inga fina fiskar

På väg ut i verkligheten – klockan är redan 09.35 – stannar Tage Toll i dörröppningen liksom nollställd och tveksam. Stängde han plattan på spisen efter grötkokningen? Han drar djupt efter andan liksom för att dämpa en hastigt uppkommen irritation över den bristande koncentrationen och går sedan raskt in till köket där han genast noterar att spisens yta är oklanderligt rengjord, liksom diskbänken och spisskyddets kupol. Ute på terrassen kvittrar ett tiotal gråsparvar och talgoxar kring matbordets delikatesser och Tage Tolls hjärta slår ett litet extra slag av pur förnöjsamhet över att hans omtanke väcker en sådan genklang i den ornitologiska omvärlden. Av Mustang ser han inte ett spår men förlitar sig på att de stora pepparögonen upptäckt dagens nötter och frön runt äppelträdets rötter. Med ett inåtvänt leende på de smala läpparna återvänder han till tamburen, öppnar dörren till det mörka trapphuset och precis när han ska stänga dörren hör han en inre röst som förebrående och nästan högljutt utropar: Var spisplattan avstängd eller inte!

Irriterad och med några kraftord nästan sipprande ut genom mungipan går Tage Toll andra gången fram till spisen men den här gången stirrar han på de röda varningslampornas slocknade rad tills han hjärna är perforerad av den typens information som i normala fall skänker själen tröst och anden ro. Med bestämdhet stänger han dörren till lokalen och han har nästan hunnit fram till höghusets ytterdörr när han plötsligt kommer ihåg vad han egentligen glömt och det som är själva orsaken till hans tidiga mobilitet i yttervärlden – målningen som han ska låta rama in. Nu uttalar Tage Toll några tysta kraftord på det tyska språket som han lärt sig i sin tidiga barndom, nästan sliter upp dörren och rycker åt sig den ihoprullade målningen på biedermayerstolen i tamburen, smäller dörren efter sig och hastar ut och ner för backen med destination metrostationen bredvid köpcentret.

Där sitter han sedan fyra minuter på en hård träbänk förvånad och smått irriterad över att medmänniskorna inte håller sina arbetstider – den här tiden på förmiddagen borde de flesta rimligtvis sitta på sina kontor. Tage Toll lever nämligen i den kroniska villfarelsen att alla vuxna människor arbetar på kontor, eller att deras arbetstid åtminstone inramas av klockslagen 08.00 och 16.00. Mänskliga vuxna varelser som utanför detta ramverk vistas i det offentliga rummet är enligt Tage Toll antingen arbetslösa, arbetsoförmögna, arbetsskygga, turister eller konstnärer. Tage Toll har svårt att förstå att samhället förändras på samma sätt och med samma hastighet som när metrovagnarna rusar in på stationen och spottar ut några individer i tomheten och suger in andra i den nästan dygnet runt pågående karusellen.

Nerklämd på det orangea sittunderlaget och med Granlunds stora hoprullade målning i ett stadigt grepp mellan benen, glider livet förbi i en hastighet av 80 kilometer i timmen utan att Tage Toll rör så mycket som en fena. Detta dubbelseende har Tage Toll alltid funderat över och tidigare fascinerats av – hur man kan röra sig utan att röra sig. Förr har han känt ett sug, en njutning i att slungas framåt eller åtminstone hit och dit, att vara delaktig i en stor gemensam rörelse, som en fisk (hans egen förkortning av begreppet “finlandssvensk”) i ett stim. Eller som ett ord i en mening. Idag är han knappast ens ett kommatecken i någon annans oavslutade satsbyggnad, och färden genom livet, dagen, betraktar Tage Toll nästan alltid från inre sidan av ett fönster, eller för den delen, övre sidan av en vattenyta. Det är mycket Tage Toll inte duger till och fisk är ett av dem. Men utan stim är man hjälplöst förlorad. Om man inte är en manet, eller sköldpadda eller en giftig spjutrocka förstås. Men det är Tage Toll naturligtvis inte. Allra minst är han en haj eller en val. Det närmaste Tage Toll kommer fisk är hans ganska nymornade intresse för fjällpromenader, men den analogin är så krystad att till och med Tage Toll tycker att den är pinsam. Nej, Tage Toll är visserligen en blöt och gråtmild typ men han skyr det våta elementet med en ihärdighet som inte lämnar mycket övrigt att önska.

Nio minuter och fem stationer senare spottar den orangefärgade underjordsormen ut Tage Toll ur sitt trånga gap med ett ljudligt rap och likt en luftbubbla stiger han, tillsammans med en hel hord andra bubblor, upp mot ytan där de, en och en, exploderar i skenet av den starka solen.

Återbördad till marknivån styr Tage Toll sina välpolerade skor mot ramaffären, eller Ramadan, som han i nykonstruerad ordlekaranda döpt affären till. Humorn haltar emellertid betänkligt eftersom den kräver en liten förklaring; “Till ramaffären, vars ägare är muslim, går man på dagen”. Men för Tage Toll fungerar det mesta som kan placeras under rubriken gallimatias, inklusive nödrim och krystade ordvitsar, och det är med ett förväntansfullt sug i den runda magen han klockan 10.14 stegar in i det terpentin- och oljefärgsdoftande paradiset.

Lika lite som Tage Toll har kapacitet att tillgodogöra sig de stora tänkarnas litterära alster med mindre än att han dissekerar meningar och satsbyggnad inpå tankeroten, lika lite kan han gestalta innehållet och uttrycket i en målning utan att först dofta på färgerna och fingra på ramen. Skillnaden mellan en sinnlig och en sinnessjuk människa är ibland så hårfin att en kluven person som Tage Toll automatiskt hamnar i ett slags psykologiskt limboläge där han, snusande och tafsande, hasar fram mellan målningar och utensilier. Han är helt omedveten om de frågande blickar och menande ögonkast som följer hans vaggande gång mellan hyllorna. 

När Tage Toll sjutton minuter senare smått omtöcknad av de hjärncellsstrypande dofterna, och upplivad av den internationella atmosfärens skäggprydda vänlighet, snavar ut genom dörren är det som om han inhalerat något olagligt och högst angenämt ämne i sitt bildfyllda huvud. Omvärlden ser plötsligt mycket färgstarkare ut, skuggorna är skarpa, ljuden tydliga. Vetskapen om att han några dagar senare kan avhämta det inramade konstverket skapar ett momentant litet lyckoutrymme i den i övrigt gråa huvudknoppen. Bilder kan som bekant dekorera både vägg och hud.

mellan hud och park

Tage Toll rätar på ryggen, kastar en lång blick efter den med låggolv försedda gröna spårvagnen han inte hann till, och börjar nu i stället vandra de sjuhundrafemtiotre stegen till Botaniska trädgården bortom Långa bron som han i en hastig ingivelse av rutinkrossande åtgärder anser sig förtjänt att uppleva. I samband med sina sporadiska besök i stadskärnan har han, som en ren säkerhetsåtgärd, ramat in sina revir med hjälp av stegmätaren på handleden och efterhand har ett visst grafiskt mönster uppstått. Tage Toll har missat spårvagnar även förr i sitt liv och vet därför med säkerhet att de följande sjuhundrafemtiotre stegen binder samman hans konstnärliga ambitioner med den botaniska kunskap han sorgfälligt förträngt sedan skoltidens traumatiska herbarieförhör. Kanske är Tage Tolls rätlinjiga positionsförändringar i stadskärnan bara en spegling av hans förenklade inre världsbild där frön och förvridna kronblad bättre än prydliga och fläckfria blomsterarrangemang svarar mot hans psykiska läggning. Tage Tolls inre trädgård är en smått vildvuxen djungel där torra blad och stänglar trängs med regnskogens artrikedom och färgprakt. Än en gång: Tage Toll är grå och trist på ytan men i hans inre flyger minst tio kolibrin på jakt efter nektar och pollen. En stunds långsam lunk mellan Botaniska trädgårdens rabatter och ett stillsamt hasande på de smala gångstigarna återbördar Tage Toll till en tillvaro han i övrigt endast kan uppleva nersänkt mellan böckernas pärmar.

Som på en gammal stumfilm flimrar Tage Tolls skugga mellan asiatisk rönn och nordamerikansk tall, solreflexer dansar i kapp med humlor och bin, vinden spelar flöjt med det ljusgröna bladverket. När Tage Toll, vindpinad och frömjölsbemängd, når trädgårdens högsta punkt där man i siktigt väder kan överblicka de konstnärligt anlagda blomsterraderna i den runda parken längre ner, stannar han upp och inväntar sin själ, den sega. Så står han där och bara blickar ut över ståndare och pistillers oräkneliga rader.

Skulle det inte vara för några skrikande måsars interna uppgörelses skull på växthusets tak till höger, så hade Tage Tolls ögon troligen fastnat vid detaljernas lockande mångfald. Men nu när blicken sveper över hela den gnistrande och soldränkta blomstermattan i ett enda ögonkast tycker han sig se ett tydligt mönster, eller egentligen någonting som påminner om en skiss till ett konstverk: Två stora cirklar med i huvudsak vita narcisser bildar ett ögonpar högst uppe, två lodräta rader med röda dalior mitt i parken som utmynnar vid springbrunnen ser ut som en jättenäsa, snorig och nysande, medan den raka raden av kaktusars mängd längst framme formar sig till en mun, sluten och otillgänglig. Tage Toll ryggar nästan tillbaka över sin upptäckt och han måste blinka bort lite av de histaminframkallande fröna som tränger in i vrå och por innan han är förmögen att se trädgården i sin egentliga glans igen. Så sluter han, tårfylld, ögonen på nytt och innanför de solstinna ögonlocken grinar Granlunds målning, orange och turkos. Tage Toll öppnar försiktigt ögonen, som om han är rädd att motivet skall blåsa bort i vinden men nej, där är ansiktet igen, i jätteformat, som en enorm blomsterinstallation.

Efter en stunds blinkande och kurragömmalek är Tage Toll ganska övertygad om att han inte är i sina sinnens fulla bruk men kan samtidigt inte låta bli att småskrocka i lönndom åt denna visuella lek mellan hud och park. Cirklar och rektanglar följer honom mot porten och det är först när han stiger ut på asfalten igen som den lekstinna hjärnan med ett ryck stannar upp och återgår i något slags viloläge, som när man stänger en dator.

ding-dong-dö

Klockan 11.56 vrider Tage Toll nyckeln i hemmalåset och nästan snavar över gratistidningarnas mängd som tidningsluckan spytt ut på tamburmattan. Tage Toll sparkar försiktigt till trycksvärtan för att kunna stänga dörren bakom sig, lägger sin axelväska på biedermayerstolen, hänger upp kostymrocken i klädgarderoben, går in i badrummet men tänder inte lampan utan låter den öppna dörren sila in tillräckligt med ljus för att Tage Toll ska se när han tvättar händerna. Med nytorkade fingrar snabbsorterar han sedan reklamhögen, för den till köket där det runda matbordet redan delvis är belamrat med både dagens och framförallt gårdagens nyheter, knäpper på radion, slamrar med kylskåpsdörr och tallrikar, och medan det fräser i stekpannan kastar han en spontan blick på terrassen bakom de höga fönstren. Medan Åbo Domkyrkas tunga klockor klämtar till eftermiddag och eftertanke funderar Tage Toll om äppelträdet denna gång ska ge frukt eftersom blomningen i år varit så yvig. Liksom körsbärsträdet har det spritt sin vita snö över terrassens stenplattor och påmint ett ljusgrönt försommarlandskap att novemberslask och förgängelse de facto nästan står bakom knuten. Ding-dong-ding-dong-snart-ska-du-dö-ding-dong-dö ljuder det i Tage Toll som nu fungerar som en extern högtalare till radion, lite på samma sätt som hans huvud i vardagen förstorar de små signaler som hans antennäsa snappar upp på båda sidor om den slappa huden. Tage Toll är inte alltid riktigt säker på var ljudet ljuder, inombords eller utanpå, och framförallt har han inte en blekblå aning om varifrån alla dessa små impulser, som små glödande stickor, tar sin ansats. Tage Toll må vara uttryckslös och slapp i hullet men under kroppens skal pågår tidvis en aktivitet som, lika tidvis, tilldrar sin husbondes synnerliga uppmärksamhet. Tage Toll inte bara bär på en mask framför ansiktet, hela hans gestalt är omsluten av en imaginär våtdräkt vars uppgift i första hand är att hålla honom någorlunda torrskodd på resorna i fantasins värld men som också har i uppgift att fungera som flytväst när minnena svämmar över bredderna. Tage Toll är kroniskt beredd på det värsta även om han inte klurat ut vad det värsta egentligen innebär. Dagarna, inklusive vardagarna, är ibland illa nog men värst är de inte. Och inte heller är det minnena, de verkliga eller påhittade, som spelar sina fula spratt. Kanske är det framtiden som spökar, den som Tage Toll anar bakom vita moln och orangea solar.

Efter det Tage Toll ätit, till ackompanjemang av rundradions väderleksrapport och beskrivningarna av havsvattenståndets fascinerande fluktuationer längs den finlandssvenska kusten, kastar han bort den sista råstekta potatisen ur stekpannan, skruvar på vichyflaskans kork och lägger plastbuteljen i kylskåpet dit han även återbördar glasskålen med ananas, samt senapstuben. När diskmaskinens hungriga mun matats med en liten vit pastill, stänger Tage Toll luckan och trycker på startknappen. Med ett svagt muller, som påminner om en lycklig suck, sätter apparaten igång med sin favoritsysselsättning – att slicka och sörpla på sitt delikata innehåll som idag doftar av knackkorv och bacon.

Klockan 12.51 öppnar Tage Toll terrassdörren och med en liten kniv i ena handen stegar han ut på den blomsterprydda bergsklacken. Ordmördaren Tage Toll har nämligen även andra oförrätter, oförlåtna och dolda, bakom pannloben. I lönndom brukar han, med skärvapens bistånd, plocka en liten bukett ängsblommor som han placerar i en smalhalsad vas som i sin tur får pryda det lilla runda bordet vid soffan. Blombuketten, kortlivad och doftande, påminner Tage Toll om fastrar och mostrar och farbröder och ännu äldre släktingar som, långt före de själva vissnade och torkade bort, var ett omisskännligt om ock ofta kuriosa och tillfälligt inslag i en ganska grå och enahanda vardag i övrigt. Speciellt ängsblommornas improviserade sammansättning aktiverar Tage Tolls minnesceller och när han nu placerat bukett och vas på mässingsbordet går han fram till bokhyllan och böjer sig ner mot några pärmar som står där längst ner bredvid böckerna av de stora formaten.

Det här gör Tage Toll i den uppenbara avsikten att han de närmaste minuterna, kanske en hel halv timme, ska korsbefrukta dofternas eteriska kvaliteter med fotografiernas känslomässigt laddade minnen. Och för att fullkomna den redan nu konstfärdiga helheten söker han upp en radiokanal på internet som spelar klassisk musik. För även om Tage Toll, ett efterkrigsbarn, i första hand vurmar för 60-talets ståltrådsmusik och sirapssöta schlagers kan han, med en viss kraftansträngning och vid behov, även hänge sig åt den klassiska musikens svulstiga alster, åtminstone till vissa delar och i synnerhet just till vissa delar.

Med Maurice Ravels suggestiva Bolero som ljudkuliss sjunker Tage Toll behagfullt ner i soffans vänstra hörn i ett slags självklar visshet om att vara i gott, eller åtminstone välbekant, sällskap. Ravel , “den schweiziske urmakaren”, är Tage Tolls själsfrände som ju själv har en hjärna fylld av små skruvar och fjädrar och mojänger. Det är något ödesmättat och hotfullt över denna Bolero som, nästan helt oskyldigt och mycket lågmält tar sats någonstans långt nere för att sedan långsamt och allt mera ljudligt, i cirklar, arbeta sig uppåt och…

Nej, Tage Toll föredrar att invänta den dramatiska finalen i sällskap med ansikten hemma i en annan tid, i en annan värld och han öppnar den första fotoboken nästan högtidligt och mycket varsamt – gamla släktingar får inte brutalt väckas ur sin eviga slummer. Men han har knappt vikt upp det första uppslaget förrän rösterna stimmar runt Tage Tolls fettstinna lekamen, det ropas och hojats, viskas och pladdras. Med en hastig smäll klämmer Tage Toll igen fotobokens pärmar och Bolerons slingrande toner och suggestiva rytmer kryper, som ormen över hälleberget, ostörda upp längs Tage Tolls vitbetsade Lundiahylla. Så fort han öppnar pärmen igen fylls rummet av röster som argumenterar, mässar och undrar, och Ravels egen stämma kläms mot väggen som när Tage Toll slår ett flygfä med flugsmällaren.

Så här leker Tage Toll en stund – stänger och öppnar fotoboken – och finner en barnslig glädje i att förväxla tidens och rummets perspektiv. Ibland tycker han sig höra någon som ropar hans tillnamn men när han nästa gång lystrar till rösten uppfattar han tydligt ordet boll. Läsa, läsa ropar någon i tidernas korridorer men Tage Toll hör näsa, näsa. Ibland hör han rätt men förstår fel: En lågmäld stämma från sent 1800-tal viskar förföriskt gärna men Tage Toll tänker på hjärna och kan inte riktigt koppla ihop röst och bild. Ännu konstigare blir det när Ravels Bolero svingar sig allt högre mot taket och hundramannaorkestern klämmer i för allt vad instrumenten håller. Gårdagens röster drunknar i pukors slag, i brassorkesterns sylvassa stönanden och fiolers klagan. Med en ljudlig smäll rämnar taket, murbruket rasar och genom ett hål i öppningen ser Tage Toll en turkosblå himmel som glänser och glittrar, ulliga vita moln, två blåa varmluftsballonger som seglar förbi på låg höjd och orangefärgade fyrverkeripjäser som väsande och frustande skjuter rakt upp i rymden. Det här är inte riktigt klokt, tänker Tage Toll smått upprörd, och stiger upp ur soffan och traskar raskt till datorn där han med en snabb fingerrörelse stänger internetradion.

I den kompakta tystnad som nu breder ut sig mellan parkettgolv och fönsterrutor kan Tage Toll bara urskilja ett svagt dunkande ljud från sin egen bröstkorg. Inte ens när han öppnar fotoboken på nytt hörs ett enda knyst från de svartvita sidorna. Tage Toll tänker filosofiskt att livet antingen är svart eller vitt, antingen liv eller död. Ansiktena på de bleka bilderna påminner plötsligt väldigt mycket om dödsskallarna i Mexico. Även fotografier skrumpnar och dör bort, gulnar och förstelnar, konstaterar Tage Toll i ett anfall av inre upplysthet. Men så finns där ibland, som i Sydamerika, färger och former som samtidigt lockar och retar. Som i Granlunds målning. Kanske ansiktet representerar en röst från igår, någonting kvardröjande och fördolt, från släktingar inte mera levande. En röst från andra sidan…?

ett taget namn

Medan Tage Toll väntar på att thévattnet ska koka – klockan är 13.33 – tar han fotopärmarna i ett stadigt grepp från soffsitsen och bär dem de åtta stegen till skrivbordet och placerar dem i en prydlig hög till vänster om datorn, den nyinköpta. I den pensionerade statsbyråkratens långsamt skrumpnande hjärna finns nämligen ett helt oförstört, och tämligen orört litet område som väntar på att brukas, odlas och skördas. Han dras till Rötterna, de hemlighetsfulla och fantasieggande. In i datorn kan Tage Toll mata namn och datum och bilder och ut kommer långa listor om bröder och sysslingar och helt okända figurer han aldrig i sitt levande liv hört talas om men som ändå på något förborgat sätt är knutna till hans egen varelse och vardag. När han nu radar upp sina handskrivna släktutredningar till höger på det stora skrivbordet som inte kan justeras med en elmotor, känner han sig inramad av alla tidsresors tänkbara möjligheter och likt en astronaut i sin raket beredd att skjutas ut i tillvarons yttersta sfärer. Fem, fyra, tre, två, ett …

Då börjar Tage Tolls thékokare vissla gällt och han rycker till som när drömmar punkteras och han lomar hålögd till kärlskåpet, plockar ner en mugg, fingrar en påse grönt thé ur en färgglad plåtburk, fyller en kinesisk porslinsskål med billiga chokladkex från kvartersbutiken och återvänder så rustad till avfyrningsplatsen.

Tage Toll speglar sin välansade och vitnande skäggstump i datorskärmen och konstaterar med en fullt hörbar suck att innehåll och yta sedan länge har tagit adjö av varandra och nu strävar i två skilda banor efter det frånrusande ljuset, nästan helt omedvetna om varandras ursprung och avsikt. Tage Toll, inte riktigt klok men inte heller helt intelligensbefriad, bär på en svag aning om att någonting i hans enkelriktade tillvaro i grunden är felkonstruerat, ostämt, oinramat. Hans kropp går åt ett håll, men hans tankar och känslor åt ett annat. Ändå kan Tage Toll inte med sina små hjärnceller riktigt sätta fingret på var det halkar i tankegången och skulle hans själ mot förmodan någon gång bli synlig skulle den sannolikt ha konturerna av en amöba eller manet, i bästa fall av en djuphavsfisk med lysande tentakler. Vid sitt skrivbord sitter Tage Toll hopklämd mellan havsbottnen och världsrymden, tiden är hans farkost och oron hans bränsle.

Det är något suspekt med släktforskning i största allmänhet men i Tage Tolls verklighet i synnerhet. Klockan 13.49 denna torsdag i början av juni, när Tage Toll sitter beredd att färdas långt tillbaks i tid och rum, blir han obarmhärtigt påmind om den stora hemligheten i hans liv, den som inte ens hans hustru känner till; Tage Toll heter inte Tage Toll, Tage Toll är ett taget namn. Vad han egentligen heter, från början, det vet ingen, inte ens Tage Toll själv. Han har glömt det, nogsamt och konsekvent sopat alla spår efter sig, stängt dörren, skjutit vittnena, bränt huset. Tage Toll är en desperado i namnbyråns anonyma lokaler, som prickar vokaler med banditens precision och fångar namn, explicit korta namn, med den garvade lassokastarens självklara rutin; Tage, för att det är ett taget namn, Toll för att det finns långa rader Tollar i släktlistorna. 

Beslutet var lika självklart som det var snabbt avklarat. Namnet gav Tage Toll en ny identitet, en högre status i sina egna ögon och, framförallt, hans position i släktkrönikan förändrades: Från att ha varit Något Diffust är han nu Någon Speciell. Att han med sitt namnbyte ställde till det för kommande släktforskare ägnade han inte en tanke och skulle han mot förmodan komma på andra tankar längre fram är det ganska uppenbart att forskarnas potentiella förvirring bara skulle underblåsa hans vurm för mystisism och metafysiska spekulationer. Tage Toll är en spekulativ typ, mån om sin synlighet och snarstucken i sin självcentrering. Att ha ett taget namn är Tage Tolls sätt att leka kurragömma med sig själv och livet, att glänsa vid behov. Alias breder ut de röda mattorna, alias tänder stråkastarna. Alias Tage Toll.

som vanligt

När Tage Toll druckit sitt thé, bläddrat i sina fotoböcker, och sorterat bland släktlistorna är klockan redan 15.55 och han får bråttom att putsa bord och polera diskbänk innan hustrun återvänder från arbetslivet, det riktiga livet. Efter väl förrättat värv och när ordningen är återställd, pekar klockans visare på 16.07 och Tage Toll plockar ännu hastigt fram häftet med sitt alternativa lexikon och undrar vilka ord som pockar på slakt eller åtminstone maskerad så här i den sena eftermiddagens skälvande sista timmar. Han slår upp bokstaven B och skriver långsamt: bokförläggare = tankspridd läsare och burspråk = fågelkvitter. På sidan D ristar han dödvikt = människans slutliga kroppstyngd efter livets alla bantningskurer, under F:  farkost = föda för fäder och frukost = morgonmål för gifta kvinnor.

Tage Toll undrar om det är bara han som tycker att han är så urbota makaber och bloddrypande i sina meningslösa styckmord på försvarslösa ord och förklaringar. Att han kanske snappat upp ett och annat ord i de korsord hustrun har löst och som ibland ligger uppslagna på det runda bordet, vill han inte tillstå, åtminstone inte officiellt och högljutt. Egentligen är allting i livet ändå bara repriser, kopior och kloning tycker Tage Toll överslätande och rättfärdigar därmed sin fixering vid det ordagranna och copyrightbefriade. Innan han slår igen boken för att ta itu med markservicen skriver han på sidan för bokstaven L: likriktning = patologisk ordning.

Den som nu, likt en fluga i taket eller en osynlig andevarelse, följer med Tage Tolls förehavanden kan knappast urskilja någonting speciellt avvikande eller ens originellt i hans bestyrsamma agerande runt diskbänk och köksbord. Visserligen kan han ibland prata högt och konstlat för sig själv, i synnerhet när han formulerar högstämda fiktiva festtal eller i stunden uppfinner nonsensdialoger mellan personligheter som på sin höjd har vissa likheter med hans alteregon, men annars ser han ut och beter sig som de flesta nypensionerade 65-åringar som tappat fotfästet och förlorat ögonkontakt med omvärlden.

Klockan är viktigare än tiden och 16.55 sitter Tage Toll vid köksbordet med sin utarbetade hustru och intar dagens middag samtidigt som tv:n i vardagsrummet visar nyheterna på finskt teckenspråk. Kl. 17.12 fyller hustrun diskmaskinen med dagens disk och trycker till sist på on-knappen. Kl 17.13 matar Tage Toll i sin tur tvättmaskinen och avslutar proceduren på samma sätt som hustrun men dock på en annan apparat. Kl 17.19 står de båda på terrassen och funderar på äppel- och körsbärsskördar, klockan 17.32 bläddrar hustrun i dagens tidning som med feta rubriker berättar gårdagens nyheter. Tage Toll, som i brist på bättre sysselsättning blivit stående på terrassen, spanar med kameran i hand efter stadskaniner och dito harar på berget framför. Kl. 17..55 ser de såta makarna på de finlandssvenska nyheterna i tv tillsammans, kl 18.15 öppnar de dörren till cykelförrådet och tar sig sedan en motionssväng i environgerna. Småvarma och småflämtande återvänder de till härden 18.59 och ser andra gången på samma nyheter, denna gång med finska öron. Kl. 19.30 gör Tage Toll en high five med sin hustru när de pinfärska nyheterna går i repris för tredje gången denna solstänkta tidiga försommarkväll i nådens år. 

Klockan 20.20 är Tage Toll allmänt led, klockan 20.35 blir han trött. Klockan 20.41 somnar han i den breda läderfåtöljen, 20.45 vaknar han av den högljudda reklampausen och en salivslinga som kittlar i skäggstubben. 20.52 tycker Tage Toll att tv:s kulturprogram är enfaldiga och obegripliga och att livet saknar mening. Klockan 20.59 tar han i ren desperation struptag på två ord: Diktarens skaparvånda förkortar han till rimfrost och en konsonantundvikande sånggrupp kallar han vokalensemble. Klockan 22.09, när hustrun redan försjunkit djupt in i vampyrromanens blodsugande och angenämt skräckfyllda verklighet, somnar den bleke Tage Toll i sin säng spiknykter – benämning på en som inte tagit ett järn.

 

[Nästa avsnitt – ”Fredag” – publiceras fredagen den 21 februari]