[Kapitel VI i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED]

 

Scen X: Helsingfors våren 1901

Kalle Ståhlberg är i knipa. Hans fyra fotoateljéer i Viborg, Imatra, Wasa och Helsingfors har han sammanslagit till Aktiebolag Apollo men de finansiella problemen blir allt mera uppenbara. Konkurrensen mellan fotoateljéerna har snabbt ökat, försäljningen av fotografiska artiklar går trögt, lagret är överfullt. Bankerna vägrar lån, växlar förfaller till betalning, situationen är kritisk, Kalle är desperat. Dessutom är babusjka i St. Petersburg dödssjuk och Sonja besluter att resa, trots att hon är gravid för tredje gången.

Javisst, chocken i bröllopssviten i Paris är ett minne blott. Kalles pedagogiska talanger tog sig en ny vändning den gången, och efter en viss initial osäkerhet och ovilja gick Sonja så småningom med på att närmare bekanta sig med den Ståhlberska versionen av Eiffeltornet. Följande morgon grydde i omtumlande tecken. Nya horisonter hade upptäckts, djupa dalar genomsökts, världen var inte mera den samma. Det fanns ingen återvändo, inte för Sonja och oskulden, inte för Kalle och hans ofta så egenmäktiga beteenden. De skulle nu inte bara leva med varandra utan också för varandra, i nöd och mer eller mindre lust. Och just nu är det nöd som gäller.

Kalle får brev av Sonja från St. Petersburg men inget meddelande om det lån Kalle frenetiskt väntar att babusjka, trots dödskamp, ska bevilja. Till slut sätter han sig ner och skriver till Sonja.

Älskade gumman lilla. Tack för brevet …. Dina brev måtte censureras på vägen…. Om du kommer utan 5000 Rbl så går det bestämt på tok, försök nu allt, så har du sedan bättre samvete….. Det är detsamma om du får först efter en månad blott du har papper på det (kan vara på ryska) som jag kan uppvisa. Tala med tant – fall på knä och gråt och tänk att jag står bakom dig och viskar manga, manga. Savio, vår gård på landet, hälsar och väntar dig. Vi träffas kanske i söndag – men stanna om du inte har pengarna klara. Jag skall uppehålla det sjunkandet skeppet, som gått läck. Jag håller huvudet i hålet tills du kommer och stoppar fast läckan.

Inget svar.

Kalle skriver på nytt.

Om du får 10.000 Rbl så blir vi galant räddade, kanske med 5.000 kunna vi knaggla igenom, men utan pengar omöjligt, då går det te´ove´. Gör allt vad i kvinnlig förmåga står – livet belönar dig. Gud hjälpe dig att få pengarna eljest stjälper båten. – Puss från alla, din trogna Kalle.

Inget av breven når Sonja. Under tiden dör babusjka Elisaveta och när Kalle får sorgebudskapet skriver han till Sonja.

Babusjka skulle alltså dö. Det var mycket ledsamt, just som jag lärt mig tycka om henne och bjudit henne till Savio. Min dröm om det sorgklädda lokomotivet går alltså i fullbordan. Och du synes icke ha fått pengarna.

 

Scen XI: Första biografen

Kalle går inte i konkurs men han är tvungen att sälja ateljéerna i Viborg och Vasa, och lantstället i Savio. I praktiken drar han därmed också ett streck för den fotografiska verksamhet han drivit som en föregångare i Finland. Hans meritlista så här långt är imponerande: Första chefredaktör för tidningen Camera (1890), den första läroboken i fotografering (1890), pokal och guldmedalj på Världsutställningen i Paris 1892 för sina bilder med motiv från Finland, den första finländare som visat film, ”lefvande bilder”, i Finland (1897)  och en lång rad omfattande fotografiutställningar i sin ateljé Apollo på Alexandersgatan 17 där han 1889 inledde sin verksamhet. Men nu är det slut på de stillastående bildernas era, i framtiden skall världen röra på sig, snurra allt snabbare.

Det har Kalle hört och upplevt, inte minst i Paris, Berlin, Köpenhamn, Stockholm, St. Petersburg. Där är pulsen högre, hästdroskorna snabbare, talet ljudligare. Någonting obestämt, lockande och förledande styr nu människorna, en strävan till en mera okomplicerad vardag, fri från slit och fattigdom, bortkopplad från generationers förutsägbara öden och steg på livsbanan. Vardagen skall inte mera genomlevas på en grådaskig och unken bakgård, den skall avnjutas i solgasset inför omvärldens blickar, med alla sinnen öppna och helt oberoende om man har råd med det eller inte. Kungligheterna, och de är många i Europa, söker sig till Rivieran där de frotterar sig med andra kungligheter, prinsar och prinsessor, storhertiginnor, kejsare och maharadjor. I Paris – det har Kalle sett med egna ögon – samlas de främsta bildkonstnärerna, skulptörerna, arkitekterna, smyckesskaparna, kockarna. På kaféer och restauranger diskuteras den senaste kompositionen av Maurice Ravel, denna originella unga man med sitt redan helt egna tonspråk influerat av spansk folkmusik. Och dandyn och ordmästaren Oscar Wildes uppseendeväckande död bara några månader tidigare. Katalanen Anton Gaudís hudfasader och trappor, inspirerade av Orientens färger och mystik, avslöjar hantverkets betydelse och väcker förvåning och förtjusning, samtidigt som Parisersalongens konservativa bildsyn definitivt faller i glömska efter en hundraårig dominans. Ja, världen är stadd i förändring och det är inte bara de välbeställda som söker njutning och glans, lättsinnet griper tag i både hög och låg. Och när egen finansiering inte räcker till kan man alltid låna, lura eller leva på Guds försyn. Allt som gnistrar och glimmar, doftar och ljuder, tänder en inre eld och lust att nå ut förbi det egna livets snäva och kvävande cirklar. Och det måste ske nu, dagen måste fångas innan också den är passé, och allting sakta bara mörknar och det är för sent att ångra sig. Världen ligger öppen, men tiden är begränsad och porten trång.

Kalles kropp och hjärna är en genetisk mix av initiativförmåga, mångsidighet och handlingskraft. Kanske det är därför konstnärlig talang och näsa för affärer på något sätt i alla fall känns naturligt för honom. Det är lite oklart om hans förfäder härstammar från polska eller tyska adelsfamiljer som invandrat till Sverige, eller om han bär på romskt blod. Det sistnämnda kunde i så fall kanske förklara Kalles benägenhet för alla dessa oregelbundna förflyttningar och ständigt återkommande resor inom landet och utanför gränserna.

Men framförallt är Kalle Ståhlbergs hjärna belastad av visuella motiv.

Det finns bilder som aldrig förbleknar. Ofta är de laddade med starka sinnesupplevelser, död, kärlek, den nyföddas första skrik. Gårdagen bär trollsländans skira glans, står en stund stilla för våra häpna ögon för att sedan blixtsnabbt försvinna i solgasset. Minnet är så flyktigt, men samtidigt så starkt! Ständigt förändras perspektivet och ljuset, men motivet är ungefär det samma. Och så tillkommer nya minnen och nya bilder som lägger sig efter varandra, på varandra, och allting förändras igen. När jag började fotografera trodde jag det var framtiden – att fånga livets korta ögonblick på ett kort. Men vad kan ett stillastående fotografi säga som inte många rörliga bilder kan berätta! Precis som ångbåtar och ånglokomotiv kommer automobilen att få allting att snurra snabbare, snabbare och längre än welocipeder. Och här i Helsingfors, har jag hört, skall hästarna inte mera dra spårvagnarna, i morgon är det elektricitet som gäller. Och nu skall också bilderna snurra! Kinematografen, som kan visa lefvande bilder, är det senaste. De bästa och billigaste apparaterna kommer från Amerika. The Animatopraphe är en maskin som redan länge använts på Alhambra teatern i London och av pressen fått de amplaste lovord. The Bioscope är en annan, The Biunial Matagraph en tredje. Jag säljer dem själv i min affär, med lanterna och gasbrännare, allt komplett. En egen salong vore nog att föredra. Jag har hört att en viss Georg Sailer, en tysk som titulerar sig ”Konstnär”, ska visa levande bilder i Sofiasalen. Vore det inte för all annan affärsverksamhet skulle jag nog kunna förekomma honom. Men den dag jag öppnar ett eget projektionsföretag skall det vara störst och bäst och förevisa endast de bästa lefvande bilderna. Sanna mina ord!

Och de orden besannades. Redan 1904 öppnade Kalle Ståhlberg Finlands första biograf i Helsingfors – Världen Runt. Succén var given. Publikköerna ringlade sig längs Mikaelsgatan ner mot Järnvägstorget – lefvande bilder fascinerade tittarna så till den grad att publiken kastade sig på golvet när tåget rusade mot kameran på filmduken. En helt ny värld öppnade sig bokstavligen framför ögonen, människans fantasi fick styrfart av den brandfarliga celluloidfilmen. Omgivningen var inte mera den samma, stegen blev raskare, allting rullade snabbare – bilar och tåg, och nu lättade också de första flygplanen från marken.

Även Kalle Ståhlberg flög på framgångens förrädiskt lätta vingar. Sonja hade ärvt en förmögenhet av sin mor och när Sonjas bror Nicko dog 1907 var hon följaktligen enda arvtagaren. Kalle anade morgonluft, övertalade Sonja att investera pengar i ett nytt stenhus och bygga det på Södra Esplanaden 10. Stenkolossen fick namnet Apollo. I första våningen byggdes Nordens största biograf, andra och tredje våningen inreddes till hotell, fjärde våningen blev familjens Ståhlbergs privata bostad. I vindsvåningen inreddes en fotoateljé.

 

[Nästa avsnitt – ”Björnjakt” – publiceras den 1 maj]