Målning/collage: Carina Granlund
Livet är en obegriplig resa. Och inte blir det speciellt mycket begripligare med åren: perspektiven förändras självfallet, gamla beprövade insikter omvärderas, nya prioriteringar tillkommer. I vissa sammanhang blir jag kanska klokare, mera erfaren, men samtidigt anar jag det enorma gap som breder ut sig mellan min lilla verklighet och andras verkligheter. Och hjärnan går tillfälligt på högvarv och mer eller mindre tydligt återkommer den eviga frågan: Vad är meningen med livet? Eller i lite utspädd, light version: Vad är meningen med dagen idag?
Och jag tänker så här: Jag serveras dagligen en ny dag som på sätt och vis är en återspegling av ett helt liv: jag föds på morgonen, växer upp på förmiddagen, lever ett aktivt utåtriktat liv på dagen, saktar farten senare på eftermiddagen tills natten slutligen sluter mig i sitt mörker. ”Var dag ett nytt liv”. Men dagen är ”bara” ett ramverk, en scen med en viss scenografi, jag måste på ett eller annat sätt själv skapa innehållet. För mig innebär det ibland att söka och finna toner på pianot, oftare att fånga flyktiga motiv med kameran men framförallt att formulera meningar av tankar jag inte visste att jag hade.
Och det är just det här som är själva knutpunkten: Varje morgon känner jag hur tomheten breder ut sig, framförallt i huvudet men kanske också i kropp och själ. Stående framför datorn vid det höj- och sänkbara skrivbordet kulminerar osäkerheten som ibland sedan övergår i ett diffust obehag och i värsta fall i en lätt ångest. Har jag inte tidigare känt mig frikopplad från vad man kunde kalla ett meningsfullt liv så sker det senast nu. Och samtidigt får den ordfyllda men konserverade hjärnan en snedtändning; Meningen med livet hör ihop med språket, med det mänskliga uttrycket: ordfyllda meningar skapar meningsfulla liv. Nå, det kanske är att ta i, men du förstår tanken. Och i samma ordvändaranda konstaterar jag att de konserverade orden i hjärnans vindlingar är själva byggstenarna i den konversation jag för med mig själv och andra; bara en bokstavsjustering och tanken hastar i en annan riktning.
Någonting liknande sker också med kameran i händerna: Det som vid första anblicken ser ut som ett motiv multipliceras, fördjupas och förvrängs när bilden tornar upp på den stora dataskärmen. Nu är det inte bara en statisk återgivning av ett specifikt motiv vid en bestämd, tydligt avgränsad tidpunkt. I själva verket förändras innehållet allteftersom tanke och minne och känslor färglägger fotografiet, kanske det till och med ser ut att röra på sig, eller åtminstone härbärgerar ansatsen till en ryckig kortfilm.
Med musiken är processen mera mystisk. Jag känner en dragning till att tonsätta dikter, rimmade dikter. En rimmad dikt innesluter i sig en rytm och ibland också en antydan till melodi. Risken är att åka snålskjuts på det självklara som ibland är det banala. Utmaningen är att inte heller falla i det andra diket och göra våld på de inneboende kvaliteterna, men i stället hitta nya dörrar, öppna nya fönster. Det sistnämnda underlättas av att pianot står vid två stora fönster som dels vätter mot terrassen, dels ut mot det omgivande Andberget. I slutet av 1970-talet, när jag var som mest aktiv i Visans Vänner-sammanhang, diskuterade norska visvänner huruvida det var möjligt att skriva vackra visor i bombskydd eller slutna bankvalv. Svaret var: kanske. Att det går utmärkt väl att skapa mästerverk i skumma källarlokaler är både Evert Taube och hans VV-föreningar ett övertydligt bevis på. Men mitt pianoklinkande får helt säkert styrfart av en viss naturbaserad utsikt. Men vilka insikter utsikten alstrar är svårare att i ord beskriva, och närmast obegripliga är de tonala impulser som hjärna och hjärta förmedlar via kropp och armar till pianots tangenter, i synnerhet för mig, en amatör i musikens värld.
En del av detta obegripliga konstnärliga skapande, som kanske är den viktigaste ingrediensen i mitt tidvis ihåliga och transparanta liv, beskriver jag i historien om Tage Tolls tavla – en saga om en senior. Genom att ställa mig utanför mig själv och och i stället betrakta och beskriva den snarlike karikatyren Tage Toll lösgör jag mig i någon mån från egots och självkritikens obarmhärtiga påhopp. I ett till synes lättsamt, för att inte säga raljerande tonfall, målar jag upp en delvis mörkare scenografi och vill därmed tro att den spänningen väcker nya inre bilder hos läsaren. Och gör den inte det så kan jag alltid försvara mig med att ”…det var bara en saga, en förlupen tanke, ett litterärt hugskott”. Trevlig läsning!
[Se balken upptill: Tage Toll. Där uppenbarar sig också nästa kapitel onsdag vecka, därpå följande kapitel torsdag vecka. Och så vidare, fram till måndagen den 16 mars].
En värld i världen: till vänster Andberget, rakt fram terrassen. Här pågår livet i en högljudd tystnad. Även för Tage Toll.
