vad jag under tiden har glömt, vad jag rimligtvis borde komma ihåg att sakna för att inte sjunka ner i ett meningslöst grått töcken. För när hjärnans innehåll en gång gått sin kos (!) är det definitivt ajöss och guddbaj med alltsammans.

Men en sak tror jag mig ha lärt under coronainstängningen: Det är viktigt att kolla sina kossor varje dag, att inspektera tankebåsen och klappa om varje lite idé som eventuellt dyker upp. Ju mindre yttre aktivitet desto större orsak att röra om i åsiktskvarnen, vädra och städa i föreställningsspiltorna. När den yttre världen försjunker i vintersömn måste jag vifta extra energiskt med svansen för att hålla de efterhängsna depressionsflugorna på avstånd. Och i stället – om inget annat hjälper – idissla gamla uppslag, kanske en gång till pröva ett och annat snedvridet fantasifoster eller till och med chansa på att ett spontant hugskott kan sätta fjång på skallen. Huvudsaken är att inte lägga sig ner i dyngan och tjura.

 

Foto: Kossorna hör hemma i Helsingfors universitets undervisnings- och forskningsgård i Vik.