Så stirrar du på mig och jag på dig, vi stirrar alla på varandra. Nej, det gör vi inte medvetet, men jag betraktar dig vädjande, frågande, menande. Eller tittar ner, bort, upp. Till och med när jag sluter ögonen tittar jag – inåt, bortåt, tillbaka i tiden. Som ett kardborreband fäster jag nu mina blickar på din päls och nos, som konfetti kastar jag dem på klor, fingrar, svansar. Jag kan drunkna i din blick men jag kan knappast öppna dina ögon för livet, döden, naturen – dem vet du kanske mera om än jag?
Jag trodde jag kunde se tills jag fick en kamera i min hand och märkte att ögonblicken, på något magiskt och närmast obegripligt sätt, plötsligt befann sig där i lådan. Dit hade bilden slunkit via en lins som av någon anledning varit riktad mot just ett speciellt motiv. Varför, frågade jag mig, varför just denna bild? När jag sedan hade fotografiet framför mig var det inte samma motiv jag en stund tidigare trodde mig ha sett. Framförallt förvånades jag över skärpan, men också nyanserna och detaljerna var annorlunda, mera distinkta. Men medan jag betraktade bilden började den liksom röra på sig i mitt minne, ljud och dofter trängde fram, röster skallade. Stundens dramaturgi hade via linsen fastnat i lådan men sedan igen, via fotopappret, återuppväckts bakom pannloben men nu i en lite annan skepnad. Och varje gång jag sedan betraktar bilden på nytt rör den alltid lite på sig, positionerar sig mot minnets scenografi. Fotografiet, alla fotografier, hyser en ryckig kortfilm under ytan.
Ibland når mig blickar likt nålsting på näthinnan. Ska jag möte dem, öga mot öga, eller lins mot öga? Med det långa teleobjektivet påskruvat kommer jag påträngande nära. Han ser mig på femton meters håll, jag honom på ett par. Han vet inte att jag står så nära. Eller vet han?
Blicken har ingen uppfattning om tiden. Sonja Gerasimov, min mormorsfars andra hustru, har just träffat sin blivande man. Det är midsommar på Hangö Casino i nådens år 1896. I min fantasi skriver Sonja ett brev till sin bror Nicko som troligen befinner sig på flottan som nyligen lämnat St Petersburg på sin långa färd mot Odessa. Hon avslutar brevet med orden:
”… Men hans ögon äro mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som igår kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som äro så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer voro kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.
