[Kapitel XI i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare inslag: Se under rubriken VED upptill].

 

Jag står tveksam i kulisserna och betraktar alla dessa ansatser till liv och mening som passerar revy. Och jag undrar om det är min egen skugga som skymmer blicken när strålkastarna lyser på huvudpersonerna. Så mycket känner jag igen, så mycket har jag sett och hört förut att det verkar som om pjäsen skulle vara färdigt inövad. Men vems är föreställningen, men regisserar? Och var sitter publiken? Är jag ensam i salongen? Nej, jag står ju i kulisserna, kan se både skådespelare och publik. Varför står jag då här – är jag en statist? Eller dramaturg? Sufflör?

 

Scen XVII: Apollohuset, Södra esplanaden 10, Helsingfors, måndagen den 6 februari 1911

Så här mitt i vintern är Runeberg lite stel i nacken där han rakryggad skådar mot Salutorget och Havis Amanda. Men utan att svänga på huvudet, bara genom att blicka lite snett till höger, kan han se Apollohuset några tiotal meter längre bort. Två ingångar från Södra esplanaden hälsar gästerna välkomna. Den ena leder till biografen, den andra till restaurangen. Biografen är egentligen två biografer med en avskärmande filmduk på mitten. Den mindre har 159 sittplatser, de större 283 på parterren och 107 på läktaren. Enligt reklamen – formulerad av Kalle Ståhlberg själv – är detta Nordens största biograf. Tekniken är i alla fall den senaste. Ventilationssystemet kan producera 12.000 m3 frisk luft i timmen, maskinrummet är rymligt och vid brandfara kan man med en enkel handrörelse koppla på sprinklersystemet. Klaffstolarna av päronträ, den förgyllda stuckaturen, belysningen, glasmålningar och allt det där andra som vi redan hört talas om – moderniteten talar sitt tydliga språk.

Snett mittemot, på norra Esplanaden, ligger Kämp och teater Helikon som bara ett halvt år tidigare har öppnat i femte våningen. Och där strax bredvid, på Glogatan, ligger Olympia. För att inte tala om Svenska teatern, ett par hundra meter bakom Runebergs raka rygg. Nöjeshelsingfors är samlat till ett kluster vid Esplanadparken med nationalskalden i centrum.

Just nu när klockan är 11.45 sitter Kalle i sitt lilla kontor på första våningen bakom kassorna och läser tryckeriets korrektur för den kommande veckans filmföreställningar. Han nickar förnöjt åt den upplysande introduktionen överst på programbladet: Apollo Teatern är i alla afseenden Helsingfors förnämsta biografteater, enkom uppförd för ändamålet och i hygieniskt afseende öfverträffande alla samlingssalar härstädes. Frisk, uppvärmd luft inpressas hela tiden i så stor mängd att förskämd luft aldrig kan förekomma. Programmen äro de dyrbaraste, alltid sammanställda för en bildad och förstående publik med undvikande af alla råa och sedlighetskänslan särande bilder.

Han gör en korrigering på det nästsista ordet – å i stället för ä.

Det här är program n:o 541 och gäller för denna vecka, 6-12 februari. Programmet består av två avdelningar: Tre kortfilmer i serien Finlands slott och herrgårdar – Kaukas i Masku, Lemsjöholm i Åbolands skärgård och Villnäs i närheten av Fredrikshamn. Och en andra del som egentligen är en första provvisning med tanke på den internationella rese- och turistmässan i Berlin som inleds om en månad: Breaking up ice in Finland, Imatra rapids in Finland och Winter in Finland. Mellan de två avdelningarna har han placerat en film med namnet Judaspengar. Ståhlberg låter reservoirepennans spets följa ögats blick: En gammal hederlig bretannier är sin kung trogen och har många olika andra likatänkande, som icke känna sig tilltalade af republikanerna. Han mottager en dag ett bref fr. markis Gautron, som meddelar honom att kungen anförtrott honom ett hemligt uppdrag och anhåller om skydd hos den gamla bretanniern. Denne inviger sin son i hemligheten. Då det blir uppdagadt att markisen skall komma till landet utsättes en belöning af 1000 thaler för den som bringar honom lefvande eller död till myndigheterna.

Ståhlberg ler för sig själv. Herrgårdarna är intressanta, och filmerna om Finland har han ju själv varit med om att producera, men där emellan lämpar det sig utmärkt med lite dramatik i salongen, den väl ventilerade. Längst ner på sidan gör han ett tillägg som i korrekturet saknas: Musik af teaterns egen elitorkester under ledning af kapellmästar K. Lindén.

Därmed är programbladet, efter noterade korrigeringar och kompletteringar, färdigt för tryckning. Klockan 12.30 kommer Sirkka enligt överenskommelse, tar kuvertet med rättelserna och går med släntrande steg till Tilgmanns tryckeri i hörnet av Annegatan och Lönnrotsgatan, en promenad på drygt fem minuter. Medan Sirkka fortsätter mot Fazers café på Glogatan sätter sättaren igång med Ståhlbergs korrigeringar, senast klockan 14 skall tryckpressen vara färdig att stampa ingång, klockan 16.00 kommer Tilgmanns 15-åriga bud Kurre springande med de tryckta programbladen väl inpackade i ett litet paket, klockan 16.30 placerar Ståhlberg personligen ett programblad i den lilla glaslådan till höger om entrén. Klockan 17 äter familjen Ståhlberg middag i fjärde våningen.

 

Scen XVIII: Apollohuset, fjärde våningen

Matsalen i Ståhlbergs privata våning domineras av ett enormt matsalsbord övertäckt av två dukar som delvis överlappar varandra på mitten. Egentligen består bordet av ett mindre bord som förlängts med två stora tilläggsskivor. Arbetet har utförts av Kervo snickerifabrik, grundat för tre år sedan. Kalle Ståhlberg har via bekanta i Borgå hört smickrande ord om snickaren Klas Mauritz Peltonen som nu är direktör för den nya anläggningen. Skivorna fick Kalle nästan gratis eftersom man i den nystartade fabriken ville prova en ny mekanisk såg men i hanteringen skadade den ena skivan av rent misstag. Den långa skråman blev dock nästan osynlig när det mörka betset målades på. Eftersom bordet alltid skulle vara övertäckt av dukar så spelade det inte så stor roll hur det såg ut, viktigare var funktionen. Tyckte Kalle. Däremot måste han betala fullt pris för de stödjande benen under de två skivorna. I sin fulla längd är bordet 4,8 meter långt och 1,4 meter brett. I normala fall är det omringat av fjorton stolar – sex på var sida och Kalles och Sonjas i var sin ända. Sedan några dagar tillbaka är Kalles syster Jenny på besök, inte så mycket för att fira Runebergs födelsedag, som var igår, som för att avlasta Sonja som ännu är upptagen av att, mellan arbetet i hotellvåningen och restaurangen, dia Rulle, den sistfödde. I köket huserar hembiträdet Helmi och köksan Aino, den sistnämnda just nu upptagen med att steka strömming och mellan varven mosa potatis med en stor mortel av trä. Helmi hastar mellan kök och matsal med bestick och karott, mjölkkanna och smörfat. Det vita förklädet har fått några fläckar av mjölken när hon hällde upp den i kannorna från den stora metallstånkan.

Mellan kökets dunkla tystnad och matsalens elektrifierade upplysthet, ligger en kort mörk korridor och ett mindre rum med två fönster mot gården. Detta mindre rum domineras av en stor skänk med lådor och hyllor fyllda av finare serveringskärl i fajans och porslin, kristallglas från Böhmen, koppar och fat, dricksglas, extra bestick i silver, linneservetter och dukar för festligare tillfällen. I hörnet står två små serveringsbord i mahogny och bredvid dem en gammal sliten läderfåtölj. En liten palmväxt tornar överst på skänken, på väggen mittemot hänger en handvävd rya i bruna och orangea nyanser, konstnärens namn är okänt. Väggen bredvid fåtöljen pryds av ett stort inramat fotografi taget av Kalle Ståhlberg. Det föreställer konstnärerna Albert Edelfelt, Axel Gallen-Kallela och Pehr Louise ”Pekka” Sparre af Söfdeborg som avbildar Imatraforsens vintriga vyer. Året var 1900.

Bakom en smal dörr till höger döljer sig ett litet svalt förvaringsrum som i vanliga fall inhyser ett lager vin- och champagneflaskor, några stora ostar invirade i smörpapper, olja och vinägretter, stora kryddförpackningar, risgryn och havregryn, lite torkat kött och en lår potatis. För ett par år sedan, när sonen Lennart var tio år, hade han än en gång varit våldsam mot sina yngre syskon och i vredesmod beslöt Sonja att tukta sin oregerliga son. Hon släpade det sprattlande och skrikande offret till skafferiet, skuffade in honom i mörkret, och låste dörren. Efter en tids bultande och svärande blev det tyst, Sonja försvann in i andra uppgifter och glömde till sist helt bort arvtagarens existens. När köksan många timmar senare skulle hämta potatis för middagen fann hon Lennart halvt medvetslös sovande på golvet. Bredvid honom låg några tomma champagneflaskor.

Med tanke på Lennarts vidlyftiga kroppsspråk kan man vara smått imponerad över Sonjas resoluta handalag med sin bångstyriga arvtagare. Hur långt är inte det från bilden av den väna och veka ungmö som Kalle en gång blev så betagen av. Nu, femton år och sju förlossningar senare, har Sonjas ryska temperament hunnit i fatt henne, kroppen återfått sitt självförtroende. Men av detta tillfälliga pedagogiska övertramp ska man inte dra slutsatsen att Sonjas mentala hälsa är ifrågasatt. I vanliga fall, och dagligen, kan hon visserligen vara spontant livlig och till och med högljudd, men det bestående intrycket av Sonja är en gladlynt, barnkär och ganska fåfäng kvinna. Nej, Sonjas vigör behöver man inte bekymra mig över. Annat är det med Kalles kroppsliga och själsliga tillstånd.

[Nästa avsnitt i Under huden är jag många publiceras på blåggen den 1 oktober]