[Kapitel III i min släkthistoria Under huden är jag många. Se de två första kapitlen ovan under rubriken VED]

 

Scen V: Hangö, lördag eftermiddag den 14 juni 1896

Karl Emil Ståhlberg, av släkt och nära vänner kallad Kalle, angör sin segelbåt vid bryggan i Hangö, samma brygga där Finska vetenskapssocieteten har installerat en limnigraf för mätning av havsvattenståndet. Den långa och blåsiga seglatsen från huvudstaden till trots tar ingenjören Ståhlberg sig tid att titta närmare på detta tekniska vidunder som sedan precis tio år tillbaka kan beskådas här på initiativ av Ryska centralobservatoriet i St. Petersburg. I vetenskapssocietetens årsberättelse har Ståhlberg en gång läst att Hangö stad förband sig att uppföra detta limnigrafhus, ett åtagande som kostade staden 6 150 mark. Dessutom är staden, mot en årlig summa om 150 mark, beredd att stå för uppvärmning, underhåll och allmän tillsyn. Finlands första limnigraf placerar därmed Hangö på den finska, och kanske också på den internationella, vetenskapskartan.   

Ståhlberg är imponerad. Hans fascination för den moderna tidens tekniska framsteg är en del av hans vardag. Som fotograf med egen ateljé i huvudstaden är han en föregångare i Finland, hans landskapsbilder vann pris redan på världsutställningen i Paris för fyra år sedan. Mikroskop, mekaniska papegojor, elektriska klockor, röntgenapparater och kinematografer har han handgripligt studerat och nogsamt undersökt. Allt nytt som kan lyfta människan ur bakgatornas stank och misär applåderas av Ståhlberg. Tekniken är människans framtid. 

Lite av samma anledning har han nu anlänt till Hangö. Badanstalten har redan skaffat sig både nationellt och internationellt renommé, byggnader och behandlingar anses vara förstklassiga. Ståhlberg har läst om mobila högtrycksduschar, ångbad och terpentinbad, gyttjebad och värmeskåp. Mobilstrålduschen kastar 342 liter vatten i minuten med en hastighet om 12,5 meter per sekund. Radiotherms är elektriska ljusskåp som alstrar både synligt och osynligt ljus: X-strålar, Berquerel-strålar, ultraröda strålar, violetta strålar. Ljusbehandlingen påverkar svettkörtlarna och påskyndar läkningen av sår och svulster. Ståhlberg ler igenkännande: Även fotografering handlar om ljusstrålar som kan framkalla svettning, både hos fotografen och den avporträtterade. Och ett bra porträtt kan hela själsliga sår, både för den avbildade och för fotografen själv.

Badinrättningar och ateljéer uppvisar alltså vissa likheter men Ståhlberg har i första hand inte kommit till Hangö för att studera badinrättningens tekniska nymodigheter, även om de just nu frambringar en lätt förhöjd hjärtpuls. Inte heller har han sökt sig till Hangö för att bota en eventuell neurasteni, chloros, dyspepsi, kronisk urethrit eller ett fetthjärta. Nej, Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt två månader tillbaka, har i första hand flytt från huvudstaden, lämnat fyra små barn i syster Jennys vård för att om möjligt skaka av sig något av den sorg och ensamhet som han så plötsligt drabbats av. Hangö är visserligen semester– och badorten på modet men i Kalle Ståhlbergs huvud och kropp har de senaste veckorna inte funnits något utrymme för tankar på sommarfröjder eller hälsokurer. Hustrun Roris död i barnsäng den 23 mars klockan 10,44 står fullständigt glasklar framför hans näthinna där han nu kastar en lång blick ut över horisonten.

Han ser fortfarande framför sig fönstrens skuggspel i sjukhuskorridoren, känner doften av kloroform och rengöringsmedel, erinrar sig det ekande ljuden av dörrar som öppnas och stängs. Och alla dessa hårda fotsteg. På väggen framför hänger Albert Edelfeldts tavla av Aurora Karamzin och texten: Ett själuppoffrande arbete i människokärlekens tjänst. Och där bredvid ett fotografi av Fredrik Saltzman, nu generaldirektör vid Medicinalverket och omtalad som läkaren som utfört den första ovariotomin, den första strumektomin, den första pylorusresektionen. Ståhlberg känner ett sting av nyfikenhet inför alla instrument och bestick som vetenskapen tillfört vården av de sjuka men just nu väntar han smått otålig på besked om hustruns förlossning. Då öppnas en dörr och stegen av en vitklädd sköterska närmar sig snabbt och målmedvetet.

– Herr Ståhlberg, er hustru nedkom för en halv timme sedan med en välskapt dotter.

Kalles ansikte lyser upp, en lätt suck hörs mellan läpparna. Så stelnar han till – en halv timme sen…? Han tittar upp mot sköterskan som nu fått något mörkt i blicken.

– Herr Ståhlberg, er hustru är svårt medtagen, hon har förlorat mycket blod. Läkaren gör allt för att rädda henne. Situationen är mycket kritisk och vi kan bara vänta och hoppas.

Kalle bleknar. Hjärtat slår plötsligt snabbare, han känner svetten på pannan och allting omkring honom börjar röra sig liksom i vågor. Korridoren roterar som en orm i flykt, ljudet av steg och röster forsar likt orgelbruset i en kyrka. Som i en dimma hör han någon ropa herr Ståhlberg!, herr Ståhlberg!, känner så plötsligt en stark doft som tränger in i huvudet, tanken klarnar och han ser upp mot två vita hättor.

– Herr Ståhlberg skall bara ta det riktigt lugnt, andas djupt in och slappna av. Syster öppnar ett fönster.

Kalle Ståhlberg rätar på sig och ett lätt illamående tonar sakta bort. En oändligt lång stund sitter han sedan liksom fastnaglad i bänken, som en skulptur på sin sockel. Då hörs igen en dörr som öppnas och stängs och två vitklädda gestalter kommer fram. Den ena, läkaren, tittar Ståhlberg rakt i ögonen.

– Herr Ståhlberg. Er hustru avled för tjugo minuter sedan. Trots alla försök kunde vi inte stoppa blödningen. Jag är ledsen, jag beklagar…

Kalle Ståhlberg ser inte den utsträckta handen, och vårljuset som nyss ritat mönster i parketten bleknar snabbt och omärkligt. Över den svarta glasplåten sprider sig ljusa sjok som snabbt flyter ihop och till sist fyller hela ytan. Detta är natten.

Fotografering betyder att med ljusets tillhjelp afbilda föremål. Man betjenar sig dervid af en apparat, som i sin enklaste form består af en ljustät låda (kameran), vid hvars ena ända en glaslins (objektivet) är anbringadt. Då ljusstrålarne från ett föremål gå igenom objektivet, så uppstår på motsatta sidan af kameran en upp och nedvänd förminskad bild af föremålet. Vid fotografering ställes på detta ställe en ljuskänslig plåt, som af ljusets kemiska verkan förändras sålunda, att delar af plåten, som motsvara föremålets ljusa partier, mörkna och de mörka partierna (skuggorna) förblifva mer eller mindre oförändrat ljusa. Alltså tvärtemot hvad fallet är i verkligheten. Af denna orsak kallas en så uppkommen bild negativ. Den negativa bilden blir synlig först vid framkallningen, som bör ske i ett mörkt rum, hvarest plåtarna äfven läggas i såkallade kasetter, i hvilka de föras till apparaten och omsorgsfullt aktas för allt behörigt ljus. En positiv bild får man genom att mot negativet lägga ljuskänsligt papper, hvilket uti en kopieringsram klämmes mot den med glassidan utåt vända plåten. Denna ställes derefter i fönstret mot dagsljuset. Under de genomskinliga delarne af negativet svartnar pappret och förblir under de tätaste delarne oförändradt hvitt. Dylika positiva bilder kan man från ett och samma negativ kopiera huru många som helst.

Scen VI: Societetshuset i Hangö, söndag förmiddag den 15 juni 1896

Från Societetshusets huvudveranda har man utsikt mot havet där fyren, Hangös öga, nattetid kastar sin svepande blick över svarta vatten. Men nu lyser solen från en nästan klarblå himmel och trots att det blott är förmiddag vibrerar värmen redan över den glittrande sandstranden. Nattens storm har drivit tången upp mot klippkanterna, lite högre upp på land sprider kråkris, korneller och odon sina omisskännliga aromer. Till den torra sandvallen mellan Societetshuset och havsviken har en myckenhet av matjord släpats och här en frodig gräsmatta anlagts. Runt hela badinrättningen, mellan Parkdammen och Lilla Kolavikens naturliga barrskog, sträcker sig ett myller av sandgångar med sina stegvänliga trappor och små dekorativa broar. Allt andas lugn och frid men för den som inte låter vyn förföra noterar också, bortom furuskog och ljung, den växtlighet och natur som väder och vind har format: Sönderbrutna klippor, slitna videbuskar och små nertryckta björkar. Ur en klippskreva stretar en mager tall upp mot ljuset.

På denna yttersta kant av storfurstendömet Finland trängs denna soliga söndag furstar, grevar, baroner, konstnärer, tjänstemän, entreprenörer och fabrikörer, många med äkta hälft, några med hela sin familj. Lawntennis, boccia och krocket utövas på gräsmattorna utanför badhuset, ett och annat gällt barnskrik studsar mellan stammarna, men i övrigt råder söndagsfrid. Badinrättningens vardagssvett och gyttjedoft har bytts ut mot parfymdoften i Badhusparken, så tät att den nästan impregnerar tallstammarna. Uppe på Societetshusets veranda sitter Kalle Ståhlberg. Han har just avslutat dagens lunch och röker en cigarill, medan han i dagens tidning läser vad en viss mrs Ethel Brillana Tweedie skriver om sitt senaste besök i Hangö: ”En förtjusande, betagande, rofylld, hälsosam och primitiv plats, som gladlynta ryssar och vräkigt modemedvetna finnar redan har förstört i sin önskan att efterlikna Trouville eller Ostende, dock utan fransk chic eller parisisk gaieté de coeur.”

Ståhlberg håller inte med. Hans vistelse i badhusparadiset har visserligen varat bara aderton timmar, av vilka nio i viloläge, men dock. Gårdagskvällens biffstek med lök, stekt potatis och ett glas öl var kanske inte en gourmet-upplevelse men tillfredsställde med god marginal smaklökar upplivade av den långa seglatsens stänkande saltvatten och hårda vindar. En stund senare på kvällen hade Ståhlberg suttit med ett glas cognac i handen och lyssnat till en hornseptett som uppträdde i musikpaviljongen mitt emot badhuset. Tonerna ekade mjukt mellan trädstammar och husväggar och frambringade ett nostalgiskt stämningsläge som Ståhlberg hade svårt att stå emot. Tankarna gick osökt till barnen där hemma – Sirkka, redan sju år, Ragni snart sex, Armas fyra år och Elsa, bara tolv veckor. Han visste att syster Jenny hade gott handalag med de små, men hon var trots allt inte deras mor. Oh, kära kära Rori – hur kunde du lämna mig så där plötsligt!

I det läget hade Kalle Ståhlberg svept i sig den sista klunken i det kupolformade glaset, rest sig och lite vilset börjat promenera runt i parken, stannat upp en bit från bryggan, noterat att segelbåten verkade väl förtöjd, och sedan med raskare steg återvänt till Societetshuset och sitt stora rum han hyrt för två veckors vistelse till det fascila priset av 45 mark. I priset ingår frukost, middag och kvällsvard, men inga bad. Ståhlberg har som sagt ingen avsikt att kurera sig, även om en retsam hosta ibland gör sig påmind och magen tidvis ställer till förtret. Det viktigaste är nu att få sova i lugn och ro, andas frisk havsluft och låta tankarna vila.

Ståhlberg viker ihop tidningen, flyttar stolen en aning åt sidan så att parasollets skugga täcker ögonen och lutar sig sedan bakåt med en lätt suck. En servitör kommer fram, plockar bort tallrik och bestick och frågar med en lätt bugning om herr Ståhlberg önskar någonting mer?

– Ja, jag tror jag faktiskt ska ta ett glas av ”Den gröna fen”

För en kort sekund stelnar servitören till som om han hört fel, eller anat oråd. Men så reser han på sig i sin fulla längd, bugar avmätt och avlägsnar sig med en osynlig skakning på huvudet.

Kalle Ståhlberg ler i mjugg. Absint hör verkligen inte till hans favoritdrycker men nu gäller inga normala regler och rutiner. Redan för många år sedan – det var på bröllopsresan i Paris 1888 – hade han noterat hur konstnärerna på kaféerna i Montmartre i l´heure verte, den gröna timmen, balanserade sockerbitar på en sked ovanför ett halvt glas absint. En ljuslåga brände av sockret och så fyllde man på med vatten. Så gjorde Baudelaire och så gjorde Raimbaud, och många andra av tidens lyriska genier. Varför kunde då inte den kongeniala fotografiska bildskaparen Karl Emil Ståhlberg kunna trampa i samma fotspår? På en cabaretrestaurang hade Ståhlberg dessutom noterat att konstnären Toulouse-Lautrec i sin käpp förvarade en blandning av absint och konjak och som vars intag orsakade en bättre jordbävning – tremblement de terre. Så långt var Ståhlberg inte benägen att gå, inte då och inte idag, även om tanken roar hans bildfyllda huvud.

Man köper sig en fotografisk apparat för några tiotal mark och dess användning inhemtar man snart sagt på – 5 minuter. Derefter begifver man sig på promenad och utan att någon ens märker kan man taga en mängd ögonblicksbilder, hvilkas förfärdigande icke är desto svårare, än att skolbarn lätt lära sig de dertill nödiga manipulationerna. På detta sätt erhållna bilder lyckas ofta utmärkt väl och bereda utom sin upphofsman äfven bekanta mycket nöje. Men enkelheten gäller inte alla typer av bilder. Amatörer kan med fördel ägna sig åt att fotografera landskap, grupper och mindre porträtter i det fria men isynnerhet är porträttfotografering mycket svår och man är icke i stånd att väl lyckas häri, utan att hafva genomgått grundlig lärokurs hos någon kompetent fotograf och först efter ihärdig öfning.

Kalle Ståhlberg tömmer den sista klunken av sitt bittra fluidum med en nästan osynlig grimas. Hans heroiska dryckesintag kan knappast jämföras med de kalker som andra kända stormän tvingats svälja men även i hans universum är döden fortfarande en alldeles konkret hudnära verklighet. Alkoholen fräter dock inte sönder minnet av Rori, tvärtom blottlägger den ett stort tomrum i hans inre, en avgrund som förföriskt lockar och sliter. Med ett visst mått av viljeansträngning höjer Ståhlberg blicken mot verandans utsnirklade vertikala träribbor och låter ögonen därifrån vandra vidare mot solgasset på Parkdammens sandgångar. Bland långsamt flanerande gäster ser han i förgrunden två ytterst välklädda kvinnor, en äldre och en ung, som i armkrok närmar sig Societetshuset. I motljuset får deras vita sommarklänningar en nästan overklig lyster, ett intensivt skimmer omger hattar och parasoll.

Med en diskret rörelse med armen kallar Ståhlberg till sig servitören. Vem är dessa kvinnor?

– Direktör Ståhlberg, det är fru Klavdia Gerasimov och hennes dotter. De anlände för en vecka sedan från S:t Petersburg. Förmögna människor, jag hörde att de är bekanta med självaste kejsaren…

Det sistnämnda är en sanning med modifikation men i den här stunden är Ståhlberg helt uppfylld av den bildsköna unga dottern. Hennes smala midja, det tjocka håret, de stora mandelbruna ögonen – Kalle Ståhlberg noterar ett obestämt sug i magbottnen, en ilning av välbehag sprider sig över kroppen. Han känner sig plötsligt lätt till sinnes och den gamla självsäkerheten fyller sommarkostymen från topp till tå. Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt femtio dagar tillbaka, står inför sitt livs öde.

Så möts Karl Emil Ståhlberg och Sonja Gerasimov för första gången. Man vet inte exakt hur de inledande replikerna förlöpte, men med tanke på tid och sed kan man gissa att herr Ståhlberg mycket artigt gick fram och presenterade sig för Klavdia Gerasimov, gav henne några väl valda komplimanger, varvid hon i sin tur presenterade sig och sin dotter. Troligen inledde Kalle Ståhlberg samtalet på sin haltande skolryska men när det sedan framkom att alla tre talade en ledig tyska bytte man språk.

De närmaste dygnen umgås Karl Emil och Sonja allt flitigare, dock inte ensamma. Under dagarna, på segelturer med Karl Emils segelbåt, medföljer Sonjas guvernant som förkläde, på kvällarna, i Casinots restaurang, dansar paret tätt omslingrande men nogsamt bevakade av moderns allseende ögon. Hon är både glad och konfunderad: Den uppvaktning som dottern hittills varit objekt för ingår i den petersburgska societetens välregisserade konvenansregler där eventuella mera djupgående känsloyttringar är dolda bakom välformulerade men samtidigt rituella artighetsfraser. Kalle Ståhlberg är visserligen hövlig och artig men där tar likheterna med den ryska huvudstadssocieteten sedan också slut. Kalle Ståhlberg, född i Kalajoki 30 november 1862 som åttonde och sista barn till Matilda Josefina (f. Basilier) och länsmannen Gustav Fredrik Ståhlberg, har gått i skola i Uleåborg, studerat i Polytekniska institutet i Helsingfors, avlagt examen som lantmäteriingenjör 1887, rest till Tyskland för att studera fotografering, träffat Rori och gift sig med henne 1888, startat sin fotoateljé 1889, och är nu far till fyra barn. En småborgerlig livsattityd och ett konstnärligt sinne ger hans affärsidéer ett rejält motstånd. Kalle Ståhlberg har en rural bakgrund, en urban livsstil och ett groende internationellt sinne – en mix han just nu övar sig i att hantera. Någonting liknande kan man knappast säga om Sonja. Efter en uppväxt i en förmögen handelsfamilj i Irkutsk har hon i tonåren studerat vid Elisabet-institutet i S:t Petersburg och via sin rika mormor stått i nära kontakt med stadens ekonomiska och sociala elit. I tidens anda har hon nu med sin mor gjort en rekreationsresa till småstaden Hangö, långt från den ryska societetens guld och glitter. Doften av badhusets svett och gyttja är pittoresk och hanterlig så länge hon inte personligen behöver komma i kontakt med den. Men nu sammanblandas rysk parfym och doften av fuktiga bastubräder, två främmande själar nuddar vid varandra.

[Nästa avsnitt – ”Sonja” – publiceras söndagen den 15 mars]