Hela våren har jag här på blåggen skrivit om släkten, och då alldeles speciellt och enbart om släkten på mammas sida (se upptill rubriken VED). De historierna fortsätter efter sommarpausen i början av september. Men idag, på kusindagen, tänker jag visserligen på mina sex kusiner men skriver här i stället om pappas två kusiner. Mammas släkt sträcker sig långt tillbaka i tiden och är åtminstone delvis väl dokumenterad, men pappas genetiska bakgrund är för mig höljt i ett saligt dis. Och mitt minne av pappas kusiner kan väl närmast kategoriseras som kuriosa.

Det här är min kunskap om den Lindholmska släkten i ett nötskal: Farfarsfar Gabriel Amandus var född i Ingå 1840 och gifte sig 1866 med Ulrika Amalia, f. Grönberg i Sjundeå. Paret fick fem barn: Gabriel Alexander (1867, min farfar), Matilda Ulrika (1870), Emil Amandus (1872), Hugo Wilhelm (1875) och Elin Amalia (1879).

Hugo Wilhelm gifte sig 1901 med Edit Maria Adolfina, f. Schadvoin (1869). Det är hon som sitter här i soffan med sina söner Bertil Hugo (1902-1984) till höger, och Harry Wilhelm (1905-1972) – pappas kusiner alltså. Jag har ett svagt, närmast dimmigt minne av dessa två lågmälda, och som jag uppfattade dem, smått exentriska gentlemän. Båda hade ett förflutet som nitiska tjänstemän vid Statens järnvägar och var väl mer eller mindre pensionerade när de i slutet på 1960-talet någon enstaka gång besökte mitt föräldrahem. Sparsamhet var en dygd och som fria ungkarlar kunde de ganska mödolöst ägna sig åt sina passioner, som t.ex. att samla på silverskålar och gamla kameror. Plikttroget och troligen mycket kärleksfullt tog de samtidigt hand om sin delvis rullstolsbundna mamma men i övrigt förblev deras liv, åtminstone för mig, höljt i dunkel.

När så järnvägsbokhållaren Bertil avlider 1984 – Harry hade dött många år tidigare, likaså min pappa – donerar han sin och broderns tillgångar – bl.a. två aktielägenheter i Helsingfors och en i Ekenäs – till Svenska Litteratursällskapet. Av boupptäckningshandlingarna framgår bland annat att det på olika bankkonton finns 1.114 dollar, 1.790 svenska kronor, 100 danska kronor, 170 tyska mark och 230 mexikanska pesos (!). Banktillgodohavandena uppgår till sammanlagt 314.762,05 mark och värdepappren till 218.480 mark. Värdet på diverse guld och smycken samt silverföremål (36 dessertskedar, 24 matskedar, 12 gafflar etc.) blir 9.520 mark. Pianot (av märket Görs & Kallman) samt stol och notställ noteras till ett värde av 500 mark. Av det stora kameraintresset kvarstår endast fyra exemplar – Petri, Kodak och två Zeiss Ikon – värde 400 mk. Boets sammanlagda behållning uppgår till 554.536,67 mk. I SLS förteckningar har Bertil Lindholms fond fått numret 592.

Trots ett avlägset släktskap ärvde jag inte en enda peso. Inte ens en dammig kamera.