Mamma Marianne (av släktingar ofta kallad Maja) hade två oförlösta sidor – en känslomässig och en konstnärlig. Jag övertog dem båda, visserligen omedvetet men dock. Hennes oroliga omsorg om mitt väl och ve stod som en glasvägg mellan oss och det var först under hennes sista levnadsår som rutan så småningom började spricka. Idag tror jag mig förstå hennes dilemma ganska bra, men nu är det så dags (hon dog på självständighetsdagen 1999). Ändå är även jag manad att allt oftare öppna gårdagens portar och dörrar, dels av pur nyfikenhet förstås, men kanske framförallt som en reaktion på en tillvaro här och nu som ter sig allt mer osammanhängande och nyckfull. Morgondagen kan jag knappast påverka men gårdagen kan jag åtminstone behjälpligt lappa ihop. Och då tänker jag både på utslitna och grådaskiga fotografier och mina egna minnesbilder som likaså ofta saknar skärpa och kontrast men icke desto mindre tenderar att dra ihop sig till något slags större motiv. Jag blir allt mer övertygad om vikten av detta samspel mellan inre och yttre bilder, hur de liksom tvingar, eller kanske hellre lockar, mig att reflektera över mig och min roll, eller brist på roll, i olika sammanhang. Det här gör vi väl alla förr eller senare, lite i olika former förstås, och med den minsta gemensamma nämnaren: Alltings mening, eller meningslöshet.

Under större delen av min barndom och tonårstid arbetade mamma på Stockmanns varuhus i Helsingfors där hon i första hand, och helst, sålde symaskiner av märket Elna. Ibland satt hon i första våningen framför de berömda hissarna och demonstrerade de tekniska nymodigheterna för en nyfiken kvinnlig publik. I hennes värld fanns det inga andra symaskiner av värde än Elna. Med Elna Supermatic kunde man på 1960-talet göra nästan vad som helst – framförallt sy sicksack och trolla fram en lång rad olika dekorsömmar med hjälp av de utbytbara kammarna (lite på samma sätt som man i datorn kan ändra stilfonter). Och riktigt fel hade hon inte beträffande Elnas överlägsenhet: Idag kan man finna Elna Lotus, lanserad 1968, på designavdelningen på Museum of Modern Art i New York.

Pannlappar med mönster och applikationer, värmehuvor för tekannor, dekorationstavlor och andra små produkter som nästan kunde kallas konsthantverk – allt detta och lite till i all ära, men det var nog framförallt mammas målande jag minns när jag före skolåldern kunde dela några gemensamma dagstimmar bara med henne. Den stickande doften av terpentin, de kladdiga färgerna, lysande och härligt smetiga på den slitna paletten – mamma behärskade sina penslar och tuber med en viss självklar suveränitet. Helst målade hon på porslin som sedan brändes och förgylldes: Vaser, små tallrikar, koppar, fat och någon enstaka gång något lite större föremål. En original oljemålning av henne finns fortfarande kvar (den här ovan hänger på kortväggen bredvid mitt arbetsbord) men knappast någon av de många tecknade skisser, speciellt profilbilderna, som hon mödolöst och självsäkert kreerade. Och hennes pianospel var mera ett pianoklink, även om hon vid behov kunde exekvera Arholma-valsen nästan utantill. Att hon på det här sättet, troligen helt omedvetet, inympade det konstnärliga skapandets lustbetonade aspekter i mig har jag först långt senare förstått.

Jag vet inte vad som låg bakom mammas fascination för trollsländor men de förekommer på de flesta naturmotiv, både de hon målade och de hon sydde på maskin. Människans korta liv, och trollsländans – finns här en enkel förklaring till att denna sköra och delvis transparenta lilla varelse blev ett slags signatur för henne? Folktron berättar å andra sidan att trollsländan (”trollens verktyg”) förknippas med onda makter. Tyskans Wasserhexe och Teufelsnadel (teufel = djävul) förstärker denna dystra bild (och mamma kunde hyfsat bra tala tyska). I den folkliga traditionen sägs att när en trollslända flyger ovanför en människas huvud så vägs hennes själ, och att det i sin tur kan förebåda både olycka och elände. Det är tveksamt om hon kände till dessa föreställningar och sinnebilder, men att hon upplevde livet som flyktigt och utmanande var ganska sannolikt. Hennes pappas konkurs i mitten av 1920-talet, och den sociala skam som följde, hemmet som brann ner när hon var 8 år, hennes mamma som blev lam när fjärde och sista syskonet föddes, egna sjukdomar (inte minst astman) och 30-talets allmänt omstörtande tider – det fanns mycket i den omedelbara närheten under uppväxttiden som bidrog till osäkerheten och oron. Men i mammas konstnärliga värld är sländorna ändå mjuka och böjliga i formen, bekymmerslöst lättsamma och har i den bemärkelsen föga likhet med verklighetens rätlinjiga och vid behov brutalt råa mördarmaskiner.

Mamma hade en konstnärlig ådra som bara till vissa delar kom till uttryck och kunde utvecklas. Oljemålningarna, de dekorativa keramikföremålen, symaskinens alster (och på 1950-talet även stickmaskinens), men också intresset för inredning och mode, närde hennes estetiska sinnelag. Mamma hade konstnärlig talang men, för att använda den amerikanska psykologen Rollo Mays vokabulär, saknade lidelse – det som krävs för att ytan även ska få ett djup och kunna utvecklas till ett levebröd. Hon förblev en mångbegåvad konstnärlig amatör och gav vidare en kreativ ådra som jag på mitt sätt förvaltar och tackar henne för. Idag den 30 maj 2020 fyller mamma 100 år och jag bjuder på franska pastiller ur risporslinsskålen som hon älskade, och höjer mitt imaginära portvinsglas: SKÅL & GRATTIS!