Döden mitt i livet
Idag firar vi Alla helgons dag. Ljus tänds på gravgårdarna, ljus tänds i vårt inre. Våra avlidna släktingar och vänner lever i våra minnen, i våra sinnen. Sorg och saknad blandas med tacksamhet och glädje, ibland också med mera diffusa och ogripbara känslor. Denna ofrånkomliga död utmanar hela vårt existens, våra värderingar och vardagar: är döden slutet eller ”bara” en ny början?
För många år sedan kunde jag på ort och ställe, i staden Oaxaca, fyrahundra kilometer söder om Mexico City, uppleva mexikanernas sätt att hantera dödens verklighet och utmaning. Det var omskakande upplevelse, fascinerande som färgstarkt skådespel, gripande som känslomässig realitet.
Det här är bakgrunden: Festligheterna kring Dia de Muertos – De dödas dag – sträcker sig i tiden tillbaka till de förkolumbianska folken med aztekerna som de mest kända, där dödskulten hade en central ställning i kalenderåret. När de spanska conquistadorerna (”uppspårare”, ”värvare”) för drygt fem hundra får sedan nådde Mexicos vita stränder kom de i kontakt med en traditions som till sina yttre attribut i mångt och mycket påminde om den medeltida karnevalens uppochnervända värld. Redan på 1000-talet hade den katolska kyrkan infört Alla själars dag som firades i början av november, idag kombineras postmodern prylkultur med katolsk helgondyrkan på ett sätt som får en individ uppväxt med Alvar Aaltos rena linjer och det relativt återhållsamma färgspråket i nordisk design att framstå som en inskränkt och neurotisk navelskådare.
För forntidens mexikaner var motsättningen mellan liv och död inte lika absolut som den är för oss. Livet fortsatte i döden och tvärtom. Döden utgjorde inte livets naturliga slut, utan var en fas i ett ändlöst kretslopp. Liv, död, uppståndelse var stadier i en kosmisk process som upprepades i det oändliga. Livet hade ingen högre funktion än att utmynna i döden, dess motsats och dess komplement. Döden i sin tur var inte ett slut i sig. Människan matade de glupska, alltid lika hungriga livet med sin död.
– Ocatvio Paz: ur Ensamhetens labyrint
Dagens Dia de Muertos-festligheter i Mexiko inleds redan den sista oktober då man hälsar de döda barnens själar välkomna till jordelivet för att de under några korta timmar ska kunna umgås med sina släktingar och vänner. Här kan man se en parallell till Halloween-traditionen även hos oss (All hallows´ eve: Alla helgons afton). Under Dia de Muertos paraderar barnen i Mexiko till hornorkesterns ackompanjemang utklädda till både änglar och djävlar, ofta uppmuntrade och assisterade av stolta föräldrar.
De mexikanska Dia de Muertos-festligheterna och vår Allhelgonadag har i grunden samma syfte: att hedra och minnas de avlidna. Under Dia de Muertos hälsas den bortgångnes själ välkommen tillbaka till jordelivet för att igen njuta av mat och dryck och gemenskap med sina närmaste släktingar och vänner. I hemmen inreds ett offeraltare (ofrendas) som pryds av gula tagetesblommor, frukter, några personliga föremål som tillhört den döda, och ett porträtt. Man bakar dödens bröd (pan de muertos), kokar chokladsås (mole) till kycklingen, tillverkar små kranier av socker och choklad (calaveras), tänder rökelse (copal) och dekorerar tak och väggar med silkespapper (papel picado) i olika färger.
I båda kulturerna tänder man ljus på gravarna. Men i motsats till vår lågmälda och ofta gråtyngda Allhelgona är Dia de Muertos ett utspel i färg och form, ljud och rörelse. På natten sitter alla, ung som gammal, på gravgården och väntar på de dödas tillfälliga återkomst. Under några hektiska timmar och dagar blandas yta och innehåll, allvar och karnevalstämning. Bakom det färgstarka och smått makabra skalet döljer sig sannolikt samma rädslor och förhoppningar som de flesta människor bär på inför det okända. I Mexico har man sedan århundraden tillbaka löst det olösliga med karnevalens vapen där lågt blir högt, gråt övergår i skratt, tystnad trasas sönder av ljud och oljud. Gränser överskrids, fyrverkeripjäser fräser iväg och exploderar, kaos regerar. Döden i Mexico är förunderligt levande.
