I USA uppmärksammar man idag vikten av att skriva ner sin egen story, sin livsberättelse. Det är en dag jag gärna också inför i min kalender. Fast i själva verket är det just det jag sysslar med, inte bara idag. Bakom den något kryptiska rubriken VED (se upptill) döljer sig alltså rester av ett stamträd – närmast grenar och kvistar som här förvandlats till värmande ved. De historierna hör ihop med min släkt på mammas sida och publiceras just nu två gånger i månaden, den 1:a och 15:e., åtminstone fram till sommaren. Här balanserar jag medvetet på slak lina mellan fiktion och fakta eftersom jag helt krasst tror att det greppet inte bara kan locka till sig fler läsare men också fördjupa och färglägga en ibland kanske något svartvit berättelse. Verklighetens osannolikhet och fantasins precision ingår i bästa fall ett fruktsamt samarbete och utmynnar förhoppningsvis i historier med många skiftningar och bottnar. Det är åtminstone avsikten med berättelserna Under huden är jag många.

Men så finns det alla dessa ögonblicksbilder, minnets kortsnuttar och nästan bortglömda livsfragment som likt skräp och damm med jämna mellanrum samlas i små högar under säng och bord, ibland också rakt framför näsan mitt på golvet. Bara för att de på något sätt är lösryckta ur sitt sammanhang behöver det inte betyda att de är av mindre betydelse. Kanske det är tvärtom: Just för att de likt rappningen på väggen har lossnat från sin historiska bakgrund är de kanske i ännu större behov av restaurering, konservering och en lätt modernisering. Ibland räcker det att bara helt enkelt lätt putsa ytan, i mera komplicerade fall får jag ta till grövre verktyg, kanske hammare och slägga, i enstaka fall överväga en hel ombyggnad. Huvudsaken är att motivet, huset, är igenkännbart även efter ingreppet, kanske i något modifierad form, men dock. Livsberättelsen är aldrig statisk eller färdig, den lever och omformas allt eftersom tiden med accelererande hastighet flyter vidare mot evigheten.

Nu när coronaviruset med stormsteg ser ut att breda ut sig på klotet och i värsta fall kommer att skaka om inte bara min men allas vår vardag och verklighet i månader framåt, frågar jag mig vad som är viktigare: Att resa ut i världen med risk att bli sjuk, eller att resa in i minnet och i bästa fall behålla hälsan? De två är förstås inte riktigt jämförbara sinsemellan men sinnets och minnets utfärder har den uppenbara fördelen att de kan upprepas i det oändliga, och med fotografiers hjälp kan upplevelsen och känslan bli nästan hudnära. Kanske jag måste se sanningen i vitögat och konstatera att horisonten kommer närmare, att det geografiska och fysiska utrymmet krymper, att synliga men ännu fler osynliga murar reser sig runt mig. Då kan det vara en välsignelse att ha en minnesreservoar som är impregnerad av bilder och upplevelsefragment, som öppnar ett utrymme inåt, mot evigheten, när vardagen i övrigt ser ut att bli allt mer klaustrofobisk. Då, och senast då, när tystnaden börjar bre ut sig i environgerna, är det dags släppa de egna historierna ut i det fria, att låta livet tala. Så länge det finns en dialog, även om det så bara skulle vara med mig själv, så finns det liv. Och det livet torde jag dessutom kunna dela på nätet i förhoppningen att berättarlusten skulle smitta av sig. Ordagrant.

Bilderna: Detalj ur Riitta Ikonens Mail Art – Art Mail-utställning i Postmuseet i Tammerfors i januari 2016, och trapporna på konstmuseet Amos Rex´ fasad. Den estetiskt eleganta konstruktionen väcker frågor; vad sammanbinder dessa två dörrar, vad döljer sig bakom väggen, vilka är de inblandade? Idag på Skriv ner din historia-dagen är ett förslag att göra det i form av brev åt en fiktiv vän, fiende eller okänd, till någon som sannolikt huserar där bakom minnets dolda dörrar och låsta beslag.