hund och husse samtidigt

Tage Troll är smått fixerad vid tanken att varje ny dag är någonting man ska bemästra, övervinna eller åtminstone genomlida. Ändå kan han inte påstå att livet skulle peta på honom med speciellt vassa pinnar. Snarare handlar det om att Tage Toll känner ett slags prestationskrav och i sitt inre tycker sig höra en röst som uppfordrar till beteenden inte helt olika husses hyss med hunden: sitt! gå! kryp! kom hit! gå dit! fy skäms! nu var du duktig!

Varje dag borstar Tage Toll sin päls nogsamt, äter sin proteinrika föda, snusar efter intressanta dofter, skäller när andan faller på och sover där emellan. Tage Toll är både husse och hund, offer och gärningsman. Vardagen är på en gång både en trygg vän och en nästan farlig fiende, allt beroende på humör och kanske hormoner. Tage Tolls dagar faller som droppar i den mörka jorden och han är inte alls medveten om att det är just det som är meningen; att var dag ge näring åt sin egen dödlighet för att på så sätt, när det är dags, kunna blomma ut i en ny gestalt där allt är liksom tvärtemot; stort är smått, mörkt är ljust, gråt är skratt. Tage Toll anar kanske något av detta, men bara bitvis och liksom i förbifarten. Han är alltför upptagen av minuter och sekunder för att kunna känna evigheten mot sin tinning.

tagen på bar gärning

Klockan 12.05 denna dag mitt i veckan plockar Tage Toll fram kastrull och stekpanna, tallrik, glas, kniv och gaffel. Han har egentligen aldrig i sitt tidigare liv lagat mat men efter pensioneringen är han smått tvungen att tillreda sin lunch själv. Alternativet skulle vara ett besök på kvarterskrogen men både kostnaden och det sociala trycket avskräcker. Å andra sidan tar det också emot att, dag efter dag, försöka hitta på nya alternativ som tillfredsställer smaklökarna, husläkarens kostråd och en begränsad budget. Därtill kommer obehaget, för att inte säga ledsamheten, att äta ensam. Tage Toll är visserligen helt tillfreds med den frivilliga ensamheten men lunch och middag förknippar han med ljud och röster kring matbordet. Dagens långsamhet kulminerar i lunchens tystnad och det är med blandade känslor han plockar bland kylskåpets och matförrådets prydliga rader. Egentligen vill han bara få det hela snabbt undanstökat för att sedan kunna återgå till något som inte påminner om förlorad samhörighet och tillvarons självklara flyt.

Det finns en kluvenhet, någonting oavslutat i Tage Tolls vardag som pockar på uppmärksamhet. Nu när dagen – alla dagar – ligger öppna och inbjudande, känns inviten nästan omöjlig att ta till sig. I stället för förväntan och en stilla eufori inför de möjligheter som radar upp sig upplever Tage Toll istället bara en stor och tom otålighet i sitt runda huvud. Han påminner om Samurajen som sitter och väntar på att bli serverad av Zen-mästaren, berömd för sin matlagningskonst. Klockan tickar och tiden går, samurajen blir allt mer otålig men blir uppmanad att bara vänta lite till. Till sist kan han inte bärga sig mera och rusar ut mot köket. Då kommer Zenmästaren lugnt emot honom med brickan på vilken sojabönssoppan ryker i en drakdekorerad porslinsskål. Samurajen, överväldigad av hunger och tacksamhet, konstaterar att det här var den bästa soppa han någonsin inmundigat, vad är hemligheten?

– Det är bara vanlig sojabönssoppa, jag försäkrar.

– Nej, det kan inte stämma?

– Jo, bara en vanlig sojabönssoppa, ja visst… och en liten sak till.

– Jag visste väl det, utropade samurajen och inväntar otåligt på svaret:

– Den tog tid.

Tage Toll förstår poängen men har all möda i världen att bromsa sig själv. I sina till synes snigelaktiga fotsteg finns en Jehu inbyggd. Generalen i israeliternas armé anno dazumal var känd för att fara hårt fram, hans kuskar var vildast av alla och ett stort dammoln i öknen avslöjade en våldsam man som körde som en vettvilling. Tage Tolls framfart sker i den inre öknen, osynlig för alla andra men helt kännbar för honom själv. Pensionärstillvarons gränslösa vidder utmanar överlevnadslusten, kroppens och psykets begränsningar tvingar till eftertänksamhet och långsamhet. Tiden blir allt mera dyrbar, tillvarons rör smalnar och väggarna tränger på. Om Tage Toll då fortsätter att rusa lägger sig mörkret ännu snabbare, men att å andra sidan stanna upp utmanar hjälplösheten och hans behov av kontroll. Kroppen får ta smällarna när själens och andens krockkuddar inte fungerar.

Vart har långsamhetens njutning försvunnit, undrar Tage Toll smått uppgivet i Milan Kunderas anda när han plockar bland burkar och mäter upp. Och han svarar tyst för sig själv: I otålighetens virvelvind, i girighetens grottkvarn, i maktbehovets pirayasvalg. Men några få vägrar att stiga på expresståget till framtiden; vagabonden, flanören, dagdrivaren, kanske också bydåren och narren – marginaliserade människor som flyter en liten bit från livets ström, som betraktar världens gång på avstånd. Är Tage Toll innerst inne en vagabond, en flanör? I sina egna ögon är han nog mest en narr.

Och han reciterar högt och teatraliskt ur minnets fatbur ovanför spis och fläkt: Framåt som lusen i tjäran | Krypa kommer också fram | Långsamt och väl slår ingen ihjäl. Medan kastrullen puttrar och stekpannan fräser ritar Tage Toll cirklar och rektanglar i spisskyddets ångfyllda kupol. Plötsligt stirrar en välbekant figur Tage Toll rakt i anletet och han avbryter abrupt sina tankeutflykter, ungefär som när en tjuv blir ertappad mitt i gärningen.

en bit från ankdammen

Klockan 13.22 har Tage Toll ätit sitt thai- och basmatiris dekorerat med en tonfisksås som smakar curry och ananas. Till det har Tage Toll druckit sodavatten som han tillverkat själv i kolsyremaskinen och smaksatt med grapefruktextrakt. Med Radio Nostalgia som tonal bakgrundskuliss, och förstrött bläddrande i dagens Hufvudstadsbladet, har den tämligen näringsfattiga men hyfsat delikata lunchen fått en rejäl snålskjuts till tarmsystemets bubblande och väsande värld. Tage Toll som på intet sätt är en sannskyldig renlevnadsman, med aerobiska eller andra kroppsmodulerande aktiviteter på dagsprogrammet, är dock ganska noga med att efter lunchen ta en promenad, ibland rask. Enligt de senaste forskningsrapporterna räcker det med en kort promenad efter maten för att hålla kolesteroltrollen borta. Eller var det nånting annat som hölls borta, Tage Toll är inte riktigt säker. Men helt övertygad är han att frisk luft och bensträckning gynnar kropp och knopp.

Klockan 13.33 stänger han ytterdörren bakom sig och stiger ut i solskenet. Kontrasten mellan innerväggarnas dunkel och dagsljusets knivskarpa ridå är nästan brutal. Tage Toll blinkar sömnigt till, skuggar ögonen med högra handen medan han med den vänstra famlar efter solglasögonen i skjortfickan. Innan glasögonen vilar mot näsryggen hinner han stappla ett par gånger på gatans stenbeläggning och avvärjer ett rejält pladask med en hårsmån. Med en lätt suck sträcker han på sig men börjar sedan målmedvetet går ner längs gatusluttningen mot park och strand.

Tage Toll är en ovanlig man så till vida att han kan göra många saker på en gång, som kvinnor lär kunna, dock inte hans hustru. Tage Toll kan till exempel gå på gatan, suga på en mentholpastill, snyta sig, uppmärksamgöra en förbipasserande bilist på trafikljusets röda signal och tänka på Didier Anzieu. Allt på en gång, samtidigt. En utomstående betraktare skulle troligen bara se en rundlätt äldre mansperson som lomar fram längs trottoarkanten, som en skugga, profillös, nästan osynlig. Men det är just det som är Tage Tolls styrka, en av dem – att till det yttre leva ett mediokert liv fyllt av små och betydelselösa händelser men i det inre, i sitt stora runda huvud, sväva ut i tankar större än summan av kvadratroten. Om Tage Toll inte hade varit en människa skulle han troligen varit en anslagstavla, en sån där med små lappar och nålar på som byts allt efter som, som många betraktar och stirrar på men ingen ser. Och skulle han inte ha blivit människa kunde han också ha haft framgång som ballong, fotboll, urtavla eller jordglob. Allt som är runt tilltalar Tage Toll. Men inte runda ord, de tycker Tage Toll är vulgära och pinsamma.

När Tage Toll nu närmar sig den runda parken med sin stiliga herrgård söker sig blicken till parkbänkar som inte redan är belamrade med människor och barn. Tage Toll vill vara i fred för folk och fä, lätt andtruten som han är efter gåsmarschen. Duvor och måsar närmar sig nyfiket Tage Toll när han tungt sätter sig på den grönmålade bänken bara en kort bit från den lilla ankdammen. Men Tage Toll gör en avvärjande rörelse med ena armen och den vaggande armén stannar lydigt upp för att sedan lite villrådigt sprida ut sig åt olika håll i terrängen.

Men det var alltså det där med bollarna, med det runda. Tage Toll har en käpphäst och den, eller egentligen han, heter Didier Anzieu. Det är knappt så Tage Toll kan uttala namnet – didiääransiöö – och han fattar knappast ett enda ord av den franska psykoanalytikerns teoretiska resonemang som han med skräckblandad förtjusning stavar sig igenom i stunder av aningslös självbevarelsedrift. Men en sak har fastnat i Tage Tolls torra hjärna, en övertydlig och knivskarp bild har fäst sig på den ablationsbenägna näthinnan: Allting är omgärdat av en hinna: Kroppen, drömmen, lidandet, tiden, jorden, universum. Tage Toll föredrar att tänka på denna hinna som ett skal, som en boll, nånting som är runt. Som mentholpastillen i munnen just nu. Runt pastillen finns den fuktiga munnen, munnen omgärdas av det runda huvudet, runt hjässan svävar tankebubblor, kroppen omsluts av en rund själ som i sin tur ingår i en jättestor och rund ande som sträcker sig runt hela jordklotet och universum ända fram till evigheten. Även evigheten är rund eftersom den varken har början eller slut. Allt omgärdas av hinnor, bollar och cirklar. Varför, och vad det innebär i praktiken, kan Tage Toll inte riktigt greppa och förstå. Tage Tolls analytiska förmåga påminner i det fallet om såpbubblor, visserligen glänsande och gnistrande, men fragila och självupplösande. En uppmärksam förbipasserande skulle i bästa fall kunna ana de där små tankebubblorna som nu likt grodägg fäster sig på den kala hjässan, men ingen passerar, ingen ser Tage Toll, varken hans runda lekamen eller hans cirkulära hjärnfunktioner. Här och nu står, eller egentligen sitter, Tage Toll i centrum för sin egen existens, som solen i solsystemet. Tiden står stilla men i Tage Tolls runda huvud snurrar tankarna som dammråttor i korsdrag.

Som nu detta skal runt kroppen, den mer eller mindre runda. Tage Toll har i didiääransiöös anda börjat fundera hur det kommer sig att hans hud är så slapp, varför leverfläckarna långsamt breder ut sig över rynkorna och vad det beror på att kroppen allt mer börjar anta formen av ett päron. Och han har kommit på svaret: Det är hösten, livets höst. Mellan huden och skelettet ligger själen hoppressad som i ett herbarium och bara väntar på en ålderdom som ska frigöra den från sina bojor. En allt slappare hud som släpper sitt grepp om skelettet är det första tydliga tecknet på en själ som anar morgondag och nyfiket vädrar vidare vyer. Kroppens förfall och själens blomstring hör på något mystiskt sätt ihop och Tage Toll vet inte om han ska gråta eller skratta. Alltså sitter han stel och stirrande kvar på bänken, som figuren i Granlunds målning.

Då slår det honom som en blixt ur mörka sommarmoln att ansiktet, figurens och hans eget, kanske bara är en mask, ett skydd, och att det bakom den finns någonting annat, någon annan. Var det inte just det som Octavio Paz, nobelpristagaren, skrivit om – mexikanska masker. Ett helt folk, speciellt männen, som visar ett uttryck mot omvärlden och ett annat mot sig själv. 

Tage Toll är som sagt inte särskilt beläst men han har smygtittat mellan många pärmar och snappat upp ett och annat guldkorn. Hans förkärlek för det förenklade och stiliserade kommer till uttryck också i valet av författare – han föredrar de med korta och lättuttalade namn: Paz, Noll, Oz, Jung, Grip, May, Eco, Ek, Hoff, Shaw. Smärtgränsen ligger vid Kundera, Milosz och, som sagt, Anzieu. I ett anfall av masochistiskt självbedrägeri köpte han på Akademiska bokhandeln en gång två böcker av Michály Csikszentmihály i den hastigt uppkomna inbillningen att han på det sättet, en gång för alla, skulle bryta den enstaviga förbannelsens bojor. Naturligtvis var försöket dömt att misslyckas och skammens rodnad på den då ännu inte helt slappa huden bränner och svider fortfarande vid bara åtanken. Kanske det är därför han gömmer sig bakom en mask, bakom Paz och de andra enstaviga författarna. Det finns två Tage Toll – en på insidan och en på utsidan. 

Tage Toll tilltalas av Paz´ förmåga att se bakom masken, att lösa koderna och blicka bortom de stereotypa bilderna, helt enkelt att knäcka gåtan – livets, människans, ensamhetens. Framförallt ensamhetens. Tage Toll är ensam, tror han, men förstår inte att alla andra också är ensamma. Alla. Även Paz, och i synnerhet mexikanen. Känslan av att leva växer fram ur hjälplösheten och separationen och får Tage Toll ibland att önska att han var någon annan och att han fanns någon annanstans – ensamheten som straff och löfte, ett liv på och under masken.

Med parkbänkens knöliga ryggstöd mellan skulderbladen får Tage Toll en plötslig ingivelse att hela hans kropp är ett skal, en puppa som ännu inte rämnat. Han är innesluten som en larv i en kokong och egentligen bara bidar sin tid. Men i motsats till larven som knappast vantrivs mellan de trånga väggarna aktiveras Tage Tolls klaustrofobiska talanger så fort han ser eller anar stängda dörrar, fastspikade kistor och ofrivillig tystnad. Ibland kan han känna ångesten komma krypande bara av tanken att han med huden som galler är instängd i sin egen kropp, oförmögen att ta sig ut och bort när de kliar, smärtar, oroar.

Med solen i ögonen kisar Tage Toll mot några molntappar på den nästan turkosa himlen och tycker sig plötsligt se Granlunds målning i jätteformat uppe i skyn. Molnen är de vita kindfläckarna och hakans lätta rundning, solens reflexer i glasögonbågarna bildar orangea och svarta cirklar bakom ögonlocken, det vita strecket efter ett reaplan liknar munnen som långsamt öppnar sig i ett tandfyllt grin. Tage Toll kan inte avgöra om ansiktet är hånfullt skrattande eller vänligt leende, men det talar till honom på något okänt språk som han kanske någon gång behärskat men som nu ligger slutet och fördolt i tecken och symboler. Granlunds mask och Tage Tolls ansikte speglar sig i varandra som när två okända hundar snusar på varandra – nyfiket och avvaktande.

Tage Toll rycker till när han känner en lurvig päls mot sina magra och solfattiga ben. Husses lockande rop längre bort får Tage Toll att i snabb takt räta på sig, kasta en blick på armbandsuret – 14.28 – och sedan med nästan raska och målmedvetna steg återbörda sig mot berg och hus och hem. Någonting pockar på uppmärksamhet.

typer med stil

Väl hemma igen – 14.49 – tvättar Tage Toll sina rena händer ännu renare, dricker två klunkar ur det nästan avdunstade sodavattnet, kokar en kanna vatten för att kunna avnjuta sitt eftermiddagsthé, stänger av diskmaskinen som kört sitt program på utsatt tid, fyller på fåglarnas mathus på terrassen med en blandning av skalade solrosfrön och jordnötter och sätter till sist upp en med tusch prydligt skriven lapp på ytterdörren: Reklam, tack / Mainoksia, kiitos.

För att inte en orättvis skugga ska falla över Tage Toll måste genast konstateras att Tage Toll inte har några som helst kommersiella intressen, än mindre är han nyfiken på partihandelns varuutbud eller vill engagera sig i förortens social liv som han kan bli informerad om på gratistidningens annonsspäckade sidor. Nej, hans intresse för trycksaker emanerar helt och fullt från deras hämningslösa utnyttjande av stilfonters mängd och utseende. Tage Toll är, inte helt oväntat, nästintill besatt av bokstävers utformning, enkannerligen i gratistidningar och reklamblad, men också på gatuskyltar, valaffischer och graffitimålningar.  Han kan inte riktigt formulera denna fascination för linjer och former i ord men känner en nästan syndig njutning vid åsynen av ett stadigt H satt med halvfet stil i Helvetica. Men favoritbokstaven är förstås T och det händer sig att han på sin dator långa stunder kan ändra fonter på en och samma mening för att känna hur den liksom ändrar innehåll och skiftar i betydelse. Trendigt trimmad i turkos t-skjorta tillreder Tage Toll thé trots terassens tropikvärme ser och låter helt annorlunda i Cambria kursiv än i Copperplate Gotic Bold, för att inte tala om Edwardian Script.

Tage Toll föreställer sig att stilfonterna är olika färgers strålkastarljus, eller kryddor, eller tonarter, eller känslolägen. Ja, ibland tycker Tage Toll att typografens lek med bokstäverna påminner om människor han ser på gatan. Grannen i våningen ovanför är definitivt en Helvetica Neue Condensed Black – lång och kraftig men inte fet, kvinnan i kiosken är en Arial narrow, smal och okomplicerad, cykelreparatören nere i backen är lika entydigt en American Typewriter – trygg och balanserad och traditionell. Tage Tolls hustru är lite mer svårdefinierad i typografiska termer men efter en stunds funderingar slår han fast diagnosen Lucida Blackletter, mest med tanke på hennes långa svarta hårslingor men också för att fonten för tankarna till medeltida mörka slott och vampyrer – intressen som Tage Toll motvilligt nästan dagligen matas med på andra sidan köksbordet.

Och Tage Toll själv – vem är han som font?  Svaret är ganska självklart: Cooper Black. Tage Toll vet allt vad som gömmer sig bakom de kryptiska fontnamnen, speciellt om Cooper Black. Expertisen säger att stilen blivit legendarisk inte minst för sitt vänliga utseendes skull, och det tilltalar Tage Tolls förträngda lust att bli bekräftad som en tilltalad typ. Vad han inte vill komma ihåg är att fonten också har helt uppenbara brister – den är alltför fet och oskarp, vilket dock samtidigt är en perfekt beskrivning på Tage Tolls fysionomi och mentala habitus. Somliga fonter skall i första hand synas, inte läsas, och det gäller både Cooper Black och Tage Toll. En font och ett fån. Nej, förlåt, Tage Toll är inget fån, lite enkel och okomplicerad, blek och vänlig visserligen, men inte ett fån. Men nog en Cooper Black.

På sin och hustruns årligen återkommande resor till Europas större och mindre städer går Tage Toll med kameran ständigt beredd, ungefär som en vildavästernhjälte utanför den stökiga saloonen. Spontant graffitiklått utan konstnärliga ambitioner får passera obemärkt men mera medvetet kreerade tecken och teckningar, svartvita eller yvigt kolorerade, lockar Tage Toll på lite samma sätt som blommans nektar berusar bevingade varelser. Som en kolibri roterar Tage Toll med kamerans långa objektiv runt postlådor, soptunnor och parkeringsautomater som i ett uttryck för målmedvetet ställningstagande eller lekfull spontanitet fått agera både ramverk och underlag åt intelligenta kommentarer och huvudlösa fantasifoster. Tage Toll fascineras av dessa gatans vildvuxna stilleben, modigt och medvetet ditnitade i vissheten om att en publik reaktion alltid är garanterad. Och han känner i hemlighet en lätt avundsjuka över dessa gatans konstnärer som vågar trotsa lag och ordning och med en viss finess markerar sina revir, gör sig synliga utan att själva synas. 

Tage Tolls fascination för det förenklade och avskalade hindrar honom inte att ibland slå huvudet blått och orange mot ord, hårdkokta och svåruttalade. Kanske de synbarligen enkla orden very, very small brain och No Excuse på Granlunds tavla egentligen är skuggor av starkare och mera exklusiva, mera innehållsrika ord, ord med ett dolt och pregnant betydelsedjup. I datorns digitala ordflöde forsar de förbi, ord som gäckar och lockar just därför att de gränsar till obegriplighet: belackare, elasticitet, mnemoteknik, predestinationslära, receptivitet, stupstock, utensilier. Människan kan förliknas vid ett hus har Tage Toll läst och nickar igenkännande åt brohuvud, droppnäsa och stjärthake. Men riktigt upphetsande blir det när han stavar sig igenom de svåruttalade och totalt obegripliga orden, de som rimligtvis måste spädas ut för att kunna användas och avnjutas: abstrahera (“bortse, avskilja”), capriccioso (”nyckfullt”), hypocykloid (”kurva som beskrivs av en punkt på en cirkel som rullar på insidan av en annan större cirkel”).

Finns det något bildlikt uttryck som kunde komma tolkningen av Granlunds målning lite närmare? Tage Toll bläddrar och mumlar för sig själv: Människan spår men Gud rår. | Vi är alla i samma båt. | Här ligger en hund begraven. | Han tappade hatten och humöret. | Din kind är vit som snö, är du pultron?

Tage Toll suckar. Lösningen på problemet ligger alldeles bakom knuten, han har den nästan på tungan men förmår inte klämma fram svaret. I ett slags uppgiven resignation och oppositionslusta besluter han sig i stället för att skapa en ny kategori av böcker utgående från hur svår- eller lättlästa de är. Genom att spika fast tankarna i rätlinjiga modeller och förkortningar avvärjer han åtminstone tillfälligt den pyrande oro och olustkänsla som gång på gång vill ge sig till känna. Tage Toll skriver:

XLL = Extra Lättläst

LL = Lättläst

LLL = Lagom Lättläst 

LLLT = Lagom Lättläst trots Liten Text

SL = Svårläst

LSL = Lagom Svårläst

SLST = Svårläst trots Stor Text

XSL = Extra Svårläst

Tage Tolls tycker, innerst inne, att alla människor, från början och av ohejdad vana, är typografer, bokstavsskapare, meningsbildare. Men någonstans i barndomen, kanske i skolans första klass, sker sedan snabbt en tranformation där det yviga och personliga får ge vika för anpassning och auktoritet. Det spontana kluddet göms undan i lådor och förs vidare endast viskande, ytans språk kryper under huden och världen blir avig.

Tage Toll känner sig för evigt avig, alltid felsvängd, som en hastigt avtagen strumpa. Det är därför han dras till spontana bilder på husväggar och plank, till kryptiska ord och bokstäver som plötsligt kan ändra utseende och karaktär. Bakom och under den vanliga vardagliga verklighetens tystnad och tristess talar, ropar och skriker en annan röst. Livet handlar bokstavligen om att sätta ord på det som från början är ordlöst, meningslöst. Bokstäverna är små skruvar och muttrar i en tickande maskin, bilderna titthål i tiden. Även Tage Toll är utsedd att lösa detta mysterium som dagligen repeteras och ständigt gräver sig djupare. Som en gigantisk graffitimålning slingrar sig livet runt Tage Toll trinda gestalt och omsluten av både O och B och S känner han sig sedd och verklig, levande. Gutenberg ler just så typiskt som bara han kan, Dymo-maskiner knattrar enstavigt och plastiskt, Letraset kladdar och fastnar överallt men där emellan tappar Tage Toll bort sig i bildernas labyrintsprång, snavar på kantiga konsonanter, och faller till sist ner i ett djupt och oändligt meningslöst hål som aldrig verkar ta slut.

Tage Toll rycker till. Smått yrvaken stirrar han på den slocknade datorskärmens screensaver och kan i dess sakta rörelser se ett nästan bekant mönster – en cirkel som omsluter två mindre cirklar, en rektangel, några vinklade streck som flyter omkring mot en turkos och orange bakgrund. Han ruskar olustigt på sig, blinkar med ögonen och blir plötsligt väldigt medveten om stolen han sitter på, skrivbordets form och vita färg, ljuset som silar genom persiennerna, thékoppen med sitt halvljumma innehåll.

Med en snabb rörelse på tangentbordet återbördas texten på skärmen och Tage Toll gäspar högljutt.

slavar på marknaden

Klockan 16.35 kommer Tage Tolls hustru hem från sin arbetsplats. Tage Toll som fram till dess fört en monoton inre monolog med sig själv, det vill säga tänkt, blir nu måltavla för hustruns växande frustration på arbetsmarknaden i allmänhet och hennes egen arbetsplats i synnerhet. Arbetsnarkomaner och narcissistiska personlighetsstörningar passerar revy, somliga ställer in sig, andra myglar, en har magsår, en annan höjer rösten långt förrän det skulle finnas anledning till det, de flesta mår dåligt, alla misstänker alla, chefen drar sig undan, röda lampor brinner utanför låsta dörrar. Och alla dessa möten, förhandlingar, rapporter, upp-dateringar och uppgraderingar. Och teknik som inte fungerar, äldre anställda som inte förstår sig på det nya dataprogrammet, kurser, övertid, utvecklingssamtal, individuell lön, sjukfrånvaro, tolkningsföreträde, årsarbetskraft, arbetslöshet.

Det är bara ett drygt år sedan Tage Toll gick i pension men han känner knappt igen tongångarna från dagens verklighet. Expert som han är på arbetets idéhistoria ser han på problematiken ur emeritustjänstemannens synvinkel. Medan hustruns litania tenderar att gå på övervarv försjunker Tage Toll i nostalgiska tidsbilder från tidigt 1800-tal då nästan hela befolkningen arbetade med jordbruk, sedan kom industrialiseringen, torparfrågan blev aktuell, arbetarrörelsen växte fram med knutna nävar, filantropin blommade, framtiden var kanske inte alltid ljus men den fanns. Det är en annan värld, mera grådaskig än svartvit, avlägsen som en dröm, nästan lika avlägsen som medeltidens arbetsmarknad.

Men Jungs hysteriska och arbetsovana vattenkanalsgrävare i Sahara på 1920-talet uppvisar många likheter med det som hustrun berättar om dagens arbetsmarknad, tänker Tage Toll och ser framför sig ropande och klagande och gråtande anställda som inte lugnar ner sig förrän marabouten – den oförvitliga och fläckfria chefen med det trevliga utseendet – med några lugnande och klargörande uttalanden om mål och riktning löser alla gordiska knutar och sociala spänningar. Och som kanske citerar Luther: Inte i bister pliktskyldighet, som en slav, skall arbetet utföras, utan av fri vilja, där drivkraften är tacksamheten och glädjen i Gud.

Det är sånt som Tage Toll kan rabbla upp om han så blev väckt mitt i natten men han har en vag känsla att gamla visdomsord av det här slaget kanske inte är det som hustrun just nu vill höra. Alltså är han tyst, nickar på de rätta ställena och skakar bekymrat på huvudet när så är lämpligt. Empatins retorik är kopplad till kroppsspråket och Tage Toll har genom livet lärt sig de rätta åtbörderna, idag kanske något stiliserade för att inte säga minimaliserade. Less is more, tänker Tage Toll och faller samtidigt in på ett sidospår med Granlunds målade ansikte i fokus: Vad är det tavlans stirrande ögon egentligen förmedlar, vad döljer sig bakom munnens blixtlåsliknande konstruktion? Varför saknar huvudet öron? Kanske föreställer figuren en nedtystad kontorsarbetare som slagit dövörat till i rena rama självbevarelsedriften? Och då skulle de stirrande ögonen bara vara en spegling av ett psyke som håller på att krackelera, falla i bitar, smulas sönder. Men varför är det ingen ursäkt att ha en liten hjärna – är den inte mera anpassningsbar och följsam, anpassad till samhällen som styrs av marabouter på vita åsnor?

Ingen styr Tage Tolls vardag, knappt ens han själv. Ibland skulle han önska att någon kom fram till honom och sa att gör si, gör så. Inte för mycket och inte för ofta, men ibland. Utan konkreta uppgifter krymper livsbubblan, himlen faller ner. Tage Toll avundas verkligen inte de som snurrar i arbetslivets ekorrhjul men han har svårt att anpassa sig till en vardag som saknar utmaningar, riktning och mening med mindre än att han själv skapar dessa utmaningar, riktningar och meningar. Men det är inte riktigt samma sak som när direktiven kommer utifrån. Har Tage Toll ett undermedvetet behov att bli styrd och ledd, lider han kanske av marabout-syndromet?

Klockan 19.00, efter middag, disk och en snabb promenad runt förortskvarteren tillsammans med hustrun, sitter Tage Toll, och hustrun, framför den nyinköpta 42 tums plasmateven som visar världens lidande människor med en tydlighet som nästan överträffar verkligheten. När eländet blir för svårsmält byter Tage Toll med en enkel fingerrörelse till kanaler som i knivskarpa detaljer exponerar all den mat som inte bara de fattiga går miste om men också alla tv-tittare. I så kallade reality-serier presenteras en vardag som för Tage Toll känns så avlägsen att de bara av den orsaken fascinerar och förbryllar. Och efter de hisnande vackra naturfilmerna, producerade av National Geographics, känns den orörda naturen utanför terrassen föga spektakulär, vare sig det gäller flora eller fauna. Tallar och rönnar är knappast lika grandiosa som acasiaträd och amerikansk sekvoja, sparvar och talgoxar står sig märkligt slätt mot maraboustorkar och flamingon. Igelkotten Metro får på näsan av ett senegalesiskt piggsvin och terrassekorren Urban känns som ett skämt jämfört med koalabjörnar och minipandor. Allt är större, vackrare och framförallt tydligare i teven.

Klockan 19.54 kokar Tage Toll thévatten och utrustad med små ostfyllda kex, chips och dip, chokladbitar i en kinesisk risporslinsskål och skivor av en halv vattenmelon gör sig Tage Toll beredd att inta dagens filmdos. Men före det blandar han igen ihop en rejäl matportion åt de bevingade vännerna på terrassen; de färdigt skalade solrosfröna rörs samman med jordnötter som Tage Toll med ett antal energiska slag med hammaren förvandlar till näbbvänligt nötkross. Det mesta av foderblandningen häller Tage Toll i fågelmatshuset invid äppelträdet, men en liten portion kastar han mellan stenarna vid trädroten. Av erfarenhet vet han att terrassens enda husmus Mustang (så nämnd på grund av sin racerbilsaktiga snabbhet), tidiga morgnar gör sina räder på terrassen och med en ihärdighet som hos en butiksanställd rädd att förlora sitt jobb rusar mellan kassa och lager.

Klockan 21.33, i en reklampaus, tvättar Tage Toll sina sista tänder, klockan 21.58 när filmens sluttexter slutat rulla på skärmen klär Tage Toll hastigt av sig och sätter på sig pyjamas för att sedan, nattberedd, kasta ett hastigt öga på kvällens sena nyhetssändning. Klockan 22.13 öppnar Tage Toll terrassdörren och låter inneluft och utefukt byta plats samtidigt som han plockar bort muggar och skålar från vardagsrummet. Klockan 22.16 stänger Tage Toll terrassdörren, släcker datorn på arbetsbordet, viker ihop pläden på soffan och rättar till prydnadsdynorna. Klockan 22.19 kommer Tage Toll in i sovrummet där hustrun redan ligger i sängen och läser en vampyrroman. En liten stund begrundar Tage Toll en artikel om porträttfotografering i en fototidskrift, klockan 22.26 säger Tage Toll god natt åt sin hustru, klockan 22.37 släcker hustrun sänglampan.

Klockan 22.44 tänker Tage Toll på döden.    

hinnor och ramar

Tage Toll befinner sig nästan så långt det är möjligt från den ljusgröna finlandssvenska försommarens genomskinliga ljus och löftesrika tystnad. På en becksvart gravgård i den sydmexikanska staden Oaxaca en timme före midnatt den första november flämtar tusentals ljus runt kantstötta sneda gravstenar, natthimlen genomkorsas av fyrverkeripjäser och tystnaden trasas gång på gång sönder av rop och tillmälen och hornorkesterns taktfasta och småfalska toner. Barn hoppar ystert mellan de dödas boningar, ungdomar sitter skrattande och ansiktsmålade på en gravmur, bara de äldre är försjunkna i tankar. Alla väntar på att de döda denna festliga natt ska komma tillbaka från sina irrfärder bortom vintergators kyla och öknars vattentörstiga vägar.

Tage Toll känner en märklig samhörighet med dessa indianbesläktade individer, på en gång slutna bakom stela masker och häftigt utlevande. Hans namn är ju inte Pedro, som mulåsnedrivaren på väg till Comalas kokande utmarker och som han läst om i boken av Juan Rulfo, han heter Tage Toll och är en pensionerad statstjänsteman från Helsingfors på väg mot… ja, vad? En trist och monoton ålderdom? Liksom sina mexikanska vänner är han på en gång skräckslagen inför den till synes tröstlösa vandringen i öknen, skorpionernas lömska angrepp och kvällsvindens antydan om kommande nattfrost och stelhet.

Även Tage Toll tänker på sina döda föräldrar, uppslukade av vinterns vindar sedan länge men nu skymtar han sin mor i den svarta spegeln där hon trots kraniets gulbleka nyans framträder i den röda aftonklänningen till sin fördel. På något sätt var det inte särskilt överraskande att hon lämnade Tage Toll i ett dis av söt parfym, dammiga fjädrar och röken av en tämligen billig cigarettsort. Mera förvånade det honom att hon inte vände på huvudet när hon gick, inte gav honom en sista blick. Kanske, tänker Tage Toll självtröstande, berodde det på den alltför stora plymförsedda hatten och dess sannolikt dåliga fäste i peruken. Eller så inte. Men hennes gång var lättsam, revbenen och bäckenets breda skål avspeglades tydligt genom den tunna klänningen och i takt med trumpeternas synkoper hade hon trippat mot torgets utkanter och sedan försvunnit nästan obemärkt bortom de yttersta publikraderna.

Annat var det med Tage Tolls far. Han ägde en mängd svarta lådor där han förvarade det ljus som kom från livet. Men i lådorna skedde en metamorfos, ett förvandlingsnummer som kunde hänföra vilken cirkuspublik som helst; stort blev smått, uppe placerade sig nere, rörelser stelnade, färger uppgick i grå nyanser. Ibland, speciellt sena nätter, förvandlades Tage Tolls far till en schaman, en mystiker som i sitt laboratorium på kemikalisk väg beslöjade lådornas innehåll och med alkemistens auktoritet pressade fram det liv som han på dagen saknade. Nu pyrde och väste det i de små dödsskalleförsedda flaskorna, och berusad av salpetersyra, kromalun, blodlutsalt, silvernitrat och ren alkohol ragglade han mellan borden medan skuggorna förgäves försökte följa hans ryckiga färd. I det här mörkröda helvetesgapet skulle en tillfällig åskådare troligen ha sett både djävlar och andra onda andevarelser men i själva verket var slutresultatet en mängd vita papperslappar på vilka han fångat en del av den förbiilande verklighet han allför ofta upplevde som overklig. Ur mörker framkallade fadern ljus och liv och färg och allt kändes plötsligt meningsfullt igen.

Tage Toll blinkar i sovrumsdunklet som om han försökte betvinga natten och drömmen med sina ögonlock. Klockradions neonröda siffror signalerar 23.28 och ingenting annat hörs än hustruns jämna andetag. Men så fort han sluter ögonen anar han cikadornas sirrande, och från stjärnhimlen hörs krasande ljud som när man går på svag is eller trampar på glas.

I ett rum längst inne på den mörka bykrogen sitter Tage Toll omsluten av högljudda röster och slamrande porslin. Doften av copal och orange cempasuchil ligger tung över matborden, stolar skriker högljutt när de ovarsamt skuffas över stengolvet. Bakom en köksdörr skär ilskna hundskall utropstecken i den nerrökta stuckaturen. På ett rangligt bord nära öppningen ligger en handvävd duk, nystärkt och dödsskalledekorerad. Flaskor, frukter, cigaretter, bröd och diverse småprylar kämpar om uppmärksamheten tillsammans med de vattensjuka blomsteruppsättningarna. Alla runt bordet är ivrigt upptagna av sina egna berättelser om den döda, ryktena om hans bedrifter som mulåsnedrivare, de hisnande historierna från Comalas utmarker, speciellt helvetesgapet, och huvudpersonens ständiga jakt efter drycker, minnessläckande och livsbedövande.

Även Tage Toll försöker göra sig hörd i denna surrande myrstack där alla trampar på varandra och med sina vassa gaddar biter sig fast i minnen och suger ut all näring som bara denna årets längsta natt kan erbjuda. Men hans röst stockar sig och i nästa stund är han redan omsluten av ett jätteklot som rullar ner längs Vintergatans branta rymder i ett allt hetsigare tempo. Instängd i sin egen bubbla kan Tage Toll alldeles tydligt se miljoner andra små bubblor som skuffar och stöter mot varandra där de skakas om i den häftiga framfarten. Ingenting hörs, tystnaden är öronbedövande, trots mängden av munnar som gapar runt högljudda ord. Näsor vädrar morgonluft, sniffar på konsonanter och vokaler, känner vittringen av meningsskapande sammanhang, luktar nyfiket på främmande ord. Blickar långa som kometsvansar korsar tomma rymder och någonstans långt borta hörs en svag melodislinga från en trött örontrumpet. Nej, det är inte en örontrumpet som ljuder utan en helig man som i öknens ödslighet kallar efter bortsomnade och bortglömda själar. Tage Toll känner inte igen sig, han vet inte var gränsen mellan hans runda kropp och själens bubbla börjar eller slutar, det sliter och drar och klibbar i hinnor som om de på en gång ville både stöta ifrån och flyta samman. Det pyser och läcker och tomheten låter som anziöööö och paaaazzzzzz och junggggggggg, trummor skanderar kundera-kundera-kundera och en ensam mås skriker maymaymay.

Då rämnar nattens hinna som när en stor teckning faller ner från väggen, och ut på golvet skvättar ögon, näsor, hakor och lite av den gråa massa som skallen omsluter. Ur detta golvperspektiv, i sällskap med några mjuka dammråttor, kan man notera en rundlätt figur som lågt stönande stiger upp ur sin säng, suckar ljudlöst och sedan långsamt tonar ut ur rummet och in i ännu en ändlös dag fylld av ord och tankar, goda avsikter, småtrista luncher och alltför lite motion.

Tage Toll tror att hans liv saknar mening och innehåll. Därför ska han idag, den 6 juni, föra en stor målning som fallit ner på golvet för inramning, och med stadiga krokar fästa den i väggen som en påminnelse att han, Tage Toll, inte är riktigt klok och att det inte är så mycket att göra åt den saken. Sagor och drömmar och konstverk är ibland obegripliga. Men mest obegriplig är vardagen.

 

[Nästa avsnitt – ”Torsdag” – torsdagen den 13 februari]