[Kapitel II i släkthistorien Under huden är jag många. Se första kapitlet ”Den ryska genen” upptill under rubriken VED]
Scen IV: Suotniemi, torsdagen den 5 mars 1891
Alarik Jernström sitter vid skrivbordet i sitt arbetsrum i Suotniemi gårds corps-de-logi och skriver ett brev till förra ägaren, svärfadern Lars Herman Löfström.
Arbetarna kommo i går morse, en hel länga, för att fråga, om det var sant, att vi ämna stänga fabriken. Vi lovade gifva svar i dag – och vi ha beslutat att fortsätta av många skäl. Dels ser det litet ljusare ut för oss nu än under hösten, dels ha vi uppköpt materialier så mycket att vi ingenting behöva på länge. Tre dagar har jag nu varit här och ofantligt mycket återstår att göra. Emellertid skall jag göra mitt bästa att avresa härifrån den 7. Till Petersburg måste jag också fara, som jag förmodade.
Möjligheterna att bedriva Suotniemi fajansfabrik ekonomiskt framgångsrikt är ifrågasatt, en femtioårig era av nyskapande industriell verksamhet är i kris. Produktionen sker i den sjuttio meter långa fabriksbyggnaden i tegel som har två våningar. I den östra ändan, nära huvudbyggnaden, ligger en såg där man i liten skala förvandlar den egna skogens stockar till bräder. Men här finns också ett maskinerihus, ett avdunstningshus, ett lider för torkning av ved, ett brännhus, en glasurstuga, förvaringsmagasin och byggnader för fabriksfolket. Tio malstenar, fem stampar, tjugosex drejstolar, tolv ugnar och maskiner som drivs med hästkraft. I dessa trakter är det ingen svårighet att hitta det material som behövs – fältspat, kvarts, kalksten. Och lera. I fabriken arbetade senaste år drygt trettio personer, i år torde de bli något fler. Förutom ett antal lärlingar och gesäller finns här fajansarbetare, drejare, formare, brännare, maschinister, en smed, en skomakare och en kokerska. Det är inte personalen det är fel på, problemet ligger åtminstone delvis hos ledningen – den har inte tid att leda arbetet, den sysslar med annat. Alarik Jernström själv är bosatt i Fredrikshamn där han undervisar i ryska och engagerar sig i stadens utveckling. Hans kompanjon som förvaltare av fajansfabriken, Carl Johan Ahlberg, håller till i Österbotten och utför sin dagliga yrkesgärning som aktuarie vid Vasa hovrätt. Så här har det fungerat även de senaste decennierna: ägarna ägnar sig åt andra ännu viktigare saker.
Det hade börjat så storståtligt med Christian Wilhelm Löfströms brev till kejsaren Nikolaj I i början av nådens år 1841.
Stormäktigaste, Allernådigste Kejsare!
Af allerunderdånigst närlagde bevis, uthändigade af Krono Fogden Jacob Siponius samt Krono Länsmannen uti det till samma Härad hörande Räisälä District Carl August Fröberg, värdes Eders Kejserliga Majestät allernådigast inhemta: att å mitt ägande Suotnjemi skattehemman, beläget uti Kaukola Kapell af berörde Länsmans District, finner så ymnig tillgång på vedskog att, utan fara för yppande brist, ett Faijence- och Porcellains Fabrik derstädes kan anläggas, hvartill äfven den å orten ymnigt förekommande Fältspat och Qvarts, äfvensom andra erforderliga Materialier sjelfmant erbjuda sig. Ehuru på en ort med lätt afsättning sjöledes till St Petersburg, den oförädlade skogsproducten gifver ägarene ovillkorligen säkrare och troligen större, alltid lättare beräknad, inkomst, än ett med dryga kostnader förenadt risque underkastadt, användande deraf, samt sprängning och uppbrytande af Qvarts och Fältspat äfven medförer utgifter i stället för den rena behållning ägarene af sådana mineralier hitintills fått uppbära af entrepreneurerne för Porcellains- och Faijence-bruken i Ryssland, har jag likväl trott mig göra landet, om icke mig sjelf, reelare nytta genom anläggandet af ett sådant verk, hvarest den medellöse, följderne af ofta inträffande missväxt år underkastade, allmogen kunde finna en säker, med ingen fara för hälsan förenad arbetsförtjänst, särdeles tillgånglig äfven för minderårige och bestämd sysselsättning saknande uppväxande fattige barn. På dessa skäl vågar hos Eders Kejserliga Majestät jag i djupaste underdånighet bönfalla om allernådigaste privilegium, att i ofvannämnda mig tillhöriga Suotnjemi skattehemman, anlägga…
… Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar
Stormäktigste, Allernådigste Kejsar, Eders Kejserliga Majestäts Underdånigste och tropligtigste undersåte
Christian Wilh. Löfström, Lands Fiskal, Gouvernements Secreterare
Alarik Jernström rättar till pennstiftet i bläckstället av sandfärgad fajans, en av fabrikens många produkter. Enbart i detta hushåll finns en lång rad utencilier tillverkade i fabriken: Thekannor, sockerdosor, smörkärnar, sallats karotter, sopp terriner, filbunkar, nattkäril, ovala och runda fat, tillbringare, tvättkannor, muggar och en rakdosa. På Jernströms bord står en liten skulptur – Läsande gosse – även den tillverkad i fabriken. Den totala listan över produkter i Finlands första fajansfabrik är betydligt mera omfattande än så.
Men nu står en hel kulturepok i gungning. Hur blev det så här? Alarik Jernström kan se ett mönster, ana en hel orsakskedja. Första ägaren, Christian Wilh. Löfström ledde verksamheten fram till 1853 då han överlät ansvaret på sonen Alexander Christian. Men han blev utnämnd till polismästare i Viborg och sålde egendomen åt sin bror Gustav Adolf. När han i sin tur avled 1862 övertog andra brodern Lars Herman styret men bara ett par år senare utsågs han till direktör för Saima kanal och sålde fabriksaktierna åt Jekaterina Artemjeff. 1883 övertar hennes son Arsenij hela verksamheten och när han i sin tur år 1888 dör upplåter stärbhuset fabriken till konkurs. Kronolänsmannen Berndt Reinhold Söderström inlöser konkursboet, Lars Herman Löfström köper egendomen av Söderström och säljer den till svärsönerna – de nuvarande ägarna.
Ursäkta Alarik, men jag måste kort avbryta dig och flika in några kommentarer. I min barndom var detta med Suotniemi aldrig direkt förknippat med fajansfabriken. Suotniemi var och är det stora gula huset med den mytomspunna enorma trädgården runtomkring där min morfar och hans syskon upplevde aldrig glömda somrar och vinterlov. Fajansfabriken var en annan värld, en annan tid faktiskt. Tänk bara på ordet fajans – det låter som dåligt porslin. Jo, jag vet att det finns ett ställe i Italien som heter Faenza och att man där sedan 1400-talet tillverkat Faenzamajolika, eller det som fransmännen kallar faience – porslin från Faenza. Och jag vet också att inte långt från Faenza, kanske bara femtio kilometer, ligger semesterorten Rimini där somliga släktingar brukar semestra. Men nu handlar det om dåligt porslin, om fajans – ”ett poröst lergods överdraget med tennglasyr”. Vi närmar oss ett nytt århundrade, ett 1900-tal där ångan och elektriciteten ska driva upp farten och förkorta avstånden, krigen ska upphöra och välfärd råda. Blir det så?
Alarik Jernström skakar olustigt på sig där han sitter i den knarrande kontorsstolen av trä som går att luta bakåt och framåt. Alltför många byten på ägarsidan är illa nog men det finns som sagt också andra orosmoln som hopar sig i horisonten. Det är knappt tjugo år sedan Arabia porslinsfabrik, ett dotterbolag till Rörstrand, beviljades anläggningsrätt i Finland, och jämngammal med Suotniemi fajansfabrik är förstås också Wilhelm Andsténs fajans- och kakelfabrik som visserligen i första hand tillverkar kakelugnar men dock är en konkurrent. Långsamt och nästan omärkt har Suotniemi-fabriken börjat förlora sin hegemoni.
I skrivbordets översta låda till vänster har Alarik Jernström sparat ett tidningsklipp från två år tidigare. Då skrev signaturen Elias, troligen en Viborgsbo med personlig erfarenhet av den ryska huvudstaden, i Åbo Underrättelser: ”Till slut will jag nu, såsom worden gammal man, säga några ord åt wåra unga, framåtsträwande landsmän. Håll instruktioner i helgd, ty du har swurit på dem, men se dig omkring, der finnes utanför instruktionen många förhållanden, hwilka fordra din uppmärksamhet såsom en, så widt din sfer det tillåter, werkande kraft. Glöm ej att du här har att representera ”en wårdslösad koloni”, och att mycket – ja mycket – beror på ditt förhållande till ”Finsk handel och wandel i S:t Petersburg”.
Alarik Jernström är inte säker att så är fallet, att även Suotniemi fajansfabriks framtid är beroende av köparna på den ryska sidan. Så var fallet för två-tre-fyra decennier sedan men nu blåser nya vindar. Kunderna i Ryssland minskar och konkurrensen i Finland tilltar. Suotniemi ligger, bildlikt och konkret, i kläm mellan gränserna. Jernström är själv en gränsmänniska som studerat vid kadettkåren i Fredrikshamn, gått de högre utbildningsklasserna vid Pagekåren i S:t Petersburg, verkat som underlöjtnant vid Littowska Gardet i Warchau som ligger mitt emellan Berlin och Magdeburg. Efter en tid vid Viborgs fästnings artilleriregemente är han nu stationerad i Fredrikshamn, undervisar i ryska och har en rad förtroendeuppdrag i staden. Med åren har de militära intressena allt mer fått ge vika för engagemang i samhällets framtid. Han har varit med om att grunda Svenska Litteratursällskapet för sex år sedan, nu arbetar han för att skapa ett järnvägsnät till och från staden, grundar stadens telefonförening, sköter livförsäkringsärenden i bolaget Kaleva, hör till stadsfullmäktige och är överhuvudtaget en så kallad betrodd samhällsmedborgare. Alarik Jernström, 42 år, står mitt i livet och vet att han måste välja linje, riktning, kanske också innehåll för sin egen framtid, men också familjens och fabrikens. Han tittar ut genom fönstret, från gårdsplanen hörs skratt och rop. Med reservoirpennans skarpa spets ristar han långsamt i ett vaxomspunnet häfte som fungerar som hans dagbok.
Allt är gott och väl så här långt! Barnen växer så det knakar, de hinner förändras till både sätt och ton mellan mina snabba besök i hemmet. Arne håller redan på att bli stora karn, fyllde just tolv år. Harald är nio och Erik fem. Och lilla Märta, som ju såg dagens ljus alldeles nyss, har redan blivit tre år! Huru snabbt ser ej dagarna ut att rusa när man betraktar barnens lek och liv! Och det här är bara början – hela världen ser ut att röra på sig. På hafven trotsa ångbåtar de största vågorna, korsa oceanerna i en allt snabbare takt. På land är det lokomotiven som ska föra folk och gods genom obygder och vildmark till stad och köping. Och nu har jag hört det allra senaste. Med en så kallad teletrofono kan man tala med en person som man inte ser, som befinner sig långt borta, i ett annat hus, i en annan stad! Det är ofattbart, som om röster likt andar kan färdas genom väggar och tak. När jag första gången hörde om denna apparat som kan fånga och skicka röster var jag, det måste medges, mycket skeptisk. Men nu när jag läst huru det fungerar är jag beredd att omvärdera min ståndpunkt. Och det slår mig att så mycket verkar ske som om ej några gränser mera funnes. Vad håller på att ske med människan, vart äro wi på väg? Och ja – wi ska fortsätta att utveckla fajansfabriken, åtminstone så länge materialier finns till hands. Sedan, när wi erhållit bokförarens rapporter, skola wi ta ställning till fortsättningen. Och med wi menar jag wännen Carl Johan och jag. Fabriksarbetarna hafva ej den insikt om sakernas tillstånd som krävs för så ansvarsfulla beslut. De lita helt och fullt på våra omdömen. Men kan jag lita på mitt eget?
I fotoalbumet sitter hela familjen Alarik Jernström uppsträckta i mörka gåbortkläder. Bilden är tagen ungefär vid sekelskiftet 1900. Familjen befinner sig i salen, i finrummet på Suotniemi. På väggen ser man tre inramade tavlor alla föreställande en kvinnofigur, bakom gruppen, i ett hörn, anar man en stor grön växt med långa blad. Längst till höger sitter pappa Alarik stelt inklämd i en fåtölj, med armarna hängande lite obestämt längs sidorna och blicken fäst mot någonting utanför bild. Yngsta dottern Märta håller händerna knäppta i famnen, håret är prydligt fäst i en knut. Hennes blick är mild, nästan kärleksfull, där ögonen vilar på sin pappa. De övriga fyra är fokuserade kring det lilla runda bordet som pryds av duk, kanske broderad av mamma Alma. Framför sig har hon ett uppslag i ett tunt häfte, men hennes blick söker sig snett åt höger på den bok som sonen Arne, glasögon- och mustaschprydd, ser ut att läsa i. Mellan dem lutar sig Harald lite självmedvetet framåt och liksom pappans blick söker sig också hans till något som ligger utanför bilden.
Längst till vänster sitter Erik i profil, rakryggad och lika välkammad som alla de andra. Framför sig har han två inbundna böcker men även om fotografiet i övrigt är skarpt och kontrastrikt är det omöjligt att tyda namnen på böckerna. Troligen är det krigshistoria eftersom det var Eriks passion. Han skriver:
Ödet hade utsett till min födelseort den lilla staden i Sydfinland, där freden mellan Ryssland och Sverige slöts år 1809 och där Finlands mångsekelåriga förening med Sverige upplöstes för att ge plats åt Rysslands husbondevälde. Fredrikshamn, staden vid Finska viken, var vid den här tiden, då jag såg dagens ljus, i senare hälften av 1880-talet, en stilla idyllisk ort. Järnväg saknades och förbindelserna med yttervärlden uppehölls, förutom av sparsamma ångbåtslinjer, av landsvägen till Tavastila station på Kotka-Kouvola banan. Först år 1899 fick Fredrikshamn sin järnväg och därmed bättre förbindelser utåt. Jag minns dock helst min födelsestad som den isolerade, trivsamma lilla orten i min tidigaste barndom var – dess låga trähus, breda gator och bakgårdens trånga gränder. Men en lek som återkom oberoende av väder och vind var kriget med folkskolans pojkar. Det urartade vanligen till rena slagsmålet, där t.o.m. tillhyggen, såsom käppar och stenar, kommo till användning. Vi småpojkar från samskolans lägsta klasser voro färre till antalet och lågo vanligen under i striden, men i skyddet av våra snöfästningar om vintrarna höllo vi tappert stånd och slogo angriparna tillbaka. ”Hjälteborg” var fästningen namn och stora hjältar voro vi i våra egna ögon när fienden flydde. – När jag blev några år äldre fångades mitt intresse av ett praktverk om fransk-tyska kriget som ståtade i bokhandelsfönstret; det var Nordensvans stora verk om kriget 1870-71 med talrika illustrationer. Jag gav mig ingen ro förrän verket var mitt. Det kostade alla mina besparingar, men jag uppoffrade dem gärna, trots mina föräldrars protester. Sålunda kom jag redan i barnaåren att bliva en beundrare av Tysklands krigsmakt föga anande att jag själv en dag skulle bära de segerkrönta arméernas vapenrock.
[Nästa avsnitt – ”Badanstalten” – publiceras den 1 mars]
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.