Får jag presentera Annika Knekt-Ahtinen, första te-sommelieren i Finland som fått sitt diplom från Kina!
Jag som lite slentrianmässigt dricker mitt påste – helst grönt te med citronsmak – har bara ibland själv bryggt mina teblad. När Annika nu serverar mig en kopp kinesiskt te har hon en helt annan bakgrund, en annan insikt. I femton år har hon läst och studerat det mesta om te, gått på kurser, dragit kurser, sökt kontakter inom och utom landet, besökt teproducenter, och gått med i många globala te-grupper. När hennes kunnande nu kröns med ett diplom från International Tea Academy är det dels slutet på en lång läroprocess men samtidigt inledningen på en ny era – nu är det dags även för finländarna att tänka om och kanske själva börja brygga sitt te enligt konstens alla regler.
– Det fabrikstillverkade teet som hamnar i tepåsen är resultatet av stora luftkanoners arbete i terummet, och som konsument är det ofta omöjligt att veta vilken eller vilka tesorter som använts. Men som konsument borde du kunna se och veta vad du dricker.
Skillnaden mellan att dricka påste en måndag morgon och att av en te-sommelier bli serverad äkta handplockat kinesiskt te, bryggt enligt konstens alla regler och serverat i en liten glasskål, är ungefär lika stor som när man ställer en billig vinflaskan bredvid ett årgångsvin – man behöver inte ens smaka för ana de olika doft- och smakvärldarna. Och minst lika mycket som vinet vinner på att serveras rätt tempererat, i rätt typ av glas och kanske i en speciell omgivning, omgärdas ett äkta kinesiskt tedrickande av en hel rad kulturrelaterade attribut. I motsats till den strikta japanska teceremonin som sker under total tystnad dricker kineserna sitt te i små grupper, oftast inte fler än tre, och i en lättsam samvaro.
I den veckolånga diplomkursen, som hålls bara en gång per år, deltog den här gången nio experter. Fr.v. Shana Zhang från International Tea Academy, Maria Todaro, AnnaMaria Wagner, Annika Knekt-Ahtinen, Hyun-Jung Park, Gwyneth Stoudmann, Sharon White, Isilay Aktas, Linda Kudjo och Allison DeVane bland teodlingarna i Pu´er, Yunnan, Kina. [Foto: Renco Verhoef]
För kineserna ska te bara användas till två ting: medicin och meditation. Allt ska vara i balans – vatten, eld, jord, trä, metall. Och för det behövs Cha (te) och Qi (energi). Gong Fu Cha är namnet på detta tedrickande som till övervägande del är en sinnlig upplevelse – aromer, färger och dofter omsluter tedrickarna. Annikas kinesiska lärare Shana Zhang undrade om vi i Finland alls tror på det här.
– Hur ska man hövligt svara på det? ”Vi försöker klara oss själva, med hjälp av den berömda finska sisun.” Vi har kanske mera tilltro till oss själva och har svårare att tro på mystiska krafter som kommer någonstans ifrån. [Foto ovan: Renco Verhoef]
Den som serverar teet har hela sitt fokus på gästen och väljer en tesort som är anpassad till dennes humör och behov. Annika lägger ett litet nystan långa torra teblad på ett bambufat som gästen doftar och känner på. Teet förpassas sedan till en lite skål – en gaiwan – och i den häller hon hett vatten så bladen blir blöta, och till sist placerar hon locket på skålen när hon brygger teet. Där får de sedan dra några minuter medan ögonen njuter av färgspelet bakom det lite frostiga glaset. Trots att innehållet är svart te är färgen närmast gröngul. När te-sommelieren anser att rätt nyans är uppnådd höjer hon skålen flera decimeter ovanför bordet och låter sedan en lång smal stråle strila ner i en lite glaskopp som rymmer två-tre klunkar. Den höga vinkelns uppgift är att underlätta syretillförseln och därmed smaken. Vid det här laget har vattnet svalnat och aromerna kommit till sin fulla rätt.
Annika tillägger: – Kineserna häller aldrig skållhett vatten på teet. Och så använder man små koppar vilket betyder att man dricker med större känsla och därmed också ganska snart får koppen fylld igen. Så späder värdinnan på ändå tills gästen inte mera tömmer sin kopp. Samma teblad kan användas fem till sju gånger men kan inte sparas till följande dag. Fermenterat te kan bryggas upp till aderton gånger om bladen hålls fuktiga.
Kunskapsinhämtningen har inte skett i ett vakuum, i själva verket är skolningen i första hand kopplad till en speciell person. Annikas inspiratör och utbildare är Catrin Rudling i Sverige. Hon i sin tur har skolat bland annat Petra Ahlman, hemma från Finland och som nu är te-sommelier på Gotland, och Anna Grotenfelt-Paunonen som är verksam i Teahouse of Wehmais. Catrin kom senare att utbilda sig i Kina och det var via henne som också Annika kom i kontakt med Shana Zhang vid den internationella teakademin.
– Min kinesiska lärare är en auktoritet på området som har skrivit fyra te-böcker, men hon är också kontroversiell för att hon kritiserar de stora kinesiska tebolagens tillvägagångsmetoder. Därmed lever hon ett farligt liv. Det är stora pengar involverade i te-businessen och den enskilda teodlaren har i det sammanhanget ingen talan gentemot de stora te-företagen. Men Shana jobbar bara med handgjort te och det är något helt annat än vad de stora te-bolagen levererar.
Professionellt är Annika till utbildningen ekonom och har jobbat över tjugo år inom kapitalförvaltning och fastighetsinvestering. När det gäller engagemanget för te har hon de senaste fem åren också hållit tekurser och tesmakstillfällen för föreningar och företag. Som obunden te-expert samarbetar hon med professionella tebutiker och sådana som säljer kvalitetste till restauranger i Finland. Via sitt starka te-intresse önskar Annika dela med sig av sin te-kunskap och lära finländare att njuta och uppskatta ett gott te. Finland är, inte oväntat, en tämligen vit fläck på kvalitetsteets internationella karta. Men efter det här lär det nog bli en förändring på den fronten.
FOTNOT
Internationella te-dagen firades första gången 2005 i New Delhi. Avsikten med dagen är att rikta ögonen på hur tehandeln påverkar arbetare, småodlare och konsumenter.
