Rösten är avslöjande. Länge har jag hakat upp mig på en viss kvinnlig meteorologs röst i tv. Entonig och klagande seglar den genom cyberrymden som storlommens parningsläte i en avlägsen skogstjärn en tidig vår när isen smultit men naturen ännu inte återuppstått. Det sliter och skär i min biometeorologiskt känsliga kropp när väderspåkvinnan mässar sina prognoser med en röst som låter som en felstämd fiol. Eller kanske det mera påminner om ett felblås i klarinettens rörblad – budskap och innehåll upplöses i en klagovisa som bara tondöva kan nonchalera, resten av mänskligheten vrider sig i smärta och förtvivlan.

Nå, jag överdriver förstås något lite, men bara lite. Och jag skulle inte notera detta auditiva snedsteg om det inte skulle ha skett en förbättring. Hos meteorologen alltså. Jag kan bara gissa att någon insiktsfull förman med milt våld förpassat henne till en talpedagog som sedan med några enkla övningar inte bara hjälpt henne att hantera stämband och magstöd på ett kreativt sätt, men därmed också kväst en tittarstorm i sin linda. Hur ofta har inte upplopp utbrutit bara för att någon höjt sin stämma på ett provocerande sätt? Rösten är långt viktigare än man normalt kanske tänker sig.

Och idag tänker jag inte i första hand på alla logopeder och talterapeuter som arbetar med svåra former av röst- och talsvårigheter, och inte ens på de välartikulerade stämmor som kommunicerar med publiken över tilja och scen. Nej, idag på WORLD VOICE DAY tänker också jag på den helt vanliga människans helt vanliga röst, den jag hör i metron, i butiker, på torg och gata. Och jag tänker förstås på min egen röst. Som före detta programmakare på radion vet jag att lyssnaren hör en delvis annan stämma än den jag hör i mitt eget huvud, med mina egna öron. Första gången jag blev medveten om det fick min såriga själ sig en ordentlig  törn: mitt finlandssvenska huvudstadsbräkande lät som en kornknarr i nöd – raspigt, kantigt, forcerat. Det tog många år innan jag hittade min naturliga röst, och fortfarande blir jag stundom medveten om att stämbanden med fördel kunde finjusteras.

I den kakofoni av röster som vardagen och världen omsluter sig med försvinnner snabbt den lågmälda tonen, den lyssnande rösten. Det prat och pladder som i huvudsak går ut på att positionera på den offentliga arenan blir snabbt genomskådat och urvattnat. Ett slags motsatt röstförhållande kan jag erfara i terapirummet, i det förtroliga samtalet: mitt röstläge sjunker, tonen blir mjukare, tanken får vingar när min röst fångas upp av en samstämmig röst, en röst som varken överröstar eller underröstar min stämma. Det handlar om tonfall och tonhöjd, om ljudstyrka och röstkvalitet och säkert mycket annat ännu mera sublimt – röster som samarbetar, röster som för dialog. Även de vackraste ord och de mest briljanta meningsformuleringar faller platt till marken om de utstöts med en entonig, kall och spänd röst. Och motsatsen: till och med de banalaste vardagligheter uttryckta med lågmäld värme och mjuk röst lyser upp min inre värld. Fast i såna ögonblick undrar jag om det inte egentligen är Gud som talar, genom den andra, ibland också genom mig.

 

Fotot: Senatstorget i Helsingfors.