Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt.
Skriver Hans Ruin i boken Rummet med de fyra fönstren (W&W, Stockholm 1966). Vi är där nu, vi är faktiskt redan på andra sidan sommaren. Alla dessa ljusa dagar och nätter jag såg fram mot när coronavåren mörklade både utsikt och insikt – de kom till slut, om ock inte så ljusa och lätta som jag hade hoppats, inte så problemfria och skapande jag kanske hade önskat. Någonting hade skett i djupet av min existens, ett orosfrö av okänd art invaderat min kropp. Ja, just det – även min kropp: Min rörlighet i rummet hade plötsligt avtagit, förhindrats, till och med förbjudits. Jag var fast även om jag kunde röra mig, jag var både utesluten och innesluten samtidigt. Jag levde visserligen, men nästan som i en dröm, i slow motion.
Jag klamrar mig gärna fast vid det förutsägbara, det planerade, det trygga. Och jag skriver en melodi till Alf Henriksons dikt Nyåret, den som börjar:
Säg icke att framtidens dis ligger tätt, och att icke du vet vad den bringar. I maj skall det komma en gök på ödesmättade vingar. I juni skall smultronen blomma på nytt, i juli skall gullmåran dofta. Sålunda ser du tydligt och klart att framtiden känner du ofta.
Göken kom och smultronen blommade, och till och med gullmåran doftade. Men över allt, och i allt, hade insmugit sig ett stänk av osäkerhet, oro, olust. En upplevelse av förgänglighet och tidens obarmhärtiga framfart suddade synen, kröp in under huden. Det som förefallit ljust och placerat i framkant var i själva verket redan passé. Nej, jag kände inte till framtiden. Och redan nu vänder sig sommaren kring sin axel.
Det är också Hans Ruins erfarenhet; att sommar och liv smälter samman, speglar varandra som himmel och hav:
Över blanka fjärdar har båten från staden plöjt väg hit ut. Som en lödderblomma av klorofyll flöt vår gröna ö på det sakta strömmande vattnet.
Också han befinner sig i två världar – en i nuet och en i det förgångna. Här på Härligö i den västnyländska skärgården ligger paradiset, det alldeles konkreta, men här har också bilden formats om den sinnesmättade vardag och det okomplicerade liv som nu utgör en nästan fysisk del av hans åldrande kropp. Två verkligheter stretar åt olika håll trots att utsikten genom de fyra fönstren är den samma som förr, trots att allt är så välbekant och förutsägbart.
Och nu ligger jag i ljusa sommarnätter och överraskar mig med att inte längre tänka på vad som skall komma utan på vad som varit.
Och i tankarna går han till berget där på holmen en sen kväll och minns glasklart att pappan som ”… alltsedan sin studenttid älskat att dväljas i den tyska spekulationens öde rymder” – och det dessutom med ett abstrakt och livsfrämmande tal – plötsligt ändrade fokus och röst:
– Är det inte underligt, utbrast han, att människan har en stjärnhimmel över sig och ändå går upp i idel erbarmlighet! Tänk om hon i stället för rymden hade ett vanligt tak över sig, och Vår Herre plötsligt fattades av den dåraktiga lusten att visa oss världarna och med en rörelse av armen strök bort taket, då skulle vi dö av intryckets mäktighet. Men för att Han stundligen låter oss blicka in i oändligheten, anar vi den inte mera.
Och den luttrade livsfilosofen Hans Ruin tillägger:
Då tyckte jag med ens att det var han som med en rörelse av armen strök bort ett tak mellan mig och oändligheten, och jag upplevde den absoluta väldigheten i stjärnvärlden såsom aldrig förr eller senare. Det var en utsikt, som ingen horisont stängde.
Är det någonting av detta magiska, översinnliga, som också jag ständigt söker och mycket sällan finner: En utsikt som förvandlas till en insikt. Eller som bildskapare: Fotografiet som kunde lysa upp kroppens dunkel. Och någon lycklig enstaka gång sammanfaller faktiskt bilderna – minnets, sinnets och nuets. På något oförklarligt sätt ringlar sig nämligen årstidernas upprepningar runt livets levda år, och när så sensommarljusets långa skuggor breder ut sig över mark och park talar de sitt tysta språk framförallt till kroppar som redan saktar farten, som av lust och tvång blickar in och ut genom själens alla fönster. Nu har sommaren, och livet, vänt sig kring sin axel och det är bara att konstatera faktum. Kanske inte ett sorgligt faktum, kanske inte ens ett definitivt faktum. Men ett faktum.
Fotografierna är manipulerade i bildprogrammet Photoshop Elements 2020
