[Kapitel VII i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED]

 

Scen XII: Pitkäranta, ryska Karelen, februari 1909

Erik Jernström har vilat upp sig efter en nästan två dagar lång resa från Helsingfors via Sordavala till Pitkäranta. Tillsammans med vicehäradshövding Anders Werner Hackzell  – sina 27 år bär han med mannaålderns hela spänstighet. Emellertid är det att befara en kursförändring vis á vis krafternas fortsatta utveckling, alldenstund näringshyddan börjat antaga dimensioner som på ett betänkligt sätt afvika från den volym man i hvardagslag tillskrifver sportsmannen – och norrmannen Hans Preuss – kontorist på Pitkäranta bruk, fryntlig, och kamratlig till sitt sätt, gör han sig väl gällande i ett gladt kamratlag, skall de tre jaga björn tillsammans med Guy Örn som de nu övernattat hos – såsom jägare besitter han förutsättningar att skapa sig ett namn.

Tisdagen den 23:e randas avfärdsdagen. Rimfrosten hänger decimeterlång på buskar och träd, det är vindstilla, mulet. Tjänsteflickorna sätter sista handen vid vägkosten – fyra stekta sikar och en mängd andra delikatesser – och jägarna själva synar en sista gång bössor och granskar patronförråd.

Klockan åtta på morgonen sker starten, hästarna gnäggar och stampar otåligt, stora gråa moln blåser ur uppspärrade näsborrar. Jägarna tackar husfolket och vinkar till avsked, sätter sig sedan tillrätta bland skinnfällar och filtar, släden knakar under tyngden. När alla är på plats smackar kusken, och med ett litet ryck sätts sällskapet i rörelse. Den packade snön glider mödolöst under medarna, farten stiger snabbt. Äventyret har börjat.

Redan efter två timmars slädfärd anträder man Uusikylä gästgifveri. Husfolket tar emot gästerna på ett översvallande sätt och husboden Kuikka, glad i hågen över prominenta besök av det här slaget och fylld av historier som väntar på att berättas av honom själv, bjuder på te och vattenkringlor. Enligt tidigare överenskommelse skall han bidra med två av sina söner, Alexi 18 och Petri 24, båda kända för sitt glada lynne och sina Don Juan–historier, samt två hästar för den fortsatta färden. Som arvtagare till skogar värda 1 miljon mark är sönerna högt ansedda i socknen och en garant för problemfri framfart.

Resan fortsätter klockan halv elva. Klockan 12 anländer sällskapet till Salmi kyrkby där man hos länsmannen äter en lukullisk middag och fantiserar om valsstegen som fordom sväfvat öfver jaktslottets bonade golv. Den sista milen till ryska gränsen tillryggaläggs utan paus. Vid skymningen passerar jaktsällskapet en frusen å längs vilken även riksgränsen löper. På andra sidan ligger den ryska delen av Rajaselkä by, färdens första mål. Här bor ortens största jägare, den mytomspunne Wasili Faarin. Ett halvt tjog svarta björnhundar hälsar sällskapet välkommet på gårdsplanen och husbonden upprepar högljutt sitt käykää sisään, käykää, käykää!

Erik skriver: För den som första gången kommer i beröring med den genuine karelaren måste tonfallet hvarmed dylika inbjudningsord uttalas verka frapperande, till den grad pockande och ovänligt förefaller det. Äfven de mest välmenta uppmaningar kunna sålunda få en diametralt motsatt innebörd för främlingen och därigenom verka frånstötande. Men vänjer man sig vid karelarens sätt, blir man benägen att söka orsaken därtill i allmogens inneboende liflighet, och man skall, mot förmodan, finna att deras uttryckssätt snarare vinner än förlorar på denna tonbehandling.

På stugans väggar hänger skinn av lo och varg och järv. På vinden, i en packlåda, ligger ett levande lodjur som Faarin fångat med sina bara händer efter en uttröttande jakt på skidor i djup snö. Då häradshöfding H. tände sin elektriska ficklampa för att genom springorna på packlådan belysa djuret, gaf det sitt missnöje tillkänna genom ett hotfullt morrande. Det lät som en aflägsen åska – ur de gula ögonen sköto blixtar. Liknelsen var i all sin orimlighet slående.

Värdinnan är en skinntorr, vindögd och nästan tandlös gumma, klädd i trasor och pratar oavbrutet i ett viskande tonläge; om förhållandena i byn, om grannfejder och husbränder, om sina söner av vilka den ena avtjänar sin värnplikt i Archangelsk, om Faarins strapatser i jaktskogen, om djur och troll och onda makter, om uthusets dörr som ibland öppnas och stängs utan att en själ syns till, om släktingar sedan länge tillbaka begravda men inte bortglömda, om allt mellan himmel och mörkaste jord. I korta pauser mellan ordflödet trugar hon bordets gåvor på gästerna men knappast någonting är ätbart. Den apokryfiska måltiden – några köttbitar av obestämt ursprung, är stekta i linolja och stinker, den kokta kålen ser vämjelig ut i sin grumliga sås, brödbitar som påminner om pepparkakor är hårda som glas. Kaffet – en brun sörja – är det enda som nästan går att svälja.

Gästerna vill hasta vidare. Två av björnhundarna, Sulo och Vahti, får följa med, tillsammans med Faarin själv och hans ålderstigna far. På smala vintervägar ringlade sig vårt tåg framåt: än öfver frusna sjöar, än genom djupa skogar, där träden stodo höga och vördnadsbjudande. Vi halfsofvo utsträckta i våra bekväma slädar och njöto af tillvaron. Efter 100 kilometer i släde vilar man upp i Kinalahti by.

Efter fem timmars sömn fortsätter färden och vid middagstid anländer man till Hiisjärvi by. Härifrån är det åtta kilometer till det första björnidet. Om saklighet och en viss gentlemannaelegans, utöver det fosterländska patoset, karaktäriserar Eriks person och penna, skiftar berättelsen nu i en annan valör. Det är som om han stigit litet utanför sig själv och betraktar vyn ur ett vidare perspektiv, avskild från nuets begränsningar. Förspelets timmar och dagar har laddat förväntningarna till det yttersta, kroppen är beredd, koncentrationen är på topp, mandomsprovet står inför sin fullbordan. Nu eller aldrig!

Hundra meter från idet stannar Faarin. Han och hans mannar – pappan, Alexi och Petri – har inga vapen och försäkrar de övriga att björnen kommer att rusa rakt på dem. Faarin började visa alla tecken på nervositet, för att inte säga galenskap. Utan minsta hänsyn till den tystnad vi beslutit iakttaga, rände han från den ena till den andra högljutt pockande på att få ett gevär.

Utanför idet avstår norrmannen tvekande sin bössa till Faarin som trots allt är den mest erfarna jägaren i detta sällskap. Bössor och stämning är laddade, Erik skriver: Jag vill inte precis påstå att allt förflutet i detta ögonblick passerade revy för mitt inre öga, men många voro de tankar som trängdes om plats i min hjärna, där de förmodligen riktigt ville sola sig innan den eventuella dödskylan upplöst dem till ett intet. 

Ingenting händer på flera minuter. Jägarna står i en halvcirkel runt idet med höjda gevär, skogens tystnad är närmast total, inte ens en kråka kraxar. Vahti, björnhunden, står med baken vänd mot idet och stirrar mot skogsranden, Sulo slår en drill mot en enrisbuske. Spänning övergår i frustration, förväntan i misstänksamhet. Hvad betydde väl denna likgiltighet, var det hundarnas afsikt att drifva gäck med oss björnjägare?

En mumlande konversation utmynnar i Faarins förslag att han med en stör skall perforera idet bakifrån. Allas blickar riktas mot den modige jägaren som nu höjer en stadig trädgren och med kraft genomtränger idets tak. Plötsligt gjorde Faarin en häftig reträttrörelse, medan hans förlamade tunga försökte forma en förklaring att stören stött på björnen. Verkligen?! Ut ur idet kröp Vahti som oförmärkt gjort en titt därinne. Häftig ordväxling utbryter. Faarin är förbannad på Alexi och Petri som säger sig ha sett björnen i idet bara några dagar tidigare, de unga männen lovar och svär att så är fallet. Ordväxlingen fortgår en god stund då någon längre bort ropar att han ser färska björnspår. Upphetsningen är inte att ta miste på, Erik och hans jägarvänner glömmer skidorna vid idet och börjar plumsa i den djupa snön mot spåren. Då hörs Sulos skall hundra meter längre bort och alla vänder och svänger åt det hållet. Det blev en språngmarsch av de mest komiska situationer: norrmannen föll ett ögonblick omkull, och då jag i det samma rände förbi honom såg jag blott en arm sticka upp ur snön. I handen höll han sin browning som hotfullt svängde i vida bågar. Men den röst som upphävdes ur snömassan lät bedjande och bevekande: patroner, patroner – med stark accentuering på nästsista stafvelsen. Jag kunde ej fatta vad mannen ville, ty själf ägde jag ingen browning än mindre några browningspatroner, och fortsatte därför obekymrad min gallopad allt vad tyglarna höllo.

Åtta karlar springer, ropar, skriker, faller omkull i snödrivorna, svär, stiger upp, viftar med armar och ben – det hela tedde en villervalla som beskådad på afstånd helt säkert hade verkat vansinnigt. 

Väl uppe på ett krön ser man på motliggande sluttning en björn femtio meter längre fram springande med Sulo och Vahti i bakhasorna. Häradshöfding H vågar inte skjuta för Faarin står i skottlinjen, Faarin själv slänger iväg ett skott med ena armen rakt framåtsträckt utan stöd av den andra. Vid det laget hade björn och hundar försvunnit bakom krönet. De närmast härpå följande sekunderna hade hela följet af skrikande bönder rändt förbi oss på skidor. Vi insågo strax att vi icke hade kunnat täfla med dem i snabbhet, utan skidor som vi för tillfället voro. Vi lämnade därför bössorna ifrån oss och uppmanade bönderna att taga fast drefvet. Tolv skott senare återkommer fyra snopna jägare, fulla med förklaringar hur nära de kommit, hur ett skott faktiskt hade träffat björnen panna, att björnen i vilt raseri hade kastat sig mot dem. Vi blefvo snart så uppretade på detta skroderande följe att någon hänsyn till hvare sig kvaliteten eller kvantiteten af de skällsord vi öste öfver dem icke mer togs i beaktande.

Häradshöfding H, norrmannen, Guy och Erik återtar gevären, laddar, och spänner på sig skidorna. Nu börjar en regelrätt sprinttävling där de fysiskt lite mer vältränade Guy och Erik intar täten. De långa skidorna har dock en benägenhet att trassla in sig i buskar och snår, den djupa snön ger stundvis vika, och krafterna börjar tryta. Framme vid ett kärr får våra två hjältar så äntligen syn på björnen, blodspåren har visat vägen. Samtidigt blir björnen varse sina vedersakare, stannar upp, svänger om, och kommer rusande rakt emot dem. Erik som står snett bakom Guy har bössan höjd men står delvis dold bakom snår och grenar och hans skott missar. Björnen rusar mot Guy som avlossar ett enda skott – rakt i ansiktet, strax under ögat. Smällen efterföljs av ett triumferande: Alls todt! 

Det mest triumferande jag någonsin hört: det lät som en jublande fanfar, som ett eko av alla lifvets fröjder.

Långt borta i skogen bakom hörs utdragna hurraa-rop på karelska.

 

Scen XIII: Språkövningar i timmerstugan

I en paus mellan björnjakterna – det är den sista februari och Faarin är ute och rekognoserar terrängen denna mulna och rimfrostfria morgon – sätter sig Erik ner, assisterad av häradshövding H, och skriver upp några karelska dialektord de hört under de senaste dagarna. Erik noterar två allmänna uttalsregler: u framför r förbytes till g, t.ex. kaura = kagra. Likaså i framför l förbytes till g: t.ex. eilen = eglen.

Några uttryck: Kudamal tjasul = på hvilken timme. Laatia nagru = börja skratta. Taluttaa syyniä = hålla syn. Anna hotu = ge iväg (imp.). Läkkä ääreen = gå bort (imp). Mieras kävellä = slå dank. Pyhäilly jyräjää = åskan går.

Erik noterar några ord som fångat hans uppmärksamhet: Vesselä = full, glad. Ellentää = förstå. Tschakata = gräla. Päiväkisat = dans på dagen. Illatschu = dans på kvällen. Schivotta = nötkreatur. Näköpää = ansikte. Posvisnieku = ljusstake. Tsjeptsje = hufvudbonad för gamla gummor. Blutotschku = tefat. Njengamoinen = sådan. Tutchu = yrväder. Pajattaa = sjunga.

Varje jakt efterföljs av diverse seremonier.

Så snart vi väl voro installerade i högkvarteret skulle björnens skål drickas af alla närvarande. Husbonden, Maxim Jefsejewitsch, fick ett dricksglas brännvin och tömde det i ett andedrag. Hans ögon lyste af en inre frid och sällhet. Vi bjödo på mera. Gubben gjorde korstecknet, uttalade några andäktiga ”hospodi” och lät äfven detta glas försvinna. Mera riskerade vi ej gifva för husfredens skull, utan inskränkte oss härefter till utdiminituering i smärre satser. Gubben Faarin var nu inne på sitt område och agerade ”öfverste munskänk” med den skicklighet och vana som endast en lifslång träning kan gifva. För sitt besvär höll han naturligtvis räkning riktigt rundligt, men vi fäste oss föga därvid, då han i gengäld gjorde sitt bästa att öfvertyga de tviflande att vi voro ”oikeita herroja”.

På gårdsplanen utanför skockas byns befolkning för att beskärma sig över odjuret som ännu senaste sommar varit till förfång för deras boskap. Man gör sig lustig över den nu avsomnade kraftjätten, drar honom i öronen, lyfter de tunga tassarna, prövar de långa klorna, mumlar obegripliga besvärjelser. Det var väl att björnens krafter voro bundna i dödens fjättrar, annars hade nog ingen enda af den skränande skaran stått kvar. Egendomligt var att iaktta den rådande lifligheten och lyssna till karelarenas böjliga tunga. Liksom bränningen stiger mot klippan och faller igen, så ljöd äfven bruset från hopen.

Det är svårt att förstå Eriks brinnande jaktintressen. Den människan kunde knappast göra någon annan levande varelse något ont. Sentimentalitet och till och med en viss gråtmildhet karaktäriserade den åldrande Erik. Hade han varit så mycket annorlunda till själ och sinne i sina unga dagar? Kanske. Omvärlden var självklart annorlunda, mycket annorlunda. Och med Suotniemis vatten- och skogomspunna vyer som daglig fond var det i och för sig inget märkligt att röra sig i skog och mark. Skogens trollmakt, skogssjöarnas glimmande vattenspeglar, lummiga lövklädda holmar spridda kring vida fjärdar och icke minst odlingsmarkernas högsommarfägring – allt tryckte sin prägel på mitt mottagliga sinne. Jag visste inte då en härligare plats på jorden. Jag vet det ej ens idag.

 

[Nästa avsnitt – ”Kusinföreningen” – publiceras på bloggen 15 maj]