Under huden är jag många

Från och med idag, och en god bit in på våren och försommaren, publicerar jag  – den 1:a och 15:e varje månad –  berättelser som jag skrivit utgående från enskilda individer i min mammas släkt. Historierna är faktabaserade men som kulturhistoriskt intresserad skriftställare har jag tagit mig friheten att vid behov fabulera fritt, förtydliga det som varit oklart och ibland lyfta fram det som blivit fördolt. I stället för att rada upp stela släktskelett med vidhängande faktatexter i en utställningsmonter injicerar jag här i stället lite blod i gamla skrönor, muntliga och skriftliga, som tidigare ofta saknat både scenografi och regianvisningar. Tanken är att finna något slags rim och reson i det till synes kaotiska, kanske hitta ett övergripande mönster i de disparata pusselbitar som fortfarande finns bevarade men som i en allt mer förpestad omvärld riskerar att tappas bort i dimman. När ensamheten och meningslösheten slår sina vassa klor i mig vill jag bli påmind att tidigare generationer har kämpat med liknande livsutmaningar. Och när framgångens vindar blåser mig i ryggen minns jag att också de mången gång varit tillfälliga och övergående. Det mesta är sig likt – dagar, veckor och år snurrar på, det är bara aktörerna och lite rekvisita som byts ut. Jag står inte utanför och betraktar något på avstånd, jag ser in i mig själv där många generationer bakåt uppenbarar sig på DNA-biografens veckade duk. Under huden är jag många.
[Fotografierna ur släktalbumen har jag manipulerat i Photoshop för att förstärka intrycket att vi här rör oss i ett gränsland mellan fakta och fiktion]

 

 

 

Scen I: Irkutsk, Sibirien, fredagen den 24 september 1875

Nikolaj Gerasimov står med händerna bakom ryggen och blickar ut genom det frostiga fönstret. Den första köldknäppen har färgat buskar och undervegetation i orange och purpur, marken är frusen. Han ser hur några fångar kommer ut ur baracken och går med raska steg mot stallet. Det är i början av hösten och hästarna, nästan fyrahundra, är i prima skick. Men så får de också bra skötsel av nästan lika många interner.

Vad ser du på? Väntar du på någonting Nikolaj?

– Nej, jag ville bara se att vakten öppnade porten i tid.

Nikolaj svänger sig in mot rummet och ser på Nicko, två år, som sitter på golvet och leker med en trähäst.

– Ska Nicko också bli en hästkarl som stor?

Nicko tittar nyfiket på den skäggiga gestalten i den svarta rocken, skuffar sedan ryckigt till sin häst och grymtar någonting ohörbart. Nikolaj ler inåtvänt men ser samtidigt jäktad och smått besvärad ut.

Är det ryggen igen?

– Nej. Nej! Men Klavdia.

Han gör en gest med höger arm mot dörren till sovrummet.

– Barnmorskan kom för tre timmar sedan. Det måste väl ändå vara dags snart.

Nikolaj går med några snabba steg över det knarrande golvet till det andra fönstret i salen, samtidigt som han omedvetet gnider handflatorna mot varandra. Han ser nu hur fångarna grupperar sig på sandplanen framför stallen för att ta emot order av arbetsledaren. Själv känner sig Nikolaj som ett slags far för dessa vilsna varelser som mot sin vilja deporterats till denna avkrok av det ryska väldet. Kanske hans inställning beror på det farfar Geismuth Dukowski måste genomlida då han tvingades lämna sina hemtrakter när kejsarinnan Katarina II rumsterade i den polska lågadelns göranden och låtanden på 1700-talet. Men farfar hade tur som snavade över guldfyndigheter i Sibirien och stannande sedan i frivillig exil för att försörja sig som vaskeriägare. Geismuths son Pavel antog det mera ryskklingande namnet Gerasimov och nu är det Nikolaj som administrerar verksamheten och kammar hem vinsterna.

– Varför dröjer det så länge!

Jag tror jag anar ditt dilemma, Nikolaj. Du älskar sin hustru djupt och innerligt, det har jag redan förstått. Klavdia kommer visst från en sibirisk miljonärsfamilj som intresserar sig för konst och vetenskap? Klavidas far, har jag hört, heter också Nikolaj, precis som du, och är en välbärgad handelsman som har byggt både teatrar, kyrkor, skolor och universitet. Dessutom är han innehavare av ett omfattande bibliotek, några ångbåtar och en pälsfabrik – otroligt!

Klavdia har två systrar, Nickos mostrar alltså – Alexandra, och Apollinaria, eller Kapitolinna som hon också kallas. Ja, och så finns där ännu en bror, Semjon, som är vetenskapsman med imponerande kunskaper om speciellt östra Sibirien. Det här är kulturelit av den gamla stammen, någonting att vara både stolt och tacksam över, inte sant!

Men säg mig Nikolaj, är du själv en kulturpersonlighet, pengar har du åtminstone? Allt är inte guld som glimmar men tydligen tillräckligt för att dina vinster ska bli ansenliga. Statsbanken köper dina mineraler och för det nöjet betalar du anspråkslösa 16 % i skatt. Visserligen har du diverse utgifter på maskiner, verktyg, hästar och utfordring av trehundra fångar, men sen kan du satsa resten på Klavdia, barnen och huset. Vart ska ni resa nästa gång? Jag ser brevkorten på skänken där borta, minnen från städer i Ryssland, och souvenirer och konstreproduktioner från Korea, Manchuriet och Kina som hänger till höger i matsalen. Du är en berest man, Nikolaj. Berest och nyfiken på allt det nya – järnvägsspår, tekniska uppfinningar, bildning.

Men det är kanske inte viktigt just nu. Kanske du funderar på dina interner, vad som kunde hända dem om du inte hade råd att ge dem mat? Eller om någon galenpanna fick för sig att fly och sprang rakt ut genom stadsporten och försvann upp mot bergen? Det skulle aldrig sluta bra. Björn och varg stryker omkring i de ödsliga markerna, illgärningsmän dyker upp från ingenstans – där finns det inget skydd, ingenstans att gömma sig. Och en simtur i den iskalla Bajkalsjön kan bara sluta på ett sätt. Alltså stannar de kvar, sköter om hästarna, skyfflar sand, transporterar grus och sten. Och bidar sin tid. Och du förblir deras målsman, myndighetsbevakare och fadersgestalt för all framtid. Blir det så? Är det så?

Och du måste ursäkta mig men jag måste ännu kommentera den här konstruktionen runt ditt hem och din gård. En palissad med vassa spetsar överst – är det nödvändigt? Jo, jag har hört om vilddjur som kan klättra, och rånare som inte tvekar att ta sig an de svåraste hinder bara för möjligheten att komma åt dina matförråd och vapen. Men ändå – en fem meter hög mur … en djurpark, fast tvärtom – djuren i det fria, och människan inlåst i en bur? Känner du dig hotad, Nikolaj?

– Herr Gerasimov, herr Gerasimov!

Barnmorskans röst hörs tydligt bakom väggen och samtidigt slås dörren upp. Hon håller upp ett litet bylte och säger: – Se, vilken duktig dotter er hustru fött er!

Nikolaj grabbar försiktigt det inlindade människobarnet i sina grova nävar och den nyfödda nästan försvinner i hans stora famn. Med Nicko i bakhasorna går de sedan in i sovrummet där Klavdia nu ligger alldeles stilla och fortfarande rödflammig i ansiktet efter anspänningen. Nikolaj lägger den nyfödda på hennes bröst och kysser henne ömt på båda kinderna, Nicko och barnmorskan ställer sig på andra sidan sängen. Ingen säger någonting på en lång stund, rummet vibrerar av tystnad. Då hörs ett svagt gnyende som snabbt ökar i styrka och intensitet, och barnmorskan föser lugnt men bestämt de två herrarna ut ur rummet.

Det var så det gick till när Sofia ”Sonja” Nikolajewna föddes.

Scen II: Tre år senare. Samma hus, samma människor

Det första som hörs är det knastrande ljudet från eldstaden i stora salen och fraset av kjolar som nuddar golv och bänkar. Det första ögat uppfattar är skuggornas spel på väggarnas breda timmer, oljelampan ovanför det ovala matsalsbordet, samovaren med sin lilla tekanna, och alla de handmålade kopparna i skåpet ovanför det lilla runda mässingsbordet med sin grannröda broderade sidenduk inhandlad på en marknad i Manchuriet. Och vattenkannorna, porslinsservicen, besticken i de sidenfodrade askarna, en stor mortel i mässing, flera grytunderlägg, en mängd skålar av vilka några av kinesiskt ursprung, muggar, bägare, ölstop, tallrikar av både mässing och trä, slevar och kastruller.

Det välbekanta ljudet kommer från köksornas ordväxlingar, skratt och gnabb, och doften av rödbeta och rotselleri som med vana händer skärs och styckas medan buljongen redan puttrar i en stor kastrull. Sjtji och borsjtj äts varje vecka, blinier med smetana på helger. Men ibland, när Nikolaj och hans kompanjoner varit på jakt, har det hänt att både björn och vildsvin hamnat på tallriken. En och annan gris slaktas i grannskapet, men i övrigt inhandlas köttet i handelsbodar inne i staden. Ibland förirrar sig Klavdia och Nikolaj bland de otaliga kinesiska marknadsstånden med sitt överflöd av kryddor, sällan skådade. Med häst och kärra, och några knyten fyllda med kött och grönsaker, återvänder de till tryggheten bakom palissaden, till hemmets tunga skyddande väggar, till Nicko och Sonja, in i själva livets hjärta.

Nu sitter de alla i stora salen vid ett långt bord och väntar att middagen strax ska serveras. En barnflicka – hon heter Olga – har placerat sig mellan barnen och ska vid behov bistå med slev och trasa. Stämningen runt bordet är munter, nästan uppsluppen. Pappa Nikolaj berättar om människor han träffat på resor långt borta, märkliga figurer iskrudade kläder av siden och sammet i rött och blått och guld, och med långa hårslingor under lustiga små trekantiga hattar, och med ansikten prydda av smala mustascher och sneda ögon. De bugar och går baklänges, talar ett obegripligt språk och luktar parfym och damm och är alltid vänliga, aldrig oartiga. Utom när de blir arga förstås, för då blåser de blå rök ut genom de stora näsborrarna och eldslågor blixtrar i de tandfyllda, gapande munnarna.

Nicko och Sonja tittar häpet på pappa, men när han efter en dramatisk konstpaus brister ut i ett rungande skratt släpper spänningen som i ett trollslag och Sonja hoppar upp ur bänken och springer fram till sin far och ger honom en kram som besvaras med en stor kyss på hennes panna. Olga lägger leende sin arm runt Nicko som är lite blek i ansiktet samtidigt som Klavdia, snabb och vig som en lokatt, tar ett par steg ut på golvet och låtsas vara ett vilddjur på jakt. Hon tänjer och sträcker på armar och ben, spanar ut över rummet efter ett byte, stannar upp liksom lyssnande, och kommer sedan, med blicken stadigt fäst på Nicko, långsamt smygande som i djup snö allt närmare och närmare. I ett sista hastigt skutt kastar hon sina armar runt Nicko som först skriker till men sedan skrattar medan hans mor överöser honom med våta kyssar och varma kramar. Nikolaj stiger upp i sin fulla längd, breder ut armarna över sin familj och deklamerar med teatralisk röst:

Kärlek, hosta, rök och pengar kan man inte dölja länge!

Scen III: Ytterligare sju år senare – året är 1885

Det är dags för Nikolaj att ta avsked av Nicko och Sonja som tillsammans med Klavdia nu skall resa till S:t Petersburg. Första etappen beräknas ta flera veckor i anspråk, närmaste järnvägsstation ligger i Tomsk drygt tusen kilometer nordväst om Irkutsk. De resterande sextusen kilometrarna skall sedan avnjutas från insidan av en järnvägsvagn. Det är en resa som företas bara en gång och den går bara i en riktning. Det sägs inte högt men alla, inte minst Nikolaj, inser riskerna med detta vidlyftiga, men nödvändiga företag.

Nödvändiga?

Nikolaj ser realiteterna: Irkutsk är visserligen Sibiriens huvudstad, här ligger de officiella ämbetsverken, Högsta domstolen, Statsbanken, Militärskolan, och också den ortodoxa katedralen med sina sex förgyllda lökkupoler, och till och med en protestantisk engelsk kyrka med ett högt och spetsigt torn. De officiella byggnaderna, tunga och pompösa, omgärdas av ett hav av bräckliga låga trähus. De breda sandiga gatorna bildar ett grafiskt mönster som vår- och höstregn nästan helt suddar ut. Det är bara på huvudgatan Karla Marska som man kan vandra på trottoarer byggda av grova träplankor. Nej, Irkutsk är inte den rätta miljön för barn till föräldrar som har privilegier som är ganska lika adelns. Tillsammans med Klavdias far Nikolai Rodionov sköter Nikolaj Gerasimov affärerna i Sibirien med omnejd, men på längre sikt krävs det också en representation i den ryska huvudstaden. Sonjas babusjka Elisaveta i S:t Petersburg behöver flankstöd från den övriga familjen. Och framförallt måste barnen få en allsidig utbildning, lära sig franska och tyska, konst och kultur, och bli insatta i det världsliga livets skrivna och oskrivna regelverk. Ja, det är en nödvändig resa.

Efter ett känslosamt avsked sätter sig de tre passagerarna i trojkan tillsammans med kusken, och resesällskapet rullar ut genom palissadens norra port, viker av mot landsvägen som följer Angara floden mot nordväst och så inleds en nästan evighetslång resa: Meget – Angarsk – Telma – Usolye-Sibirskoye – Ouzki Loug – Shamanaeva – Kutulik – Salari – Zima… När natten kommer tar man in på ett gästgiveri, äter en god middag och utbyter senaste nytt med värdfamiljen medan kusken sköter om hästarnas behov av vatten och föda.

Följande dag fortsätter färden och landskapen skiftar karaktär. De första dagarnas bergsvyer övergår så småningom i höglandets steppområden med sina oändliga ödemarker. Skog och träd hör till gårdagen, framför dem ligger nu enbart låga buskar och gräs så långt ögat kan nå. Höstens mark är hård och ekot av ytterhästarnas galopp jämnas ut av mitthästens jämna trav. Ga-lopp-ga-lopp-ga-lopp-glopp-glopp-glopp-ga-lopp-ga-lopp-ga-lopp-glopp-glopp… Hästarna frustar, hjulen gnisslar, vinden viner. Här på de tidvis väglösa vidderna kränger och skumpar vagnen i den höga farten. Klavdia, Nicko och Sonja håller fast sig vid bänkarna så knogarna vitnar, det är på en gång spännande och lite skrämmande. Ibland ropar kusken någonting åt Klavdia om naturen eller den obefintliga vägen. Det här är bekanta vyer, här har han färdats många gånger förut.

På den fjärden dagen, vid middagstid och på flera timmars avstånd från föregående gästgiveri, ger kusken plötsligt ett tecken samtidigt som han låter hästarna trava lite långsammare. Han lyssnar. Klavdia lyssnar. Nicko och Sonja tittar förvånat på varandra. Ett svagt ylande hörs långt borta, men ingenting syns. Och så igen samma isande yl. Kusken sträcker på sig alldeles rak i ryggen, som om han för ett kort ögonblick tvekade. Så manar han på hästarna att öka farten, böjer sig ner och plockar upp ett gevär som han ger åt Klavdia, tar med den lediga handen ett annat gevär åt sig själv, och ropar åt Nicko och Sonja att ta var sitt vapen som ligger under deras bänk. Samtidigt ser alla fyra någonting som rör sig långt framme till höger – ett litet dammoln som snabbt blir större och ur vilket ett tiotal, nej, minst tjugo vargar i högsta hastighet rusar mot hästekipaget. När de första djuren är på bara några tiotal meters avstånd skjuter kusken sitt första skott, men missar. Han siktar på nytt och träffar. Samtidigt kastar sig några vargar mot hästarna som stegrar och sparkar med hovarna i luften. Strelyat! Strelyat! Skjut, skjut! Klavdia fumlar med hanen, fingrarna vill inte lyda, Nicko höjer förskräckt sitt gevär, Sonja har tårar i ögonen, hon försöker sikta men vagnen skakar, det är omöjligt att sitta stilla, och blicken är suddig. Hästarna skenar, en varg får en hov i sidan och faller kvidande ihop. Nu skjuter kusken skott efter skott, några vargar faller döda ner, andra blir skadade och stannar blödande och förvirrade upp, oförmögna att följa den skenande vagnen. Men ett tiotal bestar gör red efter red, kastar sig mot hästarnas bakben, hoppar upp mot trillan. Nu skjuter alla fyra, det smäller och skriks, fradgan från hästarnas munnar stänker mot vagnen, tandfyllda vargkäkar grinar hotfullt överallt, dammet ryker, hjulen knakar. 

Så plötsligt retirerar de sista överlevande bestarna och försvinner ur sikte i ett moln av sand och sten och grus. Kusken fortsätter en stund att driva hästarna i fullt galopp men måste sedan sakta farten när han upptäcker att en av dem haltar. För en kort stund stannar han hela ekipaget och lindar en tygbit runt ett blödande bakben. Sonja gråter, Nicko är kritvit i ansiktet, Klavdia skakar. Kusken torkar svetten ur pannan. Vid nästa gästgiveri stannar sällskapet tre dagar för att vila upp sig efter strapatserna. Under tiden skaffar kusken fram en ny häst för resten av färden.

Efter ytterligare fem veckors förflyttning i trojka anländer fyra trötta resanden en tidig kväll i slutet av oktober till Tomsk.

Scen IV: St Petersburg i mitten av 1890-talet

Babusjka Elisavetas hem är ett litet stenpalats i centrum, delvis finansierat av Nikolaj. Guldspeglar, kristallkronor, sammetsdraperier, äkta mattor, eleganta möbler, några betjänter, och en kusk med häst och vagn. Och alldeles runt de närmaste gathörnen – damer i siden och päls, officerare i stiliga uniformer, utsmyckade vagnskarosser och hästar med plym. Vintertid vistas kejsarfamiljen i Anitjkovpalatset vid Nevski Prospekt, framför Vinterpalatset kan man se kejsarinnans Chevaliergarde, på operan och i teatrarna konverserar man på franska. Vid Nevaflodens stränder ligger den kejserliga flottan i all sin glans.

Här, mitt i societetens högborg, bor Sonja och Nicko sedan några år tillbaka. Sonja har genomgått den fina klosterskolan, Nickos militärutbildning är på slutrakan. Efter Nikolajs död för några år sedan har även Klavdia stationerat sig i St. Petersburg. Även om deras umgängeskrets i första hand är rysk kan de naturligtvis inte undgå att notera det internationella inslaget i huvudstaden, och mängden skandinaviska profiler inom handels- och affärsliv, inte minst den nobelska societeten. Och liksom i förbifarten, som ett förskräckande och varnande exempel, viskas det fortfarande ibland om Dostojevskijs finska pigor eller om finlandskie urozjentsy, dessa finska infödingar som rumsterar på gator och torg men lyckligtvis inte hör hemma i palats och salong. St. Petersburg är en internationell stad, sofistikerad och kultiverad, men med ett drägg som hämtar sin näring från grannlandet i nordväst.

 

[NÄSTA AVSNITT i den lätt dramatiserade släktberättelsen publiceras på blåggen lördagen den 15 februari]