En av vasavisvännernas största satsningar var Folk och rövare i Kamomillastad som framfördes på Wasa Teater försommaren 1978.
Idag, tisdagen den 25 augusti 2020, dricks det gravöl i Vasa. Visans Vänner i Vasanejden, som grundades våren 1976 av Håkan Streng och Henrik Westermark, lägger ner sin verksamhet – en kulturgärning är slutförd, en tidsepok avslutad.
Vad är en visa? Olle Adolphson (1934–2004) har skrivit: ”Den klassiska provencalska lyriken, eller trubadurlyriken som den senare har kallats, odlades under tvåhundra år från 1100-talet och framöver, en tid av storartad utveckling såväl på det materiella som kulturella området. När denna utveckling ändrade riktning under 1300-talet stagnerade den provencalska diktningen och tynade bort / Man uteslöt sinnligheten, erotiken, burleskerierna och obceniteterna – prydligheten har alltid varit romantikens följeslagare – och försåg den i stället med den egna tidens skruvade idéer om blodsmystik och liknande, Damen utan nåd, samt den bleke, verklighetsfrämmande lutlekaren”.
Olle Adolphson besökte VVV 1980 och gav en bejublad konsert i ett nästan fullsatt Vasa stadshus. Men utanför scenen och på eftersitsen var han sluten och svårtillänglig, en egenskap som först senare blivit känd även i bredare folklager. Som vissångare var han dock en av de allra största, genommusikalisk, litterärt och konstnärligt mångbegåvad. Men så hade han också redan på 1950-talet samarbetat med Evert Taube (1890–1976) som i sin tur egentligen ville bli författare men slutade som den svenska visans ikonfigur. Om bakgrunden till visan Pepita dansar Tamborito i Panama, och Don Fernando som förförde henne, skriver Evert Taube: ”Han var en rik ung man från Valle del Indio; odlare av kaffe, socker, bananer och erotik. Jag beslöt att skriva en dansvisa, en tamborita, till Pepita, och låta hennes sjunga den för Don Fernando som inte hade en aning om var hon fanns. När jag en vacker afton bjöd Don Fernando på supé på Las Bonitas kunde han både läsa i programhäftet och se och höra: Den morgonen när jag föddes…”
Till Visans väsen hör en omisskännlig upplevelse av här och nu, en hudnära beröring som sträcker sig genom tid och rum. Och det är inte heller någon större svårighet att förflytta sig till det sena 1700-talet när man har Carl Michael Bellman (1740–1795) som ciceron i epistel nr 48 ”varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769”: Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel; småningom uppblåser vind i de fallna segel; vimpeln sträcks och med en år Olle på en höbåt står; Kerstin ur kajutan går, skjuter lås och regel. Under kulturens fernissa och tidsandans små egenheter lyser den välkända vardagligheten och de mänskliga grunddragen, och alltsammans signalerar: livet är sig likt nästan överallt, det är bara detaljerna som skiljer.
Det är lika tidstypiskt som djupt sorgligt att Visan idag knappast har något utrymme i radio och TV, inte heller på konsertscenen. Pressad mot väggen av ett globalt och katastrofalt miljöhot, instabila politiska ledares nyckfulla beteenden, ekonomisk oförutsägbarhet, pandemier och mycket mycket annat, minskar i värsta fall individens fysiska och mentala utrymme så till den grad att bara parentesen mellan trädet och barken återstår. Någon gång på 1970-talet diskuterades i norska viskretsar om man kunde sjunga visor i bombskydd. Jo kanske, men visst är förutsättningarna något mer inspirerande i ombonade rum där kropp och själ mår bra. Kanske det är just detta trygga utrymme som lämpar sig bäst för vissång, åtminstone i den sociala kontexten, i visföreningssammanhang.
Visföreningar kommer och går, men Visan består. Och jag tänker med värme på alla visvänner som har inspirerat mig under årens lopp, och minns inte minst den fantastiska anda som rådde i Visans Vänner i Vasanejden framförallt de första åren i föreningens verksamhet. Den bitterljuva insikten om alltings förgänglighet har Olle Adolphson bättre än mången annan sammanfattat i dikten Så går vi bort: Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar.
Visans Vänner i Vasanejden är död. Länge leve Visan!
SÅ GÅR VI BORT. Text: Olle Adolphson, musik: Magnus Lindholm, pianoarrangemang: Martin Segerstråle. Ingår i vishäftet VISUM som utkommer i höst.
