Rubriken kanske inte direkt ljuger men den antyder bara innehållets riktning. Det är visserligen Internationella reggae-dagen och jag slår gärna ett slag för musiken med det medryckande tempot som liksom cirkulerar runt sig själv – rörelser och stämningar som så väl passar in med det varierande högsommarvädret. Mina associationer går alltså i första hand till sommaren, och somrar som redan passerat, till någonting bekymmerslöst och nästan evigt, som bara finns och är. Men den gångna våren och försommaren har åstadkommit ett obehagligt avbräck i tidens flöde, eller med en symbolbild från de gamla skivspelarnas tid; nålen har fastnat i vinylen och släpper inte fram musiken. Detta ständiga upprepade oljud och hackande är förstås något helt annat än det gungande och svängande på stället som reggae-artisterna levererar. Tiden kan stå stilla på minst två sätt.
Tuomo Saali
Det är alltså denna smått paradoxala situation jag nu förknippar med reggae – någonting som cirkulerar kring sig själv, som på en gång är stilla och i rörelse. För visst kan tillvaron och tiden bete sig just så. Och jag tänker på hur ett intensivt konstnärligt skapande, goda samtal och kärlek liksom suddar ut tidens ramar, och tvärtom: Hur lidande, sorg och kris slår sönder sekunder och minuter och snabbt kan göra slarvsylta av själen. Tiden inhyser kvaliteter som jag blir medveten om först när någonting nytt och annorlunda inträffar. Tid som vind och segel, eller tid som tyngd och ankare.
Suvi Malek
Coronan har bitit sig fast i sinnet. Förhållandevis få i Finland har drabbats fysiskt, men alla är vi kontaminerade av COVID-19 i våra själar. Och så är det förstås också sett i det globala perspektivet: Nästan alla världens människor har levt, och fortfarande delvis lever, i ett klaustrofobiskt kollektiv, på ytan separerade från varandra men någonstans på ett mentalt plan förenade i ett gemensamt öde. Utslängda och instängda har vi fått hantera detta smått absurda tillstånd som bara kan överlevas i tron på att detta trots allt är mer eller mindre tillfälligt. Att fråga efter mening och orsak är en del av rehabiliteringen, men att söka efter syndabockar eller projicera sitt illamående på andra är både energislösande och mentalt fördummande. Krisen gör mig visserligen lite mera medveten om min egen sårbarhet men samtidigt vet jag att alla är drabbade i sitt inre. En gemensam rytm och stilla rörelse förenar mänskligheten.
Elina Försti
Jag ser sällan annat än skalet – husets och människans. Så mycken energi läggs på målning och frisering, make up och spackling, på plastikkirurgi och fasadremont, men jag är ändå fullt medveten om att karaktär och personlighet springer fram ur något inifrån, ur något som inte går att beröra, knappast ens kan formuleras i ord. Krisen blottlägger fundamentet, avslöjar det mentala hälsotillståndet, eller som Octavio Paz uttryckte det i gårdagens blåggcitat: ”Känslan av att leva får vi genom separationen och avbrottet, hjälplösheten, fallet ut i en främmande omgivning.” Det låter lite paradoxalt – att vi lever upp när livet ser ut att trycka oss ner? Men jag antar att han menar att det nya utanförskapet tvingar fram nya livsstrategier, en omvärdering av tillvarons premisser. Eller för att återknyta till dagens tema: Det är kanske dags nu att i sakta mak, och med musiken gungande under fotsulorna, röra sig ut ur hus och hud, att med sin egen inre rytm som motor – och med kroppar på respektfullt avstånd till varandra! – återuppväcka gamla relationer men också etablera helt nya kontaktytor. Dags att bryta tystnaden, människans och husets, och i stället vagga fram i reggae-takt, alltså. Någonting nytt och stort håller på att växa fram i coronakrisens fotspår, någonting själfullt och livsbejakande, det är jag helt övertygad om. Och konsten visar vägen.
Konstverken ovan är fotograferade i Salmela konstcentrum i Mäntyharju för ett par veckor sedan. Sommarens utställningar är öppna 6.6.-9.8. varje dag 11-18. Fotografierna av konstverken är delvis beskurna.
Vinjettbilden: Miina Maria Äkkijyrkkä.
