Om det inte skulle låta så pretentiöst kunde jag jämföra detta regelbundna bloggande med Johan Sebastian Bachs hektiska kompositionsvärv: kantater, motetter, preludier och fugor, sviter och ouvertyrer – nya verk varje vecka. Precis 200 år efter Bachs död, 1950, debuterade Charles M Schultz med den så småningom världsberömda tecknade serien Snobben, även den framsprungen ur ett dagligt tecknande och tänkande som under många år resulterade i en seriestrip per dag. När jag nu fotograferar och bloggar mer eller mindre varje dag följer jag alltså en kulturtradition som heter duga. Eller åtminstone Bach och Schultz.

Efter denna något skruvade inledning är det ingen större svårighet att slira in på dagens egentliga sidospår: Om lusten, och svårigheten, att leva i två olika världar – min vardagliga och min bloggade. Det är nämligen så att det som i bloggen ser ut som min vardag bara till vissa delar är det och vice versa: Min vardag har blivit ett enda långt bloggbläddrande som förefaller nästan verkligt men egentligen är en ganska allvarlig lek med tiden och rummet. Låt mig förklara.

I denna sinnesförvirrade värld där röster och gester överträffar varandra så till den grad att ingenting riktigt går att uppfatta och greppa, kvarlever bara de konstnärliga produkter som nobelpristagaren Orhan Pamuk beskriver med ordet ”signatur” – konstnärens unika sätt att beskriva verkligheten. Pamuks utgångsläge är givetvis litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet och han konstaterar sålunda att ”… författaren är som allra mest närvarande i texten vid de tillfällen då man som läsare är som mest omedveten om honom”. Och det beror, säger Pamuk, på att vi som läsare är så övertygade om den fiktiva väldens realitet att vi förväxlar den med verkligheten.

På liknande sätt skulle jag önska att bloggen kunde fungera. Ingen vill bli skriven på näsan, i alla fall inte medvetet, och ingen blir glad av att ständigt bli påflugen av en känslokall och självupptagen besserwisser. Men i bästa fall, och i synnerhet just i bästa fall, kan bloggen fungera som en läsarens spegel, där hen kan tolka och ta till sig bloggens tankemässiga och visuella detaljer allt efter egna behov och ambitioner. Det viktiga är inte att bloggproducent och bloggbläddrare möts i totalt samförstånd, nej – och här använder jag igen Orhan Pamuks retorik: ”(För) någonstans i vårt medvetande vet vi att denna brist på hundraprocentig enighet mellan läsare och författare är romankonstens själva drivkraft.” Enligt Pamuk finns det två sorters romanläsare: De fullständigt naiva som läser allt som om det vore en självbiografi, och De fullständigt sentimentalt reflekterande som tror att de läser en fiktiv berättelse fast det är en självbiografi. Och nobelpristagaren kommer med en uppriktig och allvarlig reservation: ”Jag skulle vilja varna er för sådana läsare, för de förtar själva nöjet med att läsa romaner.”

För att återknyta till den blåa kontexten kan läsaren lämpligen byta ut Pamuks sista ord mot bloggar. För visst ligger en del av lusten med bloggandet, åtminstone för mig, i det faktum att olika verkligheter – känslomässiga, intellektuella, visuella – ibland glider helt mödolöst in i varandra. I själva verket tror jag att det är just så bloggen kan fungera allra bäst – som en kvalitetstestad reflex i tankedimman.

Turturduvorna, som väl egentligen är ett par ringduvor (Columba palumbus), är fotograferade precis utanför min ytterdörr här på Andberget i Hertonäs strand. Jag kallar dem Stina och Sven Dufwa. Ibland, men bara ibland, besöker de terrassen och då också mycket försiktigt och ständigt uppmärksamma på ljud och snabba rörelser. | Charles M Schultz´ fenomenalt roliga, rörande och livskloka Snobben & Co har följt mig åtminstone 50 år. I år firar Snobben 70-årsjubileum och i år är det också 270 år sedan Johann Sebastian Bach fortsatte in i evigheten: Båda långt borta i tid och rum men i högsta grad levande under huden.