Internationella dagen för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen är den pampiga rubriken för dagens temadag, utlyst av ILO – International Labour Organization. Av förståeliga skäl står Covid-19 pandemin i fokus för temadagen när hälsa, ekonomi och socialt liv krackelerar praktiskt taget över hela jorden. Konsekvenserna av denna globala katastrof blir synliga längre framåt i tiden men en sak är redan nu helt klar: Det blir ingen återgång till den vardag vi ännu i början av år 2020 levde i. Världen, och med den mänskan, står inför ett historiskt brytningsskede.
Vi 1900-talets nordbor har sedan barnsben hört Evert Taubes förföriska sjömansvisor om livet i byn Samborombon där han blev kär i den femtonåriga Carmencita, och ”allt bakom oxar tio från stadens sus och dus jag reste klockan nio, mitt mål var Santa Cruz”. Med Pepita dansar han i glädjens kvarter i Panamá och vals i Valparaiso, och drar sig ens för att locka fröken Larzon till Guatemala. Den unge svenske sjömannen och äventyraren Taube målar upp en yttre och inre värld full av liv och rörelse, värme och vänskap, kärlek och medmänsklighet. Visst fanns det mörka moln även i hans tillvaro – sjukdom, våld och krig – men de var liksom isolerade företeelser som man med lite navigeringskunskap kunde undvika. Till och med den våghalsiga stormen på havet var övergående.
Men vad menas då egentligen med arbete? Bloggaren förvandlas här hastigt och lite olustigt till sakkunnig inom ämnet arbetets förmedling. Ordet arbete, som beteckning för ett visst slag av mänsklig verksamhet, smyger in sig i den västerländska historien först under antiken. För Platon var arbete liktydigt med mänsklig förnedring. Sysslolöshetens ideologi var överklassens varumärke – att inte arbeta var det sant mänskliga. Och ända fram till 1200-talet var människans och djurets muskler de enda tillgängliga energikällorna, sen kom vattenkvarnen, och långt senare ångkraften och elektriciteten. Arbets-marknaden växte långsamt fram från 1200-talets Paris där arbetare och tjänstefolk samlades på ett torg för att bjuda ut sin arbets-kraft. Och i Mellan- och Sydeuropa blev det vanligt att lantarbetare samlades i anslutning till kalenderårets mässor för att i en blandning av fest och slavmarknad granska drängar och pigor ungefär som man granskade boskap. Vardagens långsamma och enahanda ”lågtid” förvandlades för några dagar till en stökig, högljudd och frispråkig högtid.
Synen på arbetet har de senaste trehundra åren styrts av två huvudsakliga faktorer: Städernas snabba expansion och uppfattningen av tiden som en uppspjälkbar helhet. Och de båda hörde ihop med den tekniska utveckling som nu började accelerera med våldsam styrka och fart. I det agrara samhället styrdes tiden i grova drag av årstidernas växlingar, av solens synbarliga vandring på himlafästet och skuggornas rörelser på marken – en naturlig tid med en spiralformad tidsfjäder. Historikern Nils Erik Villstrand har talat om medeltiden som timmens tid, 1500-1700-talen som minutens tid och den moderna tiden som sekundens tid. När köpmännen i Europa förstod att koppla ihop begreppen tid och ekonomi fick tiden även ett pris. Arbets-tid var sedan ett resultat av industrialismens storskalighet, och behovet av kontroll och styrning. Maskinerna krävde mänskliga insatser men uppgifterna saknade individualitetens särprägel – arbetaren var utbytbar på samma sätt som ett söndrigt kugghjul kunde ersättas med ett annat.
Efter denna komprimerade och frystorkade minikurs i arbetets idéhistoria fram till 1900-talets början skulle det vara dags att säga nånting om arbetet på 1900-talet och början av 2000-talet, och speciellt om dagens egentliga tema: säkerheten och hälsan i arbetet. Men bloggens utrymme räcker (lyckligtvis!) inte till och jag nöjer mig med att meditera över min egen situation idag: 70 +, pensionär, på dagarna ensam hemma mestadels stående vid det höj- och sänkbara datorbordet skrivande texter och formande visuella motiv för bloggen, bland annat. Vad beträffar arbetsställningen är mina hälsorisker fokuserade till rygg och nacke, och i viss mån ögonen. Den självtillverkade lunchen uppfyller knappast kosttriangelns rekommendationer till alla delar men å andra sidan äter jag knappast något socker, ej heller hinkar jag i mig alkohol stup i kvarten, eller röker, men medger att ris och pasta utgör en nästan kronisk frestelse. Motionen består av trappgång (från gatunivå ner till parkeringsgrottan under berget är det 130 branta trappsteg, en sträcka som avverkas fyra gånger dag – två gånger neråt och två gånger uppåt). Därtill kommer dagliga promenader och sporadiska cykelturer i environgerna. Risken att snubbla i trappor reduceras av en hand som är beredd att greppa ledstången men på hemma-arbetsplatsen lurar faror i varje skrymsle: mattor att stupa på, spisens fläktskydd som tinningen nästan magnetisk dras till, ovassa köksredskap som tvingar till kraftfull hantering och därmed ökad risk för bloddrypande slutresultat. Och så vidare, allt lika trivialt.
Nej, det är så här: Pensionärens största hälsorisk i det dagliga bloggarbetet är att psyket ska ta stryk som en följd av den tystnad (om man undantar trogna fejsbuckares tummen upp-hälsningar) som uppstår efter dagens blåggbläddrande. Är det speciellt till mig som dagens blåggcitat riktar sig, det av 1900-talets främsta arbetslivsledarskapsexpert Peter F. Drucker: ”Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls”. Hur är det att vara 70+ och jobba utan att ha ett arbete, att ha hälsan men ändå inte riktigt orka med i svängarna? Är jag innanför eller utanför, finns jag på riktigt? Min kropp hänger tydligen kvar, men min själ är på villovägar. Med tanke på mycket större kriser och koronor: Jag ska väl inte klaga, jag borde egentligen vara ganska nöjd? ILO on puolellani… Men jo, jag mår rätt bra, faktiskt. Både hemma och på arbetet… Men koronan, det erkänns, målar en dyster scenografi i mörka färger. På blåggen målar jag med blått.
Fotografierna visar några exempel på arbete och arbetare: Kötthandlare i Ponta Delgada, Azorerna | Mexikanska sjömän på Tall Ships Race i Helsingfors | Nunnor i Ponta Delgada, Azorerna | Ryska gatumusikern Fedor Grigorev som regelbundet ses och hörs spela på flaskor i Helsingfors centrum | Caféägaren utanför sitt café en tidig morgon i Granada, Spanien, i väntan på de första kunderna | Blåggaren himself igår kväll, måndagen den 27:e i en småkylig Hertonäs gårds park, strax före han skrev den här avslutande texten.
