Jag borde hitta på något att skriva på bloggen. Jag menar: Blåggen! Nånting fiffigt som skulle få läsarens vardag att framstå som rena rama strålkastarvandringen på catwalken. Eller nånting lustigt, som skulle lösa det hejdlösa skrattets förtöjningar och doppa blåggbläddraren i ett tårdränkt lyckohav, eller åtminstone något lite trycka in smilgroparna i det frågande fejset. Nånting som skulle väcka känslor och skriftliga reaktioner, blåsa upp insändarstormar, få tummar och tår att vifta. Frihet! Jämlikhet! Broderskap!

Men det är fastetid och i stället för att hitta livet utanför min kropp ska jag söka mig inåt. Och där är det ganska tomt. Just nu känns det faktiskt väldigt livlöst här innanför skalet. Jag står alldeles stilla, ljudlös, och försöker höra vad jag tänker. Det hörs ingenting, inte en vokal i sikte. För att nu inte tala om ingredienser till en hel mening. Detta är dagens krassa verklighet: Jag är helt meningslös, totalt i avsaknad av satsbyggnad, grammatik och skapande nyord! Halvdöd, alltså.

Jag försöker febrilt och med milt våld kasta fram några vokaler och en och annan konsonant men de bara inte vill ha med varandra att göra. Bokstäverna surar, tycker att de klarar sig på egen hand, att tillvaron på något mystiskt sätt är meningsfull i alla fall. Men det kan den ju självfallet inte vara, utan meningar alltså. Mina meningar och livets mening hör ju liksom ihop, som vänster skida behöver en höger skida. Men det är väl det som problemet: Finns det ingen snö behövs det ingen skida. Det är väl därför mitt liv i dag är så meningslöst, helt renons på innehåll: Finns det inga tankar finns det inga ord. Eller kanske det är tvärtom. Eller… ja, jag vet inte riktigt vad jag menar…

Min hjärna är som de där rören på bilden – tomma, kala, kalla, nästan ekande. Men, men… nu tyckte jag mig plötsligt höra ett a. Höra, inte se! Och nu flera toner i rad, märkligt bekanta: a-g-a-b-a-g-a-f-g-g-a: Första tonerna i den långsamma satsen i Sibelius Finlandia! Kan de vara enklare än så? Kan det vara vackrare än så!

Det är då jag anar en annan tonslinga i hjärnans stålrörsorgel. Den börjar också med tonen a men lågt i basen och stakar sig målmedvetet framåt, uppåt som en skidlöpare de första metrarna av ett sprintlopp: a – h – ciss – diss – e – e – fiss – giss – a – giss – h – a – e – e. Drivan ligger milsvitt med gnistor översållad, rymden är ett ljushav, som svallar utan strand. Skaldar Jarl Hemmer för hundra år sedan, när kölden är vit och tallen höjer tindrande sin vinterhuva, fållad. Bokstäver blir ord, som tar gestalt i bilder, som förvandlas till toner, som också är bokstäver: h – a – h – a – e. Allt det här sker samtidigt och på många plan, ungefär som i ett hologram. Och jag erfar en säregen känsla av närhet i tid och rum, känner själsfrändskap med Hemmer: Sibelius kan slänga sig i väggen, nu är det Maos små blå toner som gäller!

Och jag stannar upp, upplyst nånstans djupt inifrån. Upptagen av ett energiskt men alltför enögt slitande med texter kanske jag har glömt att lyssna på tystnaden, sökt orden när jag i stället skulle upptäcka melodierna. Men Jarl Hemmer, som själv nästan ständigt kämpade med mörkrets makter, hjälpte mig på traven, lockade in mig i den skapande tonvärlden igen, ungefär som när en föråkare drar upp spår som snögat in och drunknat under djupa drivors frid. Och också om årstiderna fått sig en törn i klimatkrisens kölvatten så gäller Hemmers själsliga prognos fortfarande: Långt är det till sommaren, och långt är det till våren. Nu är vinterns höga helg och själens reningstid.

Skulptören Eila Hiltunen (1922–2003) är mest känd för Sibeliusmonumentet i Helsingfors som restes 1967. Stålrören, här fotograferade underifrån, associerar både till orgelpipor och tallstammar. Bilden är färgmässigt manipulerad i Photoshop. | Snömorgon, text: Jarl Hemmer, ur diktsamlingen Pelaren (1916), har arrangerats för manskör av Kaj-Erik Gustafsson. Ingår i körhäftet En skugga av vårt minne som innehåller nitton av mina tonsättningar (Sulasol 2016).