Det var inte så väldigt många decennier sedan som ordet museum för mig mera associerade till damm och mörker än sprudlande skaparglädje och provocerande ställningstaganden. När de förr var lite trist och ganska förutsägbart att vandra i tysta utställningssalar är dagens museiupplevelser ofta både omtumlande och energigivande. Där gårdagens museer var fulla av svar väcker en visit i ett museum idag framförallt frågor: hur? varför? vad? Muséer problematiserar, provocerar, planterar tankar, känslor, idéer i min kropp. Är det bra? Är det nödvändigt?
International Council of Museums definierar museum så här:
Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld.
Jag fastnar för orden förnöjelse, vittnesbörd och omvärld. På museet kan jag i ett mer eller mindre lustfyllt sammanhang se speglingar av det liv som vardagen sällan avslöjar. Det var ingenting mindre än ett snilledrag när vi i Finland år 2015 begåvades med Museikortet/Museokortti. För en rimlig årlig avgift, just nu 69 euro, har man tillgång till cirka 300 muséer i landet. Det betyder att efter fem-sex museibesök har man fritt inträde till resten av de 294 muséerna. Inte illa. Kortet sporrar därmed inte bara till djupdykningar i förut obekanta byggnader och samlingar men lockar också till allt vidlyftigare geografiska utflykter i konstens tecken.
Museikortet har också, indirekt, aktiverat mitt intresse för museivisiter utomlands. Senaste vår körde Viveca och jag bil längs Spaniens östkust mellan Torrevieja och Benidorm, och i Alicante upptäckte vi Museu de Fogueres. Här förevisas en del av de stora karikerade skulpturer som tillverkas av kartong, papier maché, glasfiber och trämaterial och som årligen i juni månad presenteras på en stor gatufestival. Ett par år tidigare gick vi in på Museo Fallero i Valencia som har en minst lika imponerande skulptursamling i samma anda. De tredimensionella jättefigurerna är både humoristiska, smågalna och berörande. Men bakom de till synes kitschiga ytligheterna kan man också notera alldeles speciella särdrag i folksjälen som öppnar sig kanske först efter de initiala breda leendena: Det överdrivna berättar troligen många underliggande historier.
Ibland kan det dock bli lite för mycket av det goda. Sommarens besök på Tate Modern i London började och slutade i konstsalarna med fritt inträde. Rekordvärmen i England, publikmassornas ständiga vågrörelser i rummen och, framförallt, den enorma mängden konstverk retade synintrycken så till den grad att efter ett par timmar blev det mer eller mindre tvärstopp i hjärnkontoret.
Det är då jag, med en viss erfarenhet av ögonmigrän, betraktar Bridget Rileys oljemålning Nataraja (1993). Först noterat jag bara ett slags zick-zack-mönster i grälla färger som lutar upp mot höger, eller ner mot vänster om man så ville se det. Men så händer någonting i hjärnan och jag upptäcker plötsligt också raden av vertikala färgband bredvid varandra, två linjer som krockar i ett rytmiskt färghav. Är detta då ”bara” en avancerad lek med form och rytm i många nyanser? På informationsskylten bredvid konstverket står det att Riley år 1981 reste i Indien och att hon där bekantade sig med hinduisk mytologi. Nataraja betyder Dansens Gud och hänvisar till guden Shiva som inte bara har fyra armar och är ett slags kosmisk dansare, men också är utrustad med tre ögon. Det stilistiska framförandet hämtar i det här fallet alltså sin inspiration från urgammal indisk religion och kultur.
Och jag förstod att jag inte förstod, att jag såg någonting helt annat än det konstnären ville förmedla. Och jag tänkte: poängen med att gå på ett konstmuseum måste självfallet vara något slags dialog mellan betraktaren och konstverket, men inte bara en snabb utväxling av blickar och yta, utan ett tyst samtal under huden – ett samtal som kanske bara öppnar sig om jag läser det finstilta bredvid konstverket. Och det kräver tid och eftertanke.
Kanske museibesöket erbjuder mig i första hand just detta: nya öppningar in i mitt konst-iga psyke.
