Det var julen 1968 och jag var tjugo år. Efter mormors död 1965 firade morfar Erik jul i mitt föräldrahem på Runebergsgatan 59. Tidigare den hösten hade han gett några av sina dikter åt mig, bland annat en som hette Sång i julkvällen. Till den började jag knåpa ihop en enkel melodi och nu på julaftonen sjöng jag den för första gången till eget pianoackompanjemang i mitt popaffischspäckade rum. Vad familjen i övrigt tänkte och tyckte kommer jag inte ihåg men jag minns att morfar fick något fuktigt i blicken, lättrörd som den åldrande översten var. Det var där och då som melodimakeriet slog rot, mycket anspråkslöst och vagt, men dock rot.
Sen blev det en paus på nästan tio år. Jag avbröt en sorglig skolkarriär i gymnasiets första klass, tog ett kreativt mellanår i Folkakademin i Borgå och började så småningom studera i Socialhögskolan. Efter studierna flyttade jag 1975 till Vasa där jag hade erbjudits ett jobb på Roparnäs sjukhus som förman för nystartade socioterapiavdelningen. Och livet fick en ny, skapande riktning. Men nästan lika viktigt var att Visans Vänner i Vasanejden, under Håkan Strengs inspirerande ledning, grundades 1976. Jag skaffade mig en gitarr, övade några ackord och gick med i ett entusiastiskt gäng som många år framåt skulle betyda både social identifikation och musikalisk inspiration. 1977 blev Håkan proffs och jag fick överta ordförandeklubban i VVV. Nu var jag fast i visan, och framförallt i den melodiska, den känslosamma, den livsspeglande varianten. Och trots att gitarrkompet var styvt och ansträngt var det något i själva visans väsen som resonerade med min hudkänsliga varelse, nånting som både helade och pekade framåt, inåt.
Med Visans Vänner i Vasanejden idkades det ett livligt artisteri men oftast i tämligen slutna sällskap. Det var Håkans kontakter med norska visartister som sedan ganska snabbt vidgade vyerna, både de geografiska och de musikaliska. Lars Hauge, Kalle Zwilgmeyer, Karin Kittelsen, Per Hommelhaug, Øyvind Sund och Tore Haraldsen hörde till viseliten i Norge och började regelbundet besöka Vasanejden, och vi dem. Jag vet inte om nivån på VVV:s visor höjdes nämnvärt tack vare den kontakten men begreppet Visa fick nu ett annat djupt, en annan kulör i min dunkla själ. Vad jag fäste mig vid var hur deras texter och melodier ofta slingrade sig vällustigt runt varandra, som gripna av ett inre samförstånd. Men det var inte bara vackert och stämningsfullt, det var ofta beskrivningar och bilder av en vardagsverklighet som pulserade liv och mening av ett slag som jag redan då saknade.
Sen kom arbete, familj och rutiner in i bilden. Aldrig vissnade väl visan i mitt väsen helt och hållet men skrivandet, och ibland också fotandet, kompletterade det kreativa uttrycksbehovet allt oftare. Jag fortsatte förvisso att nu och då melodisätta en och annan dikt men tonsättandet gick tidvis på sparlåga. Nåja, tonsätta … Det riktigare uttrycket är nog melodisätta, åtminstone i mitt fall. En melodi och ett antal ganska grundläggande ackord, det var det jag lyckades fixa. Tonsättning är när pianisten skriver utförliga notparader för höger och vänster hand, eller stämmor för olika instrument. År 1979 gav jag ut ett litet första vishäfte – Visor till Dig – och fick hjälp med noterna av åländska vissångaren Knut Grüssner. Nästan trettio år senare var det dags igen och nu var det musikläraren och körledare Kalle Sundman i Korsholm som fixade noterna i ett datorprogram och gjorde diverse nya och förfinade ackordnoteringar i ett häfte som jag döpte till Visitation. Att mina melodier kanske också kunde användas i andra än vissammanhang blev jag varse först när tonsättaren, körledaren och organisten Kaj-Erik Gustafsson arrangerade några av mina melodier för blandad kör och manskör. Hade jag skrivit det där!?! Jo, och nej. Melodin hade fått nya vingar, tonerna flög som fåglar i formation, ibland alldeles samstämmigt, inte sällan tillfälligt i sina egna banor. Kaje har jag mycket att tacka för. Hans professionella hantering av mina melodier, förslag till alternativa harmonier, uppmuntran och vänskap – sånt har gett råg i ryggen. Och på liknande sätt har också Jan Hellberg och Gunnar Döragrip lyft några av mina melodier till nya höjder i sina musikaliska arrangemang. Och jag började ana att här kanske fanns en potential, någonting som var värt att framföras från en scen. Men att jag inte skulle göra det själv utan låta proffsen ta hand om tolkningarna.
Och här står vi nu. För tre år sen skrev Martin Segerstråle pianoarrangemang till ett drygt trettiotal av mina melodier/tonsättningar. Och tanken på en mera regelrätt sångkonsert började ta fart i huvudet. Men coronan grasserade, kulturlivet gick på sparlåga och Ryssland inledde sitt galna krig mot Ukraina. Visor? I detta elände? Ja, visor mitt i eländet. Eller, visor och visor … Egentligen handlar VISUM om sånger av ganska olika karaktär och uttryckssätt, nånting som ibland påminner om folkvisa eller chanson, andra gånger om kabarésång, traditionell nordisk visa eller psalm. Allt detta är uppbyggt kring texter som förankrar lyssnaren i den livets underström som berör oss alla mer eller mindre, förr eller senare. Det är stundom allvarligt, men inte dödligt, det är ofta lättsamt utan att vara ytligt, vackert utan att vara söckersött. Orden har en märklig förmåga att inte bara beskriva det konkreta och påtagliga men framförallt det osynliga, det dolda, det livsviktiga. Och när meningarna sedan viras in i musikaliska trådar, får färg och form, uppstår helt nya motiv, på och under huden.
(Se mera om den aktuella VISUM-konserten längst nere i bloggen bland Veckans foto(n)
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.