Nejvisst, det är inte så lätt för bloggaren heller i dessa tider. Och då tänker jag inte på coronan utan på vädret. Det här skulle vara en hyllning till våren, den förföriska, och så kommer snöslasket och dränker alla ljusgröna tankar i en blöt sörja. Igår fredag, klockan 07.13 såg violerna ut så här på terrassen – som om de skulle ha intagit en grogg för mycket. Men de tog miste på dagen: Det är först idag lördag det är Världswhiskydagen och jag låter mig i första hand berusas av Jarl Hemmers dikt Sången och skalden som inleds med orden:
Lyssnar jag i stormen på höstens öde slätter, lyssnar jag i tystnaden bland vårens blomstersnår
– överallt är sången! Som en bölja i luften följer den min vandring var jag än i världen går.
Johannes Salminen, som har analyserat Jarl Hemmer under huden, skrev en gång: Egendomlig är kontrasten mellan den tungt blödande hemligheten i Hemmers öde och det skimmer av ung livsdruckenhet varmed han så ofta betvang omgivningen. Det är en beskrivning jag personligen kan förstå; glädje och sorg har en tendens att vara sammankopplade på ett nästan magiskt vis i människans liv. Och bortom vardagslarmet gör sig en melodislinga hörd.
Jag blir lätt lite vimmelkantig, berusad, av denna kopiösa färgexplosion – om jag bortser från gårdagens snöiga snedsteg – som likt en tsunami drar över bergsängen framför mig. När jag i den Finlandssvenska Bloggtopps-reklamen låter förstå att dessa sidor kan fungera både som broms- och gaspedal i vardagen, gäller speciellt nu i försommaren definitivt det förstnämnda: Stoppa tiden – håll mig kvar! Höst och mörker och blöt snö göre sig icke besvär i min tankevärld just nu, det finns tillräckligt av den varan ute i världen. Nej, låt ljuset flöda, låt alla dessa färgklickar fylla paletten, låt dem bre ut sig, ta plats, blomstra! Men inte för snabbt, bara i lagoma mängder så jag hinner med. Och då hör jag i mitt lite tonfalska dialektöra goda vännen Gusti citera den insiktsfulla och godmodiga Kokkolabon som från hjärtat beklagar sig: Tå hete laagåm e så smala.
Ja det är sorgligt att lagom är så ”smála”. Men allt handlar om perspektiv och inställning: För alkoholisten är glaset halvtomt, för den livsberusade är det halvfyllt. Och jag blir lite småsalig och yr i den obefintliga hatten när jag liksom i förbifarten snubblar över ett litet häfte på tjugo sidor med den feta rubriken UR SVERIGES FLORA (utgivare Hemmets Journal). Jag hittar inget tryckårtal men nog ett handskrivet namn: Barbro Lindholm; min halvsyster, död sedan länge tillbaka i tiden. Hon var född 1926 och handstilen skvallrar om en ganska ung persons signatur. Av det drar jag slutsatsen att den lilla blomsterboken är tryckt på 1930-talet. Idén var troligen pedagogisk: Bokens ägare skulle själv klistra in rätt bild i en given ruta där blommans namn och en kort text fanns angiven. Texterna är skrivna av fil.dr. Hugo Granvik, på sin tid en relativt känd biolog i Sverige.
Jag har fortfarande lågt vitsord i botanik men lånar mer än gärna mitt språköra åt alla dessa fantasifulla blomsternamn som frikostigt fortsätter att fylla författarens ordförråd. Eller vad sägs om Käringtand, Oxtunga, Hästfibbla, Klätt, Gäddnate, Åmöga och Skvattram. Och Missne, Rödblära, Gulsuga, Ögonljus, Mjöke och Tolta. Vilka var dessa insiktsfulla blomsterdöpare som så märgfullt behärskade både språket och botaniken, för jag antar att Carl von Linné inte hittade på allt själv? Det ligger någonting hemlighetsfullt och nästan gåtfullt över alla dessa blomster som jag nuddar vid, nu och resten av sommaren. En del namn har blivit så slitna att jag igenkännande höjer på ögonbrynen när jag nu långsamt bokstaverar mig fram i halvsyster Babbens lilla blomsterbok: Silkes-hår, Kryp-ljung, Tall-ört, Har-syra, Svärds-lilja, Riddar-sporre, Gull-viva, Vår-lök. Och Gul fetknopp.
Våren är och förblir den sinnebild av nytt liv som även jag ständigt söker och eftersträvar. Just nu, när världen våndas och framtiden är fylld av skuggbilder, skulle jag inte ha någonting emot om naturen kunde släpa sig lite långsammare framåt, åtminstone till midsommaren. Knappt har jag tänkt den tanken färdigt förrän jag inser att jag visst har glömt något jag just skrev: Att allt handlar om perspektiv och inställning. Min vårberusning är på nedåtgående om jag stirrar mig blind på ett halvtomt glas, men halvfullt om jag någonstans i min kropps många kuloarer nu i stället försöker fånga färger, former och toner med de redskap jag blivit begåvad med. Saga Hemmer skriver om sin mans nästan ständiga kamp med tillvarons mörkare krafter: ”Tistlarna kunde inte riva när vårblomningen stod i sitt flor”. Whisky kan förvisso förgylla verkligheten, men frågan är om inte Wåren är ett ännu bättre vaccin mot vankelmod och vacklande vitalitet.
Fotografierna av de levande blomstren är tagna under de senaste dagarna här på Andberget vid Hertonäs strand i Helsingfors. Teckningen i häftet ”Ur Sveriges Flora” är signerad Tor Otto Fredlin.
