Lördag

naken och brännskadad

Klockan 08.19 plitar Tage Toll, ännu bedövad av gårdagens skräckupplevelser bland ljudmonstren i konserthavet, i sitt alternativa lexikon: ackord – jeremiad, ackordarbetare – tonsättare, asbest – dött odjur, biton – irriterande surr, båtshake – dansaktivitet på fartyg, cellofan – stråkmusikentusiast, lutfisk – strängaspelande sjöjungfru.

Klockan 08.26 undrar Tage Toll varifrån alla infall kommer. De måste rimligtvis komma inifrån annars skulle det handla om utfall, vad det nu sen betyder. Utfallande bilder på en boksida känner Tage Toll till: Bilden sträcker sig förbi marginalerna ut över sidans kant. Det hjälper läsaren att andas, som ett öppet fönster i en nattstånden lokal. Tage Toll passar därmed på att skuffa upp terrassdörren trots att regnet öser ner och åskan bullrar någonstans avlägset. Infall är någonting som faller ihop där inne, rasar samman, kraschar – meningar, ord, bokstäver, kanske också känslor. Ibland tycker Tage Toll att han själv rasar samman, att alla tydliga och välformulerade meningar, inklusive livets mening, bara har en tendens att helt abrupt, likt sandkorn på en bergsklack, sköljas bort av tysta försommarregn. Inte för så länge sedan var Tage Toll omsluten av den sortens ordpansar som skyddar kroppens mjukare delar från intrång och skada. Och för var dag bytte han, ofta medvetet, dessa ordrika kreationer i den självupptagna förhoppningen att hans meningsfulla kroppsmassa skulle imponera på omgivningen, den fantasifattiga och av hänförelse stumma. 

Idag står Tage Toll naken, åtminstone bildlikt. Han har få ord att skyla sig med, nästan ingen att tala med. Hustrun har rest på arbetskonferens över veckoslutet och som en brännskadad patient måste han nyskapa sitt själspansar med artificiella metoder. Där andra glider ut och in i vardagen som delfiner i ett akvarium måste Tage Toll smörja sin torra lekamen med ord så hala och meningar så mjuka att de utan större hinder kan perforera minuter och timmar. Pensionärstillvaron har förvandlats till en ryckig gång på lina där orden agerar balansstång och fantasin, den fladdriga, representerar cirkusnätet. Utslängd under tältduken tror Tage Toll att det är något allvarligt fel på honom, att det bara är han som lider av något oavslutat, bara han som ofrivilligt har fallit ner i manegen när strålkastarskenet en vacker dag helt plötsligt slocknade. En dag utan dessa självkonstruerade försvarsmekanismer skulle betyda döden, eller åtminstone tystnad. Om döden vet Tage Toll ingenting, men allt om tystnaden. Den är hotfull, som ett morrande odjur med stirrande blick. Men, och det måste Tage Toll tillstå i stunder av relativ sinnesfrid, den kan också dompteras, oskadliggöras och bli nästan tam. Det kräver dock extraordinära åtgärder, gärna en hög hatt och en piska med långa repändor. Pensionärslivet är en cirkusföreställning med tveksam utgång: Blir det en skrattsuccé eller slutar alltsammans med att den orange-ljusblå tältduken rämnar och elefanter och åsnor rymmer tillsammans med cirkusdirektören, dvärgen och kassan. Tage Toll är varken cirkusdirektör eller dvärg, inte heller ett lejon, men kanske en narr, en clown med skrattet på läpparna och gråten i halsen. Han vill så gärna att föreställningen ska bli en succé men han inser också med övertydlig skärpa att hans manövrar i manegen inte ensamt tillfredsställer den kritiska publikens lättförståeliga krav på själsmassage och vardagsflykt. Tage Toll är en clown och han saknar sin cirkus. Endast tältomsluten är han synlig och hörbar. 

den tyska timmen

Klockan 11.59, alltså strax före Åbo Domkyrka via hundratusentals radioapparater, datorer, Ipaddar och andra digitala mojänger informerar Finlands befolkning att det nu lutar mot eftermiddag – se upp, varning för halka i livets nerförsbacke, omvänd er innan det är för sent! – stiger Tage Toll upp på en stadig köksstol som han dragit ut mitt på golvet. I ett anfall av barnsligt övermod och kreativ experimentlusta, precis på slaget 12, ska han balansera på stolens två ben exakt så länge som domkyrkoklockorna påminner om livets förgänglighet. Han stiger upp med vänstra foten mitt på sitsen och lägger den högra på ryggstödets övre kant och trycker stolen försiktigt åt sidan och inväntar slagen. När den första dova klangen fyller rummet skuffar Tage Toll, uppflugen nästan till taket, högra foten så att stolen gungar till och närapå stjälper med en gång. Med dunkande hjärta och svettpärlor på pannan gör han ett nytt försök, nu försiktigare och mera koncentrerat. På det fjärde slaget hittar han balansen, på det femte har han förlorat den och på det sjätte ligger han redan hopsjunken på golvet, suckande och lätt omskakad men oskadad.

Tage Tolls till synes spontana nycker och valhänta vardagsunderhållning har ibland en förklaring. Middagstidens balansövning är ett led i Tage Tolls konstnärliga förkovringsprogram. I strid med gängse samhällsnormer och vedertagen kutym tror Tage Toll att det ska finnas en mening med allting. Det ska finnas en mening med att stå och balansera på en stol mitt på dagen utan att någon uttryckligen krävt det på förhand, och i synnerhet redan långt innan det är inskrivet i Lagen. Det ska finnas en mening med det meningslösa. Strängt taget är allt meningslöst, konstaterar Tage Toll och ristar i sitt ordmordslexikon: generalstrejk – militär arbetsbojkott, liknöjd – vanligt sinnestillstånd hos ambitiösa begravningsentreprenörer, stolpiller – klättrande mårddjur.

Tage Toll är rätt bra på rättstavning så länge det handlar om en- och tvåstaviga ord. Sedan lutar det brant uppåt. Vissa namn är svåra att skriva, somliga omöjliga. Som nu denna Mihály Csikszentmihalyi vars böcker Tage Toll köpte på Akademiska bokhandeln. Får man heta så ostraffad, undrar Tage Toll lätt förnärmad. Här ligger nämligen en liten konflikt inbyggd: Bakom namnet som är omöjligt att uttala finns ett begrepp som är hur lätt som helst att förstå: flow. När konstnären är på toppen av sin skapargärning: flow! När surfaren är på toppen av sin våg: flow! När Tage Toll kan balansera på två stolsben: flow!

Fullständig koncentration, euforisk känsla, absolut målmedvetenhet – Tage Toll känner på orden i brist på annat. Och när han inte kan uttala det svåra namnet kallar han honom för Mihaali. Ordning i leden! kommenderar Tage Toll och väser didiääransiööö, octaviopaaazzz, milankundeeeera, carlgustavjunggggg.

Och nu också alltså mihaaali. Det låter som när man suger på en mentolpastill, sockerbefriad och hostdämpande, i motsats till Csikszentmihalyi som närmast påminner om ett akut astmaanfall. Hur kan en människa med ett så krångligt namn skriva om så självklara saker som känslan av lätthet och flöde, om mening och livslust!

Tage Toll suckar. Det är ju det som är hela problemet: Hur bli lätt när man är tung?  Ja, inte hjälper det att balansera på stolar eller titta på klockan eller umgås med sparvarna på terrassen. Kanske det är en väg mot flow, men det är inte flödet in sich. Tage Toll har en säregen benägenhet att halka in på det tyska språket när han tänker storstilat. Arbeit machts frei | Da liegt der Hund begraven | Kinder und Narren sprechen die Wahrheit | Was man nicht verstedt, besitzt man nicht. Det är ett kulturellt arv från hädangångna släktingar som i det bloddrypande andra världskrigets anda misstolkade arbetets mening och skapandets predikament och nästan hamnade i gaskamrarna. Fastän Tage Toll fortfarande genomfars av frossa när han hör ordet führer så kan han inte låta bli att nu marschera runt köket och högt skandera Mit der Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens. Tyska språket associerar Tage Toll till något kollektivt, till något han själv inte är delaktiv av. Gaskamrar kan han gott undvara men den tyska arbetsmoralen, ekonomiska välfärden och blanka BMW-bilar skulle han gärna stifta bekantskap med. Im Wundershönen Monat Mai sjunger Tage Toll med darr på stämman medan juniregnet envist piskar mot fönsterrutorna.

varken mod eller vilja

Med tanke på Tage Tolls ålder kan det förefalla lite paradoxalt att just helgens tystnad aktiverar hans oförlösta barnsjäl och triggar hjärnspökena till okontrollerbara räder bland hemisfärerna. Men det är så det alltid varit – veckoslutets nerväxling har inte bara inneburit en taktändring, det är som om hela motivet skulle förändras. Där andra vilar i tystnad eller hänger sig åt sociala aktiviteter känner sig Tage Toll som ett tåg som hamnat på bangårdens sidospår. Lördagseftermiddagens sega timmar är bara en försmak av söndagens bedövande tystnad, och i ett tafatt försök att hålla stånd mot utmanande minnesbilder, på en gång vidöppna och suddiga, fortsätter Tage Toll att tänja på sina elastiska fantasimuskler. 

Fantasin lockar honom på samma sätt som socker drar till sig fjärilar. Det är någonting sugande och magsaftsaktiverande över tankar som blir ord, ande som blir materia. I vanliga fall, i Tage Tolls rätlinjiga vardag, är situationen precis den motsatta: Kroppen slits och slipas mot konkreta föremål, väggar och gator i ett slags självupptagen protest mot all tänkbar förändring, samtidigt som den suktar efter innehåll och mer bestående näring. Tage Toll dväljs mellan en riskfri men föga upphetsande vardag och ett liv som kunde rubba både de fysiska och psykiska gränserna. 

Fantasin är bra, tänker Tage Toll, men också förrädisk. Blåa och och orangea fantasier lyfter och bär men gråa och svarta fantasier trycker ner och kväver. Tage Toll får nästan dagligen punktera den dammiga fantasins sega bubbla som annars har en benägenhet att smeta sig över både timmar och kropp. Helst skulle Tage Toll rulla genom dagen i den blåa bekymmerslöshetens boll, problembefriad och lätt, men det är som om morgonen helt automatiskt matar honom med dystra tankar och katastrofsignaler. Och det är först nu i pensionärstystnaden han blir medveten om detta sinnenas färgspel, denna regnbåge mellan där och här som blir speciellt synlig mot moln, svarta av åska. Någonstans anar Tage Toll ett samband mellan fond och fokus, att perspektiven kan förskjutas, att bilder kan färgläggas på nytt och till och med målas om. Och att man ibland bara måste stå ut med det oavslutade och öppna.

Klockan 14.04, efter lunch och disk och en kort promenad längs stränderna nedanför berget, börjar Tage Toll långsamt tassa runt på terrassen, ännu jorddoftande efter förmiddagens vätskepåfyllnad. Han tänker på May, Rollo May, som sagt att mänskligheten är på väg från en tidsålder mot en annan. Det kan Tage Toll självklart omfatta, problemet är hur denna nya tidsålder ska till sig uttryck i Tage Tolls egen verklighet. Har Tage Tolls verklighet någonting att göra med den större verklighet som, likt en jättebubbla, suger till sig alla mindre bubblor. Eller med Tage Tolls eget bildspråk: Kan hans lilla vagn där på sitt tysta sidospår, kopplas till ett dieseldraget expresståg som spränger tidens och platsens gränser? Finns det ett drama där Tage Tolls namn nämns i programbladet, där hans frånvaro endast kan förklaras med ett obegripligt fel i datasystemet?

Självklart spelar Tage Toll en roll i den nya tidsåldern, tänker Tage Toll storsint och inte utan att det samtidigt snörper lite i hjärttrakten. Vad som krävs är bara lite mod, det som alla stora tänkare har definierat som förmågan att gå vidare trots förtvivlan. Väl införstådd med förtvivlan torde Tage Toll vara som klippt och skuren för detta framtidsprojekt som ska demontera en gammal värld och bygga upp en ny. Men var ska han börja?

Klockan 14.14 lämnar Tage Toll terrassen bakom sig och går in i sovrummet där Carina Granlunds målning, i bästa fall, brukar hänga. Väggen tittar tom tillbaka och Tage Toll måste sluta ögonen för att erinra sig ögonens stirriga blick, den kontaktsökande näsan, blixtlåsmunnen och cirklarna, de orangea och blåa, och de oavslutade momenten. Väl inne i sin egen hjärna, den begränsade och ständigt närvarande, tycker Tage Toll plötsligt att konstverkets motiv på något sätt är en kopia av hans eget anlete, att han och målningen egentligen kunde byta plats, att det i första hand är hans ansikte och hans liv som saknar ram och sammanhang.

Smått upphetsad över tanken att han, Tage Toll, är ett ofärdigt konstverk som aldrig blivit inramat, får honom att otåligt vandra runt i den prydliga lokalen likt ett lejon i sin bur. Tage Toll bryr sig inte om att solen nu börjat skina på bergsklacken framför fönstren, de himmelshöga, inte heller noterar han den brunorangea stenknäcka som ligger på terrassbordet tillfälligt avsomnad efter ett krasch mot rutan. Tage Toll kastar bara en frånvarande blick på den olyckliga varelsen medan tankarna söker sig inåt, under ytan.

Det finns två ord som likt skimrande maneter pumpar på i Tage Tolls undermedvetna tankehav: mod och vilja. Tage Toll saknar dem båda. Inte så att han saknar dem gråtmilt och sentimentalt, nej, de bara inte finns i hans vardag, i hans habitus, knappast ens i hans fantasi. Ibland gnuggar de sig mot psykets revbarriärer och då börjar Tage Toll skrapa armbågar och knäveck i den fasta övertygelsen att han ätit något olämpligt, alternativt blivit utsatt för växtlighetens pollenanfall. Tage Tolls kroppsfixering utesluter per automatik andra förklaringsmodeller än de som hör hemma i en fysisk och påtagbar värld. Att han ändå, samtidigt, hyllar konstnärlig skaparkraft och ibland till och med kan framklämma något slags globalt rättvisepatos ur sin torra själ, är ett mysterium inte bara för honom själv men för alla som i hans närhet enbart kan uppfatta konturerna av en skugga. Tage Toll är i sanning en mångbottnad typ, en rebus där lösningen måste sökas på sista sidan. Men Tage Toll vill inte veta av någon sista sida, han vill ha svar här och nu.

Lördagens tystnad och tomrummet på sovrumsväggen breder ut sig i Tage Tolls hungriga själ – en gummiaktig skepnad som till formen påminner om Tage Toll och med viss möda, likt en delbar matrjosjka-docka, kan klämmas in i hans fysiska kropp. Gummisjälen, och den oändligt mycket större andebubblan som också är Tage Toll och som sträcker ut sina tentakler mellan atomkärnans minsta beståndsdelar och ett universum som bara växer och växer, tävlar i tysthet om Tage Tolls uppmärksamhet. Problemet är inte i första hand att Tage Tolls själ och ande är så avlägsna, problemet är tvärtom att de finns mitt i hans kropp och existens. Men för en ytlig människa som Tage Toll är allt som är innanför huden, och väldigt långt utanför, ett mysterium. Lördagens tystnad är en överbelyst spångbro mellan den Tage Toll som vill och den Tage Toll som vågar.

Men det är något han mera anar än medvetet förstår.

 

 

[Nästa avsnitt – ”Söndag” – publiceras söndagen den 8 mars]