[Kaptitel 15 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED].

 

Det spektakulära och extraordinära har en tendens att stjäla uppmärksamhet och fokus från det som i tysthet och på lång sikt håller ihop motiven, från det som är själva bottenvävens funktion: att hålla samman färger och nyanser och detaljer. Det finns en släktberättelsernas kortversion där feta rubriker överbelyser vissa motiv men lämnar de övriga bilderna i skugga och glömska. Jag har ju själv läst dem, lyssnat på oroande extrasändningar, fascinerats av dramatiken och förhäxats av ruset som likt morfin stänger ut alla tänkbara kritiska och smärtsamma inslag. Nöd och lust har förvisso olika genomslagskraft även i min inre biograf och jag måste ta mig samman för att upptäcka dramatiken i det vardagliga och förhålla mig sakligt neutral till händelser som verkar nästan osannolika.   

 

Scen XXIII: Sedeltransporten

På hemmaplan, i Helsingfors, är läget oroligt. I juli 1917, mitt under den grafiska strejken då inga tidningar utkommer, får Kalle Ståhlberg en dag besök av en delegation bestående av fyra ryska matroser. De vill köpa Ståhlbergs Apollo-hus. När Ståhlberg svarar att huset förvisso inte är till salu låter delegaterna förstå att detta inte är en förfrågan utan en order – om Ståhlberg inte frivilligt säljer fastigheten skall man skrida till tvångsåtgärder. Kalle Ståhlberg förstår att han inte har något val och utan att närmare tänka efter kastar han fram priset: Fyra miljoner rubel. Några dagar senare finns pengarna på ett konto i Finlands bank. Hälften av summan betalas i mark, andra hälften i rubel. De sistnämnda är i slutet av året närmaste värdelösa, ändå är ersättningen totalt sett skälig. Tidningarna skriver om ”Glädjens och Nöjets tempel” som plötsligt förvandlats till en matrosklubb som befolkas av revolutionens jämnställda medborgare. Det stora vin- och spritlagret säljer Ståhlberg med hjälp av skådespelaren Edvard Persson och spritkungen Algoth Agi Niska till törstiga medborgare i huvudstaden. Och de är många. Och Ståhlbergs, Perssons och Niskas vinster är furstliga.

Hösten 1917 är stämningen spänd också bland jägarna i Tyskland. För eventuella kommande behov började man samla in pengar åt dem men det enda sättet att få ut valutan ur landet är att smuggla den till Stockholm där jägarnas kontaktperson befinner sig. Till denna delikata uppgift väljs Sonja Ståhlberg och en annan ryska vid namn Georgina. Sonjas exklusiva dräkter och klänningar, uppsydda av tyger inköpta i Paris dyrare boutiquer, får den här gången se sig slagna av en skräddarsydd sidendräkt fullproppad med 100-marks sedlar av 1909 års typ med motiv av Eliel Saarinen och text på finska och svenska. Georgina är något mindre värd men dock ett vandrande kassavalv. Sonja minns:

Den 28 november voro vi färdiga för avfärd. Georgina klädde sig hos oss medan Kalle gick ner efter en droska. Klockan halv nio på kvällen stego vi av vid Järnvägsstationen och gjorde oss beredda att gå in i hallen. Gendarmer stodo både vid ingången och inne i hallen men vi försökte se obesvärade ut. Kalle, som bar min kappsäck, snubblade i trappan men lyckades hålla sig på benen. Jag tror han var mera nervös än jag. Trängseln var obeskrivlig och sedan vi vinkat av Kalle, och tåget satt sig i rörelse, kunde vi slappna av i vår sovkupé. I korridoren utanför hördes höga röster och rop och slammer – ett riktigt krambamboligille! Plötsligt knackade någon kraftigt på dörren och in steg en hel liten patrull ryska gendarmer som skulle granska våra pass och vår kupé. En av dem tittade under britsen, en annan lyfte på filtarna, en tredje läste långsamt våra pass och tittade forskande på oss i tur och ordning och ställde en rad frågor. Det hela var ganska obehagligt men efter en stund lämnade de oss i fred.

Den nattliga färden fortsätter under lugnare former men på morgonen i Uleåborg stiger två nya gendarmer in i kupén och vill se passen.

När han såg i mitt pass att jag var född i Irkutsk blev han eld och lågor! Själv var han från Tomsk. Han föll mig om halsen, kysste mig på handen och hade all tid i världen! Han satte sig ner och började berätta om sina föräldrar och sitt barndomshem som om de varit välbekanta för mig. När han kom ihåg sin hustru Sofia som plötsligt dog förra året fick han tårar i ögonen, han snyftade och tog min hand och undrade om jag var gift. När han lutade sig mot mig nuddade ena handen vid kjolen. Jag tyckte mig höra ett svagt prassel och blev alldeles kall inombords, men gendarmen var så uppfylld av sorg och märkte nog ingenting. Georgina gjorde sitt bästa att avleda diskussionen men måste samtidigt le vänligt åt den andra gendarmen som ivrigt försökte komplimentera henne. Det hela var mycket generande men vi höllo god min och ändtligen fortsatte de sin kontroll i de andra kupéerna.

Till slut anländer tåget till destinationsorten Torneå. Härifrån skall penningkurirerna ta sig över till Haparanda och friheten. Där emellan finns tullhuset.

Så skulle vi ändtligen ta oss ur tåget. Människorna trängdes i korridorerna, alla skulle gå samtidigt och det var mycket hets och höga röster. När jag med kappsäcken i ena handen skulle stiga ner på det andra trappsteget fastnade kjolen – det hördes ett tydligt kratsch – och jag föll pladask på mage på den snöiga perrongen. Georgina kom genast till undsättning och vi voro lika bleka båda två – hade sedlarna flugit iväg!? Och ve o fasa – där kom gendarmen från Tomsk springande! Med Georginas hjälp kom jag hastigt upp på benen men foten var skadad och jag kunde knappast gå. Skulle vi nu bli kroppsvisiterade? Gendarmen erbjöd mig sin arm, tog kappsäcken i den andra handen och med Georgina på den andra sidan linkade vi till en droska. Försiktigt och liksom i förbifarten drog jag på kjolsfållen och såg att det var underkjolens spets som rivits sönder. Sedlarna var i gott förvar! Gendarmen tyckte det nog var bäst att han följde med ända fram till tullstationen och vi voro alltför upprörda för att protestera. Tulltjänstemannen var sedan väldigt förstående när gendarmen inne i byggnaden förklarade att den ena damen hade skadat sin fot och inte kunde stiga ur droskan. Samtidigt som damen i droskan framför blev anvisad in i tullhuset för kroppsvisitation fick vi klartecken att åka över gränsen. Gendarmen önskade oss trevlig resa och kysste mig chevalereskt på handen. Så åkte vi över gränsen med gendarmen ivrigt vinkande farväl. På tåget till Stockholm sydde jag revan i fållen. Tid hade jag ej haft att skicka ett kort åt Kalle från Torneå. I Stockholm, där vi stannade ytterligare en vecka, sände jag honom ett telegram – ”Allt väl”.  

Men före Kalle fått Sonjas telegram har han redan hunnit formulera ett brev till henne:

Hoppas resan gått bra. Här är allt lugnt och stilla. Rulle lägger sig precis kl. 8 och efter 10 min. sover han redan. Kl. 7 på morgonen säger vi gomorron och tänder lampan. Han hämtar Hbl och choklad utan att bli tillsagd. Läser flitigt och sade att nu tycks det ju gå utan mamma också. Jag frågade om det inte ändå gick bättre när mamma var hemma. Han svarade: Naturligtvis, men när hon sku ut och fjanta – som pappa sa’ – då måste man ju reda sig utan. Just så sade han. För övrigt arbetar var och en på sitt vanliga sätt. Flickorna springer ute och sitter hos Fazer, deras största nöje. Och jag har ju mina egendomar att hålla reda på.

Ack vad lugnt och stilla hem ändock är ljuvligt. Det är andra gången på 20 år som jag är allena herre i mitt hem med de många barnen. Det blir minnesrika dagar för mig. Få se huru livet gestaltar sig efter denna separation. Det blir väl en fortsättning på det 20-åriga kriget. Man påstår att det aldrig går med två herrar i huset. Eller ligger felet måhända i bristande kärlek. Nå, vi får se sen.

Ha nu riktigt roligt när Du en gång är fri som fågeln ur buren. Och flyg tillbaka till Ditt eget bo, ifall Du ej föredrar ett annat bo.

Alla ber hälsa. Kalle.

 

[Nästa avsnitt publiceras den 1 december].