Blått en dag, ett ögonblick…

[drama i en akt av ökänd författare. uruppförande 2020]

 

Akt 1, scen 1)

Ni kanske undrar varför jag sitter här långt bakom på scenen, i den här slitna soffan, i ljuset av den där blålila spoten? Ja, det är faktiskt grundtanken i den här pjäsen, eller rättare sagt egentligen regissörens geniala idé. Att huvudpersonen knappt ska synas, alltså. Men nog höras. Hallå, hallå! Visst hör ni mig? Jag sitter här i den blå timmen – l’heure bleue som vi säger på teaterfranska – och kan se er alldeles tydligt. Eller kanske inte alldeles tydligt, men i alla fall nästan. Jag tror nog jag snart kommer att se er bara mina ögon vant sig vid strålkastaren. Men egentligen är det ju så här: Jag talar, ni lyssnar, ni ser mig, jag anar er. Det är hela detta storslagna dramats konstnärliga utgångspunkt och förutsättning – att det finns en aktör och att det finns en publik. Nu finns det åtminstone en aktör, om det finns en publik återstår att se… Ja, det är klart att ni finns här, jag skojade bara som ni nog säkert förstod! Man måste vara lite lättsam och smålustig så här i början, så att spänningen släpper. Publikens spänning, alltså. Jag är så avspänd att jag knappt hålls kvar här på soffan. Som ni ser röker jag pipa med smak av skotsk karamell, som en riktig man, dricker sherry som en riktig… man… Va? Ja, ja, det är riktig årgångsvara, det syns ju på etiketten. Stil och etikett – det är mitt varumärke. Och ett borstat beteende – se bara på pannluggen. Nej, den har ni inte sett förut! Men den är min, och den är borstad. Eller åtminstone kammad. Vad ni inte ser men säkert känner… doften av That Man eau de cologne. Himmelska höjder! Vad gör man inte för att locka till sig allsköns nattfjärilar och dagsländor i den skumma kvällen.

(publiken applåderar igenkännande)

 

Akt 1, scen 2)

Ja, det är kväll. Jag är på väg ut, vart vet jag inte riktigt säkert, men jag tror det blir Livet. Ja, det är namnet på en pub här bakom hörnet. Där är det fullt ös klockan runt. Och där gäller det verkligen att passa rocken när man är i den rollen. Annars skulle jag knappast vara iskrudad denna eleganta vita skjorta med tab collar-krage och manchettknappar av silver. Och rutiga byxor med sydda pressveck och dekorstickad kostymkrage – det gäller att liksom smälta in, att inte sticka ut i onödan, att helt enkelt bara vara sig själv. Det har jag alltid varit – själv. En gång var jag utomlands minst två gånger och då var jag där alldeles själv. Väldigt själv. Det är jag nu också, som ni ser. Självisk. Konstigt vore det annars – det här är trots allt en monolog. I en monolog är man alltid själv. Ibland är man sig själv, men i huvudsak är man själv. Själv och säker. Som ni ser är jag väldigt säker – suger på min pipa, håller mitt glas alldeles blickstilla för att helt övertygande blicka outgrundligt in i framtiden. De hornbågade glasögonen ger mitt själv en air av klokhet och bildning – visst fungerar det alldeles utmärkt? Jag är alldeles naturligt mig själv fast jag säger det själv. Jag är ständigt själv vilket bevisar att jag är självständig, oberoende. Orubblig. Fast. Som ett berg. Jag, ett blivande bergsråd, eller annars bara stenrik. Nej ingenting kan grusa mina ljusa framtidsutsikter. God sherry, sanna mina ord! Dessutom gillar jag sandkaka.

(publiken applåderar spontant och småskrattar åt den fyndiga ordleken )

 

Akt 1, scen 3)

Nu när ni börjar slappna av där i salongen så måste jag berätta vad jag tycker om Livet. Alltså Puben. Där är rätt trångt, utom när det är nästan folktomt förstås. Av någon anledning ska alla dit på en gång, och det dricks och äts och snarvlas och bråkas och kramas så till den milda grad att det till sist blir lapp på luckan och alla får hålla sig för sig själva en tid. Liksom bortfösta, isolerade, förtappade. Åtminstone tills läget lugnat sig. Och då frågar ni helt naturligt: Vilket läge? Och då svarar jag med min dramatiska skådespelarröst: Dödläget. Och ni kontrar: Inget drömläge precis? Och då säger jag: Nej, verkligen inte. Och tillägger med min lika dramatiska tragediröst: Att vara eller inte vara, det är frågan. Så här kan vi hålla på en stund, bolla ord av  och an och få det att låta som om ingenting speciellt hade hänt. Men det är ju det som är det märkliga och ofattbara, att det verkligen har hänt. Det hade jag aldrig trott, allra minst då när jag var i den åldern som jag inte är nu. Men det hände. Och nu är det här, alldeles bakom hörnet. Jag tror faktiskt att det är bäst att jag slutar här och släpper hem er innan ni blir tagna på sängen. Nästan alla som blir tagna på sängen befinner sig nämligen långt borta från sängen. Den som är färdigt i sängen kan alltså inte bli… Ja, ni förstod tanken… För sen inte sånt oväsen när ni söker er ut mot foajén och gå för all del inte för nära varandra, minst två meter ska avståndet vara så att det inte ska ske några halkolyckor eller liknande. Och sen rekommenderar jag att ni tvättar händerna innan ni går ut, och där hemma genast när ni kommer in, gärna före ni tar av er ytterkläderna. Rena händer, inget händer är mitt motto. Själv ska jag repetera för morgondagens premiär av I väntan på… i väntan på nån, jag kommer just nu inte ihåg vem? Covid? Ja, Herr Covid! – I väntan på herr Covid. En helt absurd pjäs säger alla som så att säga blivit smittade av den. En världssuccé, en kassamagnet. Vi får se hur det blir här – förhandsintresset är i alla fall stort. Men som sagt, ta nu väl hand om er där ute i dimman, själv ska jag som sagt så småningom dra mig tillbaka och…

Jaha, alla har redan gått..! Här var det tyst… Och mörkt… Få se nu om jag hittar ut… Eller om jag ska stanna här på soffan över natten… Spelar det nån roll..?

(den blåa följespoten lyser upp en liten del av en tom scen. salongen ligger i mörker. ridå.)