[Kapitel V i släkthistorien Under huden är jag många. Se tidigare avsnitt under rubriken VED upptill]
Fotot ovan, fr.v. Erik, Arne, Harald, Alma, Märta och Alarik Jernström

 

 

Scen IX: Suotniemi vid sekelskiftet 1900

Det var en stor gul gård, en stor, stor trädgård med en vägg av höga granar, hvilka morfar planterat som pojke, mot köksträdgården, och en allee av ljuvligt doftande lindar och lönnar mitt igenom, från balkongen rakt fram till sjön. En häck av spirea, som blommade så vit, som aldrig en spireahäck på något annat ställe, under balkongen från mitt fönster, ända fram till förmakshörnet, två änglar av gips nedanför trappan på vakt, otaliga hundar och hundvalpar, som kröp av och an, en kägelbana med en ”storskallestad” nedåt strandsidan och förbi den, längre bort, en lång bro som förde över till världens vackraste holme med tallar, blåbär, ättehögar och simhus.

Så skriver Märta – hon med den milda blicken och de knäppta händerna på fotot av familjen Jernström – långt senare, av den närmaste släkten kallad Tusse, faster Tusse. Suotniemi är ett jordiskt paradis och dess lyster och glans bara växer med åren, för Harald och Arne i mera måttfulla drag, för Erik och Märta mycket påtagligt. Och det är inte bara den stora gula byggnaden och trädgården runt omkring, det är lika mycket skogarna och vattenvägarna som etsar sig i minnet. Harald citerar Oscar Wilde – ”all dålig poesi är en produkt av verkliga känslor” – när han 1902 med Suotniemi i blickfånget skriver sin dikt “I månstrimman”.

I glittrande månstrimma / på Vuoksens blånande fjärd  / jag styr uti midnattstimma / min nattliga ensamma färd. / Kanoten plöjer sin fåra / i floden av glimmande ljus / Man hör blott plask av min åra / men annars knappt ett sus.

Äldre brodern Arne skymtar ibland i förgrunden, då oftast med kameran i hand eller en tunn trälåda fylld med oljefärger, penslar och kolpennor. Lillabror Erik går omkring med penna och anteckningsblock och gör många anteckningar: Det var för en livsbejakande yngling ett paradis och ett kungarike som här ute på landet omslöt mig med sina rika stämningsbilder i naturen. Egendomen var 1500 hektar stor och utan andra förbindelser med yttervärlden än båtförbindelserna och på vintrarna isvägarna till det 6 km avlägsna Kexholm. Landsvägar fanns inte, ty egendomen bildade ett slags halvö i Vuoksen omsluten av fjärdar.

Men det är yngsta syskonet Märta som först flyr idyllen och ger sig ut i världen: Tre feberheta dagar i Berlin. Vi rände omkring som om det gällt att magra minst 10 kilo varje dag. Ingenting i den stora huvudstaden undgick våra vidöppna ögon: Livet om dagen i Warenhäuser, kvällslivet på Friedrichstrasse och Unter den Linden och nattlivet i en Cabaret, allt togs i nära skärskådande. Ideligen nya, intressanta upptäckter, våra sinnen voro spänt uppmärksamma, våra själar mottogo ständigt ny näring, men våra kroppar försummades nästan helt och hållet. De uppehöll sitt skenliv med Bier och Wurst, då och då. Det var ett forcerat liv. Vi löpte omkring fullständigt yra av allt det nya.

Några år senare vill Märta gifta sig med Oscar Fichmann, en tjeckisk jude med svaga lungor som studerar agronomi i Prag, senare också i Leipzig. Relationen ogillas samstämmigt av respektive föräldrar varför det unga paret besluter att mer eller mindre fly ut i Europa. Resultatet blir ett lika romantiskt som smått dramatiskt giftermål i exil, troligen i England och på tröskeln till första världskriget. Parets förstfödde koncipieras troligen i Bryssel. Dramatiken lägger sig så småningom, relationer återupprättades och vardagen kan fortsätta någorlunda enahanda. Faster Tusse anammar det tyska språket och växlar tungomål vid behov. Från Berlin skriver hon ett brev till föräldrarna: Jetz wohnen wir so wunderschön, sie wieder in die Stadt gezogen, in eine ganz moderne Wohnung, so wie wir in Kalevahaus, nur viel heller und schöner, vier Zimmer, eine schöne Veranda für Blumen (ich hab jetzt viel Blumen, das macht mir sehr freunde sie zu pflegen) dann hat mir Oskar einem Flügel gemietet und ich hab eben angefangen wieder einmal Klavierstunden zu nehmen. Über den Flügel an der Wand hängen meine Familienporträts.

Livslusten hör kanske ihop med hennes starka tro. I alla fall föraktar hon en religiositet som ”luktade lik och hopplöshet”. Den där de ”kristnas” suckar och hopplöshet och resignation inför världen, som påminner om ordspråket ”surt sa räven om rönnbären”, är mig absolut obegriplig.

Äldsta brodern Arne verkar vara, i motsats till Märtas livlighet och spontanitet, fast som en klippa, lågmäld, för att inte säga filosofiskt lagd. I början av 1900-talet gör han en anteckning: Aldrig har världen varit så intressant som nu, och aldrig människorna, som individer tagna, så ointressanta. Det är som en själslig uniformité nu vore högsta idealet, och som om alla krafter helt absorberats av det materiella framåtskridandet.  Man talar längs en tråd med en person på några tio eller hundratal kilometers avstånd. Man vrider på en knapp och lamporna tänds. Vi åker med vagnar utan hästar. Det finns båtar som gå under vattnet och människor som flyga. Och ett budskap kan man sända genom luften till en ångare mitt på Atlanten. Och mera till. Vad skall inte våra eventuella barn få vara med om! Är det så underligt under dylika omständigheter att människan glömmer sin själ?

Arnes talang är tecknandet och målandet men han har inte de bombastiska porträtten eller de imposanta landskapsbilderna i bakhuvudet utan i stället karikatyren, den kärleksfulla nidbilden av människans anlete och apparition. Arnes visuella gåva till eftervärlden – tio centimeter höga ”storskallar” tecknade med blyerts och målade i akvarell – lever kvar i 713 exemplar. En hel armé av personligheter, egensinniga gestalter utstyrda i galauniformer och vardagstrasor, stolta, veka, inställsamma, troskyldiga, illmariga, buttra, bittra. Sigurd Ring, Ulrik Knallwitz, Åke Tott, Gottfried v. Pappenheine, Kronprins Oscar, Peter Höllenstein, Haliglulla Kafiatulla, Erik Firlig, Alexander Newsky, August v. Entz, Gustaf Bertelsköld, Magnus Brahe, Bo Jonsson, Alexander af Klöfvenhjelm, Erland Drummelhjelm, Ulrik Knallwitz, Abraham Kluns af Nyborg, Torsten Liljekonvalje, Boris Dostojefsky, Bachus Tratt, Tor Häcklefjäll af Blocksberg, Wilhelm Halleluja. Och Beata Hallenhjelm.

Pipskägg och mustasch, vapenrock med ståndkrage, snören i silver, pompong i guld, epåletter och värja, svarta lister på byxan, attila och kollett, blanka ridstövlar och pickelhuva, studentmössa, förkläde – det är världen anno 1900 i en nyss myndig ung mans kreativa hjärna. Män, män, män, och några få kvinnor. Man ska lära sig se för att lära sig älska. Men att se en människa, det är inte lätt. Det är så mycket förgrund hos dem alla att man inte får tag i själva människan. Om den finns? Och förgrunden – har den annat intresse än möjligen – måleriskt? Eller zoologiskt?

Erik beskriver entusiastiskt sin storebrors karikatyrsamling. Arnes talang att rita dessa Storskallar och göra dem humoristiska, lärorika och karaktäristiska var något enastående. Han försedde dem med överstora huvuden – därav namnet Storskallar – och skapade med sin utmärkta blick för olika typer en brokig samling – ja, ett helt samhälle där dock det militära inslaget förblev det dominerande (tack vare militäryrkets dominans i vår egen familj!). Denna lek med Storskallarna var en fascinerande lek för mig och i många stycken även uppfostrande. Sålunda voro de namn som Arne gav dessa ”dockor” ofta lånade från Världshistorien, utan att i övrigt avse någotslags porträttering av berörda historiska personer. Somliga namn däremot voro mera foster av hans frodiga fantasi och oftast väl anpassade till det yrke som ”dockan” besatt. Tack vare detta blev mitt intresse redan tidigt väckt för det dåtida samhällets olika förgreningar. Att dessa Storskallar inte voro vad som helst alldagligt vittnade bl.a. det beröm som målaren Albert Edelfält gav åt de exemplar som han genom min fars försorg kom att få se. Berömmande utlåtanden av senare datum finns även att tillgå av kända konstnärer.

Examen från Helsingfors universitet, teckningslärare, konstnär, och lektor vid Nykarleby seminarium – Arnes värld är visuell, bakom pincenén döljer sig en medkännande blick. Och texten avslöjar en analytisk förmåga med sinne för detaljer och stämningar. Och humor. När jag ser hårdkokta ägg, har jag en vision. Det var en gång på tåget mellan Wiborg och Sordavala, en andraklasskupé. Mitt emot mig satt en rysk jude, någotslags affärsman, klädd i mycket trånga och alldeles nya högskaftade stövlar. De pinade honom tydligen rysligt så att han slutligen drog dem av sig, med mycket besvär visserligen. Och så tog han fram sin vägkost, hårdkokta ägg. Och doftsymfonin sedan: stövelläder, fotsvett och hårdkokta ägg – å herregud ändå! Den doften glömmer jag aldrig. Kanske var där också vitlök. Åah!

Harald är liksom sin äldre bror en stillsam man, men om möjligt ännu mera försynt och tillbakadragen än Arne. Och helt fri från behovet att synas och höras och att briljera. Ändå är det just på honom som strålkastarljuset så småningom riktas, framförallt av en beundrande läskrets och en rosande kritikerkår. Harald är nämligen en språkets mästare – som journalist men framförallt som översättare. Journalistiken är en nödhamn, säger man – icke utan skäl. Men oftast är den en nödhamn för män som försmått inomskärsfaret och kustfaret och lockade av okända vidder styrt mot drömland bortom horisonten. Den behöver icke söka nödhamn som alltid seglat inomskärs eller aldrig ens lättat ankar. Mången drives av skaldedrömmar in på tidningsmannabanan. Och dock är mellan skaldens bana och tidningsmannens ett svalg befäst så djupt som svalget mellan himmel och helvete.

Han börjar som översättare på Suomen uutistoimisto, blir redaktör vid Åbo Underrättelser, korrespondent vid Maskin och Bro, fortsätter som korrespondent och prokurist vid Fiskars, återkommer än en gång som redaktör till ÅU, nu på ekonomiavdelningen, och fungerar så ytterligare en tid som chefredaktör för Finansbladet. I kölvattnet av den sistnämna erfarenheten skriver han boken Firmor i Finland och Alla aktieägares bok om de börsnoterade bolagens bokslut. Men det är alltså översättningarna som blir Haralds livsverk. Joseph Conrad: I fjärran farvatten, John Galsworth: Den svarta blomman, Charles C.G.D.Roberts: Branningans Mary och andra historier om djur och människor, Arnild Bennett: Nöjenas stad, Aldous Huxley: Det underbara leendet, Kalervo Reponen: Vid Summa och Viborska viken, Hans Martin: Räkna de lyckliga stunderna blott, Anthony Trollope: Biskopen i Barchester.

Bland annat dessa. Men framförallt Geoffrey Chausers Canterbury Tales från slutet av 1300-talet. Resonerande bokkatalogen som ges ut av Statens biblioteksbyrå recenserar boken 1934. “Med denna volym fortsätter Harald Jernström sina utomordentliga översättningar av Geoffrey Chaucers diktning – den engelska nationallitteraturens första stora och verkligt självständiga verk. Boken innehåller två av de mustigaste och mest burleska av Canterburysägnerna – mjölnarens och fogdens – samt den allegoriska visionsdikten ”Fåglarnas ting (The parlament of fouls), vilken skrev som hyllningsdikt till Richard II:s brud. I de två Canterburysägnerna firar Chaucers saftiga humor och realistiska fantasi verkliga triumfer; den som till äventyrs tager anstöt av de något vågade och farsaktigt uppsluppna scenerna torde snart bli avväpnad av författarens berättarglädje, av hans djupa förståelse för det mänskliga i alla dess olika former, av hans goda humör och graciösa vers. Dikterna ge en sällsynt levande bild av livet i England under medeltidens slut och den svenska tolkningen motsvarar mycket högt ställda anspråk. Man kan blott hoppas att mag. Jernström småningom skall översätta samtliga Canterburysägner – han skulle därmed göra såväl den svenska som den engelska litteraturen en ovärderlig tjänst.”

Tusses rörelser på kartan diskuteras livligt i vardagsrummen, liksom Arnes storskallar och lärargärning, och Eriks militära patos. Men Harald blir på något sätt kvar i tamburen, inte bortglömd, men skymd av andra röster, mera högljudda. För honom själv finns det inget behov att häva sina stämma på bekostnad av andras. Livet, det verkliga livet, tar ändå sats från de små svarta tecknen på bokens sidor. Och det livet är större och djupare och vidare och verkligare än allt det prat och pladder som andra med sådan frenesi ägnar sig åt. Som i Canterburysägnerna.

Skön var den unga frun, och hennes midja / var smärt som en vesslas, smidig som en vidja. / Hon bar en gördel, silkesstickad, mjuk, / kring sina länder hade hon en duk / så vit som morgonmjölk och rikt broderad. / Och hennes vita särk var dekorerad / med kolsvart silke framtill över barmen / och bak i nacken liksom runt kring armen. / På hennes mössa, som var vit och sval, sågs svarta band av samma material. / Sitt hårband bar hon högt, och det var brett, / och ögat lyste löftesrikt och hett. / Helt smala voro hennes ögonbryn, / två svarta bågar mot den vita hyn.  / Hon var så tjusande att se uppå / som päronträden när i blom de stå, / och mjukare än lammets fina skinn. / Hon bar en läderbörs i gördeln sin, / med silke sydd, med pärlor tätt besatt. / Om än man sökte både dag och natt / och världen runt, så kunde man ej vänta / att finna lika glad och vacker jänta. / Så strålande var hennes klara hy / som präglad slant av guld när den är ny. / Hon sjöng och hennes drillar voro glada / som svalans kvitter på en lantlig lada.

Och så till sist Erik. Eriks livsväg verkar fullständigt klar från första början: militärbanan kallar. Luften dallrar, ett hotfullt muller hörs i fjärran. Finlands relativa självständighet som storfurstendöme är hotad, samtidigt som den finska språkgruppen ifrågasätter den svenska hegemonin inom förvaltning och kultur. I denna atmosfär av oro, osäkerhet och förbittring växte jag upp från gosse till yngling. Intrycken av dagshändelserna formade mina tankar och känslor, och samma var fallet med mina kamrater. Vi levde i en atmosfär där blixtar skuro genom mörka moln, och där ofred fyllde sinnena. Vi voro unga och offervilliga, färdiga till handling när helst tillfället bjöds. Man manade oss till försiktighet i rädslan för oöverlagda handlingar och man menade att det passiva motståndet var landets enda vapen. Men så menade inte vi. Vi skaffade vapen, modärna Mauser-pistoler med vilka vi mången fridag övade oss i målskjutning någonstädes i stadens omgivande skogar, och militära instruktionsböcker införskaffades från Sverige och studerades flitigt. För oss stod Eugen Schaumans gärning förpliktande som ett vårdtecken över fosterlandets ära. Skottet i senatsbyggnaden den 16 juni 1904 blev väckelsen till aktiv handling.

1905 lider Ryssland ett svidande nederlag mot Japan vilket i sin tur leder till stor oro i Ryssland – allmän strejk, politiska mord och upplopp. I Finland drar en strejkvåg över hela landet, även skolungdomen strejkade. Erik skriver: Man hade valt mig till en av sekreterarna i Wiborgs lärdomsskolors strejkkommitté. Jag mottog mitt uppdrag som ett bevis på förtroende och uppskattning och tecknade mina protokoll fulla med latinska citat: “Dulce et decorum est pro patria mori” – skön och ärofull är döden för fäderneslandet. De orden ljuda ännu i mitt öra från ett möte där talaren med patos uppfordrade sitt unga auditorium till öppen strid om så krävdes. Och beredda voro vi till vad som helst.

Ett stort folkmöte på rådhustorget i Wiborg. Huvudtalaren, en viss Piirainen, slungar på Hovrättens trappa ut sina förkunnelser om frihet, jämlikhet och broderskap, och att allt arbete ovillkorligen måste läggas ner. Och så vinkar han till sig Erik som lydigt ställer sig bredvid honom, och säger: Vi två här skola tvinga hovrättsherrarna att inställa arbetet. Det är folkets vilja att även detta ämbetsverk följer fosterlandets parol: strejk till sista man. Erik minns: Under nya leverop från folkmassan trädde vi in i hovrättsbyggnaden. Några vaktmästare sökte lamt hindra oss, men riskerade ej gå handgripligt tillväga. Och så tågade vi lugnt upp till andra våningen, glada att inga poliser stodo i vägen. – Hovrättens samtliga medlemmar voro samlade i en av plenisalarna. Det var kusliga ögonblick för mig, generad som jag var inför denna imponerande församling av frackklädda högdragna ämbetsmän. Jag var ju dock endast en skolpojke – om ock högstaklassist – medan skaran som här motvilligt mottog oss bestod av vördnadsbjudande äldre män med stadgat anseende i samhället. Jag är rädd att min entreé verkade föga övertygande. Vi stego emellertid in, och jag tror sannerligen att jag av gammal vana bockade mig, ty jag kände ju flera av hovrättsherrarna personligen.

Finska kadettkåren dras in, liksom skarpskyttebataljonerna och dragonregementet, samhällssituationen stabiliseras i någon mån och Erik börjar tänka i nya banor beträffande sin framtid. I stället för militäryrket hägrar nu en universitetsbana. Han skriver in sig i fys.mat. sektionen med sikte på att längre fram bli medicinare. En “orättvis” hud i zoologi, där jag klottrade bort mina chanser på ett strunt hjässben av en sköldpadda förtog mig lusten att fortsätta på medikofilen. Jag övergav professor Palméns föreläsningar, förnärmad över den ringa uppskattning mina kunskaper rönt. Mag. Boman i Wiborg hade ju givit mig vitsordet 10 i zoologi, och han visste nog att ingen elev kände fåglarna bättre än jag. Själv var han – Boman – landets största specialist på fåglarnas ohyra, det hade Palmén t.o.m. erkännt på en av sina föreläsningar. Som en personlig förolämpning måste jag anse det att bli tillfrågad om sköldpaddor, dessa fördömda kräk som varken äro fåglar eller fiskar. I vredesmod beslöt jag att erbjuda andra professorer mina tjänster. Jag valde geologi och geografi som huvudämnen för en avlägsen kandidatexamen – och se nu ändtligen fick jag vind i seglen! Professor Ramsay och professor Rosberg ställde sig båda förstående och uppmuntrande till mina planer att studera för vitsordet laudatur i deras resp. ämnen. Jag startade med friskt mod med nya framtidsperspektiv vinkande i fjärran och med återvunnet självförtroende i bröstet. Här skulle läsas som aldrig förr!

Och han läser. Och reser på somrarna omkring i bygderna och undersöker jordarter och vattendrag. Kunskaperna i geografi och geologi skall senare visa sig vara till nytta även på den militära banan i form av insikter i orientering och terrängkännedom. Men studierna blir aldrig helt slutförda, trots två laudatur. Bäst trivdes jag dock nu som fordom i ensamheten. Enstöringen i mig hade blott utvecklats under årens lopp och drev mig till ensamma långa promenader eller skidturer, eller till böckerna som hopade sig på bokhyllan varje likviddag. Bokintresset blev snarlikt en mani som behärskade långa perioder av min studenttid. Men som No 1 på bokhyllan stod fortfarande Nordensvans stora verk av Fransk-Tyska Kriget 1870-71, ehuru nu i godt sällskap med Finska Kriget 1908-09 av samma författare och en mängd geografiska praktverk och reseskildringar, förutom massor av skönlitteratur.

 

[Nästa avsnitt – ”Kris” – i denna släktberättelse publiceras den 15 april]