Vi brukar språkas, Dr Barck och jag, där vi råkas i parken nästan varje dag och lite manligt känslokallt bråkas och gruffas om väder och vind, som man gör när man ingenting har att säga, när man måste rimma på blind och lind.
– Nu gå… gå… gå… går det helt åt s… ss….sss… skogen, stammade – som träd ju gör alldeles självklart – Dr Barck när vi diskuterade våra rötter och de grenverk som breder ut sig kring släktträden. – Förr såg jag nästan inte kotte här i parken, nu är det det enda jag ser. Massor av kottar, små och stora, honkottar och hankottar överallt. Och de ser ut att föröka sig mest hela tiden. Med den här farten kommer man snart inte att se skogen för alla träd som skjuter upp i höjden. Det måste bli ett stopp på alla dessa bus… jag menar kottfrön som helt hämningslöst kastar sig i varje buske, prasslar och pollinerar och har sig. Nån ordning måste det väl ändå vara! Åtminstone i en park!
Sa Dr Barck.
Det uppstod en pinsam tystnad. Bara några sidogrenar viskade något fladdrigt i lövverket och tiden stod liksom stilla. Efter en stund ruskade Dr Barck så kraftigt på sig att årsringarna nästan hamnade i oordning och den vedfyllda stammen mullrade högtidligt: – Av ett träd kan man tillverka en miljon tändstickor. Men det behövs bara en tändsticka för att förstöra en miljon träd!
Sa Dr Barck.
Och jag började fantisera om hur många tändstickor Dr Barck egentligen hyste under barken. 1000? 10.000? 100.000 plånfyllda små askar? Det skulle vid närmare eftertanke rendera en hel massa fyrk, så ….
Det var som om Dr Barck skulle ha läst mina tankar för nu hade han redan nästa klokhet på gång. – Pengar växer inte på träd, det vet du ju, och tur är väl det för då skulle de bara blåsa bort i de här klimatkomplicerade tiderna. Eller vissna. Eller angripas av rotröta, mjöldagg eller barrträdspest.
Han hade förstås rätt, igen. Problemet med Dr Barck är inte att han är ihålig och korkad som en ek, men att allt han uttrycker står liksom färdigt ristat i barken. Han, om någon, är ett exempel på en tystnad som talar, eller åtminstone prasslar och susar. Med min professionella och empatiska terapiröst undrar jag om han känner sig ensam innerst inne, om han – inbäddad i lövverket som han ju är! – känner sig alltför jordfäst och kanske skulle vilja liva upp sig, lufta på sig, skaka av frömjölet, se något mera av omgivningarna?
– Nej t… ttt…. tttt… tack, det är nog bra som det är. Som st… st… sttttt… stamträd får jag en gratis resa runt solen varje år, och alldeles tillräckligt många varv runt månen – man kan bli snurrig av mindre! Så det räcker nog bra för mig. Men tack för omtanken!
Sa Dr Barck.
Dr Barck är rotad i Hertonäs gårds park i Helsingfors.
