Mina kanske bästa minnen från barndomens jular i slutet av 50- och början av 60-talet: Mamma som efter lutfisk, skinka och klapputdelning sitter i soffan och högläser ur årets obligatoriska Kar de Mumma eller Cello bok.

(En kort förklaring för yngre generationer: I mitten av 1900-talet, ja för nästan hundra år sen, var människor inte bortskämda med internet, mobiltelfoner, datorer och övrigt digitalt krafs. På den tiden levde man ännu i en törnrosaliknande sömning tillvaro där vardagarna var fyllda med tid och mening, men å andra sidan inte var så glättiga och lampstarka som idag. För att i någon mån råda bot på den gråa tristessen hade något slugt förlag kommit på den geniala idén att lagom till jul utge EN rolig bok av TVÅ roliga författare. Ja, det hände sig till och med att det i revolutionens 60-talsdecennium utkom TRE roliga böcker varje jul. Helt garanterat presenterade Kar de Mumma (skriftställaren Erik Zetterström) och Cello (journalisten Olle Carle) sina bästa kåserier i var sin samlad volym lagom till julkommersen. Och så småningom började också journalisten Torsten Ehrenmarks kåserande bli känt för en bred publik. Men det var framförallt de två förstnämnda, och i synnerhet Cellos hejdlösa ordvrängande, som satte sprätt på julstämningen. Parentensen slut).

I frånvaro av Kalle Anka, Carl Bertil Jonsson och högljudd glittrig TV-underhållning (apparaterna kunde på den tiden med nöd och näppe frambringa några flimriga svartvita bilder) föll ansvaret för julstämningen på familjen själv där hemma. Och hos oss var det mamma som med berått mod gick in i glädjespridarens krävande huvudroll. Men det hela förlöpte inte så bra. Nej, de var inget fel på ansatsen och ambitionen, knappast heller på publiken, men det hela urartade väldig snabbt i ett hysteriskt fnittrande, på gränsen till svårartad astmaattack. Medan mamma mer eller mindre vred sig i soffan i skrattkonvulsioner och knappt fick fram ett enda ord, satt vi övriga – hembiträdet Svea, pappa, min bror och jag – och tittade lite frågande på varandra. När varje mening avbröts av krampaktiga, epilepsiliknande garv, gnägg och flabb och rösten drunkande i saliv och tårar, var det väldigt svårt att få något slags rimligt grepp om vad som EGENTLIGEN var så där hysteriskt roligt. Till slut måste vi ge upp och koncentrera oss på att i stället hålla mamma vid medvetande och vid behov slita boken ur det krampaktiga greppet. Och visst, skrattet smittade. Aldrig har jag skrattat så mycket åt så lite. Eller rättare sagt: Aldrig har jag skrattat så mycket åt någonting som var sönderrivet i ord och fraser och knappast gick att foga till en sammanhängande bild. Humorn dränktes i mammas stockande stämma och till slut skrattade vi bara åt mamma som inte kunde sluta skratta.

Allt sedan dess har jag saknat denna okontrollerade glädje och uppsluppenhet. Kanske mitt eget ordvrängande femtio år senare är en reaktion på en allt mer ytlig och hjärtlös humor som grasserar på scen och i media. När världens ångest likt en vattensur matta lägger sig tung och kvävande över tillvaron kan en smågalen humor i bästa fall mota en och annan grinolle i grind. Jag uppmanar mina facebookvänner och bloggbläddrare att ta upp stafettpinnen och börja kläcka egna förslag till innehållet i ord(M)ord. Nu föreligger Fin OrAkads lexikon i hela sin strålande julglans, från A till Ö, och bara väntar på att kompletteras, förbättras och fördjupas. Se upptill: ord(M)ord. När julfriden lagt sig är det dags att dyka ner i de mångbottnade ordens förtrollande värld och släppa loss lite förträngd galenskap. För det är en bister sanning jag lärt mig kantapään kautta, som man säger på det andra inhemska: Om jag inte kan vara medvetet galen är risken stor att jag blir det på riktigt.

Uppmuntrad av min egen uppmaning gräver jag ner mig i humorträsket och återkommer på bloggen när vi skriver 2020. Då ska vi ömsom skratta, ömsom gråta, då ska vi leva som aldrig förr.

Ha en sällsynt GOD och GLAD JUL och se fram mot ett hoppfullt GOTT NYTT ÅR!