Metamorfos. Förvandling. I biologin talar man om fjärilens utvecklingsskeden från ägg via larv och puppa till bevingad fjäril, eller om grodans utveckling från yngel till färdig groda (utom försås Noblella pygmaea, världens minst groda, ca femton millimeter liten, som föds färdigutvecklad ur ägget). Tanken är ganska klar: Förvandlingen sker från ett lägre stadium upp mot ett högre, ett slags karriärsklättrande. Men metamorfosen kan också gå i den andra riktningen. Även den som inte läst Kafkas berömda roman Förvandlingen kan citera den kanske mest kända inledande frasen i världslitteraturen: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” Och litteraturen är full av dessa rollbyten: Djur som har påtagligt mänskliga drag, människor som påminner om djur och, apropå yngel, grodor som förvandlas till prinsar. Även om de flesta människor inte har så drastiska erfarenheten så är andra, något lindrigare förvandlingar nästan legio, till exempel dagen efter en våt fest. Napoleon Lindeman, alias Hans Alfredsson, vaknade sålunda med en känsla av det satt en varg under undertröjan och flåsande andades på hans adamsäpple. Och därifrån är steget inte långt till vampyrer som i den litterära genren förvandlades från 1700-talets zombier till 1800-talets intelligenta och odödliga varelser någonstans i gränslandet mellan människa och icke människa.
Jag glömmer övriga metamorfoser, förvandlingar, sådana som förekommer inom t.ex. geologin när bergarters mineral eller textur blir instabila på grund av tryck- och temperaturförhållanden, och övergår i stället till de ännu intressantare, de som tar gestalt i hålrummen mellan kropp och själ och ande. Även här kan metamorfoserna gå i flera olika riktningar, även bakåt. Tyngd av svåra fysiska sjukdomar kan jag i värsta fall på kort tid förvandlas till en skugga av mitt gamla jag. Och svårt ansatt av psykisk press och motgångar av de mest skiftande slag kan jag, mer eller mindre omedvetet och i ren självbevarelsedrift välja avståndstagande och psykisk slutenhet, en tillvaro som liknar puppans. Men också mitt friska och aktiva jag kräver minst åtta timmars sömn, skapande pauser i skrivandet, regelbunden tystnad, eftertänksamhet, långsamhet och till och med lite leda ibland. Yttervärlden ropar skynda dig, skynda dig, mera, mera, en röst djupt i mitt innersta viskar: ta det lugnt, slappna av, tänk på puppan.
Livet är en ständig metamorfos, en utveckling från ett stadium till ett annat. Allt startar ju faktiskt från ägget som blir befruktat av en ivrigt slingrande spermie, lite påminnande om larvens rörelser. Efter ägg- och larvstadiet i det dunkla följer puppans tid. Livet här i vardagen, på jorden är kanske inte så öppet och fritt som jag tror. Och en tanke slår mig: Jag är ju faktiskt omsluten av rymdens tak: världens största puppa. Liksom medeltidsmänniskan, och hennes föregångare bakåt i tiden, trodde att solen steg upp ovanför horisonten eftersom det såg så ut, kanske jag, nästan förnuftiga människa, tror att det här är tillvarons egentliga mening och mittpunkt, eftersom det ju ser så ut. Idag vet vi att planeterna kretsar kring solen och inte runt jorden, idag vet vi att vi inte vet vad gravitation egentligen är, eller medvetande, eller evigheten. Härav följer ett kvalificerat antagande: Kanske min mänskliga tillvaro här på jorden på liknande sätt är en villfarelse, en optisk illusion som lockar till ett grundläggande tankefel. Tänk om detta mitt synliga liv inte är fjärilens utan puppans?
Och tanken hisnar förstås. Självklart fattar inte heller jag hur en framtida fjärilstillvaro ska gestalta sig. Och kanske jag inte behöver veta det, kanske inte ens ska kunna föreställa mig det i detalj. Tanken på gator av guld och harpospel på molnkanter hänför jag till avdelningen patetiska psykologiska projektioner, helvetsvyerna till en märkligt segt kvardröjande medeltida tankevärld. Men ett förefaller sannolikt: Förvandlingen, metamorfosen, sker i min kropp, med min kropp. Min puppakropp ska en gång bli en fjäril – någonting påtagligt annorlunda men samtidigt fullt igenkännbart och oändligt mycket vackrare än den larviga figur som en gång i tiden svepte in sig i sin vardagskokong och liksom bara försökte hänga med. Lite på samma sätt som larven, när den börjar spinna sin tidsraket, någonstans under sitt håriga och mjuka skinn bär på en kopia av en ståtlig fjäril, tycker jag mig också ha en grumlig, men dock vision av hur detta slappa och flintskalliga hudpaket ska uppstå i en aldrig förr upplevd och uppdaterad lyxversion. Och någonstans i min instängda och utslängda nu-tillvaro anar jag samtidigt att stora planer redan nu smids för tider som aldrig ska ta slut, som ständig ska förändras, fördjupas och utvecklas och där även jag har en uppgift som bara jag kan fylla. Det är trots allt ännu mera obegripligt än att ett ägg utvecklas till en larv som förvandlas till en puppa som uppstår som en fjäril. Det är den ultimata megametamorfosen.
[Pupporna och fjärilarna är fotograferade i Fjärilshuset utanför Benalmamádena, inte långt från Fuengirola i södra Spanien. Fjärilslarven är fotograferad i Finland).
