Glömskan är mitt gissel. Och då talar jag inte om dessa vardagliga tankestopp av typen ”varför står jag här med kylskåpsdörren öppen, vad var det jag skulle plocka fram?” eller ”… skräp, jag glömde veckoduscha orkidéerna igår”, eller ”hur kan jag ha glömt att koda in veckans foto i bloggen, jag tycker precis att jag redan gjorde det…?” Plus en lång rad ännu mera bagatellartade episoder i dessa sönderklippta vardagstimmar som coronakrisen drar med sig. Nej, jag talar inte om detaljglömskan men om den stora sammanhangsglömskan, de stora svarta minnesfläckar som likt en hjärnblödning sträcker sig över tid och rum; mänsklighetens, och mina egna, minnesförträngningar.
Convid-19 smittar min själ minst lika effektivt som den kanske en dag invaderar min kropp. I själva verket är smittorisken på psyket uppe i exakt 100%. Jag är redan kontaminerad av ett känslovirus som snabbt och effektivt gräver ner sig under huden och börjar äta sönder mitt finmaskiga emotionella nätverk som redan från förut är belamrat med kortslutningar och ärr. Oron, ovissheten och känslan av något oåterkalleligt spikar fast huden i nuet, ett slags korsfästelse mitt i fastan. Krisen sackar tiden och fördunklar perspektiven, i går och i morgon böjar ta allt tydligare adjö av varandra. Strandsatt i nuet noterar jag hur molnen jagar, skuggor skälver, sikten skymmer. Och jag får riktigt ta spjärn för att motstå frestelsen att låta ett sorg- och skuldsatt inre ge vika för yttervärldens hotbilder och krassa realiteter. Ett sårat inre jag möter ett känslolöst yttre något.
Då hör jag ivriga protester i digitalbruset: Du måste tänka positivt, se framåt, se möjligheterna, ha tålamod! Visst, jag ska hålla humöret uppe, tänka positivt, röra på mig, andas frisk luft, äta vettigt, undvika närkontakter och allt det där. Men faktum är också att jag också går igenom en sorgeprocess – att isolera sig är att dö en smula. I takt med att reviret krymper och hotbilder tornar upp i horisonten ställs inte bara min kropp på prov men kanske ännu mera min arma själ. Vem är jag utan alla mina dagliga ritualer, försvarsmekanismer och självkonstruerade aktiviteter som i normala fall håller livets våg i något slags balans? Vem är jag innerst inne, under huden? Och jag slås av tanken hur snabbt jag sugs in mitt lilla jag, glömmer människor som tidigare varit en del av min vardag, eller åtminstone av min arbetsvecka. För att inte tala om alla dessa mera sporadiska kontakter som förekommit i otal under årens lopp, många nu helt bortsuddade ur minnet.
Det vi alla har framför oss rent fysiskt en dag, men nu i första hand på ett psykologiskt plan, har Olle Adolphson redan fångat i kanske dyrköpta ord: Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar. Ångerköpt för att mina otaliga jagprojekt har fått styra så mycket av vardagen är det kanske inte så överraskande att jag nu också konfronteras med insikten att jag en dag är bortglömd. Är det människans lott att glömma, och att bli glömd? Kanske sett ur det historiska perspektivet men inte här och nu, och allra minst i kristider. Min coronaisolation är trots allt och åtminstone tillsvidare bara en lätt vindpust i fastans stormiga tider och jag börjar långsamt inse att allting inte handlar om mig – ganska lite faktiskt, nästan ingenting om jag är lite mera exakt. En påtvingad isolation är definitivt inte en angenäm upplevelse men den hjälper mig kanske, medan tid är, att skifta perspektiv både i den konkreta vardagen och i den ännu viktigare inre verkligheten. Landet står stilla, kroppen står stilla, psyket ryser. Men jag finns, vi alla finns och minns, så länge vi bryr oss om varandra.
SÅ GÅR VI BORT. Text: Olle Adolphson | Melodi: Mao Lindholm | Arrangemang: Jan Hellberg (för blandad kör, sopransaxofon/klarinett och kontrabas) Ingår i körhäftet En skugga av vårt minne, Sulasol, 2016.
