René Magritte: Den röda modellen. Fotograferad på Amos Rex vårvintern 2019 i samband med utställningen Livslinjen.

 

Idag celebreras Electronic Body Music Day på den världsvida musikscenen vilket får mig att tänka på något som knappast har med saken överhuvudtaget att göra: Jag lärde mig aldrig att spela basgitarr. Men jag kommer ännu ihåg, smått rysande, John Entwistles fenomenala bassolosprång i låten My Generation från The Whos debutalbum 1965. Så lirade en rockmusiker, så hanterade en riktig basrockare de fyra tjocka strängarna! Paul McCartneys knäppande på Höfner violinbasen i The Beatles var rena rama söndagsskolstuket jämfört med den i övrigt tystlåtna Entwickles nästan extatiskt exekverade basgångar. Och det fanns utrymme i The Who för dylika soloåk när trummor och bara en gitarr på ett eller annat sätt måste klistras samman till en kompakt helhet.

Det var någonting liknande med andra instrument, i andra genrer: Jag ville att tonen skulle vara mjuk, lite på den på lägre sidan men inte för låg: altviolin, cello, valthorn, fagott. Och som sångröst: alt och baryton. Kanske det helt enkelt synkroniserade med psykets stämningsläge – lite under lagom. Eller som färger: gråblått, mörkblått, klarblått, mjukrosa, silver. Och lite vitt. Som ackord: Cmaj7. Av basgitarrkarriären blev det naturligtvis ingenting men i stället pianoklink och så småningom visor och sånger – sjungvänliga dikter med melodier som gärna gled på cellosträngar, eller åtminstone snuddade vid svarta tangenter. Och texter som självklart rörde sig nära dunkla källarvalv, gardinomslutna nattkvarter, dis och dimma, månsken och oundvikliga avsked. Många mollackord alternerades med en och annan konstnärlig klackspark i taket.

Idag, på denna den maskinestetiska musikens dag, måste jag konstatera att mina spontana musikestetiska prioriteringarna från 1950- och 60-talen i grunden är de samma, men att palettens färger kanske har utökats, innehållet breddats, smärtgränser förskjutits. Men samtidigt som kroppen manglas i den moderna konstens välsmorda och tidvis högljudda maskineri hör jag fortfarande en viston, en omisskänlig sträv röst som lyfts fram av ett utstuderat och sofistikerat gitarrackompanjemang där även basgångarna är nogsamt noterade. Jag lyssnar alltså på viskonstens nestor Olle Adolphson och blir inspirerad. Några av hans lite mer allvarstyngda texter, de med gråa ödesmättade stråk invävda i stroferna och publicerade i boken Folia, har jag klätt i en egen tondräkt: Nu lyser snön, Att vänta, Rim i juli, Rättnu min tid, Så går vi bort. Det är ungefär som att hyra en frack när man ska på fest: Elegant och skräddarsytt för stunden men bara till låns. Eller som John Entwickles bassolon: snabbt framsprungna fyrverkerier som lika snabbt anpassar sig och försvinner tillbaka in i helheten. Eller, för den delen, René Magrittes målning Den röda modellen där sko och fot liksom smälter in i varandra och man inte vet vad som är yta och vad som är innehåll, vad som mitt och vad som är ditt, vad som är verklighet och vad som är fantasi. Nästan som en fransysk visit i electromusikindustrins vibrerande korridorer.