[Kapitel XII i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Föregående avsnitt: se upptill VED]

 

Det är i irrgångarna mellan gårdag och morgondag, mellan dag och natt, mellan överhud och underhud, som jag söker min egen röst, min personlighet, min identitet. Det är som en ständig resa i tid och rum fast jag står fastnaglad vid det höj- och sänkbara skrivbordet och samtidigt kan betrakta småfåglarnas attacker på de små matstationerna jag gillrat i äppel- och körsbärsträdet. Jag ser två verkligheter – en framför mina ögon, en annan någonstans i hjärnans labyrinter. Och jag inser att de på något sätt hör ihop även om scenerna skiftar. Och det gör de nu alldeles konkret.

 

Scen XIX: Nya kulisser

Vårvintern 1911 gör Kalle Ståhlberg en överraskande manöver: Apollo upphör som biograf och fortsätter som scen för operett och revy. Det är ett lika drastiskt som nyskapande beslut, i synnerhet som bara knappt ett år har förflutit sedan det nybyggda huset öppnades för allmänheten. Men Ståhlberg är känslig för konkurrens och nu växer det upp biografer i huvudstaden lite här och var. Kalle ägnar den förändrade situationen inga djupare analyser, knorrar visserligen både offentligt och i lönndom, men konstaterar sedan faktum. Vad göra i stället?  Han litar på sin intuition och kreativitet. Fotoateljén kan han behålla, men scenen i Apollohuset lämpar sig, med smärre ombyggnader, utmärkt väl även som teaterscen. Vad staden och han själv behöver är lite glamour, liv och rörelse, en flykt från vardagen. Filmförevisningar är passé, de är alltför endimensionella och svartvita, nu är det dags för färg och flärd, klackar i taket, fest och frivolitet, skämt och skratt. Människan liv är kort, fånga dagen, lev din dröm! Nu!

Efter en kort övergångsperiod går den före detta fotografen och biografägaren Ståhlberg in i sin nya roll som varietéteaterdirektör med förnyad energi och stor entusiasm. Det är inget mindre än en metamorfos, en puppa som brister ut i en bevingad varelse. När han en gång inledde sin karriär som fotograf beträdde han delvis jungfrulig mark, nu smäller han i dörrar som redan står vidöppna. Skall han vara på sin vakt, har han något att lära? Nej, knappast. Kan man släcka lampan och rulla en kinematograf kan man också tända belysning på en scen och dra upp en ridå. Idag är det måndagen den 28 augusti i nådens år 1911 och på Apolloscenen ska man repetera operetten Läderlappen av Johann Strauss den yngre.

Spelet kan börja, Ståhlbergs stolta spel. Det låter nästan som Bellman.

Vad är det? – Ge plats vid scenen! Undan, springschasare, kassaflickor, kallskänkor och torggummor! – Bra så! Lägg fonden längs väggen där borta! – Utmärkt! – Och säg åt Sirkka att hämta biljetterna från tryckeriet! – Var är direktör Salmson? – En läderlapp, den kan väl flyga? – Hallå, glöm inte biljetterna! – Fem på scenen, fem i kulisserna, tre till och vi har en olycka. – Var är sufflören? – Och tavlan, den hänger väl upp och ner? – Blås i hornet, du med den breda slipsen! – Jag kommer snart, han får vänta. – Hur många är ni i orkestern? – Stå inte där och glo, så, schas i väg! – Men se, där kommer fröken Rosengren, lika fräsch och frodig som vanligt!  – Ni andra, sätt fart på, och hämta mig ett glas vatten! – Kan någon föra bud till Sonja att ringa en elektriker. – Fem plus fem är fortfarande tio. – Borde vi sänka lampan på scenen? – Här är för varmt, vrid på ventilationen! – S’il vous plait. – Lustigt! Jag trodde vi hade kommit överens om det redan igår! – Och ni torgmadamer, er plats är i källaren. – Ja sama suomeksi. – Scenen måste breddas, en meter på var sida. – En plus en plus sju blir tio – Läderlappen flyger, han behöver väl ingen scen! – Du är just en roliger karl du! – Hundrasjuttiofem plus tjugofem är precis tvåhundraett. – Vad säger den där smilfinken med ränsel på ryggen? – Det lär bli kallops och potatis och morötter till middag – Släpp fram orkestern! – Var dröjer elektrikern?  – Klockan ett är det repetition. – Klockan ett är det kaos! – Håll klaffen och jobba i stället! – Vem har sett direktör Salmson? – Kann ich bitte die Speisekarte sehen? – Hämta hovmästaren! – Was können Sie empfehlen? – Akta vasen på bordet på scenen! – För Guds skull släpp inte in människor i salongen! – Kom ner där från scenen, ni som bara står i vägen! – Restauranten är stängd, teatern är stängd, ska det vara så svårt att förstå! – Dörren knarrar, vem har lite olja? – Hämta direktör Salmson från hotellet omedelbart! – Där kommer sujetterna, men ingen Salmson. – Kan någon koka kaffe? – Orkestern ryms inte på scenen. – Akta vasen! – Valthorn och cello och fiol får klämma in sig på sidan av scenen. – Det här är just snyggt! – Finns det hjärtrum … – Släck cigaretten, rökning förbjuden! – Är rekvisitan på plats? – Ja, men inte Salmson – Jag sa rekvisita! – Maka på er ni drönare som inte skall stå på scenen. – Vem sufflerar sufflören? – Salmson? – Ordning i leden, inre samling och koncentration, om jag får be. – Die Fledermaus ist eine Operette von Johann Strauss und gilt als Höhepunkt der Goldenen Operettenära. – Handlingen utspelar sig i Wien omkring år 1870… – Jag trodde vi var i Helsingfors… – Tystnad! – … 1911…

Premiären den 1 september förlöper inte utan missöde. I slutet av andra akten, till orkesterns kraftfulla ackompanjemang, kastar alla skådespelare högra benet högt upp i luften. Salmsons sko lossnar och flyger som en projektil ut över publiken och landar i huvudet på Konni Wetzel, Svenska Teaterns intendent och regissör. Detta tas som ett dåligt omen men Kalle Ståhlbergs satsning på operetter och revyer har onekligen fått en flygande start. Wilhelm Wismach från den kejserliga operan i St. Petersburg leder orkestern, den svenska skådespelargruppen har Ståhlberg personligen engagerat i Stockholm efter en träff med Anton Salmson. Signaturen Spex skriver:

Direktör Salmson startade med ”Läderlappen”, den klassiska ”straussiaden, hvars tjusningsförmåga aldrig förnekar sig. Den gafs med medryckande fart på alla händer, med ett äkta, smittande operetthumör – röjande ett intelligent och intresseradt regissörsarbete bakom det hela. Håller fortsättningen hvad starten lofvat, så kommer Apollo-teatern – plus annex – att under herr Salmsons regemente bli det helsingforsiska nöjeslifvets brännpunkt under den närmaste framtiden.

Redan en dryg vecka senare, den 9 september, är det dags för nästa premiär, Miss Hook av Holland, med kostymer direkt från Berlin och kulisser från Stockholm. Värmlänningarna, Cornevilles klockor, Miss Dudelsack – premiärerna i september månad haglar tätt men kvaliteten varierar. Dagstidningarna publicerar inga fotografier av teaterföreställningar, däremot förekommer karikatyrer i veckoblad och skämttidningar. Operettens visuella gestalt får därmed en viss komisk slagsida, dess seriositet ifrågasätts. Men Salmsons operettgrupp kämpar på; Offenbachs Förlofning vid lyktsken följs av Huller om Buller, Äventyr i sängkammaren och som sista satsning; Trollkarlen från Nilen. Den 2 november säger Ståhlberg upp kontraktet med Anton Salmson och första akten i Apollos operetthistoria är därmed avslutad. Men fortsättning ska följa.

Vad är det som driver Karl Emil, vad får honom att ånga på med denna frenesi och målmedvetenhet? Ekonomisk vinning? Eventuellt, men i så fall är det en mycket riskfylld väg han valt. Konstnärliga ambitioner? Säkert, men inte bara det. Prestige? Det kan man gott tro – han vill visa för omvärlden vad han går för.

Kanske är det en blandning av olika viljor som sliter och drar, ibland till och med åt lite olika håll. Otåligheten och den lite buffliga framfarten tyder på osäkerhet och en oförmåga och ovilja att stanna upp och reflektera. En viss besserwissermentalitet kan kanske vara bra i affärssammanhang där tagen är tuffare, men i hemmiljö är det dömt att misslyckas. Plötsliga impulser åtföljs där av snabba och ogenomtänkta beslut: Nu skall alla i familjen bara äta grönt. Nu skall vi spara på utgifterna och tjänsteflickorna sägs upp och de äldre barnen får dela på matlagningsuppgifterna. Nu skall vi alla börja ta dagliga kallduschar för det är bra för kropp och själ.

Familjeprojekten slutar snabb med frontalkrockar, irritation och sjukdom. Motgångarna i arbetet leder dock till en nödvändig kursändring och nya projekt. Apollohuset sammanfattar allt vad Ståhlberg eftersträvat; konstnärlig utmaning, ekonomisk risktagning och social synlighet. Men bakom den lysande fasaden fladdrar skuggorna allt mera hotfullt.

 

[Nästa avsnitt publiceras på blåggen den 15 oktober]