[Fjärde kapitlet i släkthistorien Under huden är jag många. De föregående texterna – se upptill under rubriken VED]

 

 

Scen VII: Hangö Casino, midsommaren 1896. Sonjas brev till Nicko

Kära, kära Nicko! Jag kan inte låta bli att tänka på käre bror nu när sommaren är som vackrast. Nu skulle käre bror se mig, nu skulle han för höra allt som skett sedan vi lämnade St. Petersburg för tre veckor sedan. Vad jag önskar jag kunde delge käre Nicko mina känslor just nu! Men det är inte möjligt, jag har ju inte ens hans adress. Han har inte meddelat sin destination sedan flottan lämnade St. Petersburg. Men tids nog ska han få veta. Kära mor är både upprörd och stolt, glad och ledsen. Hon vet inte vad hon skall tro. Det vet inte jag heller, uppriktigt sagt. Allting är så annorlunda här i Finland – naturen, människorna, maten, dofterna. Och språket! Finskan låter mörk som stora skogar, svenskan liknar mera havet. Men jag förstår inte ett ord. Herr Ståhlberg – nej, jag föredrar att kalla honom Karl Emil – Karl Emil låter så högtidlig när han talar tyska. Men hans ögon är mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som i går kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som är så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer var kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.

Efter några händelserika veckor reser våra huvudpersoner åt var sitt håll: Sonja och Klavdia till St. Petersburg för att planera brudklänning och hemgift, Kalle till Helsingfors för att förbereda bröllopet: boka kyrka, skriva inbjudningskort, välja vin och meny. Den skeppsbrutne Kalle som någon månad tidigare sorgtyngd stapplade i land i Hangö återvänder till huvudstaden som en ny man, pånyttfödd, rehabiliterad och framtidsfixerad. Barnen är glada att se sin pappa igen men tycker att han beter sig lite konstigt, att han pratar mera och högljuddare än vanligt. Syster Jenny döljer i sitt inre vad hon känner och tänker.

Bröllopet går av stapeln den 22 oktober 1896 i Uspenskijkatedralen på Skatudden, nästan på dagen sju månader efter Roris död. Sonjas brudklänning av tjockt atlassiden är sydd i den förnämsta av ateljéerna i St. Petersburg. Övre delen är rynkad och har en liten bolero av tjock spets som sträcker sig upp över halsen och ner tätt över axlar och armar. Brudslöjan är fastsatt i håret med ett diadem av ljusröda rosor. Kjolen är vid, midjan smal som en getings. Ovanför brudparets huvuden håller två präster var sin krona av guld när Kalle och Sonja sakta går runt i kyrkan medan prästen mässar och svänger sitt rökelsekar. Kalles äldsta dotter Sirkka, sju år, bär släpet, omtumlad av den högtidliga stämningen, människornas antal, den enorma ikonostasen och de många guldinramade tavlorna, och av rökelsen – tung och sagolik.

Efter vigseln blir det middag för släkt och vänner innan brudparet anträder sin bröllopsresa till Paris. Jenny får i uppgift att under tiden flytta Kalles hela bohag från det stora trähuset i Djurgården till det nya hemmet på Andrégatan 1.

Scen VIII: Shangri-La Hotel, Paris, fredagen den 30 oktober 1896

Nyöppnade Shagri-La Hotel, Roland Bonapartes gamla palats, ligger mellan Avenue d´léna och Rue Fresnel. Från terrassen på hotellrummets femte våning har man en vidunderlig utsikt över Seine-floden och speciellt mot Eiffeltornet, som nu i kvällningen avtecknar sig kraftfullt mörkrött mot en brunrosa himmel. Nere från gatan hörs ett lätt smatter av hästhovar som dansar på gatstenarna, ur ett öppet fönster nere på första våning strömmar toner från ett litet wienerkapell som underhåller gästerna i restauranten. På terrassen står en ensam kvinna, hennes rosa balklänning är urringad, det mörka håret är kammat åt sidan och hålls uppe av en stor knut omsluten av ett hårsmycke som gnistrar av små smaragder. Händer och armar pryds av långa handskar av glacé i ljusrött med en sirlig liten ros placerad strax ovanför högra handleden. Hennes blick vilar på La Tour Eiffel, detta tekniska mästerverk som världen första gången kunde beskåda bara några år tidigare, på världsutställningen 1889. Hon ler för sig själv när de mörka ögonen sveper över ett skymmande Paris som ännu har ett helt färskt minne av den ryska tsaren Nicholaj II:s och tsarinnan Alexandra Feodorovnas besök för precis en månad sedan. Då fylldes gatorna av hyllande människomassor i tiotusentals, nu kan man i skenet av de nytända oljelamporna bara urskilja enstaka individer och par som långsamt promenerar längs kajkanterna. I Seinens mörka vatten glimmar lanternor och lyktor, men över boulevarderna i de närmaste arrondissementen forsar det välsignade elektriska ljuset och mejslar ut raka gatumönster i ett hav av hus. I fjärran tonar träkåksstaden ut i ett svart intet.

Sonja, för visst är det hon, suckar förnöjd, vänder långsamt på klacken och går mot terrassdörren och den väntande bröllopssviten. En lätt dåsighet sprider sig genom kroppen, sömnen lockar. Kvällens festliga supé – hummer i en förförisk konjakssås – föregicks av en skål i champagne (Vilmart & Cie) och en fransk ostsoppa som förrätt. Alltsammans avrundades med en stor petits choux övertäckt med varm chokladsås. Bordet var dekorerat med tjugofyra ljusröda rosor och en sjuarmad ljusstake i silver. Utan Sonjas vetskap hade Kalle Ståhlberg också vidtalat wienerkapellet, att på hans tecken, stämma i med inledningen till Brudmarschen av Felix Mendelssohn. Det skedde när hovmästaren korkade champagneflaskan. Restaurantgästerna applåderade, serveringspersonalen ställde sig i cirkel runt bordet, många av restauranggästerna kom fram och gratulerade. Denna kväll hade Sonja varit kejsarinna i Bonapartes palats.

När Sonja nu kommer in i sviten ligger Kalle redan i sängen. Hon stänger försiktigt terrassdörren, går fram till sin man, böjer sig ner och kysser honom lätt på pannan. Han lyfter sin hand för att hålla kvar hennes läppar vid sitt ansikte, men hon reser sig snabbt, går fram till den lösa skärmväggen med det japanska körsbärsträdsmotivet, ställer sig bakom den och klär av sig skor och handskar och balklänning och drar till sist över sig ett välstruket nattlinne med små skimrande pärlemorknappar i sprundet. Kalles frack hänger prydligt på en metallhängare invid, de blanka skorna är parkerade vid dörrmattan. Hon löser upp knuten i håret, låter lockarna falla ner, skakar lätt på axlarna så att nattlinnet rätas ut, och medan hon rättar till håret ännu en gång vänder hon in mot rummet och dubbelsängen.

Hon stannar upp, först förskräckt, strax konfunderad, sedan helt stel. Med vidöppna ögon betraktar hon Kalle som nu står vid sänggaveln, vänd mot henne, naken. De två nattlamporna på nattduksborden lyser tillräckligt mycket för att blotta ett skäggprytt ansikte, en hårig bröstkorg, och en kopia av Eiffeltornet. Sonja, som aldrig sett en naken man i hela sitt liv, drar snabbt efter andan, slår högra handen för sina ögon, tittar snabbt ner mot golvet liksom för att tillfälligt stänga av alla sinnesintryck, håller andan, står så blickstilla i några sekunder och tittar upp igen. Hon ser frågande på Kalle, borrar sina ögon in i hans, låter blicken sjunka ner mot ett ståtligt mörkrött byggnadsverk som nu lutar betydligt mera än tornet i Pisa, tar ett steg tillbaka, men stannar sedan upp när hon noterar Kalles varma blick och hör hans vädjande stämma.

– Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Jag menade…, jag trodde att du…

Han famlar efter orden, sträcker ut båda händerna lite tafatt, svänger sig mot fönstren, men ändrar sig, och går sedan emot Sonja, tar hennes hand, leder henne till sängen. Sonja sätter sig stelt på sängkanten, Kalle kryper ner under lakanen på andra sidan. En pinsam tystnad avbryts först när Sonja viker upp täcket och långsamt lägger sig till rätta. Med hårsvallet över dynan och armarna längs sidorna försöker hon samla tankarna. Hon känner Kalles varma hand på sin arm, hon vänder huvudet mot honom och deras blickar möts.

– Kära Sonja. Min kära hustru…

Han ser uppriktigt ledsen ut. Men han är också förvånad, förbryllad minst sagt. I fyrabarnspappans kropp och hjärna sker nu en snabb ommöblering. Stolar dras längs gnisslande golv, bord skuffas och flyttas, lampor tänds och ljus släcks, mattor rullas, vädras, piskas och dammas. Fönster och dörrar slår i korsdraget, tavlor och tapeter tas ner från väggarna och nya hängs upp. Brev och andra viktiga papper förpassas i all hast till bruna kuvert, fotografier stuvas ner i lådor försedda med små lås av metall, böckerna trängs redan i en brun trälår. Möbler skänks bort och nya inhandla, madrasser och sängar och stora krukväxter bärs genom de nu nästan helt avklädda rummen. Genom den smala mörka tamburen tränger det gamla livet ut av egen kraft genom trapphuset och ut i de vidöppna ytterdörrarnas välsignade solljus.

Och Kalle börjar nästan motvilligt ana att ingenting mera är som förut, att det inte ska vara som förut, att det som är ljuvt och rosenrött är lika flyktigt som ett ögonkast i fel ögonblick, som ett förlupet ord, eller ett höstlöv som lämnar grenen när första snön faller. Allt det stabila och robusta och förutsägbara som han omgärdat sig med, och haft som fäste i vardagen, har nu fallit samman och lämnat honom blottad och oskyddad. Hans manlighet står på spel, hans roll som far och älskare ifrågasätts. Ingenjörens verktygslåda är tömd, nya strategier och tekniker efterlyses, skärpa och fond och ljussättning måste ses över. Det nya livet saknar en förklarande bildtext.

Förr gjorde fotograferna sjelf glasplåtarne ljuskänsliga. Detta var en af fotografens svåraste uppgifter. En ren glasplåt öfverdrogs först med kollodium, hvarefter den under några minuter neddoppades uti ett silfverbad, som gjorde den ljuskänslig. Derefter måste plåten genast exponeras och framkallas, förrän den hann torka, i annat fall gick hela tagningen förlorad. Af denna orsak var det ytterst svårt att afbilda landskap, emedan man då måste taga med sig, utom apparaten, alla flaskor och ett mörkt tält. Sedan ”torrplåtarne” uppfunnos, preparerades dessa i fabriker och kunna förvaras långa tider. Efter exponeringen kunna de framkallas antingen genast eller först efter månader. Plåtlådorna böra öppnas i ett mörkt rum vid svagt rödt ljus. Den preparerade sidan skiljer man från glassidan genom att betrakta plåten i reflekterande rödt ljus. Glassidan synes blank, men den preparerade matt. Också med ett tort finger kan man skilja den hala glassidan från den sträfvare, ljuskänsliga. Med en mjuk pensel afborstas dammet från plåten, hvilken derefter sättes i kasetten, så att den ljuskänsliga sidan kommer att stå mot objektivet, då kasetten anbringas i kameran. Mörka rummet bör vara så beskaffat, att intet aktiniskt ljus kan under operationen intränga deri. Emedan rödt (äfven mörkgult och grönt) ljus verkar ytterst svagt på plåten, kan ett dylikt ljus användas för att kunna se vid framkallningen.

 

[Nästa kapitel – ”Syskonkvartetten” – publiceras 1 april]