Ovan: Kirsti och Ebba Ståhlberg i början av 1910-talet
[Kapitel 16 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED].
Det mesta av det som skedde i och runt släktfamiljerna före landets självständighet känns nästan mera som saga än som sanning. Tiden tänjer på begrepp och händelser och lockar hjärnan att fylla i de tankepauser och faktaluckor som båda ökar i antal och format ju längre bakåt in tiden blicken söker sig. Men någonstans just för precis hundra år sedan träder verkligheten fram på ett allt mera påtagligt och kännbart sätt. Dels beror det förstås på en bred och välkänd historieskrivning kring de dramatiska åren 1917–1918 men också på den genetiska närheten: min pappa var vid det här laget redan 24-25 år gammal, mormor Elsa och morfar Erik gifte sig 1918, mamma föddes 1920, och jag tjugoåtta år senare. Verkligheten, min verklighet, kryper alldeles hudnära fram. Och då kanske det passar att dra djupt efter andan och fundera på nya perspektiv. Och ta en tankepaus.
Scen 24: Ungdomliga excesser och åldrandets möda
Sonjas och Kalles interna konflikter börjar göra sig allt synligare. Eller kanske det i första hand handlar om Kalles problem. Efter den chockartade bröllopsnatten i Paris fick Sonja snart smak både för kärlekslivets fröjder och familjelivets praktiska utmaningar. Frisk till kropp och själ hade hon inga större svårigheter att regelbundet föda barn och när hon senare i livet assisterar en av sina egna döttrar som i förlossningsrummet ropar ”jag dör, jag dör”, klappar Sonja arvtagaren milt på axeln och konstaterar lugnande: Dö du bara, jag har dött sju gånger.
Sonja älskar sina barn, somliga mer, andra nästan lika mycket. 1917 fyller äldsta dottern Leonie 20 år, Lennart är 18, Kirsti 16, Ebba 14, Arne 13, Dolly 11 och Rulle ”alltid sist, men inte minst” – 8 år.
Och redan nu kan man tydligt se likheter och olikheter. Leonie är lågmäld, försiktig och musikaliskt den mest begåvade i syskonskaran. Lennarts ombytliga humör har redan konstaterats, nu har han som frivillig gått med i hemvärnskåren. Kirsti speglar sig ofta, är fåfäng och ombytlig: Lika ofta som Ebba har rymning i tankarna, lika ofta hotar Kirsti med självmord. Arne är den enda som är glad och lycklig och harmonisk. Dolly älskar att uppträda på dansgolvet och Rulle föredrar att harva åkern, mata svinen och sprätta dynga på somrarna på Paavola. Av pappa Kalle kommenderas barnen regelbundet in i fotostudion där de sedan får agera modeller. Spets och rosett, krås och krage, kolt och finkjol. Och hatt. Och lackskor.
Och titta hit! Och le! Och försök nu koncentrera er! Och stilla nu!
Men Kalle… Han har åldrats betänkligt de senaste åren. Av det välansade helskägget återstår nu mustaschen och pipskägget, den tidigare så yviga kalufsen har minskat i storlek, håret är visserligen välklippt och bakåtkammat men pannan är blek, blicken inträngande, bekymrad. Den envisa hostan – man kan fråga sig om den är ett resultat av många års vistelse i kemikaliefyllda mörkrum? – har blivit allt mera ihållande, magen opponerar sig likaså allt oftare, och på senare tid även hjärtat. Nu när energin inte mera kan läggas på Apollohuset är det Sonja som allt oftare får bära hundhuvudet för Kalles känslomässiga och åldersbetingade utmaningar. Därtill kommer det spända läget i Finland – den färska självständigheten är bräcklig, folket är i uppror, livet i huvudstaden osäkert.
När Kalle Ståhlberg sålt Apollohuset flyttar familjen till Georgsgatan 7 i Helsingfors, lite tidigare har han köpt bondgården Paavola i Mankala. Huvudbyggnaden ligger på en kulle med vid utsikt över Kymmene älv. På gården finns hästar, kor, svin och höns och en stor trädgård med fruktträd, vinbärsbuskar, grönsaksodlingar och ett gigantiskt jordgubbsland. Gården arrenderas och sköts av en inspektor, en hästkarl och en piga. På det här sättet säkerställer Kalle familjens tillgång på mat och logi om situationen i huvudstaden ytterligare skulle förvärras. Vilket den snart kommer att göra.
Scen 25: Underrättelsetjänsten
Vintern 1918, när inbördeskriget rasar och huvudstaden är i de rödas händer, görs godtyckliga husesyner på jakt efter vapen och mat. Kalle stoppar sina guldmynt i garderobens golvfyllning, andra syr in mjölpåsar i gardinkapporna, socker och salt göms i smutstvätten, potatislådor i trossbottnen, kryddpåsar bakom väggpaneler.
Men inte bara mat och förnödenheter smusslas undan, även människor osynliggörs. Finlands banks chefdirektör Kalle Basilier, Kalle Ståhlbergs morbror, lyckas fly via en bakväg när det röda gardet tar banken i besittning. Ragni, som ett år tidigare hade öppnat en privat tandläkarmottagning på Nikolajgatan nästan mittemot banken, gömmer tillfälligt flyktingen innan ett säkrare gömställe arrangeras på en vind i Kronohagen. Skrubben inreds provisoriskt med en säng, ett bord och ett ämbare. Mat och förnödenheter får flyktingen via den Ståhlberska underrättelsetjänsten med Ebba, 15 år, som huvudsaklig hemlig budbärare. För pojkflickan Ebba passar uppdraget som hand i handske – hon hade ju erfarenhet av motsvarande uppdrag fem år tidigare när storasyster Sirkka hals över huvud flydde från Mårtens skräckvälde och flygande telefoner. Den gången hade hon blivit utrustad med mamma Sonjas två stora kappsäckar och Sirkkas nogsamma anvisningar var i lokalen hennes kläder förvarades och när kusten, sannolikt, var klar.
Med dunkande hjärta och blossande kinder spanade Ebba från trappuppgången på andra sidan Mårtens residens. En kort stund efter det hustrun med de två barnen försvunnit bakom hörnet dök Mårten själv upp i portgången och gick med raska steg i motsatt riktning. Efter fem sekunders oändlig väntan kastade sig Ebba ut genom dörren, över gatan och började fumla med dörrlåset och nyckeln som Sirkka gett åt henne. Handen skakade, ena kappsäcken föll med några lätta dunsar ner för de tre trappstegen mot trottoaren, och hon tittade förskräckt åt både vänster och höger och vänster igen. Hon ställde den andra kappsäcken i dörröppningen medan hon hämtade den flyende kofferten. En förbipasserande äldre dam gav henne en lång blick, stannade efter ytterligare några steg och följde förundrat med när Ebba, med ryggen mot dörrens insida, baxade in de bångstyriga trunkarna i trapphuset.
Väl inne i Mårtens lokal springer hon som en skrämd mus över tiljorna, snabbläser Sirkkas lista över persedlarnas antal, rafsar kläderna i garderoben från sina metallhängare så det låter som ett ostämt klockspel, och kastar sedan alltsammans osorterat i kappsäckarna. Ett plötsligt ljud från trappan får hennes hjärta att nästan stanna, men drar sedan en suck av lättnad när hon förstår att det kommer från grannarna. Moltyst öppnar hon dörren till trappan, lyfter kappsäckarna försiktigt ut på det kalla stengolvet, stänger dörren ohörbart och tassar sedan så tyst som möjligt ner för de två våningarna. Vid ytterdörren kastar hon först en snabb blick till vänster, sen till höger, innan hon lyfter ut stöldgodset på trottoaren. Droskstationen intas småspringande och svettig.
Men nu är situationen om möjligt ännu allvarligare, för att inte säga kritisk. Uppdraget är att transportera mat en gång om dagen åt bankdirektören uppe på vinden. Ebba får stränga uppmaningar att aldrig gå samma gator och gränder två gånger. Väl framme vid vindsskrubben skall hon knacka tre gånger och säga ”här är Ebba”. Uppdraget genomförs framgångsrikt och efter några dagar ordnas ett säkrare och bättre gömställe för bankdirektören vars eget hem är bevakat av de röda.
Ebbas unga hjärta slår i takt med den gamle mannens – hon är ju själv alltid på väg. Men kanske hon har orsak att söka sig bort. Det har berättats om hur Ebba en gång försvarade sin storebror Arne mot störrebrodern Lennart som, hemkommen på permission från skyddskåren, blivit förbannad på Arne och kommenderat honom på mage med nerdragna byxor för att få känna på läderremmens renande rättvisa. Arne, timid och snäll, lydde order men Ebba, trotsig och självmedveten, gick emellan: – Om du slår Arne får du med mig att göra!
Lennart tappade besinningen, kastade sig på sin fyra år yngre syster som var klädd i söndagsfin chiffongklänning, rev och slet och slog henne så tyget trasade och blodet droppade. Ebbas vilda tjut lockade till sig den övriga familjen som sedan lyckas särskilja kombattanterna. Arne drog tyst på sig byxorna och försvann in i korridormörket.
[Här tar släktberättelserna en paus och återkommer eventuellt i någon (annan) form längre fram. Tack till alla som följt med släkterna Jernström och Ståhlbergs liv och leverne för hundra år sedan – mer eller mindre sannolika berättelser baserade på fakta men utbroderade i skriftställarens genetiska hjärna och kropp. ”Vem är du, vem är jag, levande charader …”]
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.