[Kapitel 13 i släktberättelsen Under huden är jag många, en fiktiv historia som baserar sig på fakta]

 

I det lapptäcke som mitt minne och mina sinnen binder ihop på en tyst botten, är sorgen och tragiken speciellt framträdande. Var det så även då, eller är det mina egna tillkortakommanden som färgar väven? Var finns humorn, skrattet, ivern, musiken och dansen, för att inte tala om lusten och längtan, upphetsningen och intimiteten? Eller är även de förträngda av den dramatik livet alltför ofta och brutalt slår sina medmänniskor med armbågen mitt i solar plexus – alla dessa tidningsrubriker och nyhetssändningars rafflande ingresser om naturkatastrofer, övergrepp och krig som likt en genomvåt och sur matta lägger sig tung och kvävande på tillvarons golv? Och det slår det mig att hela jag är en gigantisk spegel som, beroende på sinnesstämning och dagsläge, fångar upp de signaler från när och fjärran som jag just nu är i behov av. Kanske jag på ett omedvetet plan putsar min självbild i de reflexer som gårdagen kastar på min känsliga hud, att jag överbelyser vissa sekvenser därför att de lägger sig som ett skyddande bandage på mina egna ömmande sår. Eller ska jag – heureka! – se på denna visuella dialog över tid och rum i en annan narrspegel där mina ambitioner och mina behov riktar sig bakåt, inåt: Jag förtydligar, jag förklarar, jag försonar och jag löser upp de gordiska knutar som likt tryckfel i tidningen och fläckar på fotografiet misspryder motivet och förvränger den bakåtvända blicken? Tiden får utvisa vem som talar till vem men ett är säkert: Dialog pågår.

 

Scen XX: När livet går på tå (1914)

Kalle Ståhlberg mår inte bra. Nej, det är inte i första hand den strejkande magen och den envisa hostan som gör honom dyster till sinnet. Inte heller är det det dova hotet att tyska krigsplan en tidig mörk morgon helt oförhappandes skall dyka upp i horisonten söder om Sveaborg och från låg höjd bomba och beskjuta en sovande befolkning, som dämpar hans humör. Tyska undervattensbåtar och vidunder av andra slag har visserligen redan noterats i farvattnen utanför huvudstaden, men inte heller detta faktum fäster sig särskilt stadigt i Ståhlbergs sinne. Det är någonting annat, på en gång efemärt och grundläggande, som gör sig påmint under den hårda kragen och välputsade borsalinon. Under veckor av undantagstillstånd, när staden till stora delar tömts på sina invånare och restauranger stängts, även Apollo, uppstår både geografiska och mentala luckor, håligheter som blottlägger det vardagen igår med sina extravaganta aktiviteter och flagranta livsstil försökte dölja. Det ljuva liv och den glada epok som kulminerade i hans 50-årsfest för snart två år sedan, är ett minne blott. Fortfarande orkar han visserligen bestämma vilka rum som skall eldas på dagarna och vilka sovrumsfönster skall stå öppna på natten. Och han ger order om att snuviga barn skall hålla sig inomhus och att de friska måste vistas minst två timmar utomhus varje dag. Men det är på resorna till Stockholm, Köpenhamn och Hamburg, i jakten på skådespelare och artister, som ett ifrågasättande om alltings mening och avsikt allt oftare gör sig påmint. Oron och irritationen ökar, de fysiska symptomen blir allt mer uppenbara, självkritiken växer. Från Stockholm skrev han redan på våren till Sonja: Hälsa de dina och mina hjärtligt från pappa som mest funderar på huru han skall slippa teaterskräpet. Den dagen kommer bara man väntar. Mina önskningar brukar ju gå i uppfyllelse.

Men nu är vi mitt i september 1914 och familjen är splittrad och utslängd i världen. Läget i huvudstaden håller på att normaliseras, inga tyska flyg har hörts eller synts. I början av augusti, när situationen var som mest spänd visades på Apollo bilder och kortfilmer under rubriken Skapelsen. Det var inte Kalle Ståhlbergs idé utan i första hand aktivister kring ett Bibelforskningssällskap som erbjöd ett helt informationspaket, inklusive ett 30-sidigt programblad och som delades ut av, som Ståhlberg uttryckte det, tre lagom religiösa flickor. I garderoben huserade fyra lantmoror och till sittplatserna eskorterades publiken av några gubbar från landsbygden. Köerna ut längs Esplanaden blev formidabla tack vare det fria inträdet. Stämningen i salongen var hög och med jämna mellanrum klämde menigheten, stående, med i sången som sprang ur en trattgrammofon. Med sorgsen blick betraktade Kalle Evas runda former på den vita duken stunderna före syndafallet.

I början av september beslöt teatrar och cirkusevenemang, i brist på omedelbar krigsfara, att igen öppna sina dörrar och portar. Kvällstid tändes varannan gatlykta och det blir tryggare att röra sig på gata och i gränd. Och i går, den 14:e, öppnade Ståhlberg även sin restaurang. Mat och musik är lättare att administrera och distribuera, scenframträdanden kräver mera förarbete. Skapelsen kan gå i repris om en vecka och dagarna efter det lämpar det sig med lite trollerikonster som framförs av Carl Lindgrén. Detta ger Kalle Ståhlberg lite tidsrespit för att lösa det största problemet: ekonomin. Eller rättare sagt: finanserna är ett problem, men kanske inte det största – det har ju varit kris förut också. Det stora problemet är Kalle Ståhlbergs bristande motivation, både vad gäller Apollos framtid men också sin egen och familjens. Men det sistnämnda är alltför känsligt för att ens nudda vid. Då är det bra mycket enklare att ta ekonomitjuren i hornen och åtminstone inför sin hustru framstå som en matador som behärskar scenen.

Ståhlbergs röda skynke är den störtdykning i restaurangens lönsamhet som skett den senast månaden. Och hotellet står nästan tomt eftersom folket flytt huvudstaden och knappast någon, under rådande omständigheter, är villig att turista i huvudstaden. Som vanligt tar Kalle Ståhlberg i mer än nödvändigt. I stället för att anpassa sig till en mindre kundkrets besluter han tvärtom han att utvidga, förstora och förbättra. Arkitekt David Wilhelm Frölander-Ulf får i uppdrag att rita in fler hotellrum, restauranten skall kompletteras med en bankettsal och en festsal. Bowlingbana, biljardrum och takterrass – världen skall slås med häpnad över detta moderna och strömlinjeformade nöjespalats i metropolens centrum.

Men det blir ingenting av de storståtliga planerna, ekonomin och den maniska energin lägger käppar i hjulen. Idéerna försvinner i någon sned skrivbordslåda och Ståhlberg tvingas bita i det sura äpplet – att i stället för tillväxt återgå till trista vardagsrutiner och livets stilla lunk. I Mellaneuropa strider engelsmän, fransmän, ryssar, tyskar, österrikare, ungrare och italienare under allt häftigare former, men det bekommer inte Ståhlberg speciellt mycket. Han har viktigare saker för handen: Att i någon form bevara Apollo, ljusets och konsternas gud, för eftervärlden.