röster från en annan värld

Den hög-tid som helgdagen ännu för bara några decennier sedan reste över vardagens monotona landskap har i Tage Tolls verklighet idag fallit samman som en punkterad ballong. Där Tage Toll som barn och yngling omslöts av regelbundna högtider är förhållandet idag nästan det motsatta: Helger och andra undantagsdagar är öar i pensionärens tillvaro, nästan omöjliga att angöra, medan vardagen mest består av vattenpussar och lersamlingar som man helst ska undvika att snava i. Söndagarna är värst, ramlösa och oformliga.

Omsluten av Andbergets väldiga nävar och tusen änglars snabba vingslag vaknar Tage Toll till psalm och bjällrors klang. Himlen är ett relativt begrepp när själen söker sin hemvist efter år av irrfärder i universums utkanter.

Helig är din boning, helgat är ditt rum, hör Tage Toll en röst som viskar hest bakom drömhinnorna. Den tanken är svårast att förstå: Att det bor ett helgon i varje människa och en gud i varje själ. Det går ett sus genom tystnadens rum, det viner i sprickor och håligheter. Kapellets små övertonsfyllda klockor lägger sig som en gobeläng över ofullkomligheterna, ringarens taktfasta hantering av himlaspelet ekar mellan stammarna, kallar på stela kroppar gömda i skuggorna, bländade av ljuset. Det krävs mod att ingenting göra, att ingenting säga i tystnadens rum. Mod att gå och att lämna, mod att lyssna utan att höra, veta utan att förstå. Tystnaden talar många språk. Här finns en närvaro som inte går att gripa, som bara kan anas. Kroppar talar, själar viskar men andens språk är tystnaden.

Nu hör Tage Toll rösten alldeles tydligt i öronsnäckan: Bygg din egen kyrka! Ritningarna finns gömda bakom skammens och skuldens altare, på hälleberget finner du hörnstenarna, grand och bjälke tar du ur ditt eget och grannens öga. Meningarna blir din murslev, meningslösheten din arbetsförman. Bygg en kyrka i ditt innersta väsens tystaste tomrum där ännu inte tankarna har lämnats till förvar. Där tron likt pelargångar omsluter din existens och hoppet breder ut sina gröna mattor. Bygg en kyrka i korsvägen, där kärleken slungar sin spjut mot ditt sårbara hjärta. Blodsdroppar gör sig vackra mot isfrusen fond.

Tage Toll tittar snabbt omkring sig i sovrummets morgonmörker, liksom för att se varifrån rösten kommer men det enda han kan uppfatta är ett ljusblått ljus som omsluter honom. Någon tittar Tage Toll djupt i ögonen och orden forsar som ett vattenfall mellan branta bergsmassiv. Bygg en kyrka så stor att hela ditt jag omsluts av murverk och klockors malmfyllda klang. Skapa en läktare så bred att din själs alla orgelpipor kan breda ut sig, och bygg på höjden så att evighetens alla toner får plats under valven. Bygg en kyrka för barnet så att det kan sväva fritt i stjärnmoln och orgelkaruseller, dyka ner med änglasus i hisnande historier om det liv som aldrig tar slut. Bygg en kyrka där lek och förundran porlar lika fritt som gråt och saknad, och där helighet är en vardaglig verklighet. Bygg en kyrka för det tysta barnet, för barnets tystnad, för tystnadens barn. Bygg en kyrka för livet, det himlastormande!

Tage Toll sätter sig snabbt upp i sängen fortfarande omsluten av drömmens hinna. Omtöcknad kisar han mot ljuset som klämmer sig in mellan persiennerna, kastar en blick mot den orörda bädden bredvid och svänger sig sedan hastigt mot väggen där Carina Granlunds målning inte hänger. Med en lätt suck och tung möda lägger han sig långsamt på rygg, rättar till täcke och dyna, andas djupt och sluter ögonen. Någonstans mellan dröm och vaka, i det hålrum där avsikter formas till tankar och orden smids till meningar, hör Tage Toll sin egen röst viska: Som en spindel ljudlöst vakar över sitt nät väntar Gud på att min själ ska fastna i tystnaden.   

en religiös kris

Klockan 11.30 stänger Tage Toll dörren bakom sig. Idag, första gången på väldigt länge, ska ha gå till kyrkan, i högmässan. Utstyrd med vit skjorta och slips, orange pullover och blåa sammetsbyxor känner han sig rustad att träda in i heliga tempel och lyssna på tidlösa ord. Tage Toll har ingenting emot kyrkor i sig – tvärtom, dem besöker han alltid på sina utlandsresor – men till en självklar söndagsaktivitet på hemmaplan har detta latenta gudsintresse inte format sig. Religion är i Tage Tolls inre värld förknippat med trista historiska fakta, krig och dubbelmoral. Kyrkor är arkitektoniska monument över Guds storhet och människans litenhet och för Tage Toll innebär avståndet där emellan att han som individ – en av några miljarder – knappast går att upptäckas ens med ett förstoringsglas. Tage Toll tror kanske inte att Gud i första hand gömmer sig bakom molnen men å andra sidan har han inte ägnat frågan alltför många tankar. Tills han blev pensionär. Då började någonting hända. I den vardagstystnad, som trots Tage Tolls ihärdiga försök varken går att stänga in eller ut, tycker han sig börja ana någonting som påminner om en närvaro. Visserligen pantar Tage Toll på ett lager av potentiellt paranoida tankar, vanligen inlindade i nästan godtagbara om ock ganska långsökta förklaringsmodeller, men i motsats till de fantasifoster som befruktas av den påtagliga verkligheten verkar detta gudasus liksom komma inifrån Tage Toll själv. Det tycker Tage Toll är högst märkligt: Att någon eller något som inte är han själv talar med hans röst, tänker hans tankar. Sådant kan ske i drömmen tänker Tage Toll, men inte i vaket tillstånd.

När han nu pressar fram sig mellan husväggarna kan han i motljuset, bakom ett blänkande hustak, se den höga sylvassa kyrkspiran avteckna sig mot en knallblå sommarsky inramad av ulliga vita moln. Tage Toll tycker att det ser ut som en injektionsspruta som just perforerat himlafästet – molnen föreställer de där förbandsgasbandagen som sköterskan trycker på såret för att snabbt stoppa blödningen. Tage Toll fnissar tyst för sig själv åt den absurda tanken men blir sedan plötsligt allvarlig igen: Helgedomar ska man närma sig med värdighet och respekt.

Precis vid ingången stannar Tage Toll lite tvekande upp. Det är som sagt långt ifrån första gången Tage Toll stiger in i en kyrka men nu blir han plötsligt väldigt medveten om gränsen mellan det starka ljuset i ryggen och det valvomslutna dunkel som långsamt tonar fram i hans nyss bländade ögon. Så här är det varje dag i Tage Tolls liv, fast tvärtom: Största delen av tiden vistas han i ett dunkel inomhus och bländas av solgasset först när han stiger ut ur sitt dystra höghus. Nu tar det en stund för ögon och själ att vänja sig vid den skumgråa tystnaden. Smått generad gör Tage Toll ett fumligt korstecken framför hjärta och hjärna, varför vet han inte riktigt. Han inbillar sig att korstecknet är ett slags dörr, både en öppning och ett skydd. Och han är i behov av dem båda.

Tage Toll sätter sig på en bänk nästan mitt i kyrkan, inte för långt fram men inte heller nära utgången. I ögonvrån noterar han nersänkta huvuden, krökta ryggar. Själv spanar han diskret men nyfiket omkring sig. Den stora runda glasmålningen upp till vänster tilldrar sig hans synnerliga intresse. Ljuset utifrån lyser upp färgerna; turkos, ljusblått, rött, orange, svarta stiliserade linjer runt motiven. Tage Toll tror inte sina ögon – det är ju Carina Granlunds målning i sakral utstyrsel som blickar ner från valven! Tage Toll drar snabbt efter andan och vänder blicken mot väggen mittemot. Också den glasmålningen lyser i de välbekanta färgerna och när han nu stirrar rakt framåt, mot altartavlan, är han redan beredd på det värsta. Och ja; omslutet av den nergående solens glöd och natthimlens blekblåa skynke ser han ett sorgfyllt ansikte, ögon som ber, en mun som stängts. 

Tage Toll är nu helt säker på att han drabbats av en religiös kris och samtidigt som orgeln på läktaren intonerar preludiet sluter Tage Toll sina ögon i ren självbevarelsedrift. Intryckt i sina egna intryck skulle man kunna tro att Tage Toll skulle kvävas eller åtminstone känna sig nertryckt, men icke. Till sin egen förvåning upplever Tage Toll ett sällsamt lugn, för att inte säga frid. Orgelbruset blåser in i Tage Tolls runda lekamen som när man fyller en ballong med helium, och långsamt börjar hans själ sväva uppåt tills den snuddar vid glasmålningen, passerar takstolarna och helt smärtfritt perforerar valvens högsta punkt och där uppgår i den oändliga andebubblan, befriad och bekräftad. En ateist skulle i detta ögonblick ana dödens närhet, eller åtminstone få en försmak av det definitiva slutet, men för Tage Toll är det precis tvärtom – sällan har han känt sig så lätt, så hel och omsluten, som just nu.

Med en djup suck låter han kroppen sjunka ner på den hårda träbänken och med en diskret rörelse lossar han lite på slipsens strupgrepp och öppnar skjortans översta knapp. Blickstilla och fullkomligt avspänd, som nersänkt i ett morfinrus efter en lyckad operation, flyter Tage Toll genom den långsamma men högtidliga högmässan, kyrktornsperforerad och andebespetsad. Inte ens prästens ordflöde från predikstolen stör nämnvärt Tage Tolls saliga tillstånd och det är först när ordmassan börjar klibba fast i Tage Tolls ordmordsnät som den självupptagna ordjonglören vaknar upp till verkligheten. Medan postludiet leder tankarna mot utgång och verklighet klåttrar Tage Toll med sin medhavda reservoarpenna på mässordningens baksida: Andakt – sjöfågelceremoni, Korsdrag – blåst på gravgård, Morfin – bedövande vacker mamma, Takstol – ovanligt placerad möbel.

Med humor ska Anden förlösas.

sandkorn i öknen

Samma kväll, klockan 18.33 och strax före hustruns beräknade hemkomst från sin arbetsresa, sitter Tage Toll i sin stora läderfåtölj och, inte helt oväntat, grubblar på vad veckan bjudit på. På dagen, i kyrkan, hade livet plötsligt varit lätt att bära, i själva verket hade Tage Toll känt det som om någon bar honom genom gata och torg. Men trots att det nu är heldagskväll sitter han fast igen i samma bekanta vardagstyngd som så mången gång förut. I sitt känsliga postsakrala tillstånd, bara några timmar efter middagen, uppstår plötsligt en tanke som är lika eterisk som den är verklig: Det synliga och gripbara är förgängligt, men drömmen, fantasin och anden finns forever.

För nästan vem som helst skulle dessa visdomsord uppfattas som pinsamt självklara men för Tage Toll är det som om han uppfunnit hjulet. I sitt nytända väckelsetillstånd rullar de inre bilderna fram på hans tidigare så torra tankeöken med en hastighet som skulle ha fått en israelitisk hövding (han som hette Jehu) anno dazumal att blekna i jämförelse. På bara tre orangea minuter hinner Tage Toll helt mödolöst formulera följande självständiga och intelligensbefriade tankar:

Livet är som en boll, det rullar hit och dit och spricker förr eller senare som en bubbla.

Hinnor och skal har ett utanför och ett innanför. Säger didiäääransiöööööö.

Det är varken bättre eller sämre att vara innanför. Eller utanför.

Pensionärer har all tid – men få timmar, minuter och sekunder.

Kroppen är ett hus, själen dess husbonde. Anden äger fastigheten.

Meningar är meningslösa så länge de saknar mening, inte ord.

Allt som är runt och oavslutat är av någon anledning viktigt.

Evigheten är som ingenting annat.

 

[Sista kapitlet – ”Måndag igen” – i berättelsen om Tage Tolls händelselösa vecka publiceras måndagen den 16 mars]