Under sommaren och förhösten publicerar jag här i bloggen min senaste bok Hud & Himmel, med underrubriken En essä om själens speglingar på kroppens yta. På bokens baksida läser man:

Det här är en essä om hudens betydelse, konkret och symboliskt. I tolv berättelser med denna kroppens kappa som spegel och kontaktyta gör skriftställaren nedslag i gränslandet mellan fantasi och verklighet, mellan minne och glömska. Det är inte en beskrivning av yrkesframgång och världsliga prestationer utan framförallt en berättelse som själens tidvis svårnavigerade framryckning i tid och rum. En av bokens centrala utgångspunkter är att människan i första hand är hud, att kropp, själ och ande är sammanfogade och tar gestalt i detta kroppens elastiska skal som ständigt ändrar skepnad och förbryllar, lockar och förför.

Texterna publiceras i bloggen två gånger i månaden. Den som vill köpa den tryckta boken ska vända sig till www.boklund.fi (25 euro + porto). Jag önskar dig inspirerande sommarläsning!

 

1) 

FÖRTEXT

Brevet från Etienne

Université Paris-Nanterre, Paris, måndagen den 1 januari 2024. [Musik. Claude Debussy: Clair de Lune. Maria João Pires, piano]

Tack för ditt brev och tack för inbjudan till filmfestivalen om HUDEN! Även om jag deltagit i många offentliga debatter under årens lopp har jag inte förr varit med om att kommentera filmer. Och att det tyvärr inte sker nu heller beror helt och hållet på praktiska hinder. Som jag noterade i mitt korta meddelande för ett par dagar sen befinner jag mig i den livets mellanstation som inte tillåter mig att fysiskt delta, men dock att vara närvarande i anden. Men jag lovade förvisso att bidra med några synpunkter om min forskning kring huden som eventuellt kan vara till någon nytta i den filmfestival som har denna mångbottnade, för att inte säga mångdimensionella, hud som sitt huvudsakliga tema. Mina infallspunkter och kommentarer må ni behandla med den pietet och noggrannhet som ämnet kräver men i övrigt förlitar jag mig på arrangörernas goda omdöme. Det glädjer mig att huden har fått en så synlig roll i det här specifika sammanhanget och det är bara att hoppas att även publikens ögon för människans största sinnesorgan på det här sättet uppmärksammas och noteras.

Ni bad även om en kort introduktion av mitt arbete och min roll i universitetsvärlden, så jag må spontant börja med den. Jag verkade alltså som professor i psykologi vid Université Paris-Nanterre men också som privatpraktiserande psykoanalytiker. Sedan mycket unga år har jag – för att uttrycka det lite drastiskt och kanske en aning humoristiskt – gått in för att med hull och hår försöka förstå den heltäckande betydelse huden har för människan. Och då talar jag inte i första hand om det skal som skönhetsindustrin med sådan frenesi försöker trollbinda sina konsumenter med. Inte heller formulerar jag mig ur ett antropologiskt eller idéhistoriskt perspektiv, även om de båda är ytterst centrala i sammanhanget. Nej, mitt fokus ligger på hudens betydelse för psyket, eller för att uttrycka det i klartext: hur och på vilket sätt hör huden och Jaget ihop, på vilket sätt kopplar kroppens skal – eller ska vi kalla det Livets kappa – till det känsloliv som är varje människas kärna och fyrljus? För det är väl ändå ganska uppenbart för de flesta att här finns ett nära samband mellan yta och innehåll, hölje och substans. Festivalens kort- filmer kommer säkert att fungera som belysande exempel på de uttrycksformer huden tar sig i olika sammanhang, vare sig det handlar om komedi eller tragedi, romantik eller politisk teater.

Jag ska återkomma till det lite längre fram i texten men så här inledningsvis vill jag fästa uppmärksamheten på det faktum att människans hud, konkret och symboliskt, fungerar som ett slags filmduk för livets föreställningar. Hud och hinnor har två sidor, en yttre och en inre, som i bästa fall kommunicerar med varandra, i sämsta fall skapar skal och murar. Allt handlar om denna dubbelsidiga filmduk, om bilder och liv som syns på ena sidan men samtidigt reflekterar något annat på den andra sidan. Här i detta övergångsställe mellan det ytliga livets oändligt många impulser och den inre världens eoner av känslomässiga reaktioner formar sig efter hand det jag kallar Hudjaget, det vill säga människans kärna, den äkta, ursprungliga identiteten.

Ja, jag medger att det är en lite svårgripbar begreppsvärld men jag ska göra mitt bästa för att belysa ett tankemönster som åtminstone till vissa delar kan ge era kortfilmer en begriplig referensram och kanske erbjuda ett alternativt tolkningsföreträde. Jag ska försöka att inte förivra mig i en vetenskaplig vokabulär som i värsta fall bara öppnar sig för experter. Huden är nämligen inte en måltavla bara för intellektuella analytiker utan för alla – och jag innefattar här även den guds- sökande, andliga människan – med intresse för denna vår ibland så sköra och tunna kappa som tidvis och stundtals dock kan förvandlas till sin motsats, till en stel mask och ett ogenomträngligt skal.

När jag nu talar om Hudjaget talar jag om nånting som är verkligt i fantasin. Detta hudjag kommer till uttryck i vardagsspråk, tankestörningar, i kroppshållning, drömmar och inte minst i fantasin. Här finns alltså en dialog mellan kroppens skal och det som döljer sig under huden, nånting som å ena sidan är helt konkret och påtagbart, och å andra sidan visserligen imaginärt och transparent men samtidigt minst lika verkligt som kroppen. Vi ser människans rörelser, gester, miner, känner dofter och lukter, hör röster och toner, anar känslosvall och relationskrockar, noterar välvilja och mer eller mindre antydda maktanspråk. Våra sinnen sammanfattar en helhetsbild, men ett händelseförlopp på denna “filmduk” speglar sig inte bara på huden utan också under den.

Men låt mig också konstatera att huden är något ursprungligt, ett slags första redskap som människan förfogar över. Huden är ett skal som alldeles konkret och fysiskt skyddar oss från olika angrepp. Men detta skal är också förutsättningen för kontakt och dialog med omvärlden. Och på liknande sätt är det på hudens inre sida där den kommunicerar inåt, neråt. Huden är inte bara kroppens kappa, den är också psykets parkeringsplats – om man får använda ett så vardagligt uttryck. Observera att detta Hudjag alltså i första hand är en metafor, ett bildlikt uttryck. Det som man här måste komma ihåg är att av alla sinnesorgan är huden det viktigaste. Vi kan leva utan syn, eller hörsel, utan smak och luktsinne, men inte utan hud. Men dessutom är alla sinnesorgan uppbyggda av hud: ögon, näsa, öron, mun – hud alltsammans. Vi uppfattar alltså inte bara omvärlden genom huden, huden är också ett slags membran eller hinna för alla sinnesorgan som förmedlar information från och till kroppen. Så bara ur den synvinkeln förstår man att huden spelar en helt avgörande roll i livet i allmänhet och i barndomen i synnerhet.

Allt hänger ihop. Huden uppfattar rummet sämre än ögat och tiden sämre än örat, men är samtidigt ensam om att sammanföra rummets och tidens dimensioner. Munnen kan stängas eller hållas för, liksom näsa och ögon, men huden kan inte blunda, inte stängas av. Men förutom att huden inte bara är ett sinnesorgan och samtidigt omsluter alla andra sinnesorgan så har den också en rad biologiska funktioner: den andas och svettas, avlägsnar och utsöndrar, den stimulerar matsmältning, avföring och reproduktion. Bland annat. Och huden håller kvar kroppen runt skelettet, som ett skydd och som en kontaktyta utifrån in och inifrån ut. Vill man hårdra resonemanget kan man säga att människan är hud, eller att huden definierar människan som levande varelse. Fiskfjäll, fågelvingar, päls – djurens skal ser ganska mycket annorlunda ut. Men inte heller den mänskliga huden är entydig och överallt lika. Naglar, finnar, ärr, rynkor, fåror, porer, födelsemärken, pigment, skorv, skägg – huden har en lång räcka av olika roller och utseenden. För att inte tala om doft, lenhet, kornighet …

För mig som psykoanalytiker har huden en helt central roll och betydelse. Jag anser att den där hudnära varma kontakten mellan mor och barn är helt nödvändig för att barnet senare ska kunna frigöra sig och leva självständigt. Hudkontakten är förvisso fysisk i första hand men den förmedlar psykisk närhet och på det sättet bidrar den till barnets kroppsuppfattning och självbild. För att ett litet barn ska känna ett grundläggande välbefinnande måste det existera ett Hudjag som i sin tur växer fram ur ett behov av ett, som vi kallar det, narcissistiskt hölje. Det här Hudjaget är någonting som barnet, omedvetet förstås, formulerar utgående från sina upplevelser på kroppens yta och från en tilltagande insikt om ett själv som bär på psykiskt innehåll. Det låter kanske lite kryptiskt men enkelt uttryckt kan man säga att varje psykisk verksamhet ansluter till en specifik biologisk funktion. Här läggs de första grundstenarna till byggnaden kropp–psyke.

Ja, sanningen är att något nytt sker när hud möter hud. Vi måste komma att människan visserligen utvecklas, fysiskt och psykiskt, med en väldig fart de allra första dagarna, veckorna och månaderna av livet. Där läggs grunden. Men sen fortsätter färden och nya upplevelsehudar läggs lager på lager, samtidigt som den ursprungliga huden genomgår sina naturliga åldringsprocesser. Kort sagt: jaget förändras och likaså byter Hudjaget skepnad. Men någonstans under huden står tiden också stilla.

På den gamla tidens filmrullar fanns en tunn hinna, ett negativ, som fångade upp fotografens bildintryck och genom framkallning i en kemisk lösning förvandlades bilden till ett fotografiskt positiv. Lite på samma sätt utgör drömmen ett retningsskydd, ett ”negativ”, som omsluter den sovandes psyke men som också kan spegla en ”positiv” verklighet som annars ligger fördold bakom tanke och förnuft. På drömmens hinna kan vi se bilder och textsnuttar, höra röster, ibland påminner drömmen mera om de filmer ni ska se på er filmfestival. Eller kanske jämförelsen med en filmtrailer är ännu mera relevant. Drömmens viktigaste uppgift är att lappa och reparera Hudjaget som under dagtid har fått en massa hål och repor. Det förklarar varför vi drömmer praktiskt taget varje natt, även om vi inte alltid kommer ihåg vad vi drömt. Det är bara spädbarn och psykotiska personer som inte drömmer eftersom de inte kan skilja mellan vad som är verkligt och vad som är hallucination, vad som är vaka och vad som är sömn.

Hela den psykiska apparat som jag kallar Hudjaget består av olika lager som alla är infogade i varandra. I en akut kris kan det uppstå diverse repor och hål i Hudjaget som i bästa fall kan repareras och tätas med hjälp av ord och dialog. Men om det psykiska höljet under en längre tid har bombats med traumatiska upplevelser – vi kallar det för ett kumulativt trauma – så är situationen en annan och risken stor för mer eller mindre kroniska låsningar i känsloregistret. Drömmen väver ihop de delar i Hudjaget som på dagen tillfogats skråmor och skador. Men det här sker i mindre utsträckning ju fler och djupare traumana är. I bästa fall, och i princip, fungerar drömmen som ett slags hängmatta för psyket – den både bär upp och håller ihop.

Det är knappast långsökt att tänka sig att skapande aktiviteter – musik, konst, litteratur, drama och så vidare – fungerar på liknande sätt, som hängmattor som både skyddar och håller ihop, som bär och vaggar. Som mentala aktiviteter kopplar de samman djupare skikt i psyket med den konkreta omvärlden, men på lite olika sätt och på olika plan.

Ett delvis annat synsätt på huden är att jämföra människokroppen med huskroppen. Huset, byggnaden som sådan, har knappast någon ”själ”. Det som ger liv åt huset är människorna, men också djuren och växterna. Jag är inte främmande för tanken att något ogripbart och osynligt, som i likhet med känslor och luft i allra högsta grad är verkliga, på något plan även kan fästa sig till exempel i trävirke, som ju också är något organiskt, och som en gång som levande träd andats ozon och rymd. Så i den bemärkelsen är en dialog mellan människans hud och husets väggar säkert möjlig. Åtminstone är den en realitet i tankens sfär, liksom Hudjaget är verkligt i fantasin.

Av detta smått rapsodiska resonemang kanske man kan få den uppfattningen att gränser är till för att överskridas, att människans utveckling helt naturligt går vidare, att allting automatiskt ska bli större, vidare, djupare, mera. Men så är det inte. Jag vill understryka att vi tvärtom måste sätta tydliga gränser … ‘för folkökningen, för kapprustningen, för kärnvapnen, för historiens acceleration, för den ekonomiska tillväxten, för den omättliga konsumtionen, för den växande klyftan mellan rika länder och tredje världen, för elefantiasistiska vetenskapliga projekt som ses som ekonomiska satsningar, för masskommunikationens invasion i privatsfären, för tvånget att oupphörligen slå nya rekord på bekostnad av träningsraseri och dopning, för strävan att hela tiden vara snabbare, dyrare, gå längre – till priset av överträning, nervspänning, hjärtsjukdomar och nedsatt livslust. Att sätta gränser för våldet mot natur och människor, för föroreningen av luft, jord och vatten, för energislöseriet, för behovet att tillverka allt som är tekniskt möjligt, om det så är mekaniska, arkitektoniska eller biologiska missfoster, för de moraliska lagarnas och samhällsreglernas upplösning, för det absoluta bejakandet av det individuella begäret, för det hot som den avancerade teknologin utgör mot kroppens integritet, mot andens frihet, mot människornas naturliga reproduktion och mot artens överlevnad.’

Men vi varken kan eller ska sätta tydliga gränser mellan kropp, själ och ande eftersom huden inte bara omsluter dem alla utan också är deras egentliga hemvist. Huden som kroppens skal kompletteras alltså med den hud som bildar själva sinnesorganen: hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Och får man tro den andliga traditionens berättelser följer huden också med in i evigheten med den förhärligade kroppen, igenkännbar och konkret men nästan omöjlig att greppa och förstå för vår hjärna här och nu.

I stället för att vara fixerade vid medicinska diagnoser tycker jag som hudfokuserad psykoanalytiker att vi borde se på detta hudpaket som kallas människa med evighetsögon, med ett slags inre blick. Mycket talar för att det här livet, om än viktigt och märkligt på många sätt, bara är en startpunkt på något ofattbart stort och hisnande, något ständigt nyskapande där kropp och själ och ande har smält samman till något som på en gång är både konkret och transparent och där huden härbärgerar hela detta helighetspaket. Det gör den redan här i detta liv men bara som en vag antydan, som ett lockande löfte.

Låt mig alltså avslutningsvis önska er lycka till med filmfestivalen HUDEN och som ett slags programförklaring från min sida deklarera att människans innersta väsen inte i första hand ska sökas i hjärnan, inte heller kan upptäckas enbart i hjärtat. Människans unika signum och personlighet är invävda i huden, den ursprungliga, den evighetsbestämda.

– Etienne Bossier

Professor emeritus, lämnade livet version I/III den 25 november 1999
Nästa avsnitt: söndagen den 30 juni